Solsystrar, fortsättning från sidan 1

Vers 15: Upproret mot Nibiru

De sex planeterna som Nemesis drog med sig från Barbaru har under en tid smitt planer mot Nibiru. En sam-
mansvärjning har formats och just när Nemesis i slutet av en passage går ner under ekliptikan sätter de sin
plan i verket. Planeternas banor samverkar, de tar tag i Nibiru och slungar iväg honom. Planeten Nibiru lösgör
sig från Nemesis, blir kvar i en omloppsbana runt solen just där vår jord befinner sig idag. Det som hänt är något
oerhört, en stor planetgud kastas ut ur sin egen sfär, störtas av de gudar som han själv utvalt, tagit till sig och
adopterat. Nibiru skadas inte fysiskt av sammandrabbningen men får under en längre tid se sig utfryst ur ge-
menskapen. Men Nibiru fördrager situationen och fortsätter sitt värv i ensamhet. Nu är den forne konungen
plötsligt i ett helt annat klimat men Nibiru lyckas vända om allt till sin fördel.

Vi kan här ha förklaringen till att uråldriga civilisationer har berättelser om en era när det inte fanns någon
måne på himlen. Jordklotet adopterade, fångade in, vår måne liksom den mindre månen Cruithne men detta
skedde redan under "silveråldern" då gudasönerna bebodde jorden och när jorden ännu befann sig i Nemesis
solsystem. Den himmelska planeten Nibiru var nu "nedslängd" till en jordisk tillvaro och detta är troligen ur-
sprunget till berättelsen om ängeln Lucifer, som, anklagad för övermod, uteslöts från den himmelska skaran:
"Hur har du inte fallit från himmelen, du strålande morgonstjärna! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du
folkens förgörare" Uttrycket "folkens förgörare" står här egentligen inte för någon fiende till människorna
utan för en rättfärdig krigarkonung som bryter schismer och gör folket till ett.

Långt, långt senare, i en mänsklig sfär, återupprepas samma händelse då Julius Ceasar mördas i senaten av
sina egna. Julius Ceasar, som av sina motståndare, då som nu, kallats för diktator och tyrann var i själva verken
en av inkarnationerna av Osiris. Det är var och ens öde att olika händelser i livet återupprepas, i stor som i liten
skala. I liknelsen med Jakobs söner motsvaras händelsen av incidenten då Josef av sina bröder kastas ner i en
djup brunn. Josef säljs av sina bröder till Egypten (ett främmande land) men återfår sin makt och kraft efter en
tid. Samma sak sker med Nibiru, efter långa tidsåldrar återkommer stjärnan Nemesis och Nibiru rycks upp till
"himlen" igen. Nibiru kan återförena sig med den planetskara han blev utslängd ifrån. Det finns ingen avund-
sjuka kvar mellan planetbröderna, Nibiru blir på nytt församlingens ledare.

Vi kan sammanfatta den tid som Nibiru ensam befann sig i "jordbanans" läge mellan planeten Mars och det
som senare skulle bli planeten Venus som "silveråldern". Hur många tusentals år som denna era tilldrog sig
är osäkert men det är ur människors perspektiv en ansenlig tid, dock inte fullt så lång som "guldåldern" med
planeten Tiamat varade. Silveråldern skulle man kunna betrakta som begynnelsens men även oskuldens epok.
Mycket av den forna kunskapen från guldåldern fanns kvar men en tilltagande världslig aspekt fanns nu med
i tillvaron. Man kan säga att människorna/gudasönerna stod med en fot i den andliga världen och en fot i den
materiella tillvaron. Ser man uteslutande på människosläktet så befann de sig här i situationen av att vara
primater. Allt handlade uteslutande om mat, sexualitet, lek och gruppgemenskap.

Vers 16: Saturnus tidsålder

Tvärtemot vad man kan tro och vad vi fått lära oss så etableras gasplaneten Saturnus relativt sent i solsystem-
et, den anländer utifrån. Det var ett motdrag i kampen mot Barbaru som fick RE att kalla in en annan gasjätte
från området kring Oorts moln. Den stora planeten, Saturnus, skapades således inte alls på sin nuvarande plats,
den kom utifrån som en jättelik komet och etablerade en bana runt RE, runt solen. Fenomenet med infångade
protoplaneter, vilka bildar etablerade planeter runt solar är att betrakta som norm för planetbildning, helt i mot-
sats med vad vi har fått lära oss. När protoplaneten närmar sig och går in i en loop runt solen så är omlopps-
banan starkt utdragen. Detta gör att planeten "laddar ur sig" gentemot solens positiva vind av protoner. Det är
den elektriska urladdningen och ljusfenomenen som förknippas med densamma som ger objektet den karakte-
ristiska "kometsvansen". Fenomenet har beskrivits i detalj av astrofysikern James McCanney vars måtto är,
"kometer är inte smutsiga snöbollar".

Ett märkligt fenomen i samband med stora himmelska gudar (som RE och Barbaru) är att de sällan nöjer sig
med att agera på sin befintliga nivå. Ofta verkar de i ett mycket större syfte och de drar sig inte för att "stiga
ner i materien". Den större gestaltningen hamnar då i ett latent tillstånd (en slags koma) varefter den fortsätter
sin verksamhet i en mindre gestaltning. När RE således märker att hon inte kan åstadkomma mer på solnivån
tar hon gestalt i en mindre form, i detta fall var det som Saturnus. Även Barbaru har sitt ursprung i en större
solgestalt och enligt vad som går att utläsa är detta stjärnan Betelgeuse, belägen längst upp till vänster i stjärn-
bilden Orion. Varför Barbaru har valt att ta gestalt i en gasjätte utanför sitt eget stjärnsystem kan man bara
spekulera i. Kanske ansåg hon sig behöva "gripa in" i ett solsystem som hon menade vara illa skött. Men
inblandningen gav bekräftelse åt tesen att vi lever i en tudelad tidsålder. Inte en utan två gudar har hela tiden
kämpat om inflytandet och makten.

Vers 17: Saturnus går i strid

Vilken syn det måste ha varit och vilken förfäran det måste ha skapat bland människorna när jätten Saturnus
svepte in i solsystemet. Exakt vilken bana gasplaneten tog är svårt att urskilja men relativt snart ger den sig
dock i regelrätt strid med den då lysande stjärnan Barbaru. Man kan ana att kraftfulla elektriska urladdningar
måste ha utbytts mellan de båda giganterna. För mänsklighetens del behöver dock denna omvälvning inte ha
inneburit någon direkt katastrof. Vid tiden för tilldragelsen befann sig människan troligtvis på planeten Nibiru
som ensam var i positionen av jordens nuvarande bana. Men händelsen måste likväl ha gjort ett avtryck i myter
och legender, för en stjärna som de varit bekanta med på himlen förlorade plötsligt i styrka.

Kampen mellan Saturnus och Barbaru kan ha rasat i månader. Till slut lyckades Saturnus komma alldeles intill
Barbaru och till och med snudda vid hennes kropp. Denna utmaning blev ödesdiger för Barbaru, hennes solko-
rona slets bort och stjärnan slocknade. En ansenlig del av Barbarus materia fördes över till Saturnus. Striden
var slut, stjärnan Barbaru var nu reducerad till gasplaneten Jupiter men den behöll sina fyra månar. Saturnus
etablerade så småningom en stabil bana utanför Jupiter och innanför Uranus. Var det Saturnus som även hann
med att kollidera med Uranus så att planeten Triton bildades? Det kan ha varit så men det kan lika väl ha varit
en annan kropp, det är inte alls ovanligt att nya planeter dyker upp.

SÖNDRINGENS TID

Vers 18: Ombytta roller

Det är i slutet av en komplett passage som Nemesis återigen sveper förbi solen i positionen just innanför Mars
bana. Nu är det Jordens tur att dras ur sitt läge och fångas in av solen RE. Jorden etableras i sin nuvarande
bana och med sig har den månen Luna. Den mindre månen Cruithne antar en mer "exotisk" bana runt jorden.
Tidigare har jorden svällt upp av värmen från stjärnan Nemesis och ett hålrum har bildats i dess inre. Den lys-
ande kärnan av järn lyser upp den inre jorden, kontinenter har bildats utanför då jordskorpan expanderade. En
inre och en yttre samverkande ocean bildades och livet tog fart i den gynnsamma miljön. Rimtursarna, de ur-
sprungliga människorna från planeten Anu, överlevde turbulensen vid klyvningen. Nu har förhållandena blivit
sämre för dem, de är vana vid kyla men jorden har blivit varmare.

Tvillingplaneten Nibiru fångas nu åter upp av Nemesis. Livet anpassar sig på nytt efter det sparsamma ljuset
som utgår från stjärnan Nemesis, Nibiru blir en mörk men vacker värld. De båda planeterna Jorden och Nibiru
har samma livsbetingelser men de framträder ändå olika på grund av att deras positioner skiljer sig åt så mar-
kant. Nibiru har dock samma slags oceaner, kontinenter, sjöar, berg och floder. Nibiru blir kontrasternas värld,
det är ömsom varmt och ljust, ömsom kallt och mörkt. Det är en oerhört vacker värld men den kan i nästa ögon-
blick visa upp en karg och farlig sida. Med jämna mellanrum firas en slags "midsommar" vilket symboliserar
planetens närmaste position till solen RE. Motsvarigheten till det evenemanget sker då planeten är som längst
bort från solen, då samlas man istället till en "midvinterfest".

Vers 19: Gudasöner drar lott

Det var ursprungligen gudasonen Enki som blev satt att styra över planeten jorden. Men ett skifte i makt-
fördelningen på Nibiru gjorde att en ny förvaltare sändes till jorden, hans namn var Enlil. Beslutet mottogs för-
stås inte väl av Enki så kontentan av oenigheten blev att de tre högsta ledarna helt enkelt drog lott om makt-
fördelningen. Den högsta guden Anu drog "rätt" lott och kunde återvända till sitt Nibiru. Enlil drog den lott
som gav honom rätt att övervaka planeten jorden och dess resurser. Enki fick den slutliga lotten som härskare
över "vattnen".

Vilka vatten var det Enki tilläts förvalta över, var det oceanerna på jorden så som författaren Zecharia Sitchin
antyder? Nej, en så orättvis fördelning skulle aldrig Enki ha godkänt. Istället var det besittningen över "vatten-
planeten" som han tilldelades; planeten Mares (Mars). Men Enki var olycklig över utfallet och fick som komp-
ensation rätten att när som helst besöka sin ursprungliga bas på jorden; Eridu. Enki misstänkte en "riggad
lottdragning" men tvingades acceptera ödet, han fick också ändra sin titel till "EA" som betyder ungefär "hus
av vatten".

Vers 20: Gudarnas krig

Innan människorna blev till så levde "gudarna" (utomjordiska folkslag) på Kingu liksom på Tiamat. Denna tid
har kallats "guldåldern", en period av välstånd, upphöjd civilisation och ordnad kultur. Den lyckosamma perio-
den skulle inte bestå, främmande folkslag kom in och slog sig ner utan att fråga, de kom som kolonister från
många olika stjärnsystem. De som var där från början var reptilfolket från konstellationen Draco. Sirianerna
kom strax efter, de var "hundfolket" med ljus hy och runda ögon, godmodiga, trogna och uthålliga. Reptilerna
var kattlika, atletiska, krigiska och energiska. Deras ögon hade lodräta pupiller och deras hy var som ormhud.
Men dessa vitt skilda folkslags öden skulle bli sammanlänkade under lång tid.

De båda folken hade helt olika sätt att se på världen, olika traditioner och olika kultur. De förstod aldrig var-
andras signaler och följden blev oundvikligen krig. Det första kriget bröt ut på planeten Nibiru. Kriget var så
våldsamt och varade så länge att planeten i sig nästan dog. Marken blev förgiftad av radioaktiv strålning och
av kemikalier. Atmosfären tunnades ut till farliga nivåer. Det har antytts i den nordiska mytologin att ett freds-
fördrag slutligen nåddes mellan Asarna (Sirianerna) och Vanerna (Reptilerna från Draco). Men en mer trolig
förklaring är att siriusfalangen gick med på en vapenvila med rätt så tuffa villkor. Alternativet skulle ha varit
att planeten gått under, detta fick inte ske; reptilerna kunde ha krigat ända in i fördärvet.

Nibiru blev svårt sargad av krigets verkningar och under lång tid hängde dess liv på en skör tråd. Till slut,
efter en kaotisk period, genomfördes reformer och livet började oändligt sakta återvända till det normala.
Men kriget skulle komma att återupprepas på andra planeter, det hände på Mars och långt senare även på
Jorden. Varje gång drog reptilerna det längsta strået, de var oerhört svårslagna när det kom till krig. Likväl
så kom de båda folkslagen att leva med varandra när krigen var slut. Giftermål ingicks mellan kungahusen hos
de båda folken, ett vanligt sätt att skapa fred och stabilitet. Genetisk manipulation var vardagsmat på den här
tiden och folken blev uppblandade, men tilltaget skapade "samhällsklasser" och hierarkier.

Vers 21: Demonisk inverkan

En rad andra utomjordiska grupperingar har funnits med hela tiden men det är de båda folken från Sirius och
Draco som så att säga varit bofasta i solsystemet. Men frågan är om alla krig dem emellan verkligen uppstod
spontant. Det finns misstankar om att båda folkslagen kan ha använts som brickor i ett spel av en annan,
intellektuellt överlägsen art. Det finns parasitiska entiteter även i människosfären, plasmaväsen som drar
från planet till planet och skövlar allt i sin väg. Dessa amorfa energiströmmar "befolkar" rymden men även
människornas värld. Då de bildar långa gråvita stråk i sin rörelse kan man likna dem vid "skallösa sniglar"
men de är uteslutande energiväsen. De utgör en problemfylld utvecklingsfas och kan skada andra väsen.

Emedan de rör sig oerhört långsamt måste de kompensera detta genom att manipulera ut folkslag mot varan-
dra. Långsiktigt manövrerar de ut planet efter planet och förtär dem. De lever av den känsloenergi som andra
väsen utsöndrar när de är i emotionell stress av något slag. Deras mål är att ständigt skapa så traumatiska
förhållanden som möjligt på de planeter där de härjar. All ondska kan hänföras till dem men de kan endast an-
vända sig av individer som på något sätt är i obalans och som därför "bjuder in dem". Demonerna kan besätta
de väsen som de lyckas "få tillgång till" och därigenom har de fått en fysisk kropp att verka igenom. Detta kan
ske enbart när det enskilda väsendet inte har tilltro till sin egen förmåga.

Demonerna premierar också alla former av orakel såsom; Tarot, I Ching, Runor, Ouijabord, kortmagi, kanali-
sering, omvänt tal och andra system. De uppmuntrar också utvecklandet av slumptalsgeneratorer för att i för-
längningen få sina besatta väsen att tillverka maskiner som styrs av artificiell intelligens. Demoner har förstört
flera planeter genom att låta invånarna utplåna varandra på grund av motsättningar och inre stridigheter. Men
även om demonerna orsakar stort lidande så fyller de likväl en funktion. Detta är att förhindra civilisationer att
ohejdat utvecklas till stridslystna kulturer som bedriver fysisk krigsföring i rymdmiljö. Den aspekten är emeller-
tid inte demonerna själva medvetna om, de bedriver ingen välgörenhet.

MÄNNISKORNAS ERA

Vers 22: Första och andra Adam

De första humanoiderna som mer permanent bebodde SOL (solsystemet) var säkerligen folket från Draco,
reptilsläktet. De levde på planeten Kingu/Maldek ända tills den förolyckades i den stora kollisionen med
planeten Tiamat. Det är troligt att planeten Tiamat var bebodd redan då solen Osiris/Nemesis anlände från
Siriussystemet. Var sirianerna eller Asarna i själva verket samma folk som de kända "rimtursarna" eller
Neanderthalarna? Detta kan inte uteslutas, även om det också är möjligt att sirianerna levde sida vid sida
med Neanderthalarna på Anu. Men oavsett vilket så skulle folken från Sirius och Draco komma att leva
samman, i krig och i fred.

Efter kollisionen mellan Nibiru och Maldek flydde folken sina planeter och det enda möjliga målet var planeten
Mars. Senare skulle en del av dem återvända till de nyskapade delarna som bildades av Anu, dvs Jorden och
Nibiru. Kärnan av Maldek; planeten Merkurius, blev dock inte bebodd igen, baser bildades emellertid på av-
knoppningen från Nibiru, vår måne Luna. På planeten Mars skulle historia komma att skapas när de första
människorna som vi känner dem såg dagens ljus. Zecharia Sitchins böcker berättar om att människorna skap-
ades på genetisk väg eftersom gudasönerna behövde hjälp med gruvbrytning, den delen av berättelsen är sann.

Efter många misslyckanden skapades till slut den första människan som tilldelades namnet "Adamu"; en ord-
lek som hänvisade till begreppen "röd planet", "röd jord" eller "blod". Den första människan framställdes
således på planeten Mars och lär ha varit ett barn av manligt kön. Senare skapades fler människor, både män
och kvinnor men de var länge infertila, de var oförmögna att fortplanta sig. Den ursprungliga tanken var nog att
så skulle förbli men bland gudasönerna fanns någon som kände starkt för människornas släkte. Denne specielle
individ såg till att människorna även kunde fortplanta sig själva. Straffet för den bland gudasönerna som utförde
"dådet" blev säkerligen hårt; var det att själv bli inkarnerad bland människorna?

Men de första människorna blev för intelligenta för att gudasönerna skulle känna sig tillfreds. Därför "fram-
ställdes" en ny prototyp av människa som skulle vara mer godmodig (korkad). Detta ägde rum på jorden efter
att gudasönerna flydde dit undan den stora "Marskatastrofen". Det första exemplaret av den nya människan
kallades "Adapa" och man slås av tanken att detta uttryck; "Ad Apa" i själva verket betyder "från apan". Vi
kan läsa att människan ska vara skapad från korsning mellan primaten "Australopithecus" och gudasönerna
själva. Men man behöver inte vara mer påläst än att man förstår att genmanipulationen skedde mellan guda-
sönerna och en mer välkänd primat på vår jord; dvärgchimpansen, bonobon (anfader).

Vers 23: Venus anländer

För inte alls så länge sedan så gjorde planeten Venus sitt inträde i solsystemet, kanske skedde det runt 12 500
f. Kr. Venus utgjorde guden RE’s inkarnation i den mindre planetsfären. Hon klev in på scenen som krigsgud-
inna och i form av en stor och otyglad komet. Från början kan dess omloppsbana ha varit utdragen och den an-
lände möjligen i samband med att Nemesis var på förbifärd. Nu förändrades Venus orbital, efter att ha passerat
nära solen eller en planet. Den rörde sig nu endast inom solsystemets område, säkert utom all kontroll. Men
Venus själv var helt på det klara med vad hon eftersträvade, hon var ute efter att kuva planeten Mars. Som vi
nämnde tidigare var Mars en inkarnation av Barbaru/Jupiter. Nu skedde återigen en drabbning mellan de två
och vi känner igen scenariot från tidigare, då Saturnus gick i strid med Jupiter.

Venus möte med Mars blir dramatiskt för Mars är vid den här tiden bebodd av människor som sedan länge levt
på denna sin vattenbemängda planet. Det är en katastrof, Venus susar fram i brus och dån och snuddar lätt vid
Mars yta, ärret efter kollisionen syns på Marsytan än i dag. I ett slag drar Venus med sig stora delar av Mars
atmosfär, kanske även delar av dess sjöar och hav. Marsatmosfären tunnas ut och människorna tvingas bråd-
störtat äntra sina rymdskepp och bege sig till jorden. Det är den tredje Atlantiskatastrofen, Tiamats delning och
förstörelsen av Kingu var de första. Flyktingarna, Atlanterna av Enkis klan, etablerade sig i Egypten i Afrika
där de hade fått en fristad. De fick byta den röda jorden på Mars mot Afrikas röda jord. En ny civilisation startar
år 10 800 f. Kr. Sfinxen uppförs som ett monument över lejonets tidsålder.

Vers 24: Stjärnidentiteter

En och samma själ kan vara "förvaltare" av flera olika kroppsgestalter. Detta är möjligt då större väsen går
in i ett "komatillstånd", de är inte döda men varsebliver ingenting av sin aktuella kropp. Därvid kan de födas
på en mindre existensnivå, exempelvis kan en planet inträda i koma och födas som en måne. Det tycks, åtmin-
stone i vårt solsystem, finnas en hel rad olika väsen som utgått från stora kosmiska gestaltningar men stigit
"ner i materien" och fötts som vanliga människor bland oss andra. Orsakerna kan vara många men i regel
handlar det om att de endast har begränsad handlingskraft i en viss kroppsgestaltning. För att kunna påverka
saker mer i detalj krävs att de föds på den nivå där utvecklingen faktiskt är aktiv.

Det finns en gudafamilj bland människorna och dessa har sina motsvarigheter bland planeter, bland stjärnor,
i vissa fall även bland galaxer och ännu högre upp. De religiösa såväl som de mytologiska berättelserna om
Gud som blev människa kan bekräftas. För mest känd bland de gudomliga är nog ändå den individ som förknip-
pas med Kristus. Han återfinns bland flera av de stora rymdgestaltningarna men även som kända mänskliga
personer i historien. På något vis är det trösterikt att vi människor inte är utelämnade åt vår egen oförmåga.
Det finns och har alltid funnits kraftfulla individer som gått före och visat på framkomliga vägar. Kanske är
detta system rentav inbyggt i Universums struktur; de som nått upplysning vänder alltid åter.

Som avslutning vill jag presentera en tabell över kända personer och deras motsvarigheter upp i de högre
rymderna. Tabellen är förstås osäker, spekulativ och ofullständig. Trots detta kan den vara värdefull för att
visa på samband mellan individer, avgöra släktskap och identiteter. Förekomsten av kontinenter, regioner,
städer och hus som gestaltningar av enskilda själar kan tyckas udda och främmande men dessa steg hör till
vägen som nedstigande väsen måste gå.

Stjärnidentiteter: Läs tabellen i rader, uppifrån och ner eller nerifrån och upp.

Galax

Vintergatan ?

Galax

Andromeda

Galax

Messier 32

Galax

Messier 110

Galax

Messier 87 ?

Galax

Stjärnhop

Jättestjärna

Canopus

Jättestjärna

Sirius A

Jättestjärna

Sirius B

Jättestjärna

Sirius C

Jättestjärna

Procyon A

Jättestjärna

Betelgeuse

Sol

Nemesis

Sol

Alpha

Centauri A

Sol

Alpha

Centauri B

Sol

Proxima

Centauri

Sol

(Vår sol)

Sol

Gasplanet

Uranus

Gasplanet

Neptunus

Gasplanet

Triton

Gasplanet

Pluto

Gasplanet

Saturnus

Gasplanet

Jupiter

(Barbaru)

Planet

Nibiru

Planet

Jorden

Planet

Luna

(Vår måne)

Planet

Cruithne

Planet

Venus

Planet

Mars

Måne

Ceres ?

Måne

Charon ?

Måne

Asteroid

Hale-Bopp A

Asteroid

Hale-Bopp B

Asteroid

Kontinent

Region

Stad

Hus

Änglaväsen

Asar (Osiris)

Änglaväsen

Isis

Änglaväsen

Horus

Änglaväsen

Inanna

Änglaväsen

Ninhursag

Människa

Jesus (m.fl.)

Människa

Jungfru

Maria (m.fl.)

Människa

Lärjungen

Johannes

(m.fl.)

”Individ”

Varg, hund

(m.fl.)

Människa

Maria

Magdalena

(m.fl.)

Människa

Elisabet

(J. Döparens
mor, m.fl.)

Berättelsen uppdaterad 2008-01 20 Joakim Nilsson JRSN Fler uppdateringar kan komma.

←Tillbaka till del 1

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim