* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

Publicerad 2006-01-30 11:02
av Ruben Agnarsson 

Den 28 september 1994 sjönk passagerarfartyget M/S Estonia i Östersjön. 852 personer omkom, över hälften var svenskar. I mitten på denna vecka avgör Vinnova, myndigheten för sjösäkerhet, vilket forskningsinstitut som får regeringens uppdrag att studera Estonias sjunkförlopp. I Estland pågår samtidigt två Estonia-utredningar som skall redovisas om några månader. Världen idag fortsätter att granska oklarheterna kring Estonias förlisning.

Ända sedan Estonias förlisning den 28 september 1994 har fartygets bogvisir stått i centrum för de svenska myndigheternas ansträngningar att försöka förklara orsakerna till olyckan. Redan dagen efter att passagerarfärjan sjönk hänvisade Sveriges statsminister Carl Bildt, på en presskonferens i Åbo tillsammans med finska och estniska regeringschefer, till ett tekniskt fel på Estonias bogvisir som huvudanledning till att Estonia sjönk.

Och mycket riktigt, den officiella haverikommissionen, där länderna Estland, Sverige och Finland var representerade, rapporterade drygt tre år senare, i december 1997, att orsaken till olyckan var att bogvisiret hade ramlat av. Rampen hade enligt kommissionen därefter slitits upp och stora mängder vatten strömmat in på bildäck.

Haverikommissionens rapport utsattes för omfattande kritik. Främst gällde det Estonias sjunkförlopp. Experter menade att Estonias snabba sjunkförlopp förutsatte att vatten kom in underifrån, vilket skulle tyda på att skrovet var skadat under vattenlinjen. Många jämförde med den polska färjan Jan Heweliusz som kapsejsade den 14 januari 1993 i södra Östersjön och därefter flöt upp och ner i flera dagar.

I april 2001 beslöt därför regeringen att Styrelsen för Psykologiskt Försvar, SPF, skulle göra en kompletterande förstudie av hur det officiella sjunkförloppet kunde verifieras. I mars 2003 publicerade SPF sin studie av sjunkförloppet, som styrkte haverikommissionens rapport. Rapporten skrevs av viceamiral Frank Rosenius, SPF och Staffan Sjöling, civilingenjör på FMV.

Men inte heller SPF:s rapport fick kritiken att tystna. Regeringen och Mona Sahlin beslutade därför den 17 mars i fjol att Verket för innovationssystem (Vinnova), i egenskap av ansvarig myndighet för sjösäkerhetsprogrammet, skall beställa ytterligare ett forskningsprojekt kring Estonias sjunkförlopp. Regeringen avsatte åtta miljoner kronor för detta ändamål.

Senast nu på onsdag skall Vinnova redovisa till Försvars-departementet vilket forskningsinstitut eller konsortium som skall få detta uppdrag. Studien kommer att utgå från det sjunkförlopp som beskrivs i den internationella haverikommissionens rapport.

– Hade Estonia vattenfyllts via den öppna bogrampen – mer än två meter över vattenlinjen – hade Estonia slagit runt i sidled och flutit upp och ned efter några minuter. Eftersom detta inte skedde måste olycksförloppet ha varit annorlunda, säger sjösäkerhetsexperten Anders Björkman, som i mitten av 1990-talet var sjöfartsingenjör och säkerhetsansvarig på en av världens största fartygsrederier.

Efter Estonia-olyckan ställde hans uppdragsgivare sig den naturliga frågan: Kan detta hända oss?

Anders Björkman mötte haverikommissionens utredare Börje Stenström i slutet av oktober 1994 och påtalade att Estonia skulle ha kapsejsat och börjat flyta upp och ned med dessa mängder vatten på bildäck.

Han kontaktade också haverikommissionen via brev och påtalade att tusentals ton vatten på Estonias bildäck skulle ha lett till att fartyget omedelbart kapsejsat och börjat flyta upp och ned.

Han fick aldrig något svar.

Anders Björkman menar att haveriutredningen var felaktig och att det har handlat om en medveten mörkläggning från första stund.

– Jag har en stark känsla av att haverikommissionen tillsades att det avslagna visiret och vatten på bildäck var olycksorsaken och att kommissionen enbart skulle meddela och utreda denna olycksorsak, vilket den sedan pliktskyldigast gjorde, säger Anders Björkman, som sammanställt ett  omfattande faktamaterial om Estoniautredningen på hemsidan heiwaco.tripod.com.

– Regeringen meddelade en falsk olycksorsak utan ringaste bevis. Varför? Fråga de ansvariga! Det troliga scenariot är att Estonia sprang läck under vattenlinjen och sjönk. Det behövs därför en ny, korrekt och komplett haveriutredning.

Även historikern och författaren Knut Carlqvist har starka synpunkter på den haveriutredning som gjordes efter Estonias förlisning. Han har i detalj gått igenom 130 vittnesmål från människor som överlevde Estonia. Han har dessutom djupintervjuat flera överlevande. Som historiker och forskare är hans slutsats att fartyget måste ha sprungit läck innan de första svåra krängningarna inträffade.

– Om fartyget inte börjat läcka skulle färjan ha slagit runt, som så många andra fartyg på senare tid, menar Knut Carlqvist.

Men hur uppstod läckaget? En explosion i något system ombord? Sabotage? Kollision? Bilden som vittnesmålen ger är mycket sammansatt.

– Jag har gått igenom de intervjuer som gjordes direkt efter olyckan, innan de överlevande hunnit påverkas av vad tidningarna senare skrev, säger Carlqvist.

Ett tiotal personer uppgav att de redan före klockan ett under olycksnatten hade en känsla av att allt inte var som det skulle.

– Första upplevelsen handlade om att något egendomligt var på gång, som att båten gick trögare i vattnet, att man hörde egendomliga ljud. Flera klev upp från sina sängar, särskilt de som befann sig under bildäck.

Sedan kom smällarna. Den första hördes strax före klockan ett, estnisk tid. Någon minut senare kom den andra.

– De hördes framför allt i den främre delen av båten, ett tjugotal överlevande gav ungefär samma beskrivning. En person på femte däck, som befann sig i baren, beskrev det som en kraftig snärt genom golvet. På sjätte däck hörde en kvinna ett väldigt distinkt ”bom”, berättar Knut Carlqvist.

– Det rörde sig om två eller tre smällar som kom relativt snabbt efter varandra 30-40 meter från fören. Längre bak på fartyget uppfattades de inte.

Carlqvists tolkning är att det kan röra sig om explosioner. Haverikommissionens förklaring att smällarna berodde på att bogvisiret lossnat och slog mot skrovet, menar han är orimlig.

– Sådana smällar är i och för sig distinkta, men det borde ha rört sig om ett tilltagande buller. Visiret måste arbeta sig loss. Två, tre väldiga smällar och inget vare sig före eller efter? Det stämmer inte.

Den andra tydliga händelse som de flesta överlevande berättar om, var att fartyget ganska snart vältrade över på sidan. Det rörde sig om två eller tre kraftiga rullningar åt styrbordssidan, några minuter efter de hårda smällarna.

En tredje upplevelse som överlevande återkommer till är kraftiga skrapljud längs skrovet, en del talar om en jättetunna som rullade över bildäcket. Men det var fullt på bildäck, inget kunde rulla där. Ett dussintal personer nämnde detta, hälften av dessa gav mycket utförliga och likartade beskrivningar. Om ljudet kom uppifrån eller nerifrån var svårt att avgöra inifrån hytterna. Men de flesta menade att ljudet kom underifrån eller att något skrapade mot styrbords sida av fartyget. Detta scenario stämmer med vad många ombord först trodde, att fartyget gått på grund.

Knut Carlqvist nämner att det finns en buckla på bogvisiret som kan härstamma från en kollision. Carlqvist menar att det utifrån vittnesmålen finns täckning för två olika scenarier, dels att Estonia körde på någonting, exempelvis en pråm, dels att explosioner föregick förlisningen, på grund av gasbildning, övertryck eller sabotage.

– En noggrann teknisk undersökning av vraket är enda sättet att skapa klarhet, betonar han.

– En sak är säker: Olyckan har inte skett på det sätt haverirapporten påstår.

Carlqvist menar att Estonia-utredningarna inte har haft sanningen som främsta mål.

– Myndigheterna prioriterade krishanteringen, inte att ta reda på vad som hände. De var framför allt rädda för att folk skulle tappa förtroendet för hur saker sköts. Haverikommissionen kan liknas vid en städgrupp, vars huvuduppgift var att lugna folk. En haverikommission som inte tar hänsyn till svenska nationella intressen skulle inte bli långlivad, menar Knut Carlqvist.

– Det handlade om krishantering. När sedan mängder av lojala statstjänstemän sätter igång att utreda händelserna finns detta med i bakgrunden. Då är det lätt att binda sig vid ett visst händelseförlopp.