2 .12.2007


Källa: Expressen Debatt, sidan4
Skriven av Bert Karlsson

Samtidigt som polisen gör husrannsakan på TV4:s redaktion i jakten på en krognota på en knapp tusenlapp, frodas vänskapskorruptionen och myglet i riksdagshuset. Det utbredda fusket skär över alla partigränser; alla vet om det, men ingen lyfter ett finger för att göra något åt det. Det är detta, våra styrandes moraliska förfall, som vi borde uppröras över. Det är deras tricksande och fixande som borde bli föremål för åklagarnas förundersökningar.

Inte sedan IB-affären i början på 1970-talet har polisen genomfört husrannsakan på en stor nyhetsredaktion. Nu har det drabbat TV4 för andra gången på kort tid. Det ger på något sätt oförtjänt hög status åt det ”brott” som TV4-reportern Anders Pihlblad misstänks för.

Vi kan tycka att det var olämpligt att han bjöd Fredrik Reinfeldts högra hand, statssekreteraren Ulrica Schenström, på några glas vin. Men att åklagarna ägnar skattemedel åt att utreda mutbrott för några hundralappar kan likställas med att polisen jagar snorungar som cyklar utan ljus i stället för att ta sig an det som verkligen hotar vår trygghet och egendom. Det är inget annat än en skandal att klampa in på en redaktion och be att få en kopia på en kontokortsslip på 945 kronor!

Det är möjligt att det beramade krogmötet i strikt juridisk mening ska betraktas som en muta. Men vad var det i så fall när festfixaren Michael Bindefeldt bjöd Mona Sahlin med make på en resa till den grekiska ön Mykonos? Det är samma Michael Bindefeldt som i många olika sammanhang anlitas av Stockholms stad, och därför naturligtvis var nöjd med att på det här sättet kunna räkna in ännu en viktig makthavare i vänskapskretsen. Men då var det ingen som reagerade, då gjordes ingen ”husrannsakan”.

Göran Persson har fått hård kritik för att han skrev sin memoarbok under tiden som alla vi andra betalade hans lön. Men varför har ingen hängt ut förre jämställdhetsministern Jens Orback för att han skrev en bok om sin mamma under regeringstiden, och nu väntar med att ta ut royalties genom sitt företag?

Vem tror överhuvudtaget på Skatteverkets uppgifter om att bara var tredje svensk någon gång skattefuskat? Om vi dessutom lägger till svarta affärer, utbyte av tjänster och vänskapskorruption så är få undantagna.

I svallvågorna efter ministeravhopp, Schenström-affären och nya avslöjande om anlitande av svartjobbare är det moderaterna som fått ikläda sig rollen som de giriga, fuskande och samvetslösa politikerna. Men jag lovar: det är inte bara ett parti som håller på med det här. I stort sett alla, du, jag, sossar, lantbrukare, målare, krögare och miljöpartister lurar staten på pengar.
Hur skulle vår administration se ut om varenda svensk redovisade varenda liten affär? Jag tror att vi måste acceptera ett visst mått av svarta affärer i samhället. Jag tror att vi måste inse att den som kan reparera grannens bil eller lägga om pappen på hans garagetak, inte gärna springer till skattmasen med halva betalningen. Det här är sätt för vanliga människor att få guldkant på tillvaron, och det kommer vi aldrig att kunna ta ifrån dem.

Nej, vi måste börja uppifrån. Med näringslivstoppen, där direktörerna förser sig med fallskärmar och bonusar som inte står i proportion till arbetsinsatsen. Med hamburgerkedjornas utnyttjade av underbetald, svart arbetskraft – ett avslöjande som förmodligen bara är toppen på isberget. Denna miljonrullning har nu spridit sig till det politiska livet, där de som förser sig inte för ett ögonblick funderar över vem som faktiskt står för notan.

Det första jag fick lära mig som färsk riksdagsman var hur man skulle fuska med reseräkningen. Så här går det till: Beställ den dyraste resan och dyraste hotellet. Lämna in det för godkännande. När resan godkänts gör du en ny beställning, billigare flyg och billigare hotell, så kan frun åka med utan att du behöver betala för henne.

Vi har läst spaltkilometer om hur våra EU-parlamentariker utnyttjar det här med reseräkningar, vi har sett ministrar och enskilda riksdagsmän som utnyttjar taxi för privata resor och låter det allmänna betala. Och det handlar inte om bara moderater. Den ende man kan vara riktigt kritisk till av dessa moderata utnyttjare av svart arbetskraft är Stockholmspolitikern Carl Cederskiöld. När han vägrar höja svartlönen med tio kronor med hänvisning till att fri parkering ingår, och att detta skulle motsvara lönehöjningen, så blir det bara girigt och dumt. Illa ställt med trovärdigheten är det också när samma representant för regeringspartiet vill göra om svarta affärer till vita. Att han fuskat, det struntar jag i. Men att som moderat säga att nu ska vi göra om det här till vitt – då tror man ju inte på sin egen politik, eller är den bara till för alla andra?

Jag försvarar inte Schenström-affären. Men att fokusera på en nota på en tusenlapp blir helt fel. Nej, sluta jaga den små svarta affärerna och koncentrera er på de stora. Börja uppifrån och gå neråt. Men det kanske är för svårt?