* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

22.4.2005

Skriven av Andreas von Bülow, översatt av Ingvar Rydberg

För några månader sedan uppmärksammades USA:s världsomfattande avlyssningssystem Echelon i Europaparlamentet, ett fall som rullats upp i en bok av en observant nyzeeländsk journalist. Det väckte stor upprördhet bland parlamentarikerna, därför att den berörde kommissionsmedlemmen Martin Bangemann varken ville bekräfta eller förneka saken.

Nu har ännu en bräcka slagits i den tystnadens mur som omger vår tids viktigaste realiteter. Förre förbundsdagsmedlemmen Andreas von Bülow, 1976-80 statssekreterare i västtyska försvarsministeriet och 1980-82 forsknings- och teknologiminister i Helmut Schmidts socialdemokratiska regering, har skrivit en uppseendeväckande bok som måste vara en av de mest väsentliga som utkommit under 90-talet: Im Namen des Staates - CIA, BND und die kriminellen Machenschaften der Geheimdienste (I statens namn - CIA, BND och underrättelsetjänsternas brottsliga manipulationer).

I det här fallet var inkörsporten det förbundsdagsutskott, där von Bülow ingick och som efter Berlinmurens fall fick till uppgift att undersöka det östtyska valutaanskaffningsorganet Kommerzielle Koordinierungs halsbrytande affärer. Det visade sig nämligen att även västliga underrättelsetjänster haft åtskilligt med detta spel att göra. Men här var det omöjligt att få närmare upplysningar. Det kunde annars ha blivit ett utmärkt tillfälle att röja upp i det kalla krigets bråte och vinna full klarhet nu när demokratin gick segrande fram. Men parollen verkade lyda att ondskan bara kunde finnas i öst. Detta gjorde von Bülow misstänksam och han började forska på egen hand, efterhand också i USA.

Mycket kunde han naturligt nog bara utröna på omvägar. Men det räckte för att skapa en någorlunda sammanhängande bild av handlingsstrukturer och bakomliggande drivkrafter, som haft avsevärd inverkan på världspolitiken efter andra världskriget och som få varit medvetna om.

Då DDR fick allt sämre avsättning för sina varor på världsmarknaden till kostnadstäckande priser, skapade Stasi organet Kommerzielle Koordinierung (KoKo) för att med alla medel, inte minst ekonomisk brottslighet utövad med en modern säkerhetstjänsts alla metoder, komma över västvaluta och på så vis hålla det östtyska statsskeppet flytande ännu en tid.

Östtyska vapen fann vägen till Panamas president Noriega, känd som en stor droghandlare och penningtvättare, vilken tidigare avlönats av CIA med uppåt 200.000 dollar per år. KoKo skaffade sig också förbindelser på bl a Antillerna, Bahamas, i Hongkong och Beirut.

Denna aktivitet kan knappast ha försiggått utan att västliga underrättelsetjänster kände till det. De hade nämligen agenter i de firmor som DDR gjorde affärer med. Indicier pekar på att de i många fall rentav underlättade KoKos verksamhet för att komma underfund med motsidans personal, metoder och kontaktvägar, vilket för dem var viktigare än att slå ned på olagligheter, inklusive brott mot USA:s officiella förbud mot export av högteknologi till östsidan, s k Cocom-varor.

Anmärkningsvärt började det bli när von Bülow förstod att DDR utan svårighet kunde komma över sådan teknologi, om än till saftiga överpriser. De västliga säkerhetstjänsterna, främst CIA och västtyska BND, värvade rentav firmor som erbjöd sådan. Det var därför inte underligt att västs officiella försök att hermetiskt avstänga sådan utförsel misslyckades.

Det ledde till en förbluffande upptäckt. CIA och dess systerorganisationer är invecklade i allehanda operationer för att skaffa sig resurser långt utöver vad staterna officiellt beviljar dem utan att meddela sina regeringar, detta för att bedriva en egen politik eller åtminstone förtäckt påverka sina och andra regeringar.
I Västeuropa gäller det nog inte särskilt mycket, men i fråga om CIA och israeliska Mossad är det fråga om betydligt mycket mer pengar. När det gäller teknologi och datorer kommer ett särskilt förrädiskt element in i sammanhanget. En tidigare i Vietnam verksam dataexpert, William Hamilton, utvecklade på 70-talet ett intrikat system att kombinera uppgifter från databanker av skiftande slag, såsom den dagliga konsumtionen av vatten och el, bruk av telefon och kreditkort, köp av flygbiljetter o dyl med innehållet i polisens och säkerhetstjänsternas egna databanker. På så vis kunde man, menade Hamilton, spåra upp brottslingar, men också, insåg snart myndigheterna och CIA, politiskt misshagliga på olika håll i världen, särskilt som ett för brukaren dolt program kunde installeras i datorerna, vilket gjorde det möjligt att utifrån följa allt som skrevs och kommunicerades.
CIA och Mossad fick på förtäckt väg åtskilliga tillverkare att installera denna trojanska häst i sina datorer, som sedan såldes till säkerhetstjänster, poliser och stridskrafter i många länder: Östblocket (före 1989) men också England, Tyskland, Frankrike, Irak, Libyen och Iran. Det har gett upplysningar som bl a i Centralamerika och Sydafrika på 80-talet ledde till likvideringar av tiotusentals regimmotståndare.

Med tanke på övervakningsmöjligheterna kan man undra över att väst haft så dålig framgång i sin officiella politik att bekämpa den internationella vapen- och droghandeln. Men det beror på att de mäktigaste verkställande organen inte haft något intresse av det utan tvärtom finansierat viktiga delar av sin verksamhet med vinsterna därifrån. I Centralamerika kom det tydligt till synes, när ClA i en lång rad fall levererade vapen till contras med samma plan som flög vidare till Colombia för att hämta knark. Narkotikan har på senare år flutit in i västländerna i en allt stridare ström och priserna har rentav sjunkit. De slugaste droghandlarna håller sig medvetet nära säkerhetsfolk och drogspanare för att ge mutor och emellanåt tips om konkurrenter och på så vis trygga den egna verksamheten.

De västliga säkerhetstjänsterna har i allmänhet nära förbindelser med den organiserade brottsligheten, en utmärkt väg att komma åt länder och personer där som man ogillar. De känner de olika nätverk och kretsar, vilka lever på sådan verksamhet och naturligtvis bäst känner den lokala miljön. De ger mot betalning uppdrag om allt från mutor till rån och mord. De senare utförs i allmänhet av professionella. Dessa flygs i särskilt viktiga fall in i landet på morgonen och lämnar det genast efter det minutiöst planerade dådet, likaså med flyg, med hjälp av förfalskade papper. Säkerhetsfolk och kriminella i andra länder samarbetar ofta mycket bra. Mentaliteten skiljer sig inte mycket.

Men von Bülow analyserar också agerandet på ett mer direkt politiskt plan, t ex det dolda stödet åt terrorismen. Av Stasis utförliga material i Östberlin framgår t ex att flera av de radikala, våldsbenägna palestinska grupperna mycket tidigt betraktades som korrupta. De flesta intresserade sig mest för att sköta och utöka sina förvärvade tillgångar. Nya splittergrupper uppstod. Det måste ha varit lätt för de israeliska och amerikanska säkerhetstjänsterna att penetrera dem och slussa in provokatörer.

F d Mossad-mannen Ari Ben-Menashe hävdar i sin bok Profits of War - Inside the Secret US-Israeli Arms Network att den mest ökända gruppen, ledd av Abu Nidal, sedan länge styrts från israeliskt håll. Till den aktiviteten hör attentatet mot det italienska kryssningsfartyget Achille Lauro i mitten av 80-talet, där gruppen bl a dödade en rullstolsbunden judisk amerikan och kastade honom i sjön. Det skulle visa att förhandlingar med sådana vettvillingar som palestinierna var meningslösa.
Ben-Menashe berättar om minst 18 mord i Europa, som verkställts av palestinier i israelisk tjänst, bl a det 1978 på PLO-representanten i London Said Hammami. Han förde där strängt hemliga samtal med israeliska företrädare om erkännande av Israel i utbyte mot återlämnande av Västbanken och Gaza, något som inte många kunde haft reda på.

Ett grundläggande inslag hos de mest aktiva västliga underrättelseorganen är den "spänningens strategi", vilken i Västeuropa kommit till värst uttryck i Italien, t ex genom explosionen på stationen i Bologna 1980 då närmare hundra människor omkom. Begreppet har utvecklats i flera s k field manuals, som blivit kända på senare år. Franklin Lindsay vid US Army School Europe har utvecklat tankegången bakom denna okonventionella krigföring på följande vis:
"Den indirekta psykologiska terrorns mål är att framkalla en atmosfär, som inom vänstern ger sken av politiskt kaos, medan den direkta, sådant som bombsprängningar, mordbränder och attentat, utförs mot väl valda mål. Denna form av terror avser manipulera befolkningen. Denna tvingas ta ställning och göras benägen att (åtminstone) passivt hjälpa till.
På olika platser i landet offras lägre tjänstemän, poliser, brevbärare, kommunalfullmäktige, lärare och ibland någon borgmästare, således människor som i motsats till de högre tjänstemännen står i nära och omedelbar kontakt med befolkningen, för att på så vis verkningsfullast synliggöra revolutionärernas skräckdåd. Liberalt sinnade personer tenderar att samarbeta med de upproriska. De bör därför utsättas för terrorattentat... Attentaten har betydelse bara så länge de kan tjäna som demonstrativa exempel. De bör därför utföras öppet och inte fördolt."

Den psykologiska styrningen av efterkrigsutvecklingen i Europa har förutom i Italien, där många påtryckningar också utövats politiskt, kommit till uttryck i Sydtyrolen och Belgien, där högergrupper styrda av säkerhetsagenter legat bakom attentat. I Belgien nåddes en topp åren 1982-85, då sammanlagt 85 människor dödades i bombexplosioner i varuhus.

Strategin anpassas efter de olika ländernas situation och bakgrund. I Västtyskland kände Bundeskriminalamt tidigt till aktivistgrupperna inifrån. Inget större terrorattentat på 70-och 80-talen skall enligt Bülow ha begåtts utan denna myndighets kännedom, men den avstod från att ingripa för att inte röja sina källor. Man undrar vad informatörerna överhuvudtaget hade där att göra, om de inte försökte ingripa ens då.

Ett sällsamt fenomen är de tyska nynazisterna, som sedan återföreningen 1990 oupphörligt gett sig på värnlösa invandrare, bostadslösa, gamla och handikappade för att inte tala om skändning av judiska begravningsplatser. Förövarna förfogar, som von Bülow uttrycker det, över en ytterst låg intelligenskvot och ger inte ens sken av söka stöd för sig själva och sin rörelse. "I gengäld liknar dessa typer i regel precis den bild som anglosaxiska karikatyrtecknare brukar ge av nationalsocialisterna."

Uppseendeväckande är att aktionerna är så väl samordnade och heltäckande över Tyskland. Man kommunicerar över Internet, något som intelligentare personer än gärningsmännen måste ha kommit på och inte borde vara särskilt svårt för polisen att övervaka. Dessa neandertalare har också en märkligt god känsla för mediernas betydelse. Så snart internationella TV-team infinner sig, dyker misstänkt ofta snaggade ynglingar upp och vecklar ut en rikskrigsflagga med hakkors i hörnet.
Men allvarligare saker sker i andra delar av världen. För att återvända till de islamiska länderna har bl a kriget i Afghanistan fått en ödesdiger inverkan. Dit fraktade CIA fundamentalister eller rättare sagt legosoldater från andra delar av den islamiska världen på 80-talet. Om vapen- och drogleveranserna dit med den pakistanska militärens hjälp var det då mindre tal. Dessa genom kriget förråade "troskämpar" har sedan dess återvänt och ligger bakom mycket av våldet, särskilt i Nordafrika, under 90-talet. De bildar i varje fall en särdeles erfaren och välmotiverad kärna. I Algeriet driver sådana krafter med plundring, mord och våldtäkter undan de småbönder som efter den franska kolonialtiden kom över jord. Den förestående privatiseringen av tre miljoner hektar uppmuntrar till ytterligare fördrivningar in till städerna. Jordpriserna sjunker till förmån för dem som har kontakter och pengar. Våldsverkarna aktar sig däremot för att ge sig på de västliga oljebolagens installationer.

De s k fundamentalister som utpekas som skyldiga är ofta inte mycket mer än marginaliserade kriminella, förhärdade av krigserfarenheter och droghandel, hyrda element ute efter att destabilisera de måttfulla och konstruktiva arabregimerna och underblåsa israeliska Likuds propaganda om att fred med omvärlden är omöjlig. Turistmassakern i Luxor för drygt ett år sedan låg en liknande grupp bakom, ett dåd som givetvis inte har något med islam att göra. Vad gäller bombattentatet mot World Trade Center i New York 1993 kan nämnas att både FBI och CIA hade muslimska informatörer i terrorgruppen. Men det ledde inte till att den stoppades eller att någon varning utsändes.

Denna strategi skapar på så vis ett tillstånd av permanent stress i den islamiska världen och militanta grupper vinner nya rekryter. Västs enorma militär- och underrättelseapparat som riskerade att bli sysslolös efter det kalla krigets slut har lyckats överleva den hotande freden och får här nya byten att sätta tänderna i. I mer respektabla kretsar vinner tanken på en ofrånkomlig "civilisationernas kamp" stöd.

Världsvitt verkande säkerhetstjänster som CIA är bara mycket sekundärt rena underrättelseorgan. De har istället från början varit inriktade på att genomdriva stormaktspolitik. Denna inofficiella, hemliga och reella utrikespolitik bekymrar sig varken om nationell integritet eller internationell rätt för att inte tala om mänskliga rättigheter.

I så gott som samtliga de blodiga konflikter som avlöst varandra och präglat vårt 90-tal har säkerhetstjänster varit inblandade. I stället för att hålla till godo med den förvirrande bild medierna serverar bör betraktaren ställa den för brottsbekämpare kända frågan "cui bono?". Vem tjänar på det - inte bara för ögonblicket utan på lång sikt? Vem förlorar? Och kan det vara en slump att för- och nackdelar utfaller så som de gör?

Den som påpekar att ovannämnda dolda faktorer måste tas med i beräkningen är ohjälpligt handikappad, eftersom nästan allt i den vägen blir känt först i efterhand, om alls. Jag har en del frustrerande erfarenheter därvidlag.
Medierna bär sin del av ansvaret. Vad betyder en omsorgsfullt skriven bok om bakomliggande strukturer, när nästan varje nyhetssändning i TV chockar, river upp passioner och fördomar - med händelser som i en hel del fall är fabricerade i just det syftet?

Emellanåt går ledande företrädare för svensk TV med seriös min ut och framhåller hur angeläget det är att ytterligare bygga ut nyhetsrapporteringen, så att den blir snabbare, det blir tätare sändningar och fler reportrar på platserna "där saker och ting händer"! Bidrar det till förståelsen av vår värld? Det förhåller sig ofta tvärtom.
Andreas von Bülow lyfter på många slöjor över vad som tycks ske i vår värld efter det kalla krigets slut. Med sina delvis unika inblickar, ett kritiskt sinne skärpt av en lång politisk erfarenhet och med stöd av en mycket omfattande notapparat har han skrivit en bok som förtjänar att tas på största allvar. Internationell politik kan inte fortsätta att kommenteras på det sätt som hittills skett.