Skälen som omöjliggjorde en objektiv mordutredning  





* Tsunami
* 9/11

* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU



5.3.2006

Journalisten och författaren Gunnar Wall menar att det är klarlagt att regeringskansliet kopplade ett tydligt grepp om polisutredningen efter mordet på Olof Palme från första början.

– Ansvariga politiker i regeringskansliet kom snabbt fram till att det bästa var att det inte genomfördes en regelrätt mordutredning, säger han. De skäl som regeringen hade för detta förfarande var många

Om en regelrätt och noggrann mordutredning skulle ha genomförts efter mordet på statsminister Olof Palme, skulle många känsliga frågor ha behövt ställas på en mängd olika områden. Ansvariga politiker, med Ingvar Carlsson i spetsen, kom därför snabbt fram till slutsatsen att det inte skulle vara lämpligt.

Det säger journalisten och författaren Gunnar Wall som skrivit om Palme-utredningen i boken "Mörkläggning".

Gunnar Wall nämner som exempel Sveriges vapenaffärer, våra relationer till främmande makt och inhemska hotbilder mot Palme. Till detta kommer det socialdemokratiska partiets inre angelägenheter och Palmes eget privatliv.

– Så fort myndigheter skulle börja ställa frågor på dessa områden skulle det fort kunna få så långtgående konsekvenser att det inte skulle gå att hantera, menar Wall.

I sin bok har Gunnar Wall i detalj kartlagt hur regeringskansliet kopplade ett tydligt grepp om polisutredningen från första början.

– Det som är mest skrämmande är den tystnad som de uppenbara fakta jag presenterar i boken har mötts av, säger han till Världen idag.

En noggrann mordutredning skulle ha tvingat fram en detaljerad kartläggning av hotbilder, konflikter och andra sakförhållanden i statsministerns omedelbara närhet. Men locket lades på eftersom begreppet ”rikets säkerhet” i Sverige har fått en utvidgad betydelse, och har blivit synonymt med alltifrån svenska folkets förtroende för svenska myndigheter och den socialdemokratiska partiapparaten, till säkerhetspolitiska överväganden och vårt lands relationer till främmande makt.

Här är därför några anledningar till att våra svenska myndigheter inte ville ha en förutsättningslös mordutredning efter mordet på statsminister Olof Palme.

Sveriges vapenaffärer

Att vara ett neutralt land och samtidigt ha en stor vapenexport innebär ett högt spel. Leveranser av vapensystem som förändrar maktbalansen mellan stormakter kan upplevas provocerande. Statsminister Olof Palme var involverad i en rad vapenaffärer med mer eller mindre spektakulära inslag. I september 2003 skrev den tyska tidningen Berliner Zeitung att den svenska tv-journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns mördades år 1984 på uppdrag av den östtyska underrättelsetjänsten Stasi. Morden, som i Sverige avskrevs som en olycka, skulle ha skett därför att Cats Falck fått information om smuggling av vapen från Sverige till DDR, vapen som senare levererades vidare till Iran, som låg i krig med Irak.

Redan 1984 polisanmälde Svenska freds- och skiljedomsföreningen Bofors för förbjuden vapenexport till länder kring Persiska viken. Boforsaffären handlade snart om hur mycket den svenska regeringen och Krigsmaterielinspektionen (KMI) visste. I samband med utredningen omkom krigsmaterielinspektören Carl Algernon när han i januari 1987 föll framför ett tunnelbanetåg. Misstankar om självmord alternativt mord har förekommit.

Frågan om regeringens inblandning i vapenaffärer väcktes åter då Bofors sålde haubitsar till indiska armén 1986 och sedan anklagades för att ha mutat sig till denna mångmiljardaffär.

Sveriges relationer till främmande makt

Efter andra världskrigets slut, efter kommunistkuppen i Prag i februari 1948, trappades det kalla kriget mellan väst och öst upp. Medan Sveriges nordiska grannar Danmark och Norge valde att gå med i Nato, valde Sverige neutralitetens väg framför en militär allians med väst.

I praktiken ledde detta vägval till ett dubbelspel med de båda stormaktsblocken, med inslag som nedskjutningen av DC 3:an, Raoul Wallenberg-affären, u-båtskränkningar och hemlig vapenhandel.

Under det kalla kriget förlitade sig Sverige på att få stöd från västmakterna vid en eventuell invasion från Sovjet. Sveriges nära relation med väst medförde att intresset för vår säkerhets- och utrikespolitik var stort även från öst-blockets sida.

I juli år 2000 rapporterade Aftonbladet om att en svensk spion med täcknamnet Koenig – kungen – rapporterade flitigt till östtyska Stasi under åtta år. Han avslöjade hemligheter inom den svenska regeringen och det socialdemokratiska partiet. Enligt DDR:s värdering hade spionen Koenig sin största triumf med den rapport han skickade till Stasi den 17 februari 1986, två veckor innan Palme-mordet. Rapporten handlar om ”interna beslut i förhållande till svenska utrikes- och inrikespolitiken”.

Rapporten visar på oenigheter inom regeringen och behandlar stridskrafter och militärväsen. I Östberlin är begeistringen stor över rapporten. Den klassificeras som 2 – näst högst på skalan. Koenigs rapporter skickas vidare till KGB i Moskva.

Oenigheten inom socialdemokratin

Det socialdemokratiska partiet i mitten av 1980-talet var som sagt ett splittrat parti, vilket bland annat tydliggjordes av partiets interna debatt om löntagarfonderna.

När Olof Palme år 1983 bestämde sig för att lägga fram en proposition om att införa kollektiva löntagarfonder till hösten, var det en eftergift till LO-ledningen för att hålla ihop rörelsen.

Att inte alla socialdemokrater var förtjusta i detta illustrerades av finansminister Kjell Olof Feldts välkända klotter på sin riksdagsbänk i slutet av 1983: ”Löntagarfonder är ett ja-skit men nu har vi baxat dem ända hit”.

Strax för mordet på Olof Palme var konflikten mellan statsministern och LO-ledningen total.

Palmes privata hemligheter

Tretton år efter mordet på Olof Palme avslöjades att Palmes verksamhet inom Sveriges underrättelsetjänster sträckte sig längre tillbaka och var mer omfattande än vad som tidigare varit känt.

I TV 4-dokumentären ”Spioner i folkhemmet” i april 1999, avslöjade reportern Jonas Gummesson att Olof Palme var god vän med Birger Elmér ända sedan 1947. De två anställdes samtidigt i försvarsstabens underrättelsetjänst 1953.

Det var genom Palme som Elmér fick ansvaret för IB, och det var också Palme som lade ned konkurrerande organisationer, framkommer i Säkerhetstjänstkommissionens rapport från december 2002. Via Palme blev Elmér även kurir vid socialdemokratiska känsliga kontakter med broderpartier i Europa.

Gummessons TV-dokumentär hänvisade till ett vittne från försvarsstaben som berättade hur Palme var speciellt intresserad av den amerikanska underrättelseorganisationen CIA:s dossier om Sovjetunionen, som amerikanerna då ställde till svenskt förfogande.

Palme rapporterade också till den svenska underrättelsetjänsten om sina många och täta resor till Öst- och Centraleuropa i slutet av 40-talet. Han gav sina uppskattade muntliga rapporter direkt till Elmér.

Inhemsk och/eller utländsk inblandning?

Efter apartheidregimens fall i Sydafrika har flera uppgifter gjort gällande att Palmemordet utfördes av sydafrikanska agenter. Motivet i Sydafrikaspåret skulle vara Olof Palmes starka engagemang mot apartheid och det svenska stödet till ANC.

Att mordet var förankrat i vissa kretsar inom polisen, det så kallade polisspåret, har också varit en uppgift som länge cirkulerat i pressen.

När förhandlingarna i buggningsrättegången mot Ebbe Carlsson hölls i maj 1991 beskriver en svårt aidssjuk Ebbe och hans försvarare ett dramatiskt mordscenario. Gunnar Wall skriver i sin bok Mörkläggning: "För rättens ledamöter tecknar de en skrämmande bild: en tid efter Palme-mordet hade det dykt upp rapporter om internationell terrorism riktad mot Sverige. Ledande personer i riket hade i det läget vänt sig till Ebbe Carlsson för att få hjälp. Ebbe hade snart funnit skrämmande indicier på att våldsverkarna dirigerades från Sovjetunionen – samt att de kunde ha medhjälpare på hög nivå i svenska staten."

Redan i augusti 1989 hade Expressen skrivit om att svensk buggning av en sovjetisk diplomat i Stockholm våren 1986 avslöjade att Sovjetunionen i förväg var informerat om attentatsplanerna på Sveriges statsminister. Eftersom internationella konventioner förbjuder buggning av ambassadpersonal, tvingades både regeringen och oppositionen att lägga locket på.