Del 1
i
gör det själv handboken
Konsten att förändra världen!
Min utgångspunkt för denna skrift har varit,
att vår
gemensamma värdebas,
aldrig har och
heller aldrig kommer att kunna bidra
till en
fredligare och tryggare värld för alla.
Med den här skriften har jag därför velat belysa
några områden
som alltjämt vållar mänskligheten
betydande
umgänges- och tolkningsproblem.
Det är min
innerliga förhoppning,
att de områden
som jag tar upp,
tillsammans med
de definitioner jag framlägger,
ska underlätta och stimulera
den fortsatta diskussionen.
Låt mig säga det först som sist - Att förändra världen är i första hand, inte en fysisk uppgift.
Svårigheten ligger i, att passera den mentala spärr som säger oss, att världen inte skulle kunna existera utan pengar och hierarkiska maktstrukturer!
Problemet, sitter så att säga inte i våra händer, det sitter i våra huvuden. Men för att våra huvuden ska våga gå med på en förändring, krävs att våra hjärtan VILL agera! Med det menar jag att vi också måste vara känslomässigt motiverade, för att VÄLJA en förändring.
Vi har redan all den kunskap som vi kan tänkas behöva, för att göra världen till en angenäm planet för ALLA.
Den brist, på mat, kläder, bostäder och andra glädjeämnen, som råder i världen, är inte ett reellt problem, utan enbart ett mentalt och fiktivt problem. Vi skulle kunna ha fred på Jorden om vi VILLE. Men dessvärre väljer vi alltjämt sådana ”spelregler” och sådana ”verktyg” som tvingar oss att bli snåla, egoistiska och protektionistiska. Jag menar också att den egoism och splittring som råder i världen, delvis kan ha fått sin näring från de religiösa skrifterna, då dess regler och lagar, i hög grad speglar samtidens patriarkala, hierarkiska och våldsamma attityder, vilket jag återkommer till i texten och i fotnoter.
Världen håller nu snabbt på att förändras och vi med den.
Men de förändringar vi hittills sett, är ändå ingenting mot vad som komma
skall.
För tvåtusen år sedan gjordes ett försök att förändra världen genom Jesus.
Att det den gången inte lyckades fullt ut finns det flera förklaringar till, men det främsta skälet kan ändå sammanfattas med att mänskligheten ännu inte var redo för den stora förändringen. Våra kunskaper, insikter och upplevelser var ännu inte tillräckligt fullgångna för att vi den gången skulle kunna förstå och ta till oss den villkorslösa kärlekens gränslösa kraft.
___________
Jag ber om överseende, ifall en del beskrivningar "slår in redan öppna dörrar". Jag hoppas också, att Du kan ha överseende om texten framstår som lite torr.
Förklaringen är i så fall, att jag lägger stor vikt vid att vara grundlig och tydlig, dessutom har jag aldrig lärt mig att ”brodera” med ord. Jag får därför lita till att innehållets klarhet, ändå bedöms som viktigare.
___________
I texten kommer jag kort att beskriva situationen, därefter kommer jag att definiera några viktiga begrepp, för att minska risken för missförstånd.
Avslutningsvis överlåter jag åt läsaren, att själv avgöra om det finns anledning att fördjupa sig i frågan, om vi vill och kan skapa fred på Jorden, och vilka attityder vi i så fall kan behöva förändra.
Bland fotnoterna finns även en del hänvisningar, som förhoppningsvis kan bidra till fördjupade insikter i ämnet.
Jag börjar också direkt med att fråga hur stark Din önskan om fred på Jorden är???
Notera att jag inte frågar OM Du vill ha fred på Jorden, jag utgår helt enkelt från att ALLA, i varierande grad ändå vill ha fred på Jorden.
Man kan vara tämligen säker på att om man ställer frågan i en församling, om det finns någon som inte vill ha fred på Jorden, kommer knappast någon att räcka upp handen.
Nu hävdar ju jag att det inte är en fysisk uppgift att förändra världen. Men även om det vore det, vad i den befintliga ”verktygslådan” skulle Du i så fall kunna tänka Dig, att avstå ifrån för att få fred på Jorden? Hur viktigt är det för Dig, att skapa fred på Jorden?
___________
Var och en av oss, som läser tidningar, ser på TV, eller lyssnar på radion, kan säkert intyga, att motsättningar och konflikter i världen, orsakar mer lidande i dag, än någonsin förr.
Det finns ingenting heller som pekar på att motsättningarna skulle vara på väg att minska. Fakta talar dessvärre entydigt för att klyftorna kommer fortsätta, att öka exponentiellt i takt med den förväntade befolkningsexplosionen i 3:e världen.
I den industrialiserade delen av världen är problemet omvänt. Här bidrar den negativa demografiska utvecklingen, till att ständigt höja medelåldern, vilket minskar våra möjligheter att lösa problemen på ekonomisk väg.
Skillnaden i teknikutveckling, mellan ”rika” och ”fattiga” nationer, skulle kunna liknas vid ett expresståg som tävlar mot en snigel.
Att vi med hänsyn till dessa skillnader kan förvänta oss ökade motsättningar i världen, ter sig enligt min mening rimligt.[1]
Det är viktigt komma ihåg, att vår egen personliga inställning, tillsammans med de politiska och ekonomiska ”verktyg och spelregler” vi alla stöder till sista blodsdroppen, har en avgörande betydelse, för våra fredssträvanden, eftersom vi hittills inte har lyckats skapa den fred på Jorden som de allra flesta av oss, ändå drömmer om.
Vid närmare eftertanke, kan vi säkert också inse, att vi med dessa redskap heller aldrig kommer att kunna skapa fred på Jorden, i framtiden.
Ökat bistånd, avskrivning av gamla utvecklingslån, ”kreativa” bytesaffärer med vapen mot råvaror, enstaka stödgalor m.m. kommer aldrig, att ge oss en fredligare värld.
Om och när det kommer en dag, då människor inte längre godtar den befintliga ”verktygslådan”, utan inser att det behövs en ny värdebas för mänskligt umgänge, kommer vi först av allt, behöva analysera och förändra vår egen inställning, innan vi kan kräva, att andra ska förändra sina attityder. Då först kan vi börja formulera en ny moraldefinition[2], baserad på villkorslös kärlek och empati. (Se nedan)
Tycker Du emellertid, det ser ut som att vi äntligen närmade
oss fred på Jorden?
Har Du någonsin funderat över, VARFÖR vi aldrig verkar komma
närmare en varaktig fred på Jorden?
Har Du någonsin funderat över, vad det är i våra attityder,
eller vad det kan vara i vår ”verktygslåda” som ständigt hindrar oss från att
komma närmare en ömsesidigt respekterad lösning?
Tror Du att den överallt närvarande maktkampen och girigheten, kan ha
något med själva problemet att göra?
Det tror nämligen jag med!
Den naivt enkla lösningen vore då att kort och gott säga, OK
vi avskaffar det som ständigt ger maktkampen och girigheten all sin näring,
nämligen RÄDSLAN och det som rädslan oftast manifesterar sig i, nämligen jakten
på PENGAR.
(Se även kap 4 i Den tredje vägens millennium)
Men fullt så enkelt är det dessvärre inte. Den omedvetna
rädsla och osäkerhet som påverkar varje försörjningspliktig individ, gör oss
direkt eller indirekt rädda för förändringar. Den här rädslan och osäkerheten
är dessutom så djupt rotad, att det skulle krävas ett veritabelt mirakel, för
att vi skulle våga ge upp vår maniska och paniska jakt efter pengar och makt.
Så gott som varenda människa har ju bevisligen som sin
högsta dröm, att vinna stort på lotto eller på aktiespekulation.
”Behovet” att reglera alla våra mellanhavanden med pengar i
en eller annan form, har dessutom genomsyrat mänsklighetens beteende under så
lång tid att vi inte längre tror att det är möjligt att existera utan dem.
Handen på hjärtat, har inte Du också hävdat att det inte är något fel med
pengar i sig, bara hur vi använder dem?
Notera då att det i princip är, exakt samma argument som t
ex vapen lobbyisterna använder sig av i sin marknadsföring:
”Det är absolut inget fel med vapen, bara hur vi använder
dem”.
Innan vi ens börjar diskussionen om fred på Jorden, och HUR
vi ska skapa ett paradis här på Jorden, MÅSTE vi därför FÖRST ha bestämt oss
för den PRINCIPIELLA frågan, huruvida det överhuvudtaget ÄR MÖJLIGT att skapa
fred på Jorden med ett monetärt system, eller inte!!!
Om Du emellertid känner Dig osäker på vad jag menar, eller
känner en tveksamhet inför min argumentation, finns det flera möjligheter.
Antingen har Du läst det jag även tidigare skrivit, men delar av någon anledning
inte min syn på världen. I så fall ber jag att få tacka för Din uppmärksamhet
så här långt. Jag kommer INTE att försöka övertala Dig, eftersom jag
respekterar Din ståndpunkt, sådan den nu är. Samtidigt ber jag att få önska Dig
lycka till i Ditt sökande efter en fredlig värld.
Om Du däremot tror eller kanske bara anar, att det behövs
helt NYA ”verktyg” för att skapa en fredlig värld som är tillgänglig för ALLA,
oavsett vilken bakgrund eller hudfärg vi än har, delar Du säkert också min
ståndpunkt, att vi kommer behöva se på världen med nya ögon och samtidigt
behöva förändra våra attityder.
Först när vi har nått en PRINCIPIELL ståndpunkt, är det
meningsfullt att börja lägga den KONKRETA grunden till något helt nytt!
Moder Teresa fick en gång den konkreta frågan av en
journalist, om hon trodde sig kunna hjälpa alla svältande och nödlidande i
Bangladesh. I stället för att svara frågade hon journalisten, var HAN börjar
någonstans om han skulle räkna till en miljon!
Ur ett rent principiellt perspektiv, handlar det om huruvida
vi är villiga att gå från, ett samhälle där allt handlar om att göra ANTINGEN
ELLER, till ett samhälle där vi kan göra BÅDE OCH!
Signifikativt för vårt ”antingen eller samhälle”, är när t
ex veganer, i debatter tvingas välja, vilken de skulle välja hjälpa vid en
tänkt trafikolycka, bilisten eller älgen? Det finns inte ens med i vår
begreppsvärld, att vi borde hjälpa båda offren. Därmed finns det av förklarliga
skäl heller aldrig några ”resurser” att hjälpa båda offren!
Vari består då skillnaden mellan vårt nuvarande hierarkiska
(vertikala) bristsamhälle och ett platt (horisontellt) nätverkssamhälle?
Det handlar om skillnaden mellan ett toppstyrt hierarkiskt
makt- och kontrollsamhälle som ”binder och klumpar ihop”, och ett platt,
ickehierarkiskt nätverkssamhälle som ”sprider och fördelar”.
Man kan se det som se det som två diametralt olika och
principiellt oförenliga synsätt.
Begrepp som förhåller sig till varandra på samma sätt, som trianglar
förhåller sig till cirklar, som rädsla förhåller sig till kärlek, eller som
olja förhåller sig till vatten.
Det kan även beskrivas som att vi försöker gå åt två olika
håll SAMTIDIGT!
Detta har aldrig gått tidigare i historien och det kommer
heller aldrig att gå i framtiden.
Det handlar helt enkelt om att först välja väg.
Antingen fortsätter vi att skapa i rädsla, eller så väljer
vi att försöka skapa ett paradis här på Jorden åt ALLA, med hjälp av den
villkorslösa kärleken!
SEN kan vi börja diskutera hur vi rent konkret ska gå till väga!
En helt avgörande förutsättning för om vi ska kunna påverka
förändringen av världen till det bättre - är som jag ser det - att vi först av
allt inser, att världen kommer att förändras vare sig vi vill det eller ej. Den
väntade förändringen kan lika väl bli en positiv- som en skräckfylld
upplevelse. Vilket det blir, beror dels på om vi förstår, att vi måste
förekomma människors förväntade behov och önskemål, men det beror också på om
vi inser, att en allt större andel av världens betalningsmedel (M3) hamnar i
händerna på allt färre människor, människor som dessutom är helt likgiltiga
inför sociala välfärdsfrågor.
Vi kan samtidigt se, hur många ungdomar söker sig till
verksamheter där gränsen mellan arbete och fritid suddas ut. Men det som där
avgör om detta är positivt eller negativt för individen, beror helt och hållet
på vilken press som utövas på individen. Förenklat kan man säga att det bestäms
av, om vi - av vilket skäl det vara må - "tvingas"
till gränsen av vår förmåga, eller om vi själva bestämmer oss för att förena
våra intressen, med vår livsuppgift.
Det händer också någon enstaka gång att vi hör människor,
som säger att de trivs så bra med sitt arbete, att de skulle fortsätta, även om
de inte fick betalt för arbetet. Tänk om alla kunde säga detsamma!!!
Om det är vår målsättning, att helt förutsättningslöst,
försöka förändra livsvillkoren för den stora majoriteten människor, dvs de
människor som utgör själva grunden för ett väl fungerande samhälle, människor
som idag bara har minimala möjligheter att påverka sin livssituation, människor
som också helst av allt skulle vilja slippa att bekämpa sina medmänniskor, i
kampen om brödfödan och den på ett konstlat sätt skapade resursknappheten; då
måste vi förr eller senare börja diskutera frågan på allvar.
I den framtidsplaneringen, bör vi dessutom göra antagandet,
att varje människa har en unik talang och att det finns en människa för varje
meningsfull uppgift.
Om det därutöver finns uppgifter som ingen människa vill utföra,
kan vi vara förvissade om att det är en uppgift som vi bör avskaffa, eller
eventuellt lösa på teknisk väg.
Men endast omm (om och endast om) vi låter varje individ
finna sin egen innersta dröm, och endast omm vi lyckas ge varje individ
möjligheten att verka inom sitt intresse/sin dröm kan vi börja hoppas på, att
människors välbefinnande, når sådana nivåer att våra förväntningar/krav på våra
barn ska kunna förändras.
Vi får aldrig glömma, att barnen är en produkt av våra
förväntningar och vi får heller aldrig glömma, att de kunskaper, värderingar
och attityder som ”vi fyller” våra barn med, bestämmer hur morgondagen blir.
Självklart inser jag att de förändringar som jag drömmer om
- ett ickehierarkiskt- och ickemonetärt samhälle - inte kan genomföras över en
natt.
Men samtidigt förstår jag också, att den stora förändringen
först kan påbörjas, när vi inser att den gängse "verktygslådan",
bestående av hierarkiska maktstrukturer, som tillsammans med sina främsta
favoritverktyg, i form av pengar, konkurrens och utslagning, ALDRIG HAR och
ALDRIG KOMMER att kunna lösa våra problem i världen.
Dessutom tror jag det är helt nödvändigt att vi är medvetna
om skillnaden mellan att skapa i RÄDSLA och att skapa i KÄRLEK. (Se bl a kap. 4
i Den tredje vägens millennium )
Först när vi har kommit så långt, att vi har skapat oss en
"målbild", och samtidigt ser vad som egentligen orsakar de ständigt
återkommande problemen och vad som därmed hindrar världen från att bli bättre
för det stora flertalet människor, kan vi börja FÖRBEREDA oss på att rent
konkret ta oss till målbilden.
Ju bättre vi lyckas förbereda oss och ju bättre vi lyckas
planera våra prioriteringar, desto större chans har vi, att lyckas ta det stora
steget in i paradiset.
I detta, efterlyser jag en helt platt nätverksorganisation,
bortom alla politiska ideologier och "ismer", eller om det paradoxalt
nog skulle finnas ett opolitiskt parti för vilket maktkampen, självgodheten och
upphöjdheten INTE är ett självändamål. Jag efterlyser också enskilda individer,
som vill delta i och skapa reella förutsättningar för varje barns möjligheter
att förverkliga SIN EGEN dröm och som samtidigt ska kunna känna sig trygg i
förvissningen att varje individ har allt det stöd han eller hon behöver, från
såväl föräldrar som skola.
Om och när det finns en sådan vilja, skulle den omedelbart
kunna påräkna sig mitt odelade stöd och gränslösa engagemang!!!
Att definiera några vanliga begrepp
Men låt oss inte gå hjändelserna i förväg!
Ännu återstår en hel del begrepp av principiell natur som måste klarläggas och definieras innan vi kan gå vidare.
En av de primära anledningarna till att världen ser ut som den gör, beror på vår oförmåga att kommunicera.
Oavsett sammanhanget, finns det situationer där språkförbistring leder till missförstånd och motsättningar. Inte sällan leder de även till väpnade konflikter.
Det är således viktigt att försöka reda ut om det bakom våra språkliga tolkningar döljer sig en reell oenighet, eller om det bara är en verbal oenighet.
Därför vill jag med de följande definitionerna försöka bidra till, att minska de semantiska och värdeteoretiska problem som ofta uppstår i, filosofiska, teologiska och esoteriska sammanhang, där några vanliga begrepp ofta leder till onödiga missförstånd, bara för att vi med vissa ord menar olika saker. Samtidigt är det min förhoppning, att det därmed också ska underlätta, för en fortsatt diskussion i ämnet.
Få människor skulle protestera om man hävdar, att religionerna har haft ett mycket stort inflytande på vår moral och därmed på den värld vi alla ser omkring oss.
Välbekanta uttryck som, ”Gud är god!”, ”Guds kärlek är gränslös!”, ”Gud ÄR kärleken!”, ”Jesus älskar oss alla lika mycket!”, ”Jesus kärlek till sina medmänniskor var gränslös!”, förekommer inte enbart i kristet religiösa kretsar.
Men vad betyder de egentligen? Det är uppenbart, att vi inte riktigt har tagit till oss budskapet.
Frågan är då, varför?
Man kan trots oklarheterna sannolikt ändå hävda, att en majoritet av alla människor som känner till Gud, föredrar en Gud som är gränslöst god, oavsett om Gud uppfattas som något abstrakt, eller som en levande Gud.
Även om uttrycken i sig är intressanta och även om frågan ännu inte är besvarad, så är det ändå inte det, som jag här kommer att intressera mig för. Jag kommer att medvetet avgränsa diskussionen till det som egentligen uttrycks, dvs hur vi tolkar orden, och då menar jag särskilt sådana ord som ofta tolkas så olika, att de leder till missförstånd. Missförstånd som i sin tur ofta leder till onödiga motsättningar och konflikter.
Låt oss för argumentationens skull göra ett hypotetiskt tankeexperiment. Antag att alla människor hade menat samma sak med begreppen, ”Gud”, ”god”, ”kärlek” och ”gränslös”. Skulle inte världen i så fall, för länge sedan varit både fredlig, harmonisk och därmed god, om vi alltid visste vad andra menar med det som de säger? Emellertid är det alldeles uppenbart att världen inte är vare sig god eller fredlig, oavsett vilka tolkningar vi ger begreppen, ”kärlek”, ”godhet” och ”gränslös”. Även ”empati” är ett begrepp som har en central betydelse i sammanhanget, då det räcker med att se hur vissa föräldrar behandlar sina egna barn, (underförstått av ”kärlek”) för att vi ska förstå, att begreppen kärlek och empati kan variera högst betänkligt, från en förälder till en annan och även från en person till en annan.
Problemet är att alla människor uppfattar sig själva som goda, moraliska och kärleksfulla.
I den föreställningen är det också oerhört lätt hänt att vi uppfattar oss som, ”ljusa och goda”. Följaktligen betraktar vi ofta alla andra som ”mörka och onda”.[3] En ondska som ständigt måste bekämpas och besegras. Inte så konstigt när man betänker, att hela vår långa utbildning, dvs vår paternalistiska uppfostran, tillsammans med de religiösa lagarna och reglerna som rättfärdigar ett våldsamt rättsväsen till försvar av egendom, gör oss alla ofrivilligt till bittra konkurrenter, i en strikt hierarkisk miljö, i stället för medmänniskor, som vi ska försöka hjälpa så gott vi kan. Ett konkurrenstänkande som skapar brist, istället för överflöd.[4] En brist som vi dessutom använder som ursäkt för, att inte hjälpa ”tärande fattiglappar som inte gör rätt för sig”. Därmed har vi med ett tankemönster som bygger på ”antingen eller” i stället för ”både och”, accepterat den universella bristen. Vi har dessutom delat in oss i, ”vi dom ljusa och goda” mot våra fiender, ”de mörka och onda”, där mörkret, simsalabim även blivit synonymt med en ondska som ständigt måste förgöras. Visst, det finns ”mörka” som ÄR onda, men det finns även ett falskt, förljuget, explorativt, manipulativt och destruktivt ”ljus”, i så fall!
Och den fråga vi aldrig ställer, är frågan, varför någon blir ond eller utslagen! Beror det på en genetisk defekt, är det naturlagsbundet, eller är det så, att något i ”regelboken” får oss att tro på våldsamma metoder?
För att det ska bli möjligt att börja samarbeta och finna gemensamma lösningar kring dessa och andra viktiga frågor, är det nödvändigt att vi vågar möta varandra och vågar förstå varandras ståndpunkter,[5] men det är också nödvändigt att vi menar samma saker, när vi pratar om godhet, ondska, ljus, mörker, samförstånd, kärlek och empati. Därför menar jag att en genomgång, med tydliga definitioner på dessa begrep, skulle vara till stor nytta.
Min utgångspunkt är ATT det finns en Gud, även om min Gudsbild skiljer sig på viktiga punkter, från den som Bibeln ger. Därför kan det vara rimligt, dels att jag kan visa, varför det är troligt att Gud finns, men också, att jag ger välgrundade argument för min avvikande Gudsbild.
Själv är jag således Guds son, på samma sätt som ALLA människor på Jorden, är Guds söner och döttrar!
Samtidigt som detta är sagt, måste jag göra en tydlig distinktion.
Jag är son till en gränslöst kärleksfull Gud,
en Gud som varken dömer, fördömer eller straffar oss för våra ”synder”, jag är
med andra ord, son till en Gud som älskar mig och alla andra, villkorslöst!
Så här långt tror jag inte, att jag har sagt något som uppfattas som särskilt kontroversiellt, bortsett från den motstridiga Gudsbild som Bibelns gamla- och nya testamente förmedlar.
Visst somliga kanske också tycker att man först måste bevisa Guds existens, innan man kan påstå att vi alla är Guds barn.
OK ”good
point”!
Att bevisa Guds existens är emellertid inte så lätt, men jag ska i alla fall göra ett försök!
Innan vi går vidare, finns det skäl, att först också skilja mellan två sorters motståndare, till tanken om Guds existens. De som inte vill veta av någon Gud, och de som inte tror på Gud för att de inte har några bra skäl för en tro på Gud.
Min beskrivning riktar sig inte till dem som inte vill veta av någon Gud. Jag respekterar deras val, och kommer inte att försöka övertala någon, men jag kommer däremot, att i min argumentation försöka ge läsaren välgrundade skäl för tesen, att Gud finns, men jag kommer samtidigt också försöka visa att de egenskaper som Bibeln tillskriver Gud, inte är konsistenta och därmed heller inte kan vara helt riktiga.
Låt oss börja med att göra ett hypotetiskt antagande, för argumentationens skull.
De flesta människor, oavsett om man tror att det finns en Gud eller inte, ställer säkert ändå upp på den mycket starka kopplingen mellan Jesus och Gud.
Om det inte är möjligt, att direkt bevisa Guds existens för en person, därför att personen alltid kräver empiriska eller fysiska bevis, innan man över huvud taget ska kunna tro på något, då kanske man ändå indirekt skulle kunna bevisa Guds existens, om man kunde bevisa att Jesus faktiskt har funnits!
Kritiker brukar emellertid hävda, att det enda beviset för Jesus existens kommer från Bibeln, ”och hur kan vi bevisa att den är sann?” Visst, jag brukar själv hävda, att innehållet i Bibeln har färgats av sin samtid och att inte allt som står i Bibeln ger en korrekt bild av verkligheten, men detta betyder, på inga villkors vis, att allt som står i Bibeln skulle vara fel. Tvärt om där finns gott om djupt gripande beskrivningar, rikligt med godhet, kärlek, värme och empati. Men som sagt, allt är inte rätt nedtecknat.[6]
Men kritikerna har direkt fel, när de hävdar att det inte skulle finnas några källor utanför Bibeln som bekräftar Jesus existens.
En ansedd romersk historieskrivare, Cornelius Tacitus, som levde under det första århundradet, skrev följande: ”Deras ledare Kristus hade under Tiberius’ regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus.” Två andra skriftställare från den tiden, Suetonius och Plinius den yngre, talar också om Kristus. Även en Judisk historieskrivare, skrev vid samma tid om lärjungen Jakob, ”Broder, med Jesus som också kallades Christus.”
I The New Encyclopaedia Brittannica, står följande att läsa: ”Dessa oberoende skildringar bevisar, att det i forntiden var så, att inte ens kristendomens motståndare någonsin betvivlade att Jesus var en historisk person.”
En ansedd historiker, Will Durant, har skrivit följande svar till kritikerna:
”Att några få enkla män inom en enda generation kunde
dikta ihop en så kraftfull och tilltalande personlighet, en så upphöjd etik och
en så inspirerande vision av mänskligt brödraskap, skulle vara ett långt större
mirakel än något av de underverk som finns omnämnda i evangelierna.”
Vi kanske allihop borde fråga oss: Skulle en person som aldrig levat, ha kunnat utöva ett så stort inflytande på den mänskliga historien? Är det möjligt att en person som aldrig funnits skulle kunna ligga till grund för vår gemensamma tideräkning och ge upphov till våra allra viktigaste traditioner?
Om vi fortfarande vill förkasta tron på Gud och Jesus, är en fortsatt läsning ganska meningslös, men om vi inte vill förkasta argumentationen, eller tron på att Jesus existerat och att Jesus var Guds son, borde ”aktierna” för Guds existens, rimligtvis ha stigit med några ”punkter”, för att använda ett modernt språkbruk.
Låt oss titta närmare på den konventionella beskrivning av Gud och Jesus, som flertalet kristna företrädare ger. Det är en beskrivning, som säkert också många andra, spontant kan ställa upp på: ”Guds kärlek är gränslös!” ”Gud är god, Gud ÄR kärleken!” ”Jesus älskar oss alla lika mycket!” ”Jesus kärlek till sina medmänniskor var gränslös!”
Ett problem i sammanhanget är emellertid, att dessa välbekanta fraser, trots allt ger ett mycket stort tolkningsutrymme.
Låt oss se vilka begrepp som här kan behöva definieras.
Framför allt är det ord som, ”Gud”, ”kärlek”, ”gränslös” och ”god” som kan betyda väldigt olika saker, för olika människor.
Vi börjar med ”Gud”. Ordet Gud kan t ex tolkas på olika sätt. Vi har olika religioner som kommit att tolka gudsbegreppet på olika sätt. Gud – Jahve – Allah, är bara några olika namntolkningar av samma begrepp. Dessutom kan man ställa sig frågan om det verkligen handlar om, en och samma Gud, som man vill ha tolkningsföreträde till, eller om kan det vara frågan om olika Gudar?[7] Vem är vem och vad är vad?
Låt oss börja med att se om de egenskaper Bibeln tillskriver Gud, stämmer med vår egen intuitiva bild. Om vi finner att den inte stämmer med vår egen bild, behöver vi kanske ta reda på, dels vad skillnaden består i, men också försöka avgöra om de är förenliga i någon mening.
Det är uppenbart, att om följande påståenden, ”Gud är god”, ”Gud ÄR kärleken” och ”Guds kärlek är gränslös”, är riktiga, så måste vi först bestämma oss för vad vi menar och vi måste därefter undersöka om Gud kan vara allt det här och samtidigt vara en sträng, dömande, fördömande och till och med mördande Gud, som utplånar, såväl enskilda individer som hela folkslag, som ägnar sig åt blodshämnd genom, att t ex låta björnar slita folk i småbitar och som dessutom kan avkräva människor en lojalitet, som inbegriper att de ska döda varandra? Ryms verkligen allt detta under samma begrepp? Är det verkligen möjligt hävda, att gränslös kärlek även inbegriper, blind lydnad, blodshämnd och mord?
”Gud ÄR kärleken”, sägs det ofta. Vad menar vi då med begreppet kärlek? Kan det vara rätt av oss att straffa och t o m döda våra barn av kärlek, eller rent av kräva av våra egna barn, att de ska kunna döda sina barn av respekt och kärlek till oss? Nej knappast!
Vi har alla en ganska klar uppfattning om vad
Gud är, när vi säger att ”Gud ÄR kärleken”, eller att ”Gud är god”. Men
ger oss verkligen de religiösa skrifterna, en odelat positiv bild
av Gud, som helt motsvarar våra intuitiva tolkningar av en gränslöst
kärleksfull och god Gud som älskar alla lika mycket???
Om det är så, hur ska man då t ex tolka en av de mest
centrala avsnitten i Bibelns andra Mosebok, kapitlen 17 – 23, som ger bilden av
en ytterst sträng, dömande och fördömande Gud? En gud som
t o m mördar enskilda individer och hela folkslag till förmån för sitt utvalda
folk. (”Vi dom ljusa, vi dom goda - mot dom mörka, mot dom onda”)
I det Grekiska språket finns fyra olika begrepp för kärlek; eros – den erotiska kärleken, sorgé – kärleken till sina barn, filia – kärleken till sina nära vänner, och agape – den gudomligt allomfattande, altruistiska, villkorslösa, kravlösa och gränslösa kärleken.
Jag kommer emellertid endast att uppehålla mig vid begreppet agape, då jag menar att det framför allt är tolkningen av den, som har blivit förvanskad och som ställer till problem för oss, genom att vi ännu inte tycks förstå den, alternativt inte vågar ha någon tillit till den.
Om det finns en villkorslös kärlek, måste det ju också
per definition finnas en villkorlig kärlek.
Den villkorliga kärleken, är den som vi till vardags, rätt och slätt kallar för kärlek. (Om jag fortsättningsvis bara skriver kärlek, så menar jag den villkorliga kärleken.) Det är en kärlek som förväntar sig att bli besvarad. (Jag älskar inte Dig om inte Du älskar mig lika mycket tillbaka.)
Hur ofta hör vi inte älskande par som säger, ”äääälskling.....älskar Du mig?”
Jag menar att detta egentligen inte bör betraktas som kärlek alls, av bl a följande skäl:
Vad är det för skillnad på en person som hjälper en annan person, endast om man har förväntningar på en likvärdig motprestation, eller på en person som säljer något till en annan person mot betalning, eller en person som ”älskar” en annan person endast om vissa (ekonomiska) förväntningar eller andra villkor kan bli uppfyllda? Principiellt kan jag inte se någon som helst skillnad mellan dessa tre exempel.
Den, som har barn som man älskar så intensivt, att man utan att tveka ett ögonblick, skulle vara beredd att offra sitt liv för, och som man alltid älskar lika mycket oavsett omständigheterna, eller den person, som utan att tveka skulle hoppa i en iskall flod för att rädda en medmänniska, utan att någonsin komma på tanken att kräva något i gengäld, förstår intuitivt vad som menas med villkorslös kärlek.
Den villkorslösa kärleken kan emellertid fungera i praktiken, först när man är trygg i sig själv, och då först kommer kärleken till andra, att kunna vara villkorslös på samma sätt som kärleken till våra barn antas vara villkorslös, och det bästa av allt, den kommer då också att bestå för evigt, utan att ständigt behöva testas eller bekräftas.
Villkorlig kärlek = inte (~) kärlek
Äkta kärlek = Villkorslös.
Det är ingen som helst skillnad på om jag, säljer något, hjälper någon, eller älskar någon, om det gemensamma är, att jag förväntar mig en likvärdig motprestation.
Den villkorslösa kärleken är därför i motsats till kärleken, inte kvantifierbar eller nedbrytbar i sina beståndsdelar. Den bara ÄR!
Moral är inte något nytt påfund, den har alltid funnits och den har allt sedan antiken behandlats och tolkats av filosofer och tänkare.
I Bibelns Tredje Mosebok beskriver Moses den ”gyllene regeln” som en universell etisk regel. Även Jesus påminner om denna regel, att vi skall överskrida våra egna personliga intressen, när han säger, ”du ska älska din nästa så som dig själv”. Samma tanke återfinns i formuleringen ”gör för andra det ni vill att andra skall göra för er”. Filosofen Kant, försökte utveckla tanken till det som kom att bli det berömda ”kategoriska imperativet”; ”Handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den blir upphöjd till allmän [moralisk] lag”. Denna lag har i sin tur modifierats av filosofen R. M. Hare, som betraktar ”universaliserbarhet” som en logisk egenskap hos moraliska omdömen. Därefter har de brittiska filosoferna Hutcheson, Hume och Adam Smith åberopat tesen på en ”opartisk betraktare” som ett test på ett moraliskt omdöme. Den moderna motsvarigheten till denna tes, finner vi hos Jeremy Bentham och J. J. C. Smart, som förfäktar den ”Ideala Obervatörs-teorin” som säger att ”var och en räknas som en och ingen för mer än en” när vi ska fatta beslut i moraliska frågor.
John Rawls, en framstående modern kritiker av utilitarismen[8], införlivar i stort samma tanke med sin egen teori, genom att härleda de grundläggande etiska principerna från en tänkt beslutssituation (ursprungssituation) där de som väljer, inte vet om de kommer att tillhöra, dem som vinner eller dem som förlorar på de principer, som de väljer.
Många kloka och värdefulla ord, men ändå påtagligt tomma, eftersom de uppenbart inte har motiverat oss att följa dem!
Jag drar därför slutsatsen, att det skulle behövas en moraldefinition[9] som utgår från en ny värdegrund, en som till skillnad från de föregående, har större förutsättningar, att också engagera oss känslomässigt.
Mitt förslag till ny värdegrund, är en kombination av villkorslös kärlek och empati.
Att intuitivt och spontant identifiera sig med- och att känna med, en annan varelses belägenhet;
att dela en annan varelses, glädje, oro och sorg;
att också villkorslöst vilja hjälpa en annan varelse.
Empati, är också på ett avgörande sätt beroende av, en trygg och framför allt kärleksfull barndom och uppväxttid, för att kunna utvecklas. Det förutsätts också i ett vidare perspektiv, att de normer och värderingar som vi förmedlar till våra barn, följer den önskade moraluppfattningen, för att våra handlingar ska bli mer känslomässigt betingade och därmed mer empatiska. Vill vi att barnen ska kunna känna empati gentemot andra, måste de själva ha upplevt den.
Viktigt i sammanhanget är således, att om vi inte vill att det ska vara någon skillnad mellan vår uttalade moral och den faktiska moral vi lever upp till i vardagen, räcker det inte med att intellektuellt förstå vad empati är, vi måste även vara känslomässigt engagerade och motiverade, dvs vi måste KÄNNA empati för våra medmänniskor, för att också agera moraliskt!
Den villkorliga kärleken förhåller sig till våra gängse moraldefinitioner, som den villkorslösa kärleken förhåller sig till den altruistiskt intrinsikala empatin, den som omfattar allt levande.
Enligt vårt traditionella sätt att tänka, har samtliga moraldefinitioner det gemensamt, (utom möjligen den allra mest egoistiskt inriktade ”livbåts-etiken”), att de består av ett slags ömsesidigt avtal mellan medvetna subjekt. Ett avtal som kort kan sägas utgå från tanken, att jag hjälper dig om du lovar att hjälpa mig.
Att vi med ett sådant känslolöst beräknande synsätt, inte har velat omfatta i vår moral, människor som inte är till direkt nytta för oss på ett eller annat sätt, återspeglar sig tydligast i vårt förhållningssätt till de svaga i samhället och till människor i tredje världen.
Det här synsättet, som f ö får sin näring genom de starka incitament som makt och pengar ger, har givetvis också bidragit till en påtaglig objektifiering av människorna i allmänhet och djuren i synnerhet. Detta förklarar också varför vi inte annat än undantagsvis är beredda, att i vår moral, omfatta någon utöver vår närmaste omgivning och bortom detta endast omfatta enstaka djur. Bland djuren är det egentligen bara våra egna kära husdjur och alla ”Flipper” som vi har velat subjektifiera så att de kommit att omfattas av vår moral. Alla andra får allt passa sig väldigt noga för vår brist på medkänsla!
Om och när vi har bestämt oss för att försöka göra världen fredligare och rättvisare, måste vi – och jag säger det igen – vi måste börja med att ifrågasätta våra egna attityder. Med det menar jag att vi måste fråga oss själva i vilken mån vi i våra vardagshandlingar, eventuellt bidrar till att upprätthålla incitamenten för girigheten och egoismen.
Därefter kommer vi att behöva utveckla en helt ny moraldefinition med en helt ny värdebas. D v s en mer internalistisk värdebas som förmår göra oss mer känslomässigt motiverade och som på ett naturligt sätt får oss att betrakta varje individ som ett subjekt. Då först kommer vi att vilja hjälp alla, såväl människor som djur och då först kommer vi att kunna skapa en värld där det ”regnar manna från himlen”.
Ledarskap, är ett annat
viktigt område där begreppen kan ställa till med onödig förvirring, då vår
tolkning av begreppet ledare, varierar stort.
För att undvika onödiga
missförstånd när vi diskuterar ledarskap, kan det vara på sin plats, att orda
något om detta också.
Finns det något som
heter bra ledarskap? Vad skiljer i så fall bra ledarskap från dåligt ledarskap?
Följande citat kommer från en stor paneldebatt som fördes på CNN, vid millennieskiftet, om demokratins villkor, och konklusionen från den debatten sammanfattades av deras stjärnreporter Christiane Amanpour, med orden:
”It
is obvious that bad leadership has kidnapped democracy, even in the majority of
the strongest democratic nations”! ”And it is obvious that serious changes need
to be implemented ASAP”!
När jag sökte efter ett
bra sätt att sortera begreppen, fann jag det till en början lämpligt, att dela
in dem i två grupper. En, i konstruktivt ledarskap och en annan, i destruktivt
ledarskap, men efter moget övervägande förkastade jag de valda beteckningarna,
av flera skäl. Det viktigaste skälet var ändå farhågan, att man med
beteckningarna, ”konstruktiv” och ”destruktiv”, lätt kan fastna i segdragna
semantiska diskussioner om vad som är konstruktivt och destruktivt. Slutligen
fastnade jag i stället för, ”naturliga” ledare respektive ”hierarkiska” ledare
som jag tror faller sig naturligare.
Vi börjar med en
uppräkning av de gamla välkända varianterna på ledaregenskaper.
Där hittar vi de,
polisiära- och militära ledarna, de politiska ledarna och företagsledarna.
Gemensamt för dem är den nästan undantagslösa, strikt hierarkiska
befälsordningen, där de utmärkande dragen är en disciplin, som sträcker sig
från strikt disciplin till kadaverdisciplin.
Det är en
ledarskapsmodell som ofta skapar, konkurrens, motsättningar, konflikter,
intriger, avundsjuka, girighet, och hämndbegär.
Sen har vi det
naturliga ledarskapet, som fungerar och växer organiskt:
Det består av ledare
som tar initiativ, ledare som går före och visar vägen, ledare som kan samla en
grupp och hålla gruppen samlad utan att styra och kontrollera den, ledare som
kan organisera i samförstånd, ledare som lyssnar lika väl, som de talar, ledare
som kan uppmuntra och entusiasmera andra, ledare som är målinriktade utan att
drivas av egot, ledare som inte är rädda för att hjälpa andra eller rädda för
att lyfta fram deras åsikter, ledare som söker samförståndslösningar.
Dock råder det ännu så
länge en svår brist på sådana ledare, vad det nu kan bero på!?
Kanske att svaret är så
enkelt, att det oftast förefaller lättare att använda invanda hjulspår, i
stället för att våga pröva nya okända vägar?
Det tycks som, att vi har kommit till en historisk vändpunkt i Universums utveckling. Många indikatorer visar att en förändring nu äntligen är möjlig. Ett mycket stort antal människor över hela världen intygar, att de ser tydliga tecken till en förändring. Otaliga filmer, radio- och TV program, tidningsartiklar, nyandlig musik, nyandliga nätverk via t ex Internet, m.m. visar tydligt, att en omvälvande förändring närmar sig.
Äntligen har människor börjat inse, att fred, frihet, harmoni och balans aldrig kan åstadkommas genom att strida och bekämpa varandra.
En allt vanligare syn bland dessa människor, är att ljuset och mörkret nu närmar sig varandra alltmer så att en återförening mellan ljuset och mörkret blir möjlig. Efter flera misslyckade försök tidigare, har det till synes äntligen kommit så långt, att de tidigare ”oförenliga” krafterna, ändå har visat en ömsesidig vilja till försoning.
Det är givetvis många faktorer, såväl som ett långt och mödosamt arbete, som ligger bakom denna unika återförening. Men helt avgörande för möjligheten att förverkliga detta samarbete, förutsätter att alla de inblandade parterna kan enas om att inte längre hämnas gamla oförrätter, utan istället blicka framåt. Oförrätter som samtliga inblandade, från tid till annan, har gjort sig skyldiga till!
Om och när vi kan hoppas på att nå målet, hänger således på allas vår förmåga att blicka framåt i stället för bakåt och på vår VILJA att överge konkurrenstänkandet, till förmån för ett samförståndstänkande.
Roland Mollbrandt, visionär
Tel.08-99 70 19
Om Du vill fördjupa Dig i ämnet, kan jag förutom rekommendationerna i fotnoterna, även varmt rekommendera följande böcker:
Samtal med Gud, l, ll och lll Neal Donald Walsh
Människan Universums sista chans, Mats Sederholm
Manufacturing
consent, Noam
Chomsky/Edward S. Herman
[1] Se, faktauppgifterna, i min uppsats ”fattiga och rika”, på hemsidan, http://members.chello.se/paradigm
[2] Se bl a stycket, moraldefinitioner, i min uppsats ”fattiga och rika”, på hemsidan.
[3] Se, “human spirituality”: www.algonet.se/~paradigm
[4] Se, ”Tredje vägens millennium”, kapitel 1.: http://members.chello.se/paradigm
[5] Se, “human spirituality”: www.algonet.se/~paradigm
[6] Se, ”Tredje vägens millennium”, kapitel 3 och 4.: http://members.chello.se/paradigm
[7] Se, ”Tredje vägens millennium”, kapitel 4.: http://members.chello.se/paradigm
[8] En moralfilosofisk gren, som många filosofer anslutit sig till.
[9] Se bl a stycket, moraldefinitioner, i min uppsats ”fattiga och rika”, på hemsidan.