I nationens intresse  





* Tsunami
* 9/11

* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU



6.3.2006

Publicerad 2006-03-06
av Ruben Agnarsson, Världen idag
 

När en italiensk parlamentarisk kommission nu slår fast att mordförsöket på påven Johannes Paulus år 1981, som genomfördes av en högerextremist, i själva verket var planerat och beordrat av Sovjet, blir frågan om detta faktum kan kasta nytt ljus på ett annat lika uppmärksammat och fortfarande ouppklarat dåd: mordet på statsminister Olof Palme.

Skillnaderna är uppenbara

För det första så lyckades de ansvariga för attentat mot Sveriges statsminister med sitt uppsåt.

För det andra så har Italiens statsledning visat en helt annan vilja att gå till botten med orsakerna till mordförsöket på påven. I Sverige har myndigheterna istället ägnat energi åt att sopa igen spåren och vilseleda allmänheten, både genom val av spaningsledning och en hård styrning av alla mordutredningar.

En tredje tydlig skillnad föreligger: motivbilden. När mordförsöket på påven genomfördes hade en utveckling inletts i Polen, via fackföreningsrörelsen Solidaritet, som så småningom skulle få hela Sovjetsystemet att rämna. Den polske påvens personliga popularitet och stöd till Solidaritet blev avgörande för en utveckling som ledde fram till Berlinmurens fall.

I juni 1999 lade den statliga Granskningskommission, i slutet ledd av Lars Eric Ericsson och med bland andra Inga-Britt Ahlenius (numera chef för FN:s interna revision och kontroll i New York) som ledamot, fram sin utredning. Kommissions tydligaste kritik mot Palmeutredningen var att den inte hade utrett de tydliga motivbilder som fanns. Det gällde Bofors vapenaffärer till Indien, Olof Palmes roll i förhållande till kriget Iran- Irak och Palmeföraktet i kretsar som menade att Palme var en landsförrädare och en fara för Sveriges säkerhet.

Kommissionen menade att utredarna ofta visade en beskyddande attityd mot poliser som förekom i utredningen och riktade särskild kritik mot riksåklagare Klas Bergenstrand, i dag Säpo-chef, för att denne på svaga grunder begärde resning mot Christer Pettersson i slutet av 1997. I rättegångarna mot Pettersson kunde ett motiv för dådet inte påvisas. Pettersson friades av hovrätten och målet togs inte upp i Högsta domstolen.

För drygt en vecka sedan sände SVT-filmaren Mikael Hylin en dokumentär om en nygammal motivbild för Pettersson: han hade tänkt att skjuta en knark-kung, men hade skjutit fel person. Det som är intressant, men svårförklarligt, med denna motivbild är att det svenska kontraspionaget mot Ryssland så starkt engagerat sig för den. I Gotlands allehanda 1 oktober 2004 skriver Donald Forsberg, under 30 år verksam inom svenskt kontraspionage mot ryska agenter, om sin kontakt med filmaren Hylin.

Han beskriver också hur han själv, i samarbete med Tore Forsberg, chef för Säpos kontraspionage, genomfört ”privata” dykningar i Stockholms ström i maj 1998, utifrån ett missnöje med Palme-utredningens insatser. I slutet av Hylins TV-dokumentär tackas sovjetspion-jägaren Tore Forsberg för att ha bidragit med viktiga fakta-uppgifter.

Två agenter engagerar sig alltså för att visa att statsministermordet utförts av en ensam missbrukare. Varför? Tv-dokumentären, liksom ett antal artiklar i kvällspressen, utnyttjade, som väntat, tjugoårsdagen av Palme-mordet, att återigen knyta en ensam man till mordet, trots att många experter menar att mordet var skickligt planerat (se dagens kultursida). Frågorna blir: Vad vet svenskt kontraspionage om Palme-mordet? Vad vet Moskva? Och är det ”i nationens intresse” att mordet aldrig blir löst?