18 .9.2007

Av John Hoefle för
Executive Intelligence Review 7 sept. 2007


- Jag förstår inte hur finanssystemet ska kunna överleva oktober månad,
sa Lyndon LaRouche den 31 augusti, som kommentar till utvecklingen på den
globala finansfronten. Vi behöver få upp brandväggarna fort för att skydda
människorna, tillade han.

Tillväxten som skett i det globala finanssystemet bygger på ett mycket
simpelt lurendrejeri, nämligen att skulder som aldrig kommer att kunna betalas
behandlas som tillgångar. Dessa "tillgångar" används sedan som språngbräda för
en långivningskarusell som växlar upp tusen till miljoner till miljarder till
biljoner dollar i finansiella betalningsåtaganden. För varje år som går
förflyttar sig finanssystemet längre bort från verkligheten, längre ut från
klippkanten.

Att ta ett lån kan vara något gott, om pengarna som lånet ger tillgång
till används till att bygga upp samhällets produktionskapacitet. Men om lånet
blir en ersättning för produktiv verksamhet, då gör det bara saken värre. Det
är det problemet vi har i dag. Eftersom vår ekonomi drivs med lånade pengar -
hushållen, företagen, stat och kommuner - så riskerar varje utebliven betalning
att utlösa ett jordskred av förluster, som kan sätta i gång en kedjereaktion som
får hela systemet på fall. För varje förlust kommer vi närmare den
kedjereaktionen, och förlusterna kommer tätt.

Det kommer att bli ännu värre

För att hålla spelet i gång pumpade centralbankerna varje år in mer och
mer pengar i finanssystemet. Pengarna flödade så fritt att penningmängden till
slut ökade snabbare än finansvärdena (det samlade värdet av aktier,
obligationer, derivat m.m.) och skapade en hyperinflation i finansvärdena. Den
punkt då detta var ett låneproblem som kunde lösas med punktinsatser är för
länge sedan passerad.

Det som utspelar sig kan bara förstås med utgångspunkt från LaRouches
pedagogiska kollapsfunktion (se figur 1-2), där realekonomins nedgång och
penning- och finansvärdenas exponentiella tillväxt inte utgör separata
händelser utan ingår i en och samma kontinuerliga funktion. Ju mer den reala,
fysiska ekonomin plundras för att ge näring åt bubblan, desto fortare urholkas
grunden som hela spekulationen vilar på, i en självfödande kollaps. Om man
slutar mata bubblan kollapsar den, och om man fortsätter mata den kollapsar den
också. Detta är ett skeende som Wall Streets räknemetoder inte har en chans att
klara av.

När skulder behandlas som tillgångar blir tillgångarna i systemet ett
enormt betalningsåtagande, och en bubbla som byggts upp genom att sådana
värdelösa tillgångar har växlats upp till svindlande belopp, kommer att
kollapsa mycket fortare än den byggdes upp, i en kedjereaktion driven av en
omvänd hävstångseffekt. Så fort en tillgång kollapsar, snabbar det på takten
med vilken andra tillgångar kollapsar, och hela systemets kollaps. Under
perioder som den vi nu är inne i, när nästan alla spekulanterna försöker sälja
sina högriskabla tillgångar och fly till säkerheten i statsobligationer,
förlorar tillgångarna i värde för varje säljförsök. Om ingen vill köpa dem är
de värdelösa, och lika värdelösa även om någon fortfarande skulle vilja köpa
dem.

Kollapsen utspelar sig med olika hastighet i olika länder, men inom
ramarna för samma allmänna nedgång i den fysiska produktiviteten och
hyperinflationistiska ökningar av monetära och finansiella betalningsåtaganden.
Kollapshastigheten kommer att öka exponentiellt och systemet kommer att vända
näsan i vädret i mitten av oktober, sa LaRouche. Explosionerna vi ser nu är
bara granater, mycket större väntar. Om systemet går på en riktig mina kanske
det inte ens klarar sig till oktober. Ju större förluster, desto instabilare
blir systemet.

Enda sättet att undvika en katastrofal explosion är, sa LaRouche, att
frysa systemet, och bygga upp brandväggarna som kan skydda människorna och den
produktiva delen av ekonomin, så som förklaras i hans föreslag till en
Homeowners and Bank Protection Act (se det lagförslaget på svenska i utskick v. 34 eller hemsidan www.nysol.se). Problemet måste behandlas som en helhet;
att försöka hantera enskilda aspekter var för sig kommer inte att lösa
någonting.

Ekonomiskt underskott

Efter den ekonomiska och politiska kursomläggningen under perioden
1967-70 har USA under finansoligarkins överinseende medvetet monterat ned det
som en gång var världens starkaste industriapparat, förankrad i ett samhälle
som tog ställning för vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande, och
ersatt det med en informations- och tjänsteekonomi byggd på datorer, tjänster
och finansspekulation. Under den här ordningen började inkomsterna - i reala
termer - sjunka för större delen av befolkningen, särskilt för dem som
förlorade sina mer välbetalda industrijobb; samtidigt började
levnadsomkostnaderna stiga. För att kompensera för skillnaden började hushållen
låna, främst via kreditkort, billån och bostadslån. Företagen använde sig också
mer och mer av lånade pengar, via banklån, värdepapper och
obligationsmarknaden. Att låna blev en livsstil, det var inte längre något att
skämmas för och till slut var vi så fast i det att vi började låtsas att vi
hade koll på våra skulder, när det i själva verket var skulderna som hade koll
på oss.

Skulderna växte och växte, och började hopa sig i banksystemet.
Bankerna fick bara ha upp till en viss gräns. Alla förstod att enskilda skulder
kunde betalas, men inte den samlade skulden, så man införde ett intrikat system
för att förlänga lånen, och bankerna började paketera om dessa lån till
värdepapper och sälja dem till penningplacerare, i en aldrig tidigare skådad
omfattning. Dessa värdepapper var visserligen baserade på skulder som aldrig skulle
kunna betalas, men bokföringsmässigt gällde de fortfarande som tillgångar för
placerarna, vilka sedan belånade dem eller gjorde om dem till andra
värdepapper, som de kunde sälja. Snart var värdepapperen, derivaten och de
andra vadslagningsinstrumenten uppe i värden som vida översteg den mängd
skulder som de nominellt var baserade på, och de hade för länge sedan sprungit
ifrån värdet på de fysiska tillgångar som hela finansstrukturen vilade på
Vartefter denna härva växte pressades den längre och längre bort från bankernas
balansräkningar, ner i underjorden där derivatmarknader och hedgefonder
opererar utanför balansräkningarna via sådana oreglerade pirattillhåll som
London Citys Cayman Islands.

Detta spekulationskasino växte sig så stort att det tog över hela
världsekonomin, och ju mer det växte desto glupskare blev dess penningbegär.
Fastighetspriserna drevs upp i USA, Europa, Japan och andra länder för att
skapa nya lån att mata monstret med; hushåll, företag, stat och kommuner
dammsögs på pengar, och den reala ekonomin sögs ut till sista droppen. Till
slut hände det som måste hända, kasinot blev så stort att det inte fanns nog
med pengar för att hålla det i gång.

En av de viktigaste komponenterna i denna bubbla, den amerikanska
fastighetsmarknaden, gick in i väggen 2005. Husprisernas ökningstakt dämpades,
och sjönk så mycket att i många områden upplever man nu inte bara att
ökningstakten blir allt långsammare, utan att huspriserna faktiskt faller. För
att försöka hålla spelet i gång trots denna nedgång började finansmännen lätta
på kraven för bolån, allt för att få till stånd en försäljning. Det handlade
inte om att sälja hus, utan om att sälja huslån, och försäkra sig om att
pengarna fortsatte att strömma in till kasinot. Husen var, ur kasinots synvinkel,
en biprodukt av deras lånekrängarplan.

Chockvågor

Eftersom det globala finanssystemet i grund och botten är ett
gigantiskt pyramidspel som måste växa för att det inte ska kollapsa, har det
minskade penningflödet lett till förluster som sänder chockvågor genom hela
systemet. De som drabbas först när priserna faller är de som köpte när
marknaden stod på topp, eftersom de sitter med skulder som är större än vad
husen är värda. Många av dessa köpare hade också fått bolån med låga
lockräntor, och nu krävs de på högre och högre månadsbetalningar trots att
värdet på huset faller, andra köpare mister sina jobb eller blir sjuka, och
ytterligare andra köpte hus i spekulationssyfte. Vad orsaken än var så började
antalet missade betalningar och vräkningar att öka, och de fortsätter att öka
när huspriserna faller, och det betyder problem för de biljontals dollar i
finansvärden som är baserade på fastigheter.

Dessa missade betalningar utlöste den så kallade "subprime"-krisen, som
påstås vara orsaken till den nuvarande turbulensen. Om bara köparna hade varit
mer ansvarsfulla, om bara långivarna inte hade varit så giriga, så skulle vi
inte ha fått denna "smitta" som angriper ett i övrigt friskt system, hette det.
Som löpsedelsmaterial var det ganska lyckat, pådrivet av bankerna och de stora
mediebolagen. Det hade alla de rätta ingredienserna: vanliga människor som
kastar skulden på stackars oskyldiga banker, familjer som riskerar att kastas
ut på gatan, och inte ett ord om att detta var ett direkt resultat av upplägget
på hela finanssystemet. All denna dramatik och mörkläggning i ett och samma
paket.

Visst kan en löpsedel kasta om skuldbördan, men den kan inte gömma
undan förlusterna, och förlusterna växer för varje dag. Eftersom tillgångar i
dessa dagar bara är någon annans skulder, sopar varje missad skuldbetalning
bort någons tillgång, och vartefter förlusterna hopar sig sänder de chockvågor
av missade betalningar genom hela systemet. Ännu värre blir det av att det
finns biljontals dollar i uppväxlade tillgångar i systemet, vilkas värde är
helt kopplat till stigande fastighetsvärden. Det vill säga, man tror att de har
ett värde därför att man tror att man kommer att kunna sälja dem till någon
annan för mer än man själv gav för dem. När priserna slutar stiga är spelet över.

Ett exempel på hur det fungerar är Baer Stearns, som gav ut massor med
subprime-lån och proppade sina egna hedgefonder fulla med fastighetsbaserade
värdepapper och CDO (collateralized debt obligations), bara för att se dessa
hedgefonder gå omkull i somras. Merrill Lynch, som hade lånat ut ett rätt
betydande belopp till en av fonderna, beslagtog och försökte sälja en del av
fondens värdepapper som utgjorde säkerhet för lånet, men upptäckte att priset
man skulle få ut bara var hälften av det nominella, varpå försäljningen
avbröts.

Innebörden av denna misslyckade försäljning är enorm, eftersom den
avslöjade för alla att det officiella värdet på finanspapperen är fiktivt
Bollandet med svarte petter hade börjat - och om LaRouches metod inte tillämpas
kommer det inte att sluta förrän botten är nådd.