14 .10.2007


Källa: Artikeln i sin helhet kan läsas på DSM 4/2007

LARS HEDEGAARD
samtalar med
GUNNAR HEINSOHN

Om ledarna för den amerikanskledda ”alliansen” hade känt till Gunnar Heinsohns forskning skulle de säkert aldrig ha låtit deras trupper förbli i Irak eller i Afghanistan. Och de skulle säkert snabbt ge
upp varje tanke på intervention i Darfurprovinsen i Sudan. De skulle berättat för de palestinska tiobarnsfamiljerna, att Västerlandet inte längre vill betala för deras ohämmade barnalstring. Västliga opinionsbildare och politiker skulle också ge upp sin älsklingsföreställning om att nästan
alla våldshandlingar, som sker i ett bälte från norra Afrika ända till Filippinerna (förutom diverse spridda terrorhandlingar runt om i världen) kan skyllas på den israelisk- palestinska konflikten.

Heinsohn tror inte en sekund på att ekonomiskt bistånd och bekämpning av svält och nöd i länder med stora ungdomsårgångar, kan förhindra vare sig krig, social oro, terror eller dödande. Det är en illusion att tro, att vägen till fred går genom fattigdomsbekämpning. Tvärtom är han förvissad om att en sådan materiell hjälp i vissa fall kan driva fram mördandet. Svältande människor slåss inte. De lider.

Ger man det finns det för många unga män för att alla skall kunna få den erkända position, som de kräver, kan detta snarare leda till våld. Om dessa fenomen publicerade den 63- årige sociologiprofessorn vid Universitetet i Bremen 2003 en uppseendeväckande och politiskt helt inkorrekt bok - ”Söhne und Weltmacht: Terror im Aufstieg und Fall der Nationen” (Söner och Världsmakt: Terror i Nationernas uppgång och fall)

- Denna bok blev först riktigt känd och diskuterad efter det, att den tyske filosofen Peter Sloterdijk
hade beskrivit den som lika nyskapande som ”Kapitalet”av Karl Marx. Sloterdijk menade, att boken banar väg för en ny realism inom ett fält, som man skulle kunna kalla ”demografisk materialism”.



Konflikter och krig skapas av ”ungdomspucklar”

Heinsohn lägger inte tonvikten vid befolkningarnas absoluta storlek utan vid andelen tonåringar och unga män. Om denna andel av befolkningen blir för stor i förhållande till den totala befolkningen så står vi inför en ”youth bulge”, vilket kan översättas som en ”ungdomspuckel” eller kanske snarare ”ynglingapuckel”. Problemet uppstår när enskilda familjer sätter tre, fyra eller fler
söner till världen. Då börjar de att slåss om tillgången på positioner i samhället som skall ge dem makt och prestige. Då får man en mängd pojkar och unga män, som ränner omkring fyllda av aggressioner och ostyriga hormoner. Och så får vi stridandet till dess att tillräckligt många av dem blivit dödade så att deras antal motsvarar samhällets möjligheter att ge dem positioner.

Enligt Heinsohn handlar 80 procent av världshistorien om unga män i nationer med ett överskott av söner, något som skapar konflikter. Dessa konflikter kan anta olika former – våldsam ökning av
inrikes kriminalitet, försök till statskupper, revolutioner, upplopp och inbördeskrig. Av och till begår de unga folkmord för att tillskansa sig positioner, som tillhört de mördade eller så drar man i krig för att erövra nya territorier, döda fiendebefolkningen och ersätta den med sin egen.

Men som Heinsohn understryker gång på gång, så har den oro och de våldshandlingar, som en ungdomspuckel åstadkommer, ingenting med svält eller arbetslöshet att göra. I sin bok beskriver han det på följande sätt:

”Dynamiken i en ungdomspuckel – det kan inte understrykas för ofta – beror inte på brist på föda. En yngre bror, som kan vara både mätt och korpulent, söker inte medel för att överleva utan han söker en position, som kan ge honom inflytande och anseende. Det är inte underviktiga individer, som tar för sig utan det är potentiella förlorare och deklasserade som tränger sig fram.”

Olyckligtvis står den västliga världen på senare tid inför en gigantisk ungdomspuckel i stora delar av den muslimska världen. Denna puckel har uppstått genom en muslimsk befolkningsexplosion. Under blott fem generationer (1900-2000) har befolkningen i den muslimska världen vuxit från 150 miljoner till 1200 miljoner – en åttafaldig ökning. I jämförelse har Kinas befolkning ökat från 400 miljoner till 1200 miljoner - således en tredubbling. Och befolkningen i den nuvarande indiska
nationen har ökat från 250 miljoner till 1000 miljoner - dvs fyra gånger.


Ungdomspucklar och våld

Hur definierar man en ungdomspuckel?

Det finns ingen allmänt accepterad definition. Den fransman, som först använde begreppet 1972, sade att en ungdomspuckel existerar när 30 procent av männen i en population är mellan 20 och 24 år. Jag gjorde om det till 30 procent mellan 15 och 29 år. Det betyder att om man tar 100
manliga invånare i ett land, så har vi en ungdomspuckel när 30 eller fler är mellan 15 och 29 år gamla.

Man skall samtidigt veta, att en så stor andel unga män inte utgör någon fara om de är hungriga eller saknar utbildning. För att bli farliga skall de vara i god fysisk och mental form.

Många krig och mycket dödande i historien har dock i första hand inte sin orsak i ungdomspucklar. Hitler- och Mussolinirörelserna på 1920-talet kan visserligen förklaras som ungdomspuckelfenomen.
De tidiga nazisterna och fascisterna hade en genomsnittlig ålder som låg något under 30 år. Bolsjevikrörelsen vid tiden kring 1917 kan beskrivas på samma sätt. Men redan vid andra världskrigets utbrott var många tyska familjer nere i en son per familj. Därför var Hitlers angrepp
1939 inte ett ungdomspuckelfenomen. Förintelsen handlade inte heller om något sådant. Mordet på judarna orsakades inte av att unga tyska män ville ta över judarnas positioner även om det finns teorier som hävdar det.

Inte heller de folkmord, som gjorts av senare marxistisk-leninistiska regimer, har något med ungdomspucklar att göra. Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland år 1917 drevs på av miljoner och åter miljoner jordlösa bondsöner. Den orsakades av en ungdomspuckel. Men Stalins Gulag
faller inte in under denna förklaring.



Hur var det med Maos utrensningar i Kina?

Återigen kan man säga, att 1930-talets Maorörelse var buren av en ungdomspuckel. Men då Mao tog makten 1949 och startade sina stora utrensningar för att störta de besuttna var ungdomspuckeln redan över. Så den i hela Västerlandets förhärskande föreställningen, att vi kan bekämpa krig och våld genom att förhindra svält och fattigdom genom att skapa arbete i tredje
världen vilar på en chimär? Varje år ger fem tyska fredsinstitut ut en årsbok, som alltid har följande konklusion: ”Om vi vinner kampen mot svälten har vi besegrat krigen.” Ungdomspuckelforskningen visar att det är tvärtom. Om man avskaffar den omedelbara svälten och nöden i ett land som har ungdomsöverskott så ökar våldet.



Heinsohn tror inte på ”FREDSPROCESSEN”

Så du tror inte att den så kallade ”Fredsprocessen” mellan israeler och palestinier är realistisk?

Nej, och den huvudsakliga orsaken till detta är de stora misstag, som gjordes i Oslo 1991, när de hemliga samtalen mellan Yassir Arafat och Yitzak Rabin påbörjades. Felet var att ingen tog någon som helst notis till den palestinska befolkningsexplosionen. Den palestinska befolkningen har vuxit nästan 6 gånger under de senaste 50 åren.


Vad skulle man ha gjort?

Man skulle ha gjort två saker. Israel skulle ha stoppat sina bosättningar och Världssamfundet skulle ha sagt till det palestinska folket:

Genom att ge varje barn som föds i Palestina flyktingstatus har Världssamfundet påtagit sig
försörjningsansvaret för alla barn som föds. Den ordningen måste nu upphöra. Från och
med den 1 januari 1992 måste ni själva stå för försörjningen av era barn - precis som kvinnorna gör i Libanon, Tunisien och i Algeriet. Det är vad de skulle ha sagt till palestinierna.

Varför nämner jag dessa tre länder? Jo, därför att i dessa samhällen har en kvinna färre än två barn i genomsnitt. Hade vi ställt de kraven på palestinierna för 15 år sedan, så hade vi fått se en hel generation unga palestinska män, som haft mycket få anledningar att begå våldshandlingar vare sig inom sitt eget samhälle eller mot israelerna. Men det gjorde man inte och därför tror jag inte på fredsprocessen, även om Hamas skulle besluta sig för att skriva under alla avtal. Deras ungdomar kommer att riva upp alla sådana överenskommelser.

I dag är det USA samt EU och då särskilt de skandinaviska länderna, som bekostar det enorma nativiteten hos den palestinska befolkningen. Vi måste sluta upp med detta underhåll. Palestinierna måste själva efter en bestämd överenskommen tidpunkt försörja de barn de alstrar.

Varför kan inte palestinierna arbeta och tjäna sitt levebröd som alla andra?

Palestina är ett eget kapitel. Palestina har aldrig haft möjlighet att utvecklas, därför att palestinierna har i decennier levt på internationellt bistånd.



Nya religioner uppstår snabbt

Vilken roll skall islam tillskrivas de handlingar och handlingsmönster, som nu uppstått i namn av islamism?

När tillfället kommer, blir religiösa pamfletter och böcker skrivna snabbt på platsen. Man täljer till sin religion på ett sådant sätt, att man från sina heliga böcker – Koranen, Bibeln, Det kommunistiska manifestet – tar de meningar som passar ens syften. Man vet att man kommer att använda
våld, men man vill rättfärdiga detta våld på ett fint sätt. Därför att på det sättet är man en rättfärdig människa. Men när ungdomspuckeln gått över, då kan dessa böcker, vilka spridits i miljoner exemplar, inte ens säljas antikvariskt. Alla vet att de är fyllda med struntprat.

Men när rörelsen var igång, var dessa unga män oemottagliga för andra argument än dem de valt ut för att rättfärdiga sina handlingar. Falska idéer uppstår således inte på grund av de heliga skrifterna, utan det är ungdomarna som skapar dem själva. Ty de har behov av felaktiga idéer. Därför kan man inte stoppa dessa ungdomar genom att säga, att deras idéer är felaktiga. Det är således inte de felaktiga idéerna, som skapar rörelsen utan det är rörelsen som skapar de galna idéerna. Islam skapar inte islamismen. Det gör unga muslimer.



En klass av FÖRLORARE

Skulle det inte vara en lösning att exportera överflödet av söner till Europa?


Det som händer i Europa är att alla nationer – utan undantag – är åldrande nationer, som inte till fullo reproducerar sig. På så sätt har de gått in i en period, där de äter på varandras talanger. Varför söker de inte efter talanger i Afrika, där befolkningen har stigit från 100 miljoner år 1900 till en uppskattad befolkning av 2 miljarder år 2050? Varför inte från de islamska länderna
där de har en liknande befolkningsexplosion? Varför söker Amerika efter talanger i Tyskland. Varför söker Danmark efter talanger i Polen?

Jo, därför att tredje världen inte har den utbildningsnivå, som krävs i de utvecklade i-länderna, vilka bara kan upprätthålla sin högteknologiska nivå genom nya uppfinningar. För det ändamålet behövs det unga människor, som har vuxit upp i ett högteknologiskt samhälle.
Det beror således inte på att afrikaner eller människor från muslimska länder inte skulle vara lika intelligenta som andra, utan det går helt enkelt inte att socialt anpassa dem på ett sådant sätt, att de blir användbara i våra moderna, högteknologiska samhällen.” I Danmark har vi nu ett stort antal högutbildade invandrare och deras anhöriga från muslimska länder – doktorer, advokater etc. Men många av dem är lika ointegrerade som många av de lågutbildade är. De fortsätter att vara extremister och islamister precis som om de inte hade fått någon högre utbildning? Jag lämnar utvärderingen av danska förhållanden till danskarna.

Men vi har exakt samma fenomen i England. Där har vi en befolkning inom befolkningen, nämligen pakistanerna, vilka har de högsta födelsetalen i landet samtidigt som de är de som är mest beroende av socialförsäkringssystemen.

I västvärlden har vi å ena sidan ett socialförsäkringssystem som knappt utnyttjas av den lokala befolkningen. Å andra sidan har vi en invandrad befolkning, där kvinnorna kvinnorna
inte kan konkurrera inom den lokala arbetskraften. För exempelvis danska och tyska kvinnor är socialbidragen för låga för att vara attraktiva. Så vad vi ser i England, Frankrike Tyskland och Nederländerna är, att invandrarkvinnorna tar lågbetalda arbeten, som de sedan drygar ut med socialbidrag. Det är inte någon fantastisk inkomst men den är tillräcklig för dem. Detta skapar en typ av karriär för invandrarkvinnor som deras döttrar i sin tur ärver.

Men deras söner har inte denna möjlighet. De växer upp i samhällets botten utan de intellektuella färdigheter, som de behöver för att förbättra sina sociala positioner. Det är dessa unga män, som bränner Paris eller delar av Bremen. Några av dem kommer in på universitet och blir ledare för de andra. De är inte fattiga, men de är unga män med låg status, som tror att de är undertryckta på grund av sin islamska tro. Men i själva verket är det välfärdsstaten i sig som har skapat denna klass av förlorare.

Om man å andra sidan tar Kanada, där jag bott delar av året under de senaste 20 åren, så har de en helt annan policy. Där säger man: Vår invandringspolitik har ett enkelt fundament. Varje nyfödd kanadensare och varje ny kanadensisk medborgare, som kommer från utlandet, måste vara mer intelligent än dem som fanns här innan. Detta därför att det är bara genom nya uppfinningar, som vi kan behålla vår position i världen. Därför vill jag att min son skall vara smartare än jag. Och tro det eller ej: Av 100 vuxna kanadensiska immigranter så har 98 en yrkesskicklighet, som ligger över det kanadensiska genomsnittet. I Tyskland och Frankrike är motsvarande siffror 10 procent.

Så när vi eftersträvar kvantitet, eftersträvar de kvalitet. Varför? I Tyskland därför att alla är rädda för att kallas rasister, om vi gör ett urval, och det verkar som att alla andra Europas nationer lider av samma rädsla för att göra urval.



”Den femte byn”

Kan något av detta förklaras av att den politiska vänstern importerar sina väljare?

I Frankrike har vi sett, att afrikaner och algerier har röstat på Ségolène Royal. Till detta kan läggas ett annat fenomen, som vi bland annat kan se i Tyskland. Här har vi dem som man börjat kall ”etno-tyskar”, dvs den ursprungsbefolkning som utgör 85 procent av den tyska befolkningen, och som
nu i allt större utsträckning börjat emigrera.

Årligen utvandrar 150 000 tyskar, de flesta till den anglosaxiska världen. Kanada, Australien
och Nya Zeeland är beredda att ta emot 1,5 millioner välutbildade invandrare årligen och de gör allt för att göra flytten enkel för dem.

Det är inte konstigt att unga, karriärinriktade människor i Frankrike och Tyskland väljer att emigrera. Det beror inte bara på att de måste underhålla sin egen åldrande befolkning. Om vi tar 100 stycken 20-åringar. Av dessa skall 70 fransmän och tyskar också underhålla 30 invandrare i sin egen ålder och deras avkommor. Detta skapar missmod bland den lokala urbefolkningen, särskilt i Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Så de flyr bort från denna situation.

EU har i januari i år slutredovisat sina principer för invandring. Och de är helt annorlunda än de kanadensiska. Vårt första kriterium för att släppa in folk i EU är, om personerna ifråga utsatts för
diskriminering. Nästa princip är: Om en person redan har familj i EU, så skall denne
privilegieras och ha företräde framför andra. Tredje principen: Människor som redan befinner sig olagligen i Europa bör legaliseras. Och sist, som fjärde princip, kommer den kanadensisk anglosaxiska principen, att invandraren skall passa in på arbetsmarknaden.

Avsikten är att få EU-Europa att framstå mer högtstående än den anglosaxiska världen när det gäller så kallade ”mjuka frågor”.

Detta gör mig mycket pessimistisk, när det gäller Europas framtid. Europas situation påminner om det tillstånd som i Brandenburg och Mecklenburg kommit att kallas ”Den femte landsbyn” och där
man fått en befolkningsminskning. Där har fyra av byarna övergivits och den kvarvarande befolkningen flyttat över till den femte byn. Men detta innebär inte att befolkningstillväxten ökar i den femte byn. Efter en tid är även den femte byn befolkad med äldre människor och där finns inga yngre i grannskapet, som arbetar för att betala deras pensioner.

Detsamma kommer att hända med de uppskattningsvis 40 nationerna mellan Storbritannien och Vladivostok. Några av dem kommer att bli ”Femte Byn” och kommer att ha en ny chans. De andra
kommer att implodera. Jag förutspår att alla de slaviska länderna kommer att implodera. Samma sak kommer att ske med de baltiska staterna och samtliga länder på Balkan. Frågan är om Tyskland
och Frankrike också kommer att bli ”femte byar”.

Jag ser Skandinavien som en ”femte by”. Likaså Iberiska halvön, Irland och England. Men jag är inte säker på hur resten av kontinenten kommer att utvecklas.



De unga ger sig av

Men kommer vi att ha nationer i framtiden?

Om Europa får en muslimsk majoritet, är det inte säkert att danskar, tyskar, fransmän och andra kommer att böja sig under muslimska sharialagar kan resultatet bli att ursprungsbefolkningen drar
sig tillbaka till sina egna enklaver, där de försöker försvara sig på ett sätt som vi har sett i Bosnien?

Det är naturligtvis en möjlighet, men man måste fråga sig, vem det är som skall stanna kvar och slåss? Det är möjligt att jag skulle göra det eftersom jag är mer eller mindre tvingad att stanna kvar här. Men om jag var ung, en etnisk tysk på 18 år, som var färdig med gymnasiet, då skulle jag göra det som väldigt många gör just nu. Jag skulle vilja fortsätta mina studier i den anglosaxiska världen och sedan skulle jag emigrera. Jag skulle inte stanna kvar och slåss. Den anglosaxiska världen behöver 50 miljoner högkvalificerade immigranter inom de närmsta 30-40 åren. Det innebär
att välkvalificerade unga människor från Västeuropa kommer att ha fler incitament för att åka dit istället för att stanna hemma och ta upp kampen.

En möjlighet är att sikta in sig på kinesisk immigrationen. Om vi i Tyskland hade samma numerär av kinesiska immigranter som de har i Kanada, då skulle vi haft 3 miljoner. Men kinesisk immigration har inte ens övervägts i Europa.

Kina är den snabbast åldrande nationen i världen efter Tyskland, Japan och Sydkorea. Vi ser vanligtvis Kina som en sovande drake. Jag å andra sidan ser Kina som en källa varifrån nationerna i väst kan dra till sig gräddan. För närvarande är rika kineser upptagna med att flytta sina rikedomar till Schweiz, därför att barnbegränsningen i Kina innebär, att de som nu är i 40-årsåldern aldrig kommer att få några pensioner. Kina är nu nere på ett fertilitetsindex på 1,6 barn/kvinna.

Redan idag förlorar Kina varje år 500 000 av sin bästa arbetskraft. De unga ser inga möjligheter att bygga upp en trygg pension i sitt eget land. Därför slår de sig ner på Taiwan, i Hong Kong, Singapore, Kanada etc. Samtidigt har man i östra Tyskland beslutat att riva ytterligare 400 000 lägenheter. Det finns inte tillräckligt med folkför dem och de tomma lägenheterna ruinerar bankerna samtidigt som detta pressar upp räntorna och boendekostnaderna.

Också västra Tyskland tappar befolkning. Vi måste sluta upp med att plocka in de minst anpassade immigranterna. För att attrahera unga och kompetenta människor, kunde vi börja med att ge dem ett hus. Det var så Brandenburg säkrade de franska hugenotterna på 1600-talet. Men jag tvivlar
på att det skulle fungera idag.



Demografisk upprustning?

Skulle det kunna tänkas att européerna skulle börja alstra fler barn som ett slags moralisk plikt att upprätthålla sina befolkningar och bevara sin kultur? Det var vad som hände efter att britterna hade erövrat det franska Quebec. Då övertalade prästerna familjerna att skaffa sig upp till 15 barn. Denna demografiska mission lyckades.

En sådan strategi skulle knappast ha någon chans. Det skulle krävas åtgärder av gigantiska mått, vilket européerna aldrig skulle acceptera. Att erbjuda pengar skulle inte fungera, utom för dem som har liten utbildning och status, vilket bara skulle förvärra saken.

Om vi tittar på Polen så har vi en nation med stolta traditioner. Polen räddade Europa från mongolerna, turkarna och bolsjevikerna och nu senast från kommunismen. Ändå är deras födelsetal
lägre än i Tyskland. De är nu nere i ett födelsetal på 1,2 barn/kvinna. Lägg därtill att de redan under de sista 15 åren förlorat 2 miljoner av sin bästa arbetskraft. Kanske uppmanas de att komma tillbaka, men det gör de inte.

Det är därför jag säger, att länder som Polen, Lettland och Litauen är dömda. De kommer inte att kunna attrahera immigranter. Detsamma händer med Ryssland. Vem vill flytta till Ryssland?

Och titta på de nyaste medlemmarna i EU, Bulgarien och Rumänien. Rumänien är det första landet
i världen, där det finns fler pensionärer än aktiva arbetare. Och vi gav dem inträde i EU. Detsamma gäller Bulgarien, vilket har den snabbast krympande befolkningen. De unga flyttar ut med rent samvete därför att de tror, att i morgon kommer Bryssel att betala för deras föräldrar. Så EU har
accepterat 27 miljoner människor, som framför allt velat komma med för att säkra sina framtida pensioner. Och i Bryssel är makthavarna överlyckliga över att de fått miljoner fler människor än USA. Det kommer att göra oss starka, tror de.



Slutet för Välfärdsstaten

Hur ser du på den politiska situationen i Europa om tjugo år? Är välfärdsstaten försvunnen och demokratin väck?

Vad angår den europeiska kontinenten - med undantag av Skandinavien, Irland och England - så tror jag, att de pessimistiska befolkningsbeskrivningarna kommer att visa sig alltför optimistiska. De optimistiska prognoserna går nämligen ut på att de unga kommer att stanna i Europa och
sätta barn till världen, men det kommer inte att ske.

En undersökning i Tyskland från 2005 visade att 52 procent av tyskarna mellan 18 och 32 år önskade att lämna landet. De kanske inte menar det, men de leker i varje fall med tanken. De verkligt kvalificerade söker sig bort. De enda, som verkligen är lojala mot Frankrike och Tyskland, är de som lever på välfärdssystemet. Ty det finns inga andra platser i världen, som erbjuder sig att betala för dem utan att få något tillbaka.

Amerika, Canada och Australien räknar med att ta emot våra mest kvalificerade ungdomar och de kommer att få många av dem. Det kommer att göra slut på tekniska innovationer i Europa och hämma tillväxten. I Tyskland är det redan så att vi går miste om miljarder och åter miljarder i intäkter därför att vi saknar kvalificerad arbetskraft för att utföra jobben. Å en sidan har vi två miljoner arbeten som inte kan besättas, å andra sidan har vi en population på sex miljoner som är beroende av socialbidrag och det sker ingen utväxling mellan dessa två populationer. Bidragsgruppen växer för varje år på grund nya bebisar, men de lediga jobben blir inte tillsatta.
Man kan tala om två olika länder, som är totalt stängda för varandra. Därför kan välfärdsstaten inte fortsätta. Vi kan inte heller hoppas på att täcka de demografiska hålen genom invandring från Kina, ty kineserna vill inte emigrera till ett välfärdssystem, där de inte bara skall tvingas att betala för en åldrande befolknings pensioner utan också för en arbetsför befolkning på flera
miljoner som försörjer sig på bidrag.

Vi måste bestämma oss för att det bara finns en befolkningskategori, som kan räkna med statlig hjälp och det är de mentalt och fysiskt handikappade. Inga andra kan räkna med hjälp. Det låter kallt och cyniskt till en början, men våra välfärdsstater grundades på 1900-talet, då familjerna kunde ha 10 barn. När en familjeförsörjare på den tiden föll ner från byggnadsställningen krävdes det någon som kunde sörja för de efterlevande. Den situationen har vi inte idag.

Ta till exempel Australien, där får man inte pengar för att man sätter barn till världen. Man kan möjligtvis få lite mindre skatt. I gengäld kan man få behålla 80 av 100 dollar som man tjänar.

– Hur kunde det gå så galet i Europa, som annars hade så storvulna planer om fred, samarbete och framgång och som länge hade full tillit till sina egna förmågor?

Det började att gå galet omkring 1980. Men vändningen i Tyskland kom så sent som år 1990. Det var då man öppnade slussarna för en massinvandring av i stort sett helt okvalificerade människor. Under perioden 1990-2002 tillät Tyskland en invandring på 13 miljoner människor. Under nästan
samma period gick det galet i Frankrike. Vi kan endast stoppa denna enorma börda på välfärdsstaten genom skapa nya lagar och förordningar. Vi tvingas helt enkelt att lagstifta om att föräldrarna efter ett visst datum själva måste stå för kostnaderna för de barn som föds. Det kommer att bli en revolution. Men detta har ännu inte börjat diskuteras i Europa.

Men låt mig nämna på vad som hände i USA. Under valkampen 1992 lovade Bill Clinton med en berömd formulering att avskaffa välfärden i den form som man hittills känt till. År 1935 hade nämligen USA infört en lag med namnet Aid to Dependent Children (från 1961 kallad Aid to Families
with Dependent Children), vilken garanterade alla behövande mödrar med barn ekonomiskt bistånd från det offentliga. Det var återigen en fråga om ”fader som fallit ner från byggnadsställningen” och mycket få människor fick understöd genom denna lag. Men 1965 ändrades moralen. Till dess
hade det varit otänkbart för en mor – vare sig hon var svart eller vit – att bli gravid, dölja faderns identitet och därefter låta det offentliga betala för barnen. Nu behövde inte ens fadern ramla ner från en hög byggnad.

Detta orsakade en explosion av antalet familjer, som började leva på bidrag. Från 1965 till 1995 steg deras antal till 10 procent av alla amerikanska familjer och omfattade 15 procent av alla barn i USA. Pojkarna bland dessa 15 procent stod för 60 procent av alla våldsförbrytelser i landet.
Det var denna verklighet, som Clinton tvingades att inse och ändra på.

De flesta som var beroende av välfärdssystemet var svarta och det fick rasister att påstå att felet låg i deras gener. Men republikanerna och demokraterna gick samman om en ny lag - Temporary Assistance for Needy Families - som var mycket smart.

Den sade till de amerikanska kvinnorna: Vi kommer att ge dig välfärd i maximalt 5 år. Du kan själv bestämma om det skall gälla under en bestämd period eller om du vill dela upp de fem åren i mindre bitar. Den nya lagen blev underskriven i augusti 1996 och trädde i kraft den 1 januari 1997. Den fick flera topptjänstemän i Clintonadministrationen att protestera med hänvisning till att lagen var ett rasistiskt angrepp på de svagaste i samhället – nämligen ensamma mödrar med barn. De hade gjort en prognos för 1997-98, vilken visade att antalet som påverkades av denna lag skulle stiga från 12 till 14 miljoner. Men det skulle visa sig att det var dessa välmenande administratörer och journalister som var de verkliga rasisterna. De svarta kvinnorna var nämligen smarta och började använda p-piller, vilket resulterade i att den bidragsberoende delen av befolkning istället sjönk från 12 till 4 miljoner. Det blev historiens mest framgångsrika socialreform.

I Europa har vi ännu inte ens börjat diskutera en sådan reform.



Låt ungdomspucklarna vara i fred

Nyligen har det förts diskussioner om huruvida vi i Väst överhuvudtaget har något att uträtta i länder som Irak och Afghanistan eller för befolkningar som palestinierna. Alltså ett pessimistiskt
budskap om att vi kan låta dem slåss med varandra om de vill och att det är något som vi inte skall lägga oss i?

Bland amerikanska strateger har man börjat fråga sig om USA med sina en-sonsfamiljer kan fortsätta att sända trupper för att strida mot befolkningar med många söner. Det är ett fel vi gjort i Irak och Afghanistan. Om man är nödsakad att gå in på grund av att man blivit angripen, då
kan man göra det. Men när faran är över då måste man dra sig ur. Irakierna och afghanerna måste själva säkra balansen mellan befolkningsökning och samhällspositioner. Så långt vi kan se tillbaka i
historien har denna balans skapats genom att unga män slagit ihjäl varandra. Det har vi gjort i Europa och så har det varit på andra platser i världen. Man kan inte tillåta att det sänds unga män över gränserna för att dräpa andra.

Min personliga synpunkt är, att när vi står inför en ungdomspuckel då måste fenomenet få lov att utspela sig med de konsekvenser vi känner till. Vi måste hålla oss borta. Om vi lägger oss i kan
vi inte undgå att ta parti för ena parten och således hjälpa till att döda den andra partens fiender. Det slutar med en situation där du framstår som den som gör det smutsiga jobbet för ena sidan i olika konflikter. I stället kan man beväpna den mest sympatiska sidan i en konflikt. Det var vad fransmännen gjorde i Algeriet efter det att islamisterna 1992 hade satt igång sina massmord på sekulariserade algerier. Fransmännen hjälpte då de sekulariserade med vapen. Den gången var det ingen som sade att vi måste sända pengar och mat till islamisternas familjer, vilket man gör när
det gäller palestinierna.