24.2.2008

Skriven av Nils-Eric Hennix
( F.d. informationschef, åren 1987-1992 vid socialtjänsten och stadshuset, Malmö stad)

Vår tids mest tanklösa myt är att demokrati är det ultimata och bästa politiska system ett land kan styras med.

Den allmänna uppfattningen är att demokrati inte får ifrågasättas. Att ifrågasätta demokratin är lika fruktansvärt som det var att förneka Gud under forna tider då kyrkan styrde befolkningen med järnhand.

Politikerna inom alla riksdagspartier tävlar om att vara sanna demokrater. En oliktänkare som ifrågasätter eller misstror demokratin utsätts för förakt och förföljelse av journalistkåren och det övriga samhällsetablissemanget Regeringarna, både socialdemokratiska och borgerliga, har beordrat SÄPO att kartlägga och övervaka odemokratiska personer och rörelser. Demokratins makthavare och hantlangare accepterar inga oppositionella oliktänkare. Demokratin är nämligen ett totalitärt politiskt system som kräver absolut makt Denna makt är mer omfattande, och tränger djupare in i medborgarnas privatliv, än hos många diktaturer.

I denna tid, då det moraliska förfallet närmar sig bottennivå, då brottsligheten är störst i vår trettontusenåriga historia, då våra politiker låter utomeuropeiska folk kolonisera vårt land och tvingar oss att försörja dem - då är det dags att varje tänkande människa ställer sig frågan om de senaste 50 åren av expanderande demokrati gjort oss lyckligare. Har våra liv blivit mer harmoniska? Har vi ett tryggare och laglydigare samhälle? Har gemenskapen mellan människorna blivit bättre? Har kulturen utvecklats och förfinats? Har barn och ungdomar blivit snällare, skötsammare och fått bättre grundkunskaper? Har den enskilde medborgaren fått större politiskt inflytande? Har var och en större möjlighet att bestämma över sitt eget liv och sitt personliga välstånd?

Med otvetydigt facit på hand blir svaret ett rungande nej på samtliga frågor. Folket som helhet har blivit olyckligare. Psykiska sjukdomar och drogmissbruk har aldrig varit mer utbrett. Brottsligheten har tio-dubblats på 50 år. Barn och ungdomar är förvildade och har efter nio års skolgång betydligt sämre kunskaper i matematik och svenska än sjätteklassare på 1940-talet.

Skatten har ökat för löntagarna: från att ha varit 10 % år 1950 till mellan 60 och 75 % i dag (direkta och indirekta skatter). Detta innebär att demokratin tagit ifrån medborgarna deras rätt till den egna lönen. I historisk mening är man slav om man inte får behålla merparten av sin egen inkomst. Man kan inte heller bestämma över sitt eget liv om man inte förfogar över sin egen inkomst.

Den enskilde människans politiska inflytande är numera helt raderat. Väljarna består av en okunnig majoritet som inte ens vet om vi har en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Sämsta kunskaperna har de som röstar på socialdemokraterna. Många av dem vet inte ens vilka riksdagpartier som finns. (Väljarundersökningar av professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet). Gruppen medborgare som är politiskt insatta har således mindre inflytande vid valen än de som är okunniga om respektive partiers ideologier. Mellan valen lyssnar politikerna inte alls på enskilda personers förslag och önskemål eftersom det endast är partiernas program och internt förankrade uppfattningar som genomdrivs. Det står t. o. m. i grundlagen att riksdagsmännens överväganden ska vara självständiga, obundna av instruktioner från väljarna.

Det mest skadliga exemplet på beslut som demokratins företrädare fattat mot folkets vilja är massinvandringen. Medborgarna får varken diskutera offentligt eller rösta om denna ödesfråga.

Att demokratin på sikt störtar Sverige i ofrihet, fattigdom, degenerering, kaos, brottslighet och annat lidande beror på den vanföreställning som är grundbult i den svenska demokratin: utgångspunkten att alla människor är jämlika i förstånd och karaktär samt att majoritetsbeslut således alltid är rätt.

Sveriges asyl- och migrationspolitik är en naturlig följd av tron/lögnen att inte bara vi svenskar är lika, utan att även alla andra folkslag är lika oss svenskar. För den sanne demokraten är det obegripligt att så många svenskar oroas för det mångkulturella samhället. I hans inskränkta värld är ju alla lika goda och kloka.

Den dag verkligheten krossar det demokratiska etablissemangets världsbild är det för sent att återskapa det svenska Sörgården vi har i våra hjärtan. Ragnarök väntar.