27.5.2007



Källa: NWT.se

Skriven av: Berith Strömberg
informationssekreterare Ja till Livet


I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är rätten till liv den mest grundläggande rättigheten av alla. Utan envars rätt till (sitt eget) liv har de övriga rättigheterna inget värde. Att göra abort till en mänsklig rättighet vore därför att gå emot själva fundamentet till de rättigheter vårt samhälle bygger på, skriver Berith Strömberg.

I dagarna lämnar socialminister Göran Hägglund in en lagrådsremiss om utländska kvinnors rätt till abort. Detta trots stark intern kritik och trots att experter sågat motiveringen om att lagen skulle vara av en EU-anpassning. Det är därför svårt att se den utlovade abortlagsändring som något annat än en dyrköpt flört med de abortliberala krafter som vill exportera den svenska abortliberalismen.

Kravet om utländska kvinnors rätt till abort lanserades av RFSU för fem år sedan (se t ex Aftonbladet 17/7 2002). Med en aggressiv retorik och med god hjälp av riksdagens tvärpolitiska SRHR-grupp har lobbyorganisationen lyckats komma till den punkt där allt fler idag instämmer i att fri abort är en rättighet som Sverige bör ta det ”moraliska” ansvaret att saluföra. Framgångsrikt har man med namn som Birgitta Ohlsson (fp), Mona Sahlin (s), Elina Linna (v), Carina Hägg (s), Annika Qarlsson (c), med flera, drivit en abortliberal politisk agenda för ett öppnande av abortlagens nationsgränser. Allt med en förhoppning om att – med en internationaliserad och liberal abortlag som avstamp – kunna lansera den fria aborten för all världens kvinnor, med början i Europa och med målet är att göra abort till en mänsklig rättighet.

I en DN-intervju för några år sedan ansåg dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin att den svenska abortlagen är ”omoralisk” då den inte tillåter abortturismen över de svenska gränserna, eftersom abort, som hon menade, ”är en del av de mänskliga rättigheterna” (DN 20/1 2003). Birgitta Ohlsson menar att ”abort på export skulle kunna bli en svensk succé” (Aftonbladet 18/11 2004) och att ”Rätten till fri abort borde bli den globala feminismens allra viktigaste fråga. Men kvinnors makt över sin egen kropp, och njutning, är dessvärre en mänsklig rättighet som kompromissas bort i internationella sammanhang” (Expressen 11/11 2002). Att abort tillintetgör det ofödda barnets rätt till sin lilla kropp, tycks dock inte falla Ohlsson in.

För RFSU är abort med självklarhet kopplat till de mänskliga rättigheterna. Detta var även den inställning som präglade enmansutredaren Eva Eriksson (s) när hon skrev den utredning på vars grund den kristdemokratiske socialministern nu planerar lägga sin proposition, vilket visar sig bland annat i ett uttalande i tidningen Dagen (041207): ”Men det här [abortturism] är ju en fråga om en människas rätt att bestämma över sin egen kropp, och det finns väl all anledning att man driver frågor som handlar om mänskliga rättigheter”. Med detta i bagaget är det inte konstigt att utredningen ”Abort i Sverige”, när den presenterades i december 2005, ställde sig positiv till en lagförändring. Allt annat hade förvånat.

Men är då abort en mänsklig rättighet? Nej. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är rätten till liv den mest grundläggande rättigheten av alla. Utan envars rätt till (sitt eget) liv har de övriga rättigheterna inget värde. Att göra abort till en mänsklig rättighet vore därför att gå emot själva fundamentet till de rättigheter vårt samhälle bygger på. Det skulle även för gott exkludera hel grupp individer – de ofödda – ifrån rättssystemet.

Göran Hägglund har vid ett flertal tillfällen beklagat att frågan om utländska kvinnors rätt till abort blivit en symbolfråga. Den är en symbolfråga, men långt mer än så. En svensk abortlagsförändring riskerar inte bara leda till fler aborter i Sverige, utan genom den kulturimperialistiska effekt en internationalisering av den liberala svenska abortlagen skulle innebära, kan den bli en hävstång för abortliberalismens krafter i Europa. Genom detta hoppas också abortliberalerna – ytterst sett, om än i vacker retorik inlindat – göra släckandet av ofödda barns liv till en ”mänsklig rättighet”. Därmed rättfärdiggör man inte bara elimineringen av genetiskt unika individer, utan man modifierar om och urvattnar också innehållet i de mänskliga rättigheterna.