Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Klimathotet
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video

25.3.2006
Skrivet av Pär Ström


Den senaste tiden har det varit stor medial uppmärksamhet på buggning, med
anledning av Socialdemokraternas uppgörelse i frågan med Folkpartiet. Media
har en tendens att framställa buggning som det värsta tänkbara inom
övervakning och avlyssning - den ultimata integritetskränkningen. Buggning
utgör dock INTE det största hotet mot den personliga integriteten i
IT-samhället.

Låt oss ta det från grunden. Den digitala revolutionen resulterar i att
människor lämnar efter sig allt fler elektroniska fotspår från olika
vardagsaktiviteter. Dessa kan lätt samlas in, lagras och analyseras. Så
kommer också att ske, i ökande utsträckning, eftersom fotspåren utgör
värdefull information för många aktörer. Resultatet blir ett veritabelt
snokarsamhälle, där det övervakas, avlyssnas och spioneras till höger och
vänster.

Olika aktörer har olika skäl att ägna sig åt detta. Det finns fyra
huvudkategorier av nyfikna (se bild nedan):

A. Främmande makt (som vill vinna ekonomiska och politiska fördelar)

B. Vår egen statsmakt (som bl.a. vill bekämpa brott och bidragsfusk, samt
effektivisera förvaltningen)

C. Individer (som exempelvis vill veta om partnern är otrogen)

D. Företag (som vill öka försäljningen genom att kartlägga sina kunder, och
som vill öka sin säkerhet genom att övervaka personalen).

Alla fyra slags aktörer har på olika sätt stor potential att åstadkomma
skada för individen. Om vi i den här artikeln väljer att fokusera på statlig
övervakning av de egna medborgarna kan vi konstatera att denna i sin tur kan
delas in i två huvudkategorier:

A. Polisens tvångsmedel, som i normalfallet sätts in efter beslut av domstol
mot en person som misstänks för ett grovt brott
B. Förebyggande övervakning, utan konkret brottsmisstanke, som sätts in mot
hela befolkningen eller stora delar därav.

Tvångsmedel, till exempel telefonavlyssning och husrannsakan, har funnits
mycket länge och är i sig inte kontroversiella. Det är självklart att de
behövs i ett civiliserat samhälle för att nå en rimlig framgång i
brottsbekämpningen. Personlig integritet kan faktiskt aldrig bli
hundraprocentig, om vi vill undvika anarki. Däremot kan svåra avvägningar
bli nödvändiga när nya tvångsmedel kommer på tal, vilket just nu är fallet
med buggning.

Ibland hamnar nya tvångsmedel på den politiska agendan som ett resultat av
den tekniska utvecklingen. Det gäller exempelvis det av BRU (Beredningen för
rättsväsendets utveckling) föreslagna tvångsmedlet 'hemlig dataavläsning'
(vilket innebär att polisen föreslås få installera spionprogramvaror på
brottmisstänktas datorer). Även om tvångsmedel som sådana har sin självklara
roll i ett rättssamhälle är det inte självklart att polisen ska få tillgång
till alla tvångsmedel som är tekniskt realiserbara.

Det är av stor vikt att användningen av tvångsmedel är förknippad med regler
och översyn som minimerar risken för missbruk och i rimlig utsträckning
skyddar de utsattas personliga integritet. Vi får inte glömma att det ligger
i sakens natur att många av dem som utsätts för tvångsmedel sedermera visar
sig vara oskyldiga.

Förebyggande övervakning är i sin digitala form ett nytt fenomen som blivit
möjlig genom den digitala revolutionen. Per definition genomförs den som
sagt utan konkret brottsmisstanke och riktar sig mot breda grupper.
Förebyggande övervakning är etiskt och filosofiskt tveksam på ett sätt som
inte alls är fallet för polisens tvångsmedel. Med vilken rätt snokar
statsapparaten och dess tjänstemän i vanliga, skötsamma Svenssons privatliv?
Ska vi verkligen alla betraktas som presumtiva brottslingar?

Eftersom det är kostnadseffektivt och praktiskt för polis och andra
brottsbekämpande myndigheter att tillämpa förebyggande, digital övervakning,
och eftersom tekniken kommer att erbjuda allt fler möjligheter till detta,
kan vi befara en explosiv utveckling på området. Det vi sett hittills är
bara början - i princip skulle alla former av elektroniska fotspår kunna
användas som råvara (just en sådan superövervakning var tanken med det
amerikanska projektet Total Information Awareness). Resultatet blir allt
fler och alltmer kränkande intrång i allt intimare sfärer av privatlivet -
om vi inte sätter ned foten och sätter stopp för denna utveckling.

Även inom kategorin förebyggande övervakning finns väsentliga skillnader
mellan olika övervakningsformer. För att analysera vilken fara för den
personliga integriteten som en viss förebyggande övervakningsform innebär
bör vi ställa oss två frågor:

1) Är den identifierande eller inte?
2) Är den manuell (kräver mänsklig insats) eller automatisk?

Om en övervakad medborgare är anonym inför sina övervakare minskar
integritetsriskerna kraftigt, eller försvinner helt. Om en övervakningsform
är manuell kan den aldrig skalas upp till någon särskilt bred användning i
samhället eftersom det skulle kräva alldeles för mycket personal. Så snart
en övervakningsform är automatisk, däremot, blir det principiellt möjligt
att rulla ut den för hela befolkningen.

Därför kan man konstatera att det värsta hotet mot den personliga
integriteten i IT-åldern kommer från förebyggande övervakning som är både
identifierande och automatisk.

Stockholms biltullar hör till den kategorin, liksom den så kallade
trafikdatalagringen (att spara data om alla människors ringande, mejlande
och SMS:ande). Detsamma gäller Leni Björklunds förslag om statlig
automatläsning av all epost som passerar Sveriges gränser (det förslaget ska
dock arbetas om efter förödande kritik).

Övervakningskameror står, precis som buggning, ofta i medias fokus.
Kamerornas övervakning riktar sig visserligen mot hela befolkningen, men de
är (ännu så länge) inte identifierande, och de kräver (ännu så länge)
manuell granskning (åtminstone när det gäller övervakning av människor).
Därför utgör de i dagsläget inte något större hot mot den personliga
integriteten (även om risken för att bilder med känslig information hamnar i
orätta händer finns där). Skulle det exempelvis bli aktuellt med automatisk,
digital ansiktsigenkänning i de svenska kamerorna blir däremot situationen
en helt annan.

Buggning, för att sluta där vi började, hör till samma kategori som
övervakningskameror. Eventuella gäster hos den brottsmisstänkta personen som
är buggad är bara anonyma röster - alltså är övervakningen i huvudsak inte
identifierande. Och buggning är ju i högsta grad manuell - den kräver en
massiv personalinsats.

Åtminstone med dagens teknik. Om svensk polis skulle börja införa teknologi
för automatiserad avlyssning med exempelvis automatisk ord- och
röstigenkänning, som är under utveckling utomlands (och som redan används av
de mest avancerade underrättelsetjänsterna), blir förstås situationen en
helt annan. Men där är vi förmodligen inte på ett bra tag.