Apparatismen
* Tsunami
*
9/11
*
Bilderbergare
*
Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
26.6.2006
Skrivet av Jan Gillberg, DSM
Ideologierna är döda, menade Herbert Tingsten redan 1971. Han var väl tidigt ute men idag känns det mer rätt än fel. Och var finns visionerna - föreställningar om ett bättre samhälle värt att kämpa för?
Det framstår som mer och mer tydligt, att svensk politik kommit att bli ett maktens nollsummespel. En fråga om vilket parti eller vilken partikombination som skall lyckas samla ihop tillräckligt många röster för att kunna inta maktens boningar med ”sitt folk”. Inte för att vare sig utveckla eller göra annorlunda och bättre. Utan för att leda administrerandet av en med tiden gigantisk Välfärds- och Kontrollapparat.
Och ”det egna folket” liknar mer och mer familjer. Den tydligast profilerade familjebildningen är den socialdemokratiska (Göran, Paddan och Mona och Jens, Thomas och Ulrika, Bosse, Vanja och Pär som dock för det mesta heter Nuder). Därnäst den moderata med mjukispappa Fredrik Reinfeldt som anförare för ett Maktens B-lag. Småpartierna, som dessutom hela tiden blir fler, tävlar i en annan division -”fyraprocentsdivisionen”. I nollsummespelet deltar de bara som suppleanter.
Kontaktkapitalets avgörande betydelse
Birgitta Niklasson har i en nu i höst vid Göteborgs universitet framlagd doktorsavhandling - ”Contact Capital in Political Careers” - förmedlat intressant kunskap om vilka faktorer, som har särskilt stor betydelse för den process tack vare vilken vissa gör politisk karriär och andra inte och hur detta sedan påverkat det politiska etablissemangets sammansättning och kvalitativa beskaffenhet.
För att beskriva denna process har Birgitta Niklasson myntat begreppet ”kontaktkapital”, varvid avses ”politiska kontakter”. Detta kapital har till skillnad från ”kunskapskapital” en helt avgörande betydelse för rekryteringen av det politiska etablissemanget. Undersökningen baserar sig på svar från parlamentariker och politiska befattningshavare och gäller hur dessa värderar fem olika karriärfrämjande faktorers betydelse. Svarsalternativet ”avgörande betydelse” respektive ”stor betydelse” fördelar sig så här med avseende på de fem faktorerna:
Avgörande Stor
betydelse betydelse
_________________________________________________________________
Kontaktkapital 33 % 52 %
Mediakontakter 23 % 42 %
Utbildning 5 % 22 %
Social bakgrund 3 % 3 %
Ekonomiska tillgångar 0 % 2 %
Fram tonar en bild av hur Sverige fått en ”politisk elit”, där urvalet avgörs via partivisa interna samt massmediala kontakter. Lägg till detta att politik och media i Sverige kommit att ingå något som bäst kan liknas vid en personalunion samt att utbildning/kunskap liksom social bakgrund är sådant som spelar en helt underordnad roll. Helt följdriktigt finns det inget annat OECD-land, vars regering har en lägre genomsnittlig utbildningsnivå än den svenska.
Politikens urartning
Utan vare sig ideologier eller visioner och med ett politiskt etablissemang, för vars rekrytering utbildning och kunskap aktörerna själva anser spela en helt underordnad roll, är det lätt att förstå, hur politiken kommit att urarta till rätt och slätt rå köpslagan om att via bidrag av alla upptänkliga slag uppnå - ett av det politiska maktspelets nyckelord - ”röstoptimering”. Hur det skall motiveras för att makten skall kunna hemföras är det dessutom ingenting, som vare sig Göran eller Mona behöver bry sina hjärnor med. För sådant finns konsultbyråer. Kvar bli att hävda sig i den fortgående månadsvis avstämda tävlan om att ”inge förtroende” - i mångt och mycket en fråga om att ha tumme med media. För detta finns det också konsulter att tillgå.
För Reinfeldt gäller det sedan bara att göra som Göran och Mona fast snäppet optimalare.
Med detta har följt en fokusering på de agerande politikernas ofta rent personliga förehavanden (inte sällan av tvivelaktigt, ibland rent skandalöst slag) bort från själva politiken. Att läsa Lena Mellin - i många år rankad som Sveriges viktigaste politiska kommentator - är numera som att försöka följa allehanda intrikata förvecklingar i en dokusåpa, där aktörerna är desamma vad de än tar sig för. Har man en gång kommit med i rollhäftet så har man.
Allt detta samtidigt som Sverige formligen bunkrat upp med gigantiska långsiktiga problem, som nu skjuts på framtiden - dvs överlåts till framtida generationer.
Vad händer med de kontaktrekryterade?
Vad som inte utreds i Birgitta Niklassons avhandling är:
• Vad händer med dessa ”kontaktrekryterade” människor, när de väl hamnat i sina maktåliggande positioner?
• Vad händer när de får inkomster och allehanda förmåner, som de med avseende på utbildning, kunskaper och andra kvalifikationer aldrig skulle få på den öppna arbetsmarknaden?
• Vad händer med moralen när den inre sammanhållningen - kameraderiet - är viktigare för maktkollektivets överlevnad än frågan om rätt eller fel?
• Vad händer med deras förmåga till probleminlevelse, när de sätts att styra och ställa med ett helt folk, som de så uppenbart distanserat sig från?
• Vad händer med deras förmåga och ambitioner att ta itu med problem - kort- som långsiktiga - som de själva inte behöver dela med ”folket”?
• Vad händer med de människor, som utgör den växande armé av byråkrater som underställda det kontaktrekryterade ledarskapet, har till uppgift att expediera vad som allt oftare framstår som av resursbrist framtvingade nödfallslösningar på en problemmassa som vuxit Välfärds- och Kontrollapparaten över huvudet?
Och frågar man sig också: Vad händer när APPARATISMEN fått tränga undan sedan århundraden utvecklade gemensamma och därför sammanhållande värdesystem och MAKTEN blivit den för de styrande och ställande käraste ägodelen?