Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Klimathotet
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video

25.2.2006

Publicerad 2006-02-24
av Ruben Agnarsson, Världen idag  

Under 1900-talet drabbades Sverige av flera dramatiska händelser där det verkliga förloppet hemlighölls eller förvanskades. I femtio år letade svenska myndigheter på fel ställe efter den DC3:a som sköts ned av Sovjet i juni 1952. När Estonia förliste i september 1994 ville svenska myndigheter begrava fartyget och de omkomna i betong. Och när statsminister Olof Palme mördades för 20 år sedan tillsatte regeringen Hans Holmér som mordutredare.

Det hemlighetsfulla uttrycket ”rikets säkerhet” har svävat som en grå dimma över flera av de dramatiska händelser som Sverige drabbades av under andra hälften av 1900-talet.

Med hänvisning till Sveriges säkerhet och landets relationer till främmande makt har officiella personer genom sekretesstämpel och annan informationsstyrning satt munkavel på svenska myndigheter under lång tid framöver.

I femtio år letade svenska myndigheter på fel ställe efter den DC3:a som sköts ned av Sovjet i juni 1952. I nästan fyrtio år förnekade sovjetiska myndigheter att man skjutit ned DC-3:an. När det ryska erkännandet kom i samband med Sovjetunionens sammanbrott år 1991 omgavs det av medveten desinformation och fortsatta lögner. När den försvunna DC-3:an slutligen hittades i juni år 2003 skedde det via ett privatfinansierat konsortium under ledning av Anders Jallai.

Ett liknande scenario skulle kunna vara tänkbart även med Estonia-olyckan. Det finns mycket som tyder på att svenska myndigheter direkt efter olyckan förstod konsekvenserna av att bli avslöjade som transitörer av militärt material och att det var därför man hemligstämplade allt som rörde den svenska försvarsmaktens agerande.

Därför kan varje myndighetsperson med gott samvete fortsätta att avvärja varje försök till att hitta sanningen, eftersom det skulle kunna leda till ”men för rikets säkerhet”, påverka våra relationer till främmande makt på ett negativt sätt och få negativa konsekvenser för den som ”agerar fel”, det vill säga avslöjar något av det som har sekretesstämpeln över sig.

På tisdag nästa vecka är det 20 år sedan statsminister Olof Palme mördades. Även när det gäller Palme-mordet finns det klara indicier på att de svenska myndigheterna inte egentligen var intresserade av en lösning på mordgåtan.

Regeringskansliet kopplade greppet om polisutredningen från första början. Under de två första åren kom jakten på Palme mördare att personifieras av Hans Holmér, länspolismästare i Stockholm. Förutom att vara ytterst ansvarig för polisverksamheten i länet fungerade Holmér som både spaningsledare och föundersökningsledare. Det faktum att Holmér satt på alla stolar samtidigt ledde till en undermålig brottsutredning, konstaterade efterföljande kommissioner.

Men med regeringskansliets uppbackning kunde Holmér förvandla hela polisutredningen till en intern socialdemokratisk angelägenhet. I det så kallade Palme-rummet placerades regeringstrogna tjänstemän för att styra upp spaningsarbetet; Klas Bergenstrand och Kurt Malmström, samt Sverker Åström från UD.

Och i bakgrunden fanns hela tiden Holmérs vapendragare Ebbe Carlsson, med unika ingångar i regeringskansliet.

Dessutom utövade tjänstemän i regeringskansliet vid otaliga tillfällen under mordutredningens gång konkreta påtryckningar på åklagare och polisutredare som inte höll sig inom önskade ramar.

Själva mordutredningen kom så småningom att handla om spektakulära inslag som personliga livvakter till Hans Holmér och Ebbe Carlsson, samt om illegal avlyssning.

Hans Holmér var dock noga med att redan från starten hålla uppe bilden av febril aktivitet. Under sin första tid som spaningsledare utförde Holmér ett flertal uppseendeväckande insatser som fick stor publicitet i media. Inom en månad efter mordet hade Viggen-plan flugit över huvudstaden för att fotografera hustak, 175 poliser delat ut flygblad i centrala Stockholm och två fantombilder på misstänkta personer publicerats i media.

Och vem minns inte den spektakulära presskonferensen där Holmér jonglerade med två vapen just av den typ som spaningsledaren misstänkte hade använts under dådet.

Men Holmérs idérikedom när det gällde att styra mediabilden av mordutredningen var mer förslagen än så. Boken ”Mörkläggning” av Gunnar Wall beskriver hur Holmér redan en vecka efter mordet, i vännen Ebbe Carlssons lägenhet, tecknade ett avtal med Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström som gav tidningen ensamrätt till Holmérs egen historiebeskrivning.

Avtalet, som hemlighölls för övriga på redaktionen, slog fast att journalisten Ann-Marie Åsheden skulle skriva ned Holmérs berättelse, medan Holmér hade rätt att godkänna och lämna in sitt veto mot texten. Artiklarna publicerades i DN efter att Holmér avgått sommaren 1987 och publicerades dessutom i bokform på Bonniers förlag, där vännen Ebbe Carlsson var förlagsdirektör.

Så småningom lanserade Hans Holmér sitt huvudspår, det så kallade PKK-spåret. Det kurdiska PKK-spåret uppstod i kretsen kring socialdemokratiska ämbetsmän som Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Carl Lidbom och Sverker Åström, vilket dessutom borgade för en gedigen förankring i s-toppen. Carl Lidbom fick i slutet av 1987 även regeringens uppdrag att utreda Säpo, vilket gav honom anledning att engagera sig i delar av mordutredningen.

Det motiv som Ebbe Carlsson diskuterade var iranskt missnöje med svenska vapenaffärer, vilket skulle ha lett till att Iran gav PKK i uppdrag att likvidera Sveriges statsminister.

Problemet var att ansvariga inom Säpo inte ansåg att misstankarna mot PKK var befogade, vilket ledde till att gruppen, under ledning av Ebbe Carlsson – med regeringens stöd och trots att Holmér försvunnit från palmeutredningen – valde att fortsätta på egen hand.

Ebbe Carlsson försökte till och med förmå sin informatör att provocera fram nya ”terroristbrott” i den kurdiska miljön, en metod som vi känner igen i mindre skala från Världen idags uppmärksammade artikelserie om polisen.

Och i oktober 2004 trädde en kurd fram i Efter Tre, Sveriges Radio, med en berättelse om att hur han i sju år var en av Säpos infiltratörer bland kurder i Sverige. Han beskrev hur han pressades av polisutredare till att anklaga sina landsmän för mordet på Olof Palme.

I efterdyningarna av Ebbe Carlssons privatspaningar, via ett uppmärksammat tillslag i Helsingborgstullen år 1988, avslöjades skandalerna kring de hemliga telefonavlyssningar som så småningom fick en justitieminister, en rikspolischef och en Säpo-chef att avgå. Expressen hade då avslöjat att Ebbe Carlsson hade ett rekommendationsbrev från justitieministern.

Händelserna resulterades i uppmärksammade KU-förhör och buggningsrättegångar.

Men 20 år efter mordet på Sveriges statsminister är gåtan om vem som mördade Olof Palme fortfarande inte löst.