22.4.2007


Publicerad 2007-04-18 08:26, Världen Idag
av Ulf Nilsson



Får man inte framföra på allvar kritiska synpunkter på det svenska systemet?
Observera att jag skrev ”på allvar”. Gnäll och detaljsynpunkter, krav på justeringar (i den ena eller den andra gruppens namn) läser vi i tidningarna varje dag. Tv:s nyhetsuppläsare inleder snart sagt varje sändning med att referera en eller annan utredning som talar om att en eller annan sjukskriven fuskar, att den psykiska ohälsan tilltar hos unga svenskar, att gängbråk är vanliga i Malmö, etc, etc.

Allt detta är tillåtet. Dessbättre. Men får man skriva att systemet i sig själv är förlamande och bygger på en jättelik lögn: det förnekade samarbetet mellan storfinansen (läs: Wallenberg ) och den politiska makteliten (läs: SAP). Får man tala om att vi styrs av en liten grupp män (och några få kvinnor) som föraktar oss.

Nej, då börjar det kärva. Förlagen säger nej, tidningarna refuserar. Man börjar förstå att när det verkligen räknas är det tig-ihjäl som gäller …

Ovanstående tankar trängde sig på när jag läste Lars Berns roman Svart snö en av de bästa skildringar av dagens Sverige som jag hittills fått i min hand: en thriller så fast förankrad i verkligheten att den gjorde mig djupt betryckt. Men först några ord om författaren.
Lars Bern var länge en up and coming man i näringslivet. Han började som forskare vid Chalmers och kom sen till Volvo. Vid 36 års ålder blev han vd i Ångpanneföreningen, därpå vd för Incentive, ett nyckelbolag i Wallenberg-sfären. Han hann också med att vara miljöstrateg hos ABB innan han drabbades av cancer och drog sig tillbaka - bland annat för att skriva. Bern har, utan minsta tvekan, sett ”de stora elefanterna dansa” i näringslivet och beskriver vad han upplevde i ”Svart snö”.

Romanen handlar på ytan om den unge, mer och mer framgångsrike industrimannen Carl Richter som av en slump blir vittne till en väldig gasexplosion i Göteborg - och sedan också till företagsledningens och i förlängningen också ”imperiets” försök att med alla medel mörklägga och slingra sig undan. Det handlar inte om en regelrätt nyckelroman, men visst är ”Stor-Johan” lika med Marcus Wallenberg, visst är den outhärdlige SvD-redaktören Mats Svegfors medan den rättrådige liknar Bertil Torekull. Visst skymtar Gyllenhammar (förvandlad till kvinna!) och möjligen Göran Persson. Plus en rad kommunala koryféer som folk med skarpare blick än jag säkert kan identifiera. I samband med ”Stor-Johan” kan jag inte undgå att erinra mig en replik av en annan synnerligen framgångsrik Wallenberg-man, Stora-chefen Bo Berggren:
Alla samtal med Marcus Wallenberg, sa Berggren, inrymde ett element av fruktan.
Så var det.

I företalet till Svart snö beskriver Lars Bern hur han anser att Sverige har blivit. Här handlar det inte om fiktion, utan om rak verklighetsbeskrivning:
”Inom offentlig verksamhet var och är det meningslöst att vara dugande, de välavlönade jobben är ändå vikta för den politiska klassen. Jag upplevde hur sektor efter sektor inom det offentliga politiserades och makt och chefsjobb hamnade i händerna på politiker utan ens nödvändig kompetens för jobben.”

Han trodde en gång att den privata sektorn, näringslivet, var annorlunda, men:
”Precis som inom den politiska maktapparaten upptäckte jag hur näringslivets kärna var på väg att ruttna inifrån … Nepotism och kompisvälde började bli minst lika vanligt som i det politiska etablissemanget …”

Och så själva huvudpunkten:
”Förfallet och den snabbt växande korruptionen underlättades av röststarka aktier koncentrerade hos några få finansfamiljer. Det hela fick sin näring från ett snabbt växande sparande till pensioner och i andra fonder som tillförde systemet enorma ansiktslösa kapitalbelopp i form av röstsvaga aktier. Dessa pengar var och är nästan fritt disponibla för dem som kontrollerar de röststarka aktierna. Ordningen försvaras av socialdemokraternas ledare som låtsas företräda de stora pensionärskollektiven samtidigt som man hela tiden spelar under täcket med de största kapitalägarna. Varför blev plötsligt de absolut rikaste befriade från förmögenhetsskatt…”
Frågan hänger kvar genom hela boken, där spelet sammanfattas i berättelsen om hur ”Stor-Johan” vissa bestämda kvällar besökte regeringschefen för att äta pytt, ta en sup och bestämma allt som verkligen var viktigt. Dörren till kanslihuset öppnades av en ”edsvuren” tjänsteman.

Här kommer romanen ohyggligt nära verkligheten, råkar jag veta. På torsdagskvällarna besökte Marcus Wallenberg Gunnar Sträng för att de på tu man hand - givetvis utan protokoll och demokratisk insyn - skulle kunna göra upp om det väsentliga. Han som öppnade dörren var inte edsvuren och berättade just före sin död för mig om de hemliga samtalen. Han hette Odd Engström.

Lars Bern gisslar skandalerna i ABB, Skandia, Astra och Fortum. ”I Astras fall har Aktiespararna räknat ut att aktieägarna (läs pensionsspararna) förlorat över 200 miljarder på den utförsäljningen” ... ”Den socialdemokratiska regeringens börsintroduktion till överpris av Telia… är ytterligare ett skandalöst exempel på plundring av vanligt folks tillgångar”, skriver Bern. Han tillägger att det ansvariga statsrådet blev en mycket välavlönad direktör hos ett konkurrerande företag, men nämner inte namnet: Björn Rosengren.

”Ett företag som… överlevt är flygindustrin Saab tack vare en miljardrullning utan like till ett stridsflygplan som inte behövs. Vice vd i Saab är en tidigare regeringsmedlem och SSU-ordförande”. Det namn som inte nämns är den här gången Jan Nygren och Bern slutar med en kraftig salva om att obskyra och helt onödiga myndigheter växer som svampar ur jorden för att ge försörjning åt den snabbt framväxande röda adel som utvecklats runt socialdemokrati och fack.
”Välavlönade generaldirektörsposter och professurer delas ut som förläningar bland de röda adelsmännen … Vi ser exempel på hur ledare ur arbetarrörelsen bosätter sig på herrgårdar och ogenerat frotterar sig med den krets inom näringslivet som man fördömer på partimöten …”
Boken tillhör de viktigaste som kommit ut i Sverige under de senaste åren. Givetvis (vågar jag påstå) refuserades den av alla ledande förlag.

Varför?
Ja, tänk efter…