* Tsunami
*
9/11
*
Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
|
22.4.2005
Skriven
av Andreas von Bülow, översatt
av Ingvar Rydberg
För några månader sedan uppmärksammades USA:s världsomfattande
avlyssningssystem
Echelon i Europaparlamentet, ett fall som rullats upp i en
bok av en observant nyzeeländsk journalist. Det väckte stor
upprördhet bland parlamentarikerna, därför att den berörde
kommissionsmedlemmen Martin Bangemann varken ville bekräfta
eller förneka saken.
Nu har ännu en bräcka slagits i den tystnadens mur som omger
vår tids viktigaste realiteter. Förre förbundsdagsmedlemmen
Andreas von Bülow, 1976-80 statssekreterare i västtyska
försvarsministeriet och 1980-82 forsknings- och teknologiminister
i Helmut Schmidts socialdemokratiska regering, har skrivit en uppseendeväckande
bok som måste vara en av de mest väsentliga som utkommit under
90-talet: Im Namen des Staates - CIA, BND und die kriminellen Machenschaften
der Geheimdienste (I statens namn - CIA, BND och underrättelsetjänsternas
brottsliga manipulationer).
I det här fallet var inkörsporten det förbundsdagsutskott,
där von Bülow ingick och som efter Berlinmurens fall fick till
uppgift att undersöka det östtyska valutaanskaffningsorganet
Kommerzielle Koordinierungs halsbrytande affärer. Det visade sig
nämligen att även västliga underrättelsetjänster
haft åtskilligt med detta spel att göra. Men här var det
omöjligt att få närmare upplysningar. Det kunde annars
ha blivit ett utmärkt tillfälle att röja upp i det kalla
krigets bråte och vinna full klarhet nu när demokratin gick
segrande fram. Men parollen verkade lyda att ondskan bara kunde finnas
i öst. Detta gjorde von Bülow misstänksam och han började
forska på egen hand, efterhand också i USA.
Mycket kunde han naturligt nog bara utröna på omvägar.
Men det räckte för att skapa en någorlunda sammanhängande
bild av handlingsstrukturer och bakomliggande drivkrafter, som haft avsevärd
inverkan på världspolitiken efter andra världskriget och
som få varit medvetna om.
Då DDR fick allt sämre avsättning för sina varor
på världsmarknaden till kostnadstäckande priser, skapade
Stasi organet Kommerzielle Koordinierung (KoKo) för att med alla
medel, inte minst ekonomisk brottslighet utövad med en modern säkerhetstjänsts
alla metoder, komma över västvaluta och på så vis
hålla det östtyska statsskeppet flytande ännu en tid.
Östtyska vapen fann vägen till Panamas president Noriega, känd
som en stor droghandlare och penningtvättare, vilken tidigare avlönats
av CIA med uppåt 200.000 dollar per år. KoKo skaffade sig
också förbindelser på bl a Antillerna, Bahamas, i Hongkong
och Beirut.
Denna aktivitet kan knappast ha försiggått utan att västliga
underrättelsetjänster kände till det. De hade nämligen
agenter i de firmor som DDR gjorde affärer med. Indicier pekar på
att de i många fall rentav underlättade KoKos verksamhet för
att komma underfund med motsidans personal, metoder och kontaktvägar,
vilket för dem var viktigare än att slå ned på olagligheter,
inklusive brott mot USA:s officiella förbud mot export av högteknologi
till östsidan, s k Cocom-varor.
Anmärkningsvärt började det bli när von Bülow
förstod att DDR utan svårighet kunde komma över sådan
teknologi, om än till saftiga överpriser. De västliga säkerhetstjänsterna,
främst CIA och västtyska BND, värvade rentav firmor som
erbjöd sådan. Det var därför inte underligt att västs
officiella försök att hermetiskt avstänga sådan utförsel
misslyckades.
Det ledde till en förbluffande upptäckt. CIA och dess systerorganisationer
är invecklade i allehanda operationer för att skaffa sig resurser
långt utöver vad staterna officiellt beviljar dem utan att
meddela sina regeringar, detta för att bedriva en egen politik eller
åtminstone förtäckt påverka sina och andra regeringar.
I Västeuropa gäller det nog inte särskilt mycket, men i
fråga om CIA och israeliska Mossad är det fråga om betydligt
mycket mer pengar. När det gäller teknologi och datorer kommer
ett särskilt förrädiskt element in i sammanhanget. En tidigare
i Vietnam verksam dataexpert, William Hamilton, utvecklade på
70-talet ett intrikat system att kombinera uppgifter från databanker
av skiftande slag, såsom den dagliga konsumtionen av vatten och
el, bruk av telefon och kreditkort, köp av flygbiljetter o dyl med
innehållet i polisens och säkerhetstjänsternas egna databanker.
På så vis kunde man, menade Hamilton, spåra upp brottslingar,
men också, insåg snart myndigheterna och CIA, politiskt misshagliga
på olika håll i världen, särskilt som ett för
brukaren dolt program kunde installeras i datorerna, vilket gjorde det
möjligt att utifrån följa allt som skrevs och kommunicerades.
CIA och Mossad fick på förtäckt väg åtskilliga
tillverkare att installera denna trojanska häst i sina datorer, som
sedan såldes till säkerhetstjänster, poliser och stridskrafter
i många länder: Östblocket (före 1989) men också
England, Tyskland, Frankrike, Irak, Libyen och Iran. Det har gett upplysningar
som bl a i Centralamerika och Sydafrika på 80-talet ledde till likvideringar
av tiotusentals regimmotståndare.
Med tanke på övervakningsmöjligheterna kan man undra över
att väst haft så dålig framgång i sin officiella
politik att bekämpa den internationella vapen- och droghandeln. Men
det beror på att de mäktigaste verkställande organen inte
haft något intresse av det utan tvärtom finansierat viktiga
delar av sin verksamhet med vinsterna därifrån. I Centralamerika
kom det tydligt till synes, när ClA i en lång rad fall levererade
vapen till contras med samma plan som flög vidare till Colombia för
att hämta knark. Narkotikan har på senare år flutit in
i västländerna i en allt stridare ström och priserna har
rentav sjunkit. De slugaste droghandlarna håller sig medvetet nära
säkerhetsfolk och drogspanare för att ge mutor och emellanåt
tips om konkurrenter och på så vis trygga den egna verksamheten.
De västliga säkerhetstjänsterna har i allmänhet nära
förbindelser med den organiserade brottsligheten, en utmärkt
väg att komma åt länder och personer där som man
ogillar. De känner de olika nätverk och kretsar, vilka lever
på sådan verksamhet och naturligtvis bäst känner
den lokala miljön. De ger mot betalning uppdrag om allt från
mutor till rån och mord. De senare utförs i allmänhet
av professionella. Dessa flygs i särskilt viktiga fall in i landet
på morgonen och lämnar det genast efter det minutiöst
planerade dådet, likaså med flyg, med hjälp av förfalskade
papper. Säkerhetsfolk och kriminella i andra länder samarbetar
ofta mycket bra. Mentaliteten skiljer sig inte mycket.
Men von Bülow analyserar också agerandet på ett mer direkt
politiskt plan, t ex det dolda stödet åt terrorismen. Av Stasis
utförliga material i Östberlin framgår t ex att flera
av de radikala, våldsbenägna palestinska grupperna mycket tidigt
betraktades som korrupta. De flesta intresserade sig mest för att
sköta och utöka sina förvärvade tillgångar.
Nya splittergrupper uppstod. Det måste ha varit lätt för
de israeliska och amerikanska säkerhetstjänsterna att penetrera
dem och slussa in provokatörer.
F d Mossad-mannen Ari Ben-Menashe hävdar i sin bok Profits
of War - Inside the Secret US-Israeli Arms Network att den mest ökända
gruppen, ledd av Abu Nidal, sedan länge styrts från israeliskt
håll. Till den aktiviteten hör attentatet mot det italienska
kryssningsfartyget Achille Lauro i mitten av 80-talet, där gruppen
bl a dödade en rullstolsbunden judisk amerikan och kastade honom
i sjön. Det skulle visa att förhandlingar med sådana vettvillingar
som palestinierna var meningslösa.
Ben-Menashe berättar om minst 18 mord i Europa, som verkställts
av palestinier i israelisk tjänst, bl a det 1978 på PLO-representanten
i London Said Hammami. Han förde där strängt hemliga
samtal med israeliska företrädare om erkännande av Israel
i utbyte mot återlämnande av Västbanken och Gaza, något
som inte många kunde haft reda på.
Ett grundläggande inslag hos de mest aktiva västliga underrättelseorganen
är den "spänningens strategi", vilken i Västeuropa
kommit till värst uttryck i Italien, t ex genom explosionen på
stationen i Bologna 1980 då närmare hundra människor omkom.
Begreppet har utvecklats i flera s k field manuals, som blivit kända
på senare år. Franklin Lindsay vid US Army School Europe
har utvecklat tankegången bakom denna okonventionella krigföring
på följande vis:
"Den indirekta psykologiska terrorns mål är att framkalla
en atmosfär, som inom vänstern ger sken av politiskt kaos, medan
den direkta, sådant som bombsprängningar, mordbränder
och attentat, utförs mot väl valda mål. Denna form av
terror avser manipulera befolkningen. Denna tvingas ta ställning
och göras benägen att (åtminstone) passivt hjälpa
till.
På olika platser i landet offras lägre tjänstemän,
poliser, brevbärare, kommunalfullmäktige, lärare och ibland
någon borgmästare, således människor som i motsats
till de högre tjänstemännen står i nära och
omedelbar kontakt med befolkningen, för att på så vis
verkningsfullast synliggöra revolutionärernas skräckdåd.
Liberalt sinnade personer tenderar att samarbeta med de upproriska. De
bör därför utsättas för terrorattentat... Attentaten
har betydelse bara så länge de kan tjäna som demonstrativa
exempel. De bör därför utföras öppet och inte
fördolt."
Den psykologiska styrningen av efterkrigsutvecklingen i Europa har förutom
i Italien, där många påtryckningar också utövats
politiskt, kommit till uttryck i Sydtyrolen och Belgien, där högergrupper
styrda av säkerhetsagenter legat bakom attentat. I Belgien nåddes
en topp åren 1982-85, då sammanlagt 85 människor dödades
i bombexplosioner i varuhus.
Strategin anpassas efter de olika ländernas situation och bakgrund.
I Västtyskland kände Bundeskriminalamt tidigt till aktivistgrupperna
inifrån. Inget större terrorattentat på 70-och 80-talen
skall enligt Bülow ha begåtts utan denna myndighets kännedom,
men den avstod från att ingripa för att inte röja sina
källor. Man undrar vad informatörerna överhuvudtaget hade
där att göra, om de inte försökte ingripa ens då.
Ett sällsamt fenomen är de tyska nynazisterna, som sedan återföreningen
1990 oupphörligt gett sig på värnlösa invandrare,
bostadslösa, gamla och handikappade för att inte tala om skändning
av judiska begravningsplatser. Förövarna förfogar, som
von Bülow uttrycker det, över en ytterst låg intelligenskvot
och ger inte ens sken av söka stöd för sig själva
och sin rörelse. "I gengäld liknar dessa typer i regel
precis den bild som anglosaxiska karikatyrtecknare brukar ge av nationalsocialisterna."
Uppseendeväckande är att aktionerna är så väl
samordnade och heltäckande över Tyskland. Man kommunicerar över
Internet, något som intelligentare personer än gärningsmännen
måste ha kommit på och inte borde vara särskilt svårt
för polisen att övervaka. Dessa neandertalare har också
en märkligt god känsla för mediernas betydelse. Så
snart internationella TV-team infinner sig, dyker misstänkt ofta
snaggade ynglingar upp och vecklar ut en rikskrigsflagga med hakkors i
hörnet.
Men allvarligare saker sker i andra delar av världen. För att
återvända till de islamiska länderna har bl a kriget i
Afghanistan fått en ödesdiger inverkan. Dit fraktade CIA fundamentalister
eller rättare sagt legosoldater från andra delar av den islamiska
världen på 80-talet. Om vapen- och drogleveranserna dit med
den pakistanska militärens hjälp var det då mindre tal.
Dessa genom kriget förråade "troskämpar" har
sedan dess återvänt och ligger bakom mycket av våldet,
särskilt i Nordafrika, under 90-talet. De bildar i varje fall en
särdeles erfaren och välmotiverad kärna. I Algeriet driver
sådana krafter med plundring, mord och våldtäkter undan
de småbönder som efter den franska kolonialtiden kom över
jord. Den förestående privatiseringen av tre miljoner hektar
uppmuntrar till ytterligare fördrivningar in till städerna.
Jordpriserna sjunker till förmån för dem som har kontakter
och pengar. Våldsverkarna aktar sig däremot för att ge
sig på de västliga oljebolagens installationer.
De s k fundamentalister som utpekas som skyldiga är ofta inte mycket
mer än marginaliserade kriminella, förhärdade av krigserfarenheter
och droghandel, hyrda element ute efter att destabilisera de måttfulla
och konstruktiva arabregimerna och underblåsa israeliska Likuds
propaganda om att fred med omvärlden är omöjlig. Turistmassakern
i Luxor för drygt ett år sedan låg en liknande grupp
bakom, ett dåd som givetvis inte har något med islam att göra.
Vad gäller bombattentatet mot World Trade Center i New York 1993
kan nämnas att både FBI och CIA hade muslimska informatörer
i terrorgruppen. Men det ledde inte till att den stoppades eller att någon
varning utsändes.
Denna strategi skapar på så vis ett tillstånd av permanent
stress i den islamiska världen och militanta grupper vinner nya rekryter.
Västs enorma militär- och underrättelseapparat som riskerade
att bli sysslolös efter det kalla krigets slut har lyckats överleva
den hotande freden och får här nya byten att sätta tänderna
i. I mer respektabla kretsar vinner tanken på en ofrånkomlig
"civilisationernas kamp" stöd.
Världsvitt verkande säkerhetstjänster som CIA är bara
mycket sekundärt rena underrättelseorgan. De har istället
från början varit inriktade på att genomdriva stormaktspolitik.
Denna inofficiella, hemliga och reella utrikespolitik bekymrar sig varken
om nationell integritet eller internationell rätt för att inte
tala om mänskliga rättigheter.
I så gott som samtliga de blodiga konflikter som avlöst varandra
och präglat vårt 90-tal har säkerhetstjänster varit
inblandade. I stället för att hålla till godo med den
förvirrande bild medierna serverar bör betraktaren ställa
den för brottsbekämpare kända frågan "cui bono?".
Vem tjänar på det - inte bara för ögonblicket utan
på lång sikt? Vem förlorar? Och kan det vara en slump
att för- och nackdelar utfaller så som de gör?
Den som påpekar att ovannämnda dolda faktorer måste tas
med i beräkningen är ohjälpligt handikappad, eftersom nästan
allt i den vägen blir känt först i efterhand, om alls.
Jag har en del frustrerande erfarenheter därvidlag.
Medierna bär sin del av ansvaret. Vad betyder en omsorgsfullt skriven
bok om bakomliggande strukturer, när nästan varje nyhetssändning
i TV chockar, river upp passioner och fördomar - med händelser
som i en hel del fall är fabricerade i just det syftet?
Emellanåt går ledande företrädare för svensk
TV med seriös min ut och framhåller hur angeläget det
är att ytterligare bygga ut nyhetsrapporteringen, så att den
blir snabbare, det blir tätare sändningar och fler reportrar
på platserna "där saker och ting händer"! Bidrar
det till förståelsen av vår värld? Det förhåller
sig ofta tvärtom.
Andreas von Bülow lyfter på många slöjor över
vad som tycks ske i vår värld efter det kalla krigets slut.
Med sina delvis unika inblickar, ett kritiskt sinne skärpt av en
lång politisk erfarenhet och med stöd av en mycket omfattande
notapparat har han skrivit en bok som förtjänar att tas på
största allvar. Internationell politik kan inte fortsätta att
kommenteras på det sätt som hittills skett.
|