Ur
Ormus och Ariman
Del
2. - Till del 3.
-
Ormus hade vid denna tid, då vår berättelse börjar,
varit i hög grad sysselsatt. Man såg honom med värme
gå upp och ned i sin salong. Han mätte golvet med stora
steg, och under sina mångfaldiga överläggningar såg
han knappt sig själv. Han uttänkte, överräknade
och beslöt, vilken plan skulle vara bäst för mänskligheten
på jorden att bli säll efter, och för naturen på
jorden att uppblomma efter. Denna plan måste naturligtvis utstakas,
för att straxt efter skapelsen införas och göras alla
till efterrättelse kunnig....
- Ormus hade fått hela sitt kansli i ordning, då Ariman
en afton kom in till honom. Sedan han en stund för sin gäst
förklarat sina planer och sagt huru han ärnade gå
till väga med allting, svarade Ariman med en mild blick: "men
är det då möjligt? är det i sanning ditt allvar?
Allt detta, varmed jag länge trott att du i samtal ville underhålla
ditt främmande, är det din verkliga mening att utföra?"
- Ormus såg på honom med ögon, som utmärkte
förundran hur han kunde sätta det i fråga.
- Ariman fortfor: "Broder! tänk likväl efter om det
är förnuftigt och billigt, att vi i månen skola utstaka,
hur människorna böra leva på jorden? Kunna de ej få
bilda och utveckla sitt samhälle så, som deras anlag giva
dem vink om?"Min vän! sade Ormus, din anmärkning är
besynnerlig. Vet du då icke, att om människorna och jorden
lämnas obehindrade åt sina anlag, så skola de följa
dem, och ledas till fördärv. Om något skulle kunna
rädda dem härifrån, om någonting skall kunna
draga dem åt ett bättre håll, så måste
det ske av en makt, som, oberoende och utom dem, fattar och styr dem.
"Ormus!" svarade den andre, "om en makt utom ett levande väsende, vill styra och draga det åt ett håll,
dit det icke själv hör, så skall denna makt, om den
är svag, fullkomligt misslyckas, men om den är stark, endast
på det sättet lyckas, att den krossar och förlamar
det levfande tring, som den vill förlyckliga genom sin välmenta,
men dumma dragning."
-
Ormus stod en stund tyst, med av förvåning halvöppen
mun. Jag, sade han slutligen, jag är själva det goda i världen.
Jag skall föra jord och mänsklighet till det som
är gott: de skola följa mig och vara sälla, de må
lida därvid hur mycket som helst.---
"Du
dumma förbannade narr!" ropade Ariman med en i hast förvandlad
röst, så att taket skalv. "Dock", tillade han,
"varför kosta ord eller vrede på denna stackare?"
Han återfick sitt förra tysta väsende, och gick några
slag över golvet med sidoblickar på skrivarnas pulpeter.
Slutligen steg han fram till sin värd, och tog hans hand med
en uppsyn av så oförklarlig beskaffenhet, att ingen kunde
säga, om den utgjordes av kallt leende eller av varmt oändligt
allvar. Han sade: "Ormus, jag går nu. Jag ser du har mycket
att göra, och får kanske ännu mer. Jag vill icke störa
dig, skall ej heller framdeles komma hit..."
- Så började denna världsomfattande och förskräckliga
träta mellan tvenne väsenden, som sedan på jorden
blivit bekante under namn av den goda och onda principen, ehuru vi,
för vår del, varken våga försäkra, att
Ormus var så fullkomligt god, eller Ariman så riktigt
ond, som borde erfordras av dem för att vara dugliga till principer....
- Men innan vi gå att betrakta, huru denna strid vidare utfördes,
måste vi först inhämta vad som utarbetades i Ormus´ salong.
Han anförde och ledde sina skrivare med en nit, att inom kort
tolv plakater voro färdige: 1:o Om människans husliga levnad;
huru hon skall förhålla sig emot maka, barn, tjänstefolk
och husdjur.- 2:o Om hälsovård: vad mat och dryck människan
måste taga åt sig, med undvikande av all annan, samt huruhusbonde
skall förhålla sig när tjänares mage är
i olag. - 3:o Om seglation; huru människan är förpliktad
att till sin förkovran bygga sig skepp och båtar, vilka
hav och vikar hon skall befara, hur mycket vinning av handel hon är
skyldig att skaffa sig i vissa hamnar, samt beloppet av den förlust
hon äger att lida i andra, - 4:o Om jorden indelning i riken,
landskap och tungomål. - 5:o Gatugångsreglemente...
Fortsättning
t., Ormus och Ariman ( 3 )
Retur
Home