* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

11.2.2006
Publicerad 2006-02-06 Världen Idag
av Ruben Agnarsson



Sjöfartsexperten Werner Hummel tar emot på sitt kontor på femte våningen i det väldiga kontorskomplexet beläget vid hamnkvarteren i stadsdelen Fishmarket i Hamburg.

– via stora genomskinliga fönster – över Elbe och hamnområdet skapar rymd och oslagbar prydnad.

Sjökapten Werner Hummel har 25 års erfarenhet av att utreda stora haverier. När Meyer Werft, det tyska varv som tillverkade Estonia, började ana att varvet kanske skulle pekas ut som syndabock, initierades en tysk expertgrupp för att undersöka orsakerna till fartygets förlisning.

Det blev Werner Hummel som fick leda den tekniska utredningen.

– Meyer Werft är kända för att bygga stabila och kraftfulla fartyg, inleder Werner Hummel vårt samtal.

– Den kritik som varvet tidigare fått handlar om att fartygen varit för tunga, tillägger han på god engelska.

Hummel hade länge förtroende för den internationella haverikommissionen, trots att varvet redan 3-4 veckor efter katastrofen anklagades hårt i media. Kommissionen antydde tidigt att olyckan hade orsakats av ett konstruktionsfel.

Hummel och ett tiotal experter i expertgruppen kontrollerade kommissionens slutsatser och gjorde dessutom en egen utredning av olyckan.

– Vi befann oss i försvarsställning under många månader, minns Werner Hummel.

– Efter ett år insåg vi att den kommission som vi i stora drag hade litat på, inte var tillförlitlig.

Det var hösten 1996 som Hummel förstod att utredningen hade manipulerats. Han fick

bland annat en video från en svensk som hade filmat när bogvisiret stängdes i Estonia några dagar före katastrofen.

– Videon visade att gångjärnen till bogvisiret var i mycket dåligt skick. Jag gav videon till den finska delen av kommissionen, eftersom vi litade mer på dem än på den svenska.

Kommissionen hävdade att låsen till bogvisiret var för svaga, att bogvisiret hade ramlat av i det hårda vädret och att rampen därefter hade öppnats.

När fartyget fortsatte framåt, tog den in 200 000 liter vatten och sjönk, menade man.

– Om deras beskrivning hade varit korrekt hade fartyget hamnat upp och ner på några minuter. Vi visste, liksom allmänheten, vad kommissionen hade kommit fram till.

Snart insåg vi att de berättade det de ville att allmänheten skulle veta. Werner Hummels uppfattning var att svenskarna var de som styrde utredningen, i och med att de betalade för allt.

– I praktiken var det Sverige som ledde den internationella kommissionen. Carl Bildt slog fast redan samma dag som Estonia förliste att det var bogvisiret som var orsaken till katastrofen.

Hummel trodde länge på den officiella versionen av sjunkförloppet. Han menar att Estonia inte var sjövärdig när fartyget lämnade kajen i Tallinn. Efter hand framkom det att en svensk sjöfartsinspektör riktat kraftiga anmärkningar mot fartyget och försökt hindra det från att lämna hamnen dagen före katastrofnatten. Sjösäkerhetsdirektören och Sjöfartsverkets generaldirektör kontaktades, men de valde att inte ingripa.

Hummel reagerar därför mot att Sjöfartverket, som egentligen borde ha suttit på de anklagades bänk, ändå var representerade i haveriutredningen.

– Sjöfartsverkets representant var observatör från dag ett och var med på alla möten. Det är ett brott i sig, menar han.

Redan i juni 1997 fick expertgruppen uppgifter om att det fanns ett hål i skrovet på Estonia.

Återkommande uppgifter från överlevande om ljud från sprängningar kompletterades med tydliga filmsekvenser på sprängladdningar som inte detonerat:

– På filmupptagningen från de finska dykningarna i oktober 1994 syntes tydligt en orange låda, ger Werner Hummel som ett exempel.

Han tar fram ett skissblock och ritar upp var hålet på Estonias styrbordsida befinner sig, samt hur sprängskador tycks ha fått bogvisiret att lossna.

Han hänvisar också till Jutta Rabes dykningar i maj och augusti år 2000, som på flera punkter bekräftade uppgifterna om hål och sprängskador.

– Två metallbitar plockades upp och undersöktes. Fyra olika laboratorier konstaterade därefter att dessa bitar hade utsatts för sprängning.

Der Spiegels utgivare ville ändå kontrollera ytterligare en gång och gjorde ytterligare en analys på Tyska Bundesmaterialprüfungsanstalt (BAM) i Berlin som kom fram till en annan slutsats än de andra laboratorierna.

– De hade inte tillgång till samma metallbitar som de andra instituten, förklarar Werner Hummel händelseförloppet. Den tyska expertgruppens rapport för sex år sedan om sprängskador och sabotage mot Estonia, fick stor uppmärksamhet i svensk press och ledde till förnyade diskussioner om behovet av en ny haveriutredning.

Inom kort kommer Werner Hummel och den tyska expertgruppen med en uppdaterad version av sin haverirapport, vilket kanske kan bidra till att debatten i Sverige får fart igen.

– Vi har haft bättre kontakt med de anhöriga och de överlevande än med de svenska myndigheterna. Jag har aldrig dolt saker som talat emot oss, säger Werner Hummel.

Att kontakten med de anhöriga fungerat bra bekräftas av Lennart Berglund, ordförande för SEA - Stiftelsen för Estoniaoffren och Anhöriga - den enda rikstäckande anhörigorganisation som fortfarande är aktiv.

– Vi har haft nära kontakt med Werner Hummel, och har lärt känna honom i egenskap av varvets konsult. Hummel har ett genuint intresse av att ta reda på vad som egentligen hände. Mycket som varit konstigt med haveriutredningen är det han som har pekat på, konstaterar Lennart Berglund.

Werner Hummel vill inte spekulera i vem som eventuellt låg bakom ett sabotage mot Estonia.

– Det ingår inte i vårt uppdrag. Vi vill ta reda på varför Estonia sjönk och vill undvika liknande katastrofer i framtiden. Har du inga funderingar på vad som skulle kunna vara motivet för ett eventuellt sabotage?

– Jag tror att det var något som den ena supermakten ville ha från den andra, säger Werner Hummel som svar.