7 .10.2007


Källa: SvD, 7 .10.2007
Skriven av Bitte Hammargren, bevakar arabvärlden, Turkiet och Iran

Militanta islamister som gör anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen om världen och religionen är på frammarsch. Deras medel är inte bara bomber. De för också en kulturell kamp, riktad mot den brokiga skara som utgör majoriteten av muslimerna. Men det föder motreaktioner: på Algers gator, under fredagsbönen i New York, på prästseminarier i Iran och i Europa där en ny generation muslimer växer fram.

”Döda så många otrogna du vill. Förvandla marken till gravar. Hela Palestina kommer att befrias. Hedra den ärofyllda vägen till Manhattan”.

Sådana hatbudskap sprids på nätet, främst på arabiska, men också i översättning till andra språk. Målgruppen är främst unga arga män, ofta inom medelklassen och ofta på den oljerika Arabiska halvön. Men inte bara där. Den oförsonliga kampen för en annan världsordning är gränsöverskridande. Den riktar sig inte bara till de potentiella bombmakarna, jihadisterna.

Det handlar om en kamp om själarna i bred mening. ”De otrogna” är för extremisterna inte bara ateister, kristna eller judar i väst utan i lika hög grad dem som stämplas som muslimska avfällingar, sekularister eller kollaboratörer med kolonialmakterna (läs: Israel, USA samt övriga västländer med trupp i Mellanöstern).

–Västvärlden är navelskådande och tror att denna agitation främst riktar sig mot oss i väst, som en reaktion på vad vi gör. Men så är det inte, säger den brittiske forskaren Stephen Ulph vid Jamestown Foundation.

–Vi i väst är bara en detalj på jihadisternas ideologiska karta. Deras måltavla är främst stater och regimer i Mellanöstern. Vi i väst kommer först i andra eller tredje hand, säger Stephen Ulph som följer extremisternas arabiskspråkiga propagandamaterial på nätet, där mediejihadisterna skickligt går till offensiv.

Stephen Ulph ägnar sig åt vad han kallar för kontraideologi, nästa steg i kontraterrorismen. Det gäller att bilda motvärn mot en ideologi som sprider sig som ringar på vattnet. Regeringarna i väst är sent ute i dessa ansträngningar, anser han.

– Vi måste ta jihadisternas budskap på allvar. Gör man det kommer man inte att bli lika förvånad över att välanpassade, välintegrerade muslimer kan bli bombmakare, fortsätter Ulph med en anspelning på Londonbomberna 2005, där det bland självmordsbombarna med pakistansk bakgrund också fanns en 30-årig lärarassistent och ungdomsledare, Mohammad Sidique Khan, något som chockade britterna.

Kampen om själarna handlar om så mycket mer än bara de potentiella bombmakarna, betonar Stephen Ulph.

– Det är först och främst ett intellektuellt och kulturellt inbördeskrig. Kampen har intensifierats på flera fronter: den riktar sig mot traditionella islamiska auktoriteter (som traditionella böneledare i moskéerna), mot islamisk mångfald och mot olika uttryck av muslimsk modernitet.

Kampen om vem som företräder ”sann” islam, om vem som har moralisk och juridisk överhöghet, om vem som har tolkningsföreträde försiggår överallt:

• På prästseminarierna i den heliga staden Qom i Iran, där storayatolla Sanaeis budskap om mäns och kvinnors likaberättigande i islam används av iranska feminister i deras kampanj för jämställdhet i lagen.

• På gatorna i Alger där 50 000 personer demonstrerat denna höst i protest mot de bombdåd som ”al-Qaida i det islamiska Maghreb” har tagit på sig. Dessa lokala extremister verkar inom den franchisingbransch som ”varumärket” al-Qaida har utvecklats till.

• I New York där modernister av båda könen kunnat gå till fredagsbön ledd av en kvinnlig böneledare (imam), Amina Wadud – vilket är en styggelse för den islamiska skola som påverkats av de könssegrerade doktrinerna i Saudiarabien. I Sverige har den kvinnliga imamen Suad Mohamed än så länge bara lett fredagsbönen för kvinnor.

•I Storbritannien där muslimska rappare med sin musik skapat ”cool islam” – något som får det att vända sig i magen på extremister som vill gå tillbaka till ”förfädernas tro”.

•I Iraks Anbarprovins där sunnimuslimska klanledare på eget initiativ kastade ut al-Qaida i våras – men bakslaget kom när klanledaren Abu Risha blev mördad i september.

•I de palestinska flyktinglägren i norra Libanon där invånare slickar sina sår efter det att en extremistgrupp (Fatah al-Islam) lyckades infiltrera Nahr al-Barid-lägret. Extremisterna tog in rekryter och attackerade den libanesiska armén, varefter lägret ödelades och 30000 flyktingar gjordes hemlösa i det krig som på intet sätt berörde palestiniernas rättigheter.

– Hela regionen har blivit fundamentalistisk genom al-Qaida. De har förstört palestiniernas gamla samförstånd om att vårt motstånd inte handlar om religion, säger en bedrövad Samir Lubani, lokal ledare i norra Libanon för den palestinska vänsterrörelsen PFLP.

Grovt sett gör tre läger anspråk på att ”äga” islam, att ha tolkningsföreträdet:

• Etablerade institutioner, som al- Azharuniversitetet i Kairo.

• Återhållsamma muslimer, upplysningsmän och -kvinnor som går under begreppet ”Tanwiri” (ett ord som bildats av arabiskans ord för ljus).

• Fanatiker som sprider sin hatpropaganda på nätet eller i moskéer som statsmakterna tappat kontrollen över.

Det turkiska regeringspartiet AKP kan hänföras till den andra gruppen: utifrån islamisk grund har de slagit in på en demokratisk väg, som den nya tidens islamdemokrater.

Muslimska brödraskapet – den gamla sunnimuslimska väckelserörelsen som har förgreningar i hela arabvärlden – passar inte helt in i någon av dessa tre grupper. I Egypten, Jordanien, Kuwait och Palestina har de deltagit i parlamentariska val. Jihadisterna tycker att Muslimska brödraskapet är för slätstruket och anpassligt.

De al-Qaida-inspirerade – i Mellanöstern ofta kallade salafister – ser demokrati som ett gift. Deras utopi om ett nytt kalifat bygger på föreställningen om hur de första muslimska samfunden såg ut för över 1400 år sedan. Med sin ideologiska offensiv ställer de majoritetens muslimer – en brokig skara – inför nya prövningar.

Motvärnet måste komma från andra muslimer, som tar upp kampen intellektuellt. Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi vid Umeå universitet, som denna vinter kommer ut med en bok om kampen om islams själ (Vems islam?), är hoppfull:

– I Europa växer en yngre generation muslimer fram som har fötterna i både föräldragenerationens islam och i den demokratiska traditionen i vårt samhälle. Jag tror att den generationen kan bli brobyggare så småningom, säger idéhistorikern som tror att vi på sikt kan få se en genuint svensk islam växa fram bland unga identitetssökande muslimer.