* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

12.2.2006

Publicerad 2006-02-02, Världen idag

I Sverige har Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) fått till uppgift att besvara frågor med anledning av förlisningen och lämnar även informationsstöd i olika former till anhörigföreningarna samt enskilda drabbade.

När regeringen i april 2001 avslog kraven på en ny utredning med anledning av
M/S Estonias haveri fick SPF samtidigt uppgiften att samla in arkivinformation med anknytning till haveriet och att sammanställa detta i en informationsbank på internet – Estoniasamlingen.

Följande citat är hämtat från SPF:s hemsida: ”Estoniakatastrofen visar tydligt på behovet av att i ett akut krisläge kunna förmedla korrekt och aktuell information professionellt.”

Har SPF:s information om Estonia-katastrofen varit ”korrekt och aktuell”?

Svaret på den frågan är att SPF är en gren av Sveriges militära underrättelsetjänst, MUST. Det var också förre ordföranden för Styrelsen för Psykologiskt Försvar, Aftonbladets redaktör Gunnar Fredriksson, som i en krönika i Aftonbladet redan två veckor efter haveriet avrådde svenska myndigheter från att bärga fartyget och pläderade för att vrakplatsen skulle ses som en värdig gravplats.

Den 16 oktober 1994 skrev Aftonbladet att ryska militärer störde nödropen från M/S Estonia, vilket medförde att hjälpen fördröjdes. Fartyget sände ut sitt nödrop förgäves – utan att någon hörde eftersom nödkanalen var blockerad av en rysk radiosändare på ön Hogland i Finska viken.

– Det första nödlarmet som svagt uppfattades ombord på Silja Symphony drunknade delvis i den ryska bärvågen från Hogland. Sedan fick Estonia kontakt med Silja Europa. Dröjsmålet var tre minuter, sade Heimo Iivonen till tidningen.

Iivonen var medlem i den internationella haverikommissionen, radioexpert och den som ledde sökandet och jakten på den som stört radiotrafiken. Ön Hogland var slutet ryskt militärområde. Därför kunde inte finska myndigheter stoppa de störande sändningarna direkt. Strax efter Estonias förlisning utredde den svenska säkerhetspolisen Säpo ett eventuellt sabotage mot Estonia.

I en intervju i Expressen den 27 oktober 1994 bekräftade polisintendent Tore Forsberg, chef för Säpos kontraspionage mot bland annat Ryssland, att Säpo tagit inkommande tips på mycket stort allvar. I början av år 1996 blev en uppmärksammad militär underrättelserapport känd, som satte fart på ryktena om militära transporter på Estonia.

Den så kallade Felixrapporten påstod att den organiserade brottsligheten i de baltiska före detta sovjetrepublikerna var involverade i vapensmuggling till väst och att
M/S Estonia utnyttjades för dessa transporter.

Felixrapporten var sammanställd av personer som varit engagerade i olika underrättelsetjänster i forna Sovjetunionen. Redan tidigt på morgonen den 28 september 1994 fick journalisten Jutta Rabe höra om att Estonia sjunkit och tillsammans med kollegan Kaj Holmberg fick hon för tyska tv-programmet Spiegel TV omedelbart uppgiften att rapportera om förlisningen.

Redan i inledande intervjuer med den finska polisen beskrev överlevande tyskar ett antal kraftiga explosioner, med efterföljande öronbedövande ljud som spred sig igenom hela fartygskroppen.

Några månader senare gjorde Jutta Rabe en längre dokumentär om Estonias förlisning för Spiegel TV. Regeringarna i Estland, Finland och Sverige hade då tillsatt en gemensam haverikommission (JAIC) för att utreda olyckan. När Rabe bad JAIC att få tillgång till polisförhören med de överlevande, fanns de viktigaste uttalandena inte längre kvar i protokollen.

– Under tiden gjorde jag egna intervjuer med andra överlevande som berättade om krascherna och smällarna. Inte heller i deras protokoll fanns dessa uppgifter kvar. När jag såg detta blev jag misstänksam.

Jutta Rabe fick efter hand flera uppslag som pekade på militära transporter på passagerarfärjan Estonia. Uppgiftslämnare var trovärdiga källor på Sjöfartsverket och personer närstående den svenska regeringen. Dessutom förekom rykten om ett stort hål i Estonias skrov.

Till detta kom sensationella uppgifter till Rabe från en avhoppad öststatsspion som påstod att Estonia sänktes på uppdrag av den ryska underrättelsetjänsten för att förhindra att ryska vapen föll i USA:s händer. Enligt Jutta Rabes uppgiftslämnare fanns Rysslands nuvarande president Vladimir Putin bland dem i Felix-gruppen som kraftfullt motsatte sig utförsäljningen av sovjetisk militärutrustning.

På detta sätt mejslades Jutta Rabes tes fram om att Estonia hade transporterat avancerad rysk vapenteknologi till väst via Sverige och att ryska nationalister hade försökt att stoppa dessa transporter. Kan man lita på uppgifter från personer som hoppat av eller är aktiva i olika länders underrättelsetjänster?

För Jutta Rabe var uppgifterna så övertygande att hon inledde dykningar vid katastrofplatsen och gjorde en spelfilm utifrån ovanstående scenario – Baltic Storm. Så i slutet av november år 2004 kom en bekräftelse som fick den svenska debatten att vända tvärt: M/S Estonia hade använts för militära transporter, avslöjade SVT:s Uppdrag granskning, och beskrev hur fartyget vid två tillfällen hade transporterat militär utrustning, troligen ryskt elektronik, till Sverige veckorna före Estoniakatastrofen.

I februari förra året publicerades nya uppgifter om att Estonias sänktes genom sabotage. Den stora ryska dagstidningen Komsomolskaja Pravda frågade sig vem som sprängde passagerarfärjan. Tidningen påstod att en stor spionorganisation smugglade ryska militärhemligheter till väst och artikeln spekulerade i om fartyget sprängdes av västliga eller ryska säkerhetstjänster.

Tidningen uppgav dessutom att den svenska tullen var införstådd med verksamheten. Artikeln utgick från Lennart Henrikssons berättelse i Uppdrag granskning i slutet av år 2004 som beskrev hur Estonia smugglade rysk teknologi både den 14 och 20 september 1994. Vid det tredje tillfället, som enligt tidningen skulle vara natten mellan den 27 och 28 september, tog sig inte fartyget till Stockholm, konstaterade Komsomolskaja Pravda. Det var natten då Estonia förliste ute på Östersjön.

Att det finns explosionshål i Estonias skrov finns det flera vittnesuppgifter om. I augusti 1996 skrev sjöfartsexperten Anders Björkman en debattartikel i Dagens Nyheter, där han menade att ett hål i skrovet var den egentliga orsaken till förlisningen.

Dykaren Håkan Bergmarks vittnesmål från de hemliga dykningarna i början av oktober 1994, som vi skrev om i fredags, handlar också om explosionshål under vattenlinjen. Filmer som togs vid de officiella dykningarna två månader efter Bergmarks dykningar visar också uppfläkta hål på fartygets skrov som verkar ha orsakats av flera explosioner. Filmerna förvaras i dag på Styrelsen för psykologiskt försvar i Stockholm.

Även om bilderna är suddiga, framträder flera hål omgivna av uppfläkta kanter, som om de tillkommit efter en explosion. Världen idag har beställt och tittat igenom band B40 C, en inspelning från dykningar som inleddes halv åtta på kvällen den 3:e december 1994. På filmen framträder något som ser ut som två tydliga hål, med uppfläkta kanter i framkanten på Estonia, det ena med en diameter på omkring en halvmeter, det andra något större.

Båda har samma sönderrivna kanter, där de vassa kronbladen går utåt, från fartygsskrovets inre. Även de dykningar som Jutta Rabe och Greg Bemis gjorde år 2000 bekräftar uppgifterna om explosionshål i Estonias skrov.

Officiellt har ingen svensk myndighetsperson tagit uppgifterna om att Estonia utsattes för ett sabotage på allvar. Tv-dokumentären ”Färjan Estonias gåtfulla förlisning” som sändes på den ryska statskontrollerade nationella TV-kanalen RTR den 25 oktober förra året är därför unik.

Världen idag har tittat igenom tv-dokumentären, som resonerade kring uppgifterna om att Estonia sprängdes. I programmet beskrivs en omfattande militär operation i september 1994 där rysk militär utrustning fördes ut från Baltikum.

Historiker, fartygskonstruktörer och överlevande tecknar i dokumentären en samstämmig bild: Estonias sjunkförlopp kan inte härledas till att bogvisiret ramlade av. Teorin att Estonia sprängdes förs fram av flera olika personer i programmet.

Som första officiella svenska myndighetsperson kommenterar Sven Hirdman, som nyligen återvänt till Sverige efter tio år som ambassadör i Moskva, sprängnings-scenariot. Uttalandet utgör ett trendbrott: för första gången bekräftar en högt uppsatt svensk myndighetsperson, om än indirekt, sabotageteorin som ett tänkbart scenario.

Hirdman ställs inför uppgifterna om att Estonia attackerades men avvisar inför rysk tv-publik tanken att det skulle kunna vara den ryska underrättelsetjänsten som låg bakom sprängningen:

– Kan man anta att denna militära manöver var organiserad av den ryska underrättelsetjänsten, och att målet var att stoppa utförseln av hemlig materiel? Över 800 människor dödades, så jag tror inte på en sådan version, sade Sven Hirdman och hänvisade för det första till att det inte finns några andra exempel från efterkrigstiden då man medvetet offrat hundratals fredliga medborgare för att uppnå ett politiskt-militärt mål.

– Det andra, var ledningen inom den ryska regeringen det där året 1994 aggressiv? Nej, det var den inte, fortsatte Sven Hirdman. Frågan som Sven Hirdman inte ställdes inför i tv-programmet, men som återstår att svara på är uppenbar: vem organiserade den militära manöver som Sven Hirdman talade om?