29.6.2007

Det har gått fem månader sedan Per Ahlin på Dagens Nyheters ledarredaktion senast hade något att skriva om Somalia. USA:s flygvapen hade just attackerat ett påstått terroristnäste i södra delen av landet. Ett sjuttiotal försvarslösa nomader miste livet när den flygande helvetesmaskinen AC-130 bearbetade landskapet med Boforskanoner och automatgevär kapabla att avlossa 1 800 skott i minuten. Några kvarlevor efter al-Qaidakrigare fanns inte att visa upp bland liken. ”[...] av allt att döma var den amerikanska insatsen ... okontroversiell”, skrev Per Ahlin.
 
Sedan dess har USA fortsatt sina militära operationer i Somalia, och Etiopien, som med amerikanskt stöd erövrade Mogadishu i december, har gjort klart att löftet om ett snabbt återtåg inte längre gäller. Ockupanterna avbröt den nationella återuppbyggnad somalierna under ledning av de islamiska domstolarna påbörjat. Krigsherrar och kriminella är tillbaka på gatorna, och med helikoptrar, stridsvagnar och artilleri skjuter sig de etiopiska soldaterna fram genom bostadskvarteren. 400 000 invånare flydde Mogadishu under våren, och antalet dödade och skadade civila räknades i tusental.
  
I slutet av januari grep kenyanska trupper ledda av amerikaner fyra svensksomalier, däribland en gravid 17-åring, som flytt Somalia. Fångarna fraktades som ”illegala kombattanter” till Etiopien för att torteras och förhöras av agenter från USA och andra länder. Förhörsledarna hade detaljerad kännedom om svenskarnas personliga förhållanden.


Men Per Ahlin har inget att tillägga om utvecklingen i Somalia.
”Varje militär våldsanvändning väcker frågor om proportionalitet”, skrev han i januari. Det föregivna skälet för USA:s angrepp är jakten på tre män som hålls ansvariga för bombattackerna mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998. 225 människor, däribland 12 amerikaner, miste livet i terrordåden. Har USA därför rätt att störta ett land i krig? Hur många avlivade somalier, hur många tiotusen flyktingar, går det på varje död amerikan innan den liberale ledarskribenten finner ”insatsen” kontroversiell?

Per Ahlin är juris doktor i internationell rätt. Han tillhör den skola som önskar förnya folkrätten. ”Det går ... att föra ett resonemang utifrån begreppet självhjälp”, skrev han efter AC-130-planets framfart i Somalia. ”En stat kan sägas ha en skyldighet att se till att dess territorium inte används på ett sådant sätt att det skadar andra. Om regeringen inte förmår det kan den drabbade ha en rätt att ingripa, att helt enkelt utföra det som staten själv borde ha gjort.”
  
Gäller denna princip lika för alla? Kuba och Venezuela kräver att USA utlämnar den före detta CIA-agenten Luis Posada Carriles, åtalad i Caracas för att ha sprängt ett kubanskt flygplan och förorsakat 73 människors död. USA vägrar. Har Kuba och Venezuela alltså rätt att skicka trupper, stridsflyg och flotta till Miami för att gripa eller skjuta ihjäl den utpekade terroristen?
  
Jag misstänker att Per Ahlin aldrig tänkt tanken. Frågan framstår som absurd, eftersom den rätt att tåga in i andra länder som folkrättens förnyare förordar inte gäller lika för alla stater. Det är underförstått att den endast avser de krigsföretag de västliga stormakterna utför eller sanktionerar.
  
  Efter andra världskriget såg sig de imperialistiska staterna tvingade att formellt erkänna de förtryckta folkens självbestämmanderätt. Nu återtar de sitt löfte i namn av mänskliga rättigheter och kamp mot terrorism och massförstörelsevapen. Det finns därför inget extremt i Per Ahlins hållning. Tvärtom, i sitt ointresse för det ockuperade Somalia och i sin allmänna motvilja mot statssuveräniteten (vad svagare stater beträffar) är han en fullkomligt normal uttolkare av gällande tankemönster.

I USA är det ingen tvekan: topside återvänder till den koloniala traditionen. Referenser till det brittiska imperiet och till landets egna erövringar återkommer ständigt i debatten. Efter den 11 september 2001, när medborgarnas motvilja mot krigsföretagen tycktes övervunnen, var ivern stor att utsträcka en Pax Americana över världen.
  
”Amerika får inte tveka att utkämpa ’de blodiga krigen för fred’ när så krävs för att ’utvidga frihetens imperium’”, skrev Pentagonrådgivaren Max Boot. Thomas Donnelly vid Project for the New American Century instämde i Foreign Affairs: ”Småkrig och polisaktioner ... är lika amerikanska som äppelpaj...”. Ett föredöme var erövringen av Filippinerna vid förra sekelskiftet. Flera hundratusen medborgare i den filippinska republiken miste livet i detta lilla krig. Varje sällskap på mer än tre filippinska män utgjorde ett gäng banditer som kunde bestraffas med fängelse i 20 år eller avrättning. ”Ja, Förenta staterna har gjort det förr, och gjort det bra”, sammanfattade Donnelly just som Guantánamo fylldes med ”illegala kombattanter” och Pentagon förberedde marschen mot Bagdad.
  
Den jublande imperialismen har sedan dess förbytts i våndor. Krigsföretagen går illa och motsättningarna är skarpa om det lämpliga i ett angrepp mot Iran, om politiken mot Syrien och om strategin i Irak. Men samtidigt fortgår i samförstånd den militära upprustningen.
  
”Attacker likt den mot Somalia lär vi få se fler av”, förklarar Per Ahlin med tillförsikt. USA har redan 1500 soldater stationerade på en bas i Djibouti, och ett särskilt militärkommando för Afrika är under uppbyggnad. Pentagon talar om kontinentens växande geopolitiska betydelse och dess rikedom på råvaror, i synnerhet olja.
  
Den svenska militärledningen ställer om det svenska försvaret för de nya kolonialkrigen. Jag hörde i januari en andäktig radioreporter intervjua Håkan Hedlund, stabschef vid EU:s Nordic Battle Group. Hon bad honom ange ett land för de svenska pojkarna att göra en insats i. Han nämnde Somalia. I februari föreslog ÖB att stridsflygplanet JAS Gripen skulle göras disponibelt för operationer i utlandet. Två mål fördes på tal: Afghanistan och Afrika.
  
”Bomber ska vara en sista utväg”, skriver den anständige liberalen medan Boforskanonerna sprider frihetens budskap över världen.