Ur "Ormus och Ariman";
Jonas Love Almqvist ( 1793-1865 )
(
3 avsnitt ) del 1. ,( Till
del 2, till del
3 )
En
gång kommer Jaktslotts-kretsen i sitt aftonsamspråk in
på frågan om det är bäst och lyckligast att
ett lands styressätt utgår från medborgarnas fria
vilja och självbestämmanderätt eller att det grundas
på lydnad inför en överhet med gudomlig auktoritet.
Frågan sammanhänger med en annan: huruvida människorna
bör betraktas som av naturen goda eller onda. Richard Furumo
erinrar då om persernas tro, att det finns två grundväsen
i universum: Ormus, det goda, och Ariman, det onda. Han berättar
följande saga om det "fasansfulla gräl", som uppstått
dem emellan.
-
Den persiske gode världsanden Ormus hade de bästa
naturanlag. Välviljan lyste ur hans ansikte, och en nit, en iver
att planera så att allt skulle gå väl, syntes i alla
hans rörelser. De äldsta kufiska målningar och mynt,
vilka innehålla bröstbilder av flere som levde nära
skapelsen, visa Ormus såsom en man med ljust hår, småkollrigt
vid öronen, men i hjässan fallenhet för flintskallighet...
Moses av Khorene säger, att Ormus ägde sitt slott i månen.
Denne ande hade ifrån början funnit detsamma, som mekanikern
Archimedes i Syrakusa insåg långt efteråt: att om
man besutte en fast punkt utom jorden, så skulle man
kunna röra, om inte hela jorden, dock mycket därpå.
- Ormus hade av detta skäl förlagt sitt hem i månen.
Han var säker, att människosläktet vore böjt för
att en gång bliva mer ont än gott. Ariman hade ej
visst något hem, men tillbringade också
nu sina dar i åtskilliga av månens skönaste, praktfullaste
skogar. Vid denna tid var, såsom vi förut nämnt, ingen
förklarad ovänskap ännu mellan honom och Ormus. Tvärtom,
de voro bekante, träffades då och då, och sade bror
åt varandra. En mörklagd lång gestalt, fina men kolsvarta
ögonbryn, eldiga ögon under pannan, en art av vemod svävande
över munnen. Ariman gick ofta, ja nästan helst ensam. Han
byggde icke hus; gård eller grund efterlängtade han ej;
han var ingen hushållare, ordnare eller eftertänksam skaffare.
Det syntes dock på själva hans anletsbildning, att han
var vad man kallar ett gott huvud. Om Arimans känslor kunde man
icke utgrunda något; men det såg man, att han aldrig gärna
blev ond eller ivrig. Lyckliga och olyckliga händelser, som omtalades,
väckte hos honom ingen annan synbar rörelse än ett
litet leende, vilket flög som en hastig skymning över hans
ansikte - och denna mörka snabba gest var likadan hos honom,
antingen frågan var om någonting som gått bra eller
illa. Njutningar sökte han icke för egen del: mat, dryck
och kläder begagnade han blott i sällskap med andra, och,såsom
det tycktes, på skämt. Man såg honom icke med passion
omfatta något, om icke det nöjet att gå i tysta lundar
av utmärkt skönhet, och vila i grottor vid kusten av månens
omätliga hav...
Fortsättning,
Ormus Ariman ( 2 )
Retur
Kultur
Home