Ur "Ormus och Ariman"; Jonas Love Almqvist ( 1793-1865 )

( 3 avsnitt ) del 1. ,( Till del 2, till del 3 )

En gång kommer Jaktslotts-kretsen i sitt aftonsamspråk in på frågan om det är bäst och lyckligast att ett lands styressätt utgår från medborgarnas fria vilja och självbestämmanderätt eller att det grundas på lydnad inför en överhet med gudomlig auktoritet. Frågan sammanhänger med en annan: huruvida människorna bör betraktas som av naturen goda eller onda. Richard Furumo erinrar då om persernas tro, att det finns två grundväsen i universum: Ormus, det goda, och Ariman, det onda. Han berättar följande saga om det "fasansfulla gräl", som uppstått dem emellan.

- Den persiske gode världsanden Ormus hade de bästa naturanlag. Välviljan lyste ur hans ansikte, och en nit, en iver att planera så att allt skulle gå väl, syntes i alla hans rörelser. De äldsta kufiska målningar och mynt, vilka innehålla bröstbilder av flere som levde nära skapelsen, visa Ormus såsom en man med ljust hår, småkollrigt vid öronen, men i hjässan fallenhet för flintskallighet...
Moses av Khorene säger, att Ormus ägde sitt slott i månen. Denne ande hade ifrån början funnit detsamma, som mekanikern Archimedes i Syrakusa insåg långt efteråt: att om man besutte en fast punkt utom jorden, så skulle man kunna röra, om inte hela jorden, dock mycket därpå. - Ormus hade av detta skäl förlagt sitt hem i månen. Han var säker, att människosläktet vore böjt för att en gång bliva mer ont än gott. Ariman hade ej visst något hem, men tillbringade också nu sina dar i åtskilliga av månens skönaste, praktfullaste skogar. Vid denna tid var, såsom vi förut nämnt, ingen förklarad ovänskap ännu mellan honom och Ormus. Tvärtom, de voro bekante, träffades då och då, och sade bror åt varandra. En mörklagd lång gestalt, fina men kolsvarta ögonbryn, eldiga ögon under pannan, en art av vemod svävande över munnen. Ariman gick ofta, ja nästan helst ensam. Han byggde icke hus; gård eller grund efterlängtade han ej; han var ingen hushållare, ordnare eller eftertänksam skaffare. Det syntes dock på själva hans anletsbildning, att han var vad man kallar ett gott huvud. Om Arimans känslor kunde man icke utgrunda något; men det såg man, att han aldrig gärna blev ond eller ivrig. Lyckliga och olyckliga händelser, som omtalades, väckte hos honom ingen annan synbar rörelse än ett litet leende, vilket flög som en hastig skymning över hans ansikte - och denna mörka snabba gest var likadan hos honom, antingen frågan var om någonting som gått bra eller illa. Njutningar sökte han icke för egen del: mat, dryck och kläder begagnade han blott i sällskap med andra, och,såsom det tycktes, på skämt. Man såg honom icke med passion omfatta något, om icke det nöjet att gå i tysta lundar av utmärkt skönhet, och vila i grottor vid kusten av månens omätliga hav...

Fortsättning, Ormus Ariman ( 2 )

Retur Kultur

Home