Solsystrar En berättelse om vårt solsystem

Några viktiga förord

Syftet med den här boken är att ge en klar och djup förståelse av hur vårt solsystem bildades en gång och
hur det har förändrats sen dess. Uppgifterna som presenteras grundar sig till lika stor del på vetenskap-
liga fakta som på intuitiva insikter och drömmar. Det är därför oklokt att i detalj tolka uppgifterna som rena
sanningar. Dock bör man inte heller avfärda berättelserna som science fiction. Några påståenden i den här
boken kommer oundvikligen visa sig avvika från sanningen, min förvissning är dock att merparten av inne-
hållet med tiden skall bekräftas. Bokens innehåll bör ses som en samling pusselbitar, vilka tillsammans med
information ur andra källor skapar en helhetsbild som kommer sanningen så nära som det alls är möjligt.

DEN ÄLDRE TIDEN

Vers 1: Skapelsens morgon

Vintergatan, vår galax, hade redan funnits till en längre tid, när ett materiemoln bildades i en av galaxens
spiralarmar. Materiemolnet, som var litet och blygsamt, sammandrog sig ur en virvel av gas och stoft. Som
alltid i dessa processer så sjönk temperaturen, den steg inte, en helt naturlig följd av de inledande stadierna i
kondensationen, förtätningen. Materiemolnet rörde sig långsamt in mot galaxens centrum och etablerade så
småningom en elliptisk bana. Dess bana försköts vid varje passage runt galaxcentrum vilket gav materiemolnet
något som kan liknas vid rosettliknande omloppsbanor. På något av alla varv runt vintergatan skedde det som
var förväntat, den centrala delen av materiemolnet hade ansamlat tillräckligt med olika ämnen; en reaktions-
process inleddes. En ny stjärna var tänd, solen; vår egen källa till liv.

Först nu utvecklade solen sin strålkraft fullt ut. Processen av utsända protoner, solvinden, gav även solen dess
yttre gräns som vi kallar Oorts moln. Solvinden skapade alltså en balanspunkt mellan den inåtriktade gravita-
tionskraften och den utåtriktade solvinden och just där krafterna var i jämvikt samlades mängder av materia
som grus, stenar, asteroider och blivande planeter. Kanske är det bara solen själv som känner sitt riktiga namn
men i den här berättelsen kallar vi honom (henne) för RE och solsystemet i sin helhet benämner vi SOL. Guden
RE skapar sig själv ur det ursprungliga urvattnet (materiemolnet) och benämns senare för "Horus av de två
horisonterna". Men av något skäl som vi inte känner hade RE kommit ifrån sina båda syskon som hon hade
växt upp med. Därav uppkom solsystemets namn; SOL, som betyder ensam.

Men RE skulle inte förbli ensam så länge, en objuden gäst anlände utifrån och etablerade sig inom hennes
sfär. Det var en mindre men mycket dominant sol och den var där för att stanna.

Vers 2: Solsystrar

I solens andra brännpunkt etablerades den jättelika gasplaneten vi idag känner vid namnet Jupiter. Långt
tidigare hade dock den Sumeriska kulturen benämnt henne som "Barbaru", den strålande. Men är det en planet
i egentlig mening? Den amerikanska forskaren James McCanney har kallat både Jupiter och Saturnus för solar
i vardande. Jupiter kan alltså sägas vara vår egen sols motpart eftersom de allra flesta stjärnorna i Universum
existerar i binära eller multipla system. Men solar och planeter är långt ifrån så statiska till sin natur som veten-
skapen har gjort gällande. Jätten Barbaru var en himlakropp som gjorde anspråk på makten, kanske var hon
vid den tiden betydligt större än hon är nu. Som en röst från det förgångna hör vi berättelsen om de båda solsyst-
rarna; Barbaru, den glupska och ambitiösa vargen och RE, det praktfulla och energiska lejonet. Dessa båda
drog inte alltid jämnt.

Sannolikt stal Barbaru materia och energi från RE som hon införlivade i sin egen kropp. Det kan ha lett till att
hon nådde upp till de nödvändiga egenskaperna för fusionsprocessen och började lysa, var det därför hennes
epitet var "den strålande"? Beakta att vetenskapen endast är i sin linda i fråga om astrofysiska processer, till
exempel är det idag känt att fusionen äger rum i en stjärnas yttre lager, inte alls i kärnan. Det kan mycket väl
hända att mindre solar, som enligt gängse vetenskap har för liten massa, ändå under korta perioder utstrålar
synligt ljus. Dock kan vi nog vara säkra på att RE tändes först av de båda, Barbaru följde efter. Men den strål-
ande Barbaru blev inte beständigt lysande, ett oväntat öde gjorde att hon slocknade ner och stabiliserades till
den gasjätte hon är idag. Den händelsen inträffade emellertid långt senare på tidsskalan, först skulle solsyste-
met fyllas upp av stora och små himlakroppar.

Vers 3: Syskonplaneterna

Vid den här tiden i historien anländer ytterligare två stora gasplaneter utifrån. Planeterna, de vi kallar Uranus
och Neptunus, är mycket lika varandra. Säkerligen emanerar de från en och samma enhet, en gång uppdelad i
två. Troligen kom Neptunus in och etablerade sin nuvarande bana något innan planeten Uranus lade beslag på
sin position bland gasjättarna. Även dessa båda planeter var gudar som nedsteg från högre ort. Dock var deras
motiv radikalt annorlunda mot Barbarus något självcentrerade syften. Neptunus var en gestaltning av den större
stjärnan Alpha Centauri A och en ännu högre manifestation var den blå jätten Sirius A. Gudinnan förknippad
med dessa himlakroppar var identisk med Isis i den egyptiska traditionen.

Uranus var en gestaltning av en annan stjärna, som vid den tiden hörde till Siriussystemet. Guden bakom den
stjärnan är ingen annan är Osiris, Kristus, Shiva, Buddha, vilket namn man nu vill välja. Jag kommer hädan-
efter att benämna stjärnan i sin lysande form för Osiris och i sin nedsläckta gestaltning för Nemesis. Även
denna stjärngud förknippas med en stor blå stjärna vilken vi finner i jätten Canopus, belägen nedanför Sirius
på stjärnhimlen. Orsaken till att RE kallar in Uranus och Neptunus är att Barbaru inte upphört med sin makt-
strävan. Runt sin solkropp har hon samlat in en hel skara små planeter. Det sumeriska eposet "Enuma Elish"
kallar dem för "rasande monster" och deras antal är elva. En namnförväxling måste ha ägt rum, för Mummu
är ett annat namn på Barbaru och Tiamat anländer först i ett senare skede.

Vid en tidpunkt långt efter uppdelningen av den stora gasjätten i Neptunus och Uranus sker något mycket
spektakulärt. En okänd gasstjärna anländer utifrån och kolliderar med Uranus, händelsen får Uranus bana att
"kantra" så att den nu liksom rullar fram på sin egen ekvator. Följden blir att Uranus avsöndrar en mindre och
fastare planet, vi känner den nu som Triton. Inledningsvis lägger sig Triton i en bana runt Uranus men efter en
längre tid så dras den ur sin omloppsbana och lämnar sin ursprungsplanet. Triton fångas genast in av Neptunus
som så att säga "adopterar" den som sin egen måne. Senare drabbas Triton märkligt nog av samma öde som
fadern Uranus; Triton kolliderar med en himlakropp och avsöndrar miniplaneten Pluto. Planeten tilldelas en
excentrisk orbital, oftast utanför Neptunus bana men ibland innanför.

Vers 4: Siriussystemet

Det är fullt möjligt att dra vissa slutsatser om Siriussystemets tidiga historia. Ursprungligen var Sirius A och
stjärnan Canopus en enda jättestjärna. Årtusenden tillbaka i tiden, av okända orsaker, delade stjärnan upp sig
i två. Långt senare kolliderar Canopus med ett stjärnobjekt och utsöndrar en mindre sol, Sirius B, ur sin massa.
Sirius B kvarstannar vid Canopus men kolliderar i sin tur med ett objekt och utsöndrar ministjärnan Sirius C;
känns förloppet igen?

Stjärnan Sirius A fångar nu in en mindre gulvit sol (en medlem av Alfa Centaurisystemet). Den stjärnan är
Osiris, en inkarnation av Canopus. Men senare händer något som leder till att Osiris kastas ur sin givna om-
loppsbana. Det som hänt är att Osiris kommit för nära en större stjärna (Canopus). I myten om Ikaros berättas
om att sonen varnas av sin far att inte flyga för nära solen. Ikaros lockas dock att flyga allt högre, det slutar
med att han störtar ner i havet.

Förlusten av Osiris blir svår för Sirius A men hon (Isis) får snart en annan son för Sirius B drar sig loss från
Canopus och ansluter sig till Sirius A istället. Något senare anländer även Sirius C på samma sätt, de båda
kommer märkligt nog inte på samma gång. Att de båda stjärnorna byter uppehållsort på detta sätt visar att
Sirius A och Canopus med stor säkerhet hänger ihop gravitationellt, omloppstiden kan emellertid visa sig vara
mycket utdragen.

Vers 5: Planeten Kingu

Av Barbaru/Jupiters elva planeter är det en som väcker speciellt uppseende; planeten Kingu. Dess namn
betyder "stor budbärare" och den upphöjs till ledaren av de elva. Möjligen föräras planeten även kapaciteten
att hysa liv i mänsklig form för sägnerna ger Kingu en alldeles särskild ställning i Barbarus skara. Var Kingu
den allra första planeten i solsystemet som bar på människor som högsta livsform? Det berättas att Kingus
"blod" användes till att skapa den första civilisationen. Detta är något anmärkningsvärt, för privilegiet att alstra
människor borde rätteligen ha vilat hos RE. Kanske fanns det en misstro eller avundsjuka hos Barbaru mot RE.

Det finns en tydlig samstämmighet mellan Jupitersystemet och den bibliska berättelsen om Jakob och hans tolv
söner. Jakob är motsvarigheten till Jupiter, jag menar att Jakob i själva verket är en senare inkarnation av den
stora guden Jupiter/Barbaru. Jakobs förstfödda son var Ruben, i 1 Mos 49:3 står det att läsa; "Ruben, min
förstfödde är du, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt". Ruben, som i planet-
sammanhang kallas för Kingu, Maldek eller Malona, skapas först i Jupiters skara. Den tar platsen längst ut, i
den yttre av Jupiters elva planetbanor. Senare skapade planeter lägger sig i banor innanför Kingu.

TURBULENS I HIMLEN

Vers 6: I Sirius närhet

Med ungefär 26 000 års mellanrum formligen bombarderas planeterna i solsystemet av asteroider och kometer
vilket från tid till annan orsakar utrotning av hela livsbestånd på jorden. Just denna periodicitet kan sättas i
samband med större kosmiska cykler, Solen förväntas vara gravitationellt förbunden med Siriussystemet vilket
förklarar den aktuella perioden. Det som sker varje gång de båda solsystemen möts är att Siriusstjärnans eget
"solvindfält", Oorts moln, stöter till de omgivande planeterna runt Solen. Följden blir att en skur av kometer,
asteroider, sten och grus slungas mot Solen och planeterna, ungefär som skottet från en jättelik hagelbössa.
Denna jättelika "klocka" reglerar livets perioder.

En liten gul sol, jämförbar med vår egen, hörde ursprungligen till Siriussystemet. Den rörde sig ganska långt
utanför Sirius A, som vid den tiden saknade Sirius B. Under flera perioder, då Solen rundade Sirius, kastade
RE längtansfyllda blickar mot den lilla solen i Sirius utkant. Den lilla solen, som var Osiris själv, lät sig emeller-
tid inte kurtiseras till en början. Men RE var ihärdig, hon var intresserad av den silvergula solen och fortsatte
med sin ihärdiga kurtis. Till slut, när RE i praktiken resignerat och givit upp sina försök tog saken en ny vänd-
ning. Osiris hade själv givit upp och kapitulerat inför RE’s oemotståndliga charm. Vid ett tillfälle, då Solen mötte
Sirius, lät Osiris sig fångas in, Solens planeter samverkade och han var fast.

Vers 7: Den androgyna planeten

Gudinnan RE har fått möta några svåra bakslag i sin utveckling, hon har inte på egen hand kunnat hämta in
de planeter hon så starkt eftertraktade. Istället har Barbaru kallat in desto fler och på allvar blivit en konkur-
rerande faktor i solsystemet. RE har inget omedelbart motdrag till Barbarus stora planetskara men ödet hjälper
henne på traven. Gudarna Isis och Osiris har inte varit overksamma och nu framträder även de i den mindre
dimensionen. Dock sker det på ett spektakulärt sätt, de kommer in sammansmälta såsom en androgyn jätte-
planet. Det talas i fornnordisk mytologi ibland om den stora könlösa jätten Ymer. Men Tiamat är det etablerade
namnet på denna planet som kommer in som en följeslagare till den nyanlända stjärnan Osiris.

Planeten Tiamat har oceaner, rikliga mängder med vatten och frambringar dessutom primitiva människor, i
fornnordisk mytologi kallade Rimtursar". Dessa kan kanske vara identiska med Neandertalmänniskan, en
härdig folkstam som klarade kalla klimat mycket bra. Rimtursarna benämndes ju också för "Köldjättarna".
Men Tiamat har ett mycket större öde som väntar, det är inte hennes lott att förbli en orörd planet. Det finns
planer i ett högre perspektiv där Tiamat på ett oväntat sätt kommer att spela huvudrollen. Detta skall dock
utspela sig långt senare, i en annan tidsålder. Inledningsvis har Tiamat en självständig existens och under en
lång tid är det denna upphöjda, gudomliga planet som lever och verkar i förhållande till de andra planeterna.

Att Tiamat är den planet som beskrivs som monstret i Enuma Elish menar jag är en felaktig tolkning. Tiamat
är säkerligen identisk med den mytologiska guden Anu, som säga ha delat upp sig i "himmel och jord" från att
ursprungligen ha varit en och odelad. Den stora planeten hade dessutom en ansenlig måne med sig som senare
delade upp sig för att bilda vissa kända kometobjekt. För att återgå till analogin med Jakobs söner är Josef och
Benjamin i det här sammanhanget likvärdiga med stjärnan Osiris och planeten Anu. Stjärnan Osiris gör sitt in-
träde i systemet SOL just vid Jupiters omloppsbana. Jupiter/Barbaru ser de nyanlända himlakropparna som ett
tillskott i sin barnaskara och Josef (Osiris) blir snabbt favoriten.

Favoritskapet blir snabbt en orsak till missämja mellan bröderna (planeterna). Det hela blir inte bättre av att
Josef berättar om en speciell dröm han haft. Från bibeln minns vi Josefs dröm där solen, månen och elva plane-
ter bugar sig för honom (förlänar honom värdigheten som kung). Solen, i det här fallet, är inte RE utan Jupiter/
Barbaru. "Månen" är följeslagaren till Osiris; Anu. De elva planeterna är just Jupiters satellitskara som i
drömmen måste böja sig för Osiris makt. Det uppstår dock ingen omedelbar konflikt mellan stjärnorna Barbaru,
Osiris och deras planetskara. Barbaru snärjer helt enkelt in Osiris i sitt nät, gör sig oumbärlig hos honom, han
förstår inte att han är förledd, fascinerad som han är av Barbarus klara intellekt.

Vers 8: Osiris död

Men närvaron till Barbaru tär på Osiris krafter och vid varje passage av solsystemet förvärras hans tillstånd.
Barbaru, helt uppfylld som hon är av sig själv, undlåter att se Osiris situation och underlätta bördan hon lagt på
hans axlar. Och så, under en av Osiris passager tar återigen Barbaru sin tribut av Osiris, hon brandskattar
honom på något av hans materia. Stjärnan Osiris faller samman, ljuset upphör och en dödsstjärna uppstår;
Nemesis, förstöraren. Men i denna sin sammanfallna form är stjärnan omöjlig att besegra. Nemesis kan inte
dö, han är döden, vem kan stå honom emot? Men händelsen påverkar Nemesis riktning, för stjärnan styrs ner
i det stora djupet (under ekliptikan) och tar sig nätt och jämt upp igen. Det blir Nemesis öde att under viss tid
befinna sig ovanför solekliptikan och under en lång tid färdas under ekliptikan.

Den lilla silvergula solen har slocknat och RE är givetvis förkrossad men Osiris, nu kung över dödsriket är inte
förlorad. Han har endast bytt gestaltning till Nemesis, hämnaren, och nu är han starkare än han var, i praktiken
oövervinnerlig. Hans solkropp har fallit samman till en solid Neutronstjärna av oerhörd täthet och med ett kraft-
fullt magnetfält. Han är fasansfull att skåda, stjärnkroppen är som en kokande lavahärd med svarta fläckar mot
gul botten. I sin färd genom rymden rider han på ett svart moln av vätgas. Han åtföljs av en skur av vilda kome-
ter, rasande asteroider, grus och stoft. Nemesis minns fortfarande uppdraget han fått av RE och han förbereder
sig nu för att etablera ett planetsystem hos RE som är oberoende av Barbarus inflytande. Ännu åtföljd av jätte-
planeten Anu etablerar han nu planer för solsystemets öde.

Vers 9: Nemesis slår tillbaka

Nemesis skulle komma att få upprättelse för sin plötsliga nedgång och död. Dock sker detta efter många och
långa tidsepoker. Hur länge stjärnan Nemesis förbereder sig för striden är osäkert. Men till slut, i någon av de
talrika passagerna ovanför och under ekliptikan, träder Nemesis fram för en ny drabbning med Barbaru. Denna
gång sammanfaller Nemesis och Barbarus omloppsbanor och konfrontationen är oundviklig. Nemesis anländer
underifrån solekliptikan i gestalt av härföraren och vid hans sida står Anu, följeslagaren. Nu händer många
saker på en gång; Barbaru samlar sin armé, de tio planeterna och banerföraren Kingu. Barbaru gör sig redo
att fullkomligt uppsluka Nemesis men underskattar stjärnans oerhörda tyngd. Nemesis fångar in Barbaru i sitt
"nät" av bindande gravitation och slungar en kraftfull blixt, en elektrisk urladdning mot hennes kropp som får
henne att stanna upp i sin framfart.

Händelsen får Barbarus skara av planeter att förlora handlingsförmågan, deras banor rörs om och kaos utbry-
ter. Sex av planeterna fångas in av Nemesis som gör dem till sina egna. De fyra återstående planeterna blir
kvar som Jupiters följeslagare. Slaget i skyn är slut och solsystemet har fått en ny utformning. RE har återfått
statusen som systemet SOL’s rättmätiga ledare, men lagarna har fastställts av planeternas "herde", Nemesis.
Är det vid denna period som planeten Kingu bringas ur balans och etablerar sin egen bana utanför Mars? En
hel del tyder på det, för Nemesis drar förbi alldeles nära Barbaru och tar med sig inte mindre än sex av de totalt
elva planeterna som omgav henne. Kingu hade positionen längst ut och när flera planeter innanför plötsligt
försvann kan Kingu ha förlorat det band som höll honom kvar i systemet. Man kan säga att Kingu upphör att
vara Barbarus son och istället blir en make till den vardande Mars.

Vers 10: Mars anländer

Det börjar nu framskymta en bild av ett allt annat än stabilt solsystem. Barbaru har inte bara tagit form i ett
solsystem där RE redan hade etablerat en världsordning. Barbaru vill inte vara nummer två, hon gör anspråk
på att ta över som den primära solen. Sammandrabbningen med Nemesis hejdar emellertid Barbarus planer
tillfälligtvis, hon kan inte verka mer i den aktuella storleksdimensionen. Hon går då över till en ny strategi, att
vinna inflytande över de mindre planeternas dimension. Planeten Kingu har redan etablerats i en omloppsbana
just innanför hennes egen Jupiterbana. Kingus öde är att bli make till henne själv och planeten livnär den första
populationen av mänskliga varelser i systemet SOL. Det är dock inte vanliga människor som lever där utan
troligen en utvecklad reptilras med ursprung från Dracokonstellationen.

Barbaru behöver nu även manifestera sig själv i den mindre planetdimensionen. Därför låter hon inkalla den
himlakropp som är planetgestaltningen av henne själv. Planetens namn blir Mars, krigsplaneten; belägen innan-
för Kingu intar den ett strategiskt läge. Planeten blir snart känd som en vattenkropp, stora hav och träskområ-
den ger den dess namn; Mares, Mars. Den stabila bana planeten har idag hade den inte alls inledningsvis. Även
Mars anländer som en rasande komet, vars excentriska bana endast långsamt omvandlades till en mer cirkulär
och stabil bana. Planeten får så småningom idealiska förutsättningar för mänskligt liv och långt senare i histo-
rien blir den en viktig bas för den mänskliga rasen. Mars fastställs nu som den officiella makan till Kingu; ett
stormigt äktenskap och Kingu fick säkerligen några törnar.

Vers 11: Tiamats era

Länge vandrade planeten Anu/Tiamat vid Nemesis sida men vid någon av passagerna efter det stora slaget
mot Barbaru skulle saker förändras. Utmärkande för Nemesis bana är att den går upp ovanför ekliptikan invid
Jupiter och återvänder till ekliptikan vid en annan position, innanför planeten Mars bana. Det är vid ett sådant
tillfälle som Tiamat lämnar sin tidigare sol och tar samma bana som vår nuvarande jord har. Tiamat var en
jätteplanet som dessutom var bebodd av ett hårdfört folkslag; Rimtursarna, vilka troligen är identiska med
Neanderthalare. Var detta folk också detsamma som de gamla "gudarna" som den nordiska mytologin kallar
"Asar"? Oavsett vilket så blev folket nu plötsligt tvunget att anpassa sig till en helt annan sol.

Tiamats epok som den första planeten i "jordbanan" blir mycket lång utifrån mänskliga mått sett. Det är
säkerligen en högst förandligad och insiktsfull period. Asarna lever i fullkomlig välmåga och har kvar alla sina
kunskaper och traditioner från Siriusepoken. Teknologin har knappt några begränsningar och det råder frid och
välstånd. Troligen har man redan nu täta kontakter med det lite annorlunda folket på planeten Kingu/Maldek.
Man skulle kunna kalla denna era för "guldåldern"; människor som vi känner dem idag fanns ännu inte och
livet var lätt och enkelt att leva. Men även lyckliga tidsperioder har ett slut och det blev till slut dags för en
annan ordning. Utvecklingen gick in i en mer kritisk fas och Tiamat skulle omvandlas.

Vers 12: Himmel och Jord

Positionen för vår nuvarande jord var, är och förblir i ett utsatt läge; den ligger i färdvägen för Nemesis om-
loppsbana. Det var därför, vid en viss tidpunkt, som ny historia skulle skrivas. En dag kom stjärnan Nemesis
att passera alldeles tätt intill planeten Tiamat. Planeten slungades in farligt nära stjärnans yta och formligen
drogs itu av Nemesis starka gravitation. Det skedde aldrig någon kollision och förloppet var förhållandevis fritt
från komplikationer. Emellertid var nu Tiamats saga all och två helt nya planeter hade bildats; Jorden och Nibiru.
Från början är de ungefär av samma storlek, ett senare öde gör dock att Nibirus massa reduceras. Inget av
Tiamats strukturer blir kvar, de nya planeterna smälter i processen och de får göra en nystart.

Båda de nya planeterna, Jorden och Nibiru, dras med av stjärnan Nemesis och under en period ligger "jord-
banan" vid solen tom och öde. Nemesis har nu inte mindre än åtta planeter i banor runt sin solkropp, sex av
dem är de forna satelliterna till Barbaru/Jupiter. Vart begav sig folket som bodde på Tiamat och som säkerligen
till stor del klarade sig undan katastrofen? Det kan förmodas att de begav sig till Mars, som på den tiden var
fullt beboelig. Några kanske till och med begav sig ända ut till Maldek och slog sig ner bland det folket. Händel-
sen med Tiamats delning var den första och den svåraste av en lång serie "Atlantiskatastrofer", historien skulle
envist komma att upprepas. Som tur är blir skeendet dock mindre dramatiskt för varje gång.

Vers 13: Hur Maldek blev Merkurius

Relativt sent i solsystemets historia men tidigt utifrån mänsklig synvinkel inträffar återigen något mycket
dramatiskt. Nemesis närmar sig nu på nytt Jupiter underifrån ekliptikan och hela förloppet är som ett eko av
den forna sammandrabbningen med Barbaru. Men den här gången uppstår ingen strid, istället kan man tala om
ett missförstånd eller en olyckshändelse. Planeten Jupiter går fri från Nemesis ankomst men hennes gamle son
Kingu/Maldek ser sig plötsligt vara i händelsernas centrum. Planeterna i solsystemet rör sig i riktning motsols
men Nemesis rörelse är "retrograd", den rör sig i motsatt riktning i förhållande till planeterna. Då uppstår
situationen att Maldek plötsligt befinner sig på kollisionskurs med planeten Nibiru. Allt sker nu snabbt och
situationen är kaotisk, två viljor ställs mot varandra, ingen vill vika.

Nibiru har inte alls velat lägga hand på Maldek men mitt i förvirringen närmar sig de båda varandra och det
finns ingen tid att förhandla. Det uppstår oenighet och de kan inte komma överens om sina färdvägar. Planeter-
na drabbar samman och stora delar av Maldeks materia splittras upp i en våldsam explosion. Kärnpartiet av
Maldek sänds iväg i en bana mot solen RE och stabiliserar sig efter lång tid som planeten Merkurius. Återsto-
den av Maldeks kropp lägger sig i ett splittrat band utanför Mars bana och skapar Asteroidbältet. Av de tusen-
tals reptilmänniskor som var bosatta på planeten Maldek lyckades många fly innan kollisionen och med sina
rymdskepp begav de sig till planeten Mars och bosatte sig där. Händelsen var den andra i den långa serien av
"Atlantisrelaterade katastrofer", ett mänsklighetens trauma.

Vers 14: Hur Luna föddes

Planeten Nibiru gick på inget vis oskadd ur sammanstötningen med Maldek. En stor del bröts loss från Nibiru
och bildade en mindre planet; Luna, jordens nuvarande måne. För Nibiru var händelsen en svår prövning, plane-
ten överlevde men befann sig under mycket långa perioder svävandes mellan liv och död. Endast långsamt kunde
planeten återta sin vegetation och sin atmosfär. Det hela var som en metamorfos; en fysisk planet försvann och
i stället uppstod en mer förandligad planet. Det uppstod en tydlig skillnad mellan det gamla syskonparet; Jorden
var och förblev en världslig, materiell planet. Nibiru blev världsfrånvänd; en himmelsplanet.

Länge var månen Luna en självständig planet med hav och atmosfär och den stannade länge kvar i omloppsbana
runt Nibiru. Men Luna skulle till slut gå ett liknande öde till mötes, den träffades av en himlakropp. En sektion
slets loss och blev till planeten Cruithne [Krinjə] som idag befinner sig i en egendomlig bana i jordklotets närhet.
Nibiru hann bli känd för sina två följeslagarplaneter innan dessa till slut övertogs av Jorden, för så skedde till
sist. Jordklotet adopterade Luna och senare även den "hundliknande" Cruithne. Vid den här tiden befann sig,
som vi nämnt, både Jorden och Nibiru runt stjärnan Nemesis; detta skulle komma att ändras.

Fortsätt till del 2 →

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim