Är tanken på det utopiska
lyckolandet en verklighet? Finns det okända världar någonstans En mall
för Kosmos Det finns en evig plan för Universums gestaltningar;
variationerna är oräkneliga men allt skapat utgår från vissa grundläggande arketyper.
När man studerar dessa arketyper ser man snart en utvecklingslinje som löper
i små och stora cykler. Två gånger sju cykler beskriver Universums
alla dimensioner, tillvaroplan, storlekskategorier, täthetstillstånd och
egenskapsområden men även enskilda väsendens form, uttryck och personliga
kännetecken. Jag brukar kalla denna kosmiska mall för förvandlingscykler. När man studerar
dem närmare ser man att varje enskild cykel löper i ”två varv”. Efter ett
varv som förknippas med en materiell karaktär följer ett nytt varv som mer
har en andlig kvalitet. Varje cykel har sju steg där det sjunde steget även
är återkomsten, det sjunde steget flätas alltså samman med det första. Varje
fullbordat steg innebär att den underliggande cykeln löper i två varv. Förvandlingscyklerna är således indelade i en slags hierarki
där den högsta cykeln rymmer alla de andra. Ändå råder ingen egentlig
statusordning, alla cykler är viktiga på sitt speciella sätt. Eftersom varje
steg i varje cykel innehåller den underliggande cykeln blir en viss situation
snart oerhört invecklad. Att i detalj försöka beskriva cyklerna blir som att
läsa telefonkatalogen. En bättre idé är istället att göra små nedslag
i mallen för Kosmos. Kategoricykeln Vi hoppar nu rakt in i förvandlingscykel nr 4 som får heta Kategorin.
Denna cykel beskriver kort uttryckt vilken del av en specifik värld man har
som livsområde. Om vi tar jordklotet som exempel så finns det sex olika plan
där man kan befinna sig som väsende: Inuti den innersta jordkärnan, inuti den
yttre jordkärnan, inuti manteln, i havet, i den undre atmosfären och i den
yttre atmosfären. Det sjunde planet är en tillvaro bortom den materiella
världen. Nu börjar vi närma oss det intressanta. Kategoricykeln löper
som sagt i två varv, kännetecknat av två vitt skilda livsbetingelser. Det
första varvet är mycket bekant för oss, det beskriver nämligen den
förgängliga världen. Allt skapat i denna värld är under ständig
förvandling, det alstras, utvecklas, tillbakabildas och upplöses. Man skulle
kunna säga att tyngdpunkten i den förgängliga världen ligger just i själva strävan
mot det fulländade tillståndet. En
oförgänglig värld I och med det andra varvet i kategoricykeln har vi hamnat i en
verklighet som är helt främmande för oss här på jorden (och i vårt
Universum). Vi kan känna igen olika gestaltningar som till exempel planeter,
kontinenter, sjöar, skogar, människor, djur och växter. Skillnaden ligger i
att allting materialiseras direkt till sin slutgiltiga form. Det finns ingen
förvandling eller utveckling. Samtliga livsyttringar är tidlösa, de föds
fulländade och oföränderliga. Ändå är den oförgängliga världen ingen händelselös tillvaro.
Enskilda väsen kan samverka men äger ingen evig existens, efter en viss tid
dör de som vi. Om de blir skadade och förlorar delar av sin gestaltning
återbildas genast de saknade delarna. I denna värld råder ingen tillbakagång,
det sker ingen försämring av individens kraft som en åldrande person på
jorden upplever. När ett oförgängligt väsen nått döden upplöses dess
gestaltning i sin helhet. Man kan ju fråga sig vad man sysslar med i en oförgänglig
värld, alla hus är ju byggda, böckerna är skrivna och relationerna redan
etablerade. I den frågan ligger egentligen svaret, medan man i den
förgängliga världen ägnar sig åt utveckling och förfärdigande präglas den
oförgängliga tillvaron mer av betraktelse och upplevelse. Med andra ord så
lever man; läser dikter, bor i hus och äter mat. En
betydligt mer behaglig tillvaro än den vi känner. Utopia på
kartan Var någonstans finner vi då detta sanna Utopia? – Vi kan
dessvärre inte åka dit i något rymdskepp för vi talar i själva verket om ett högre
universum. Den gemensamma nämnaren för de båda världarna ligger i tomrummet, vakuum. Jag har tidigare
beskrivit vakuum som ett tredimensionellt mönster av enheterna nol och
nil. Vår egen tillvaro, den förgängliga världen, är allting som byggs
upp av och utgår från dessa fundamentala rumsenheter. Den oförgängliga världen byggs upp och utgår från andra
enheter. Dessa enheter är vårt eget universums allra största strukturer; hyperbubblorna.
Våra galaxer ansamlas i hopar vilka i sin tur bildar gigantiska astronomiska
nervceller förbundna med strängar av galaxhopar. Tomma hål där materien
ligger glesare liknar enorma bubblor och dessa bubblor är i själva verket nolenheter
i ett högre och mer subtilt universum, den oförgängliga världen. Nischcykeln Nu gör vi ett nytt nedslag bland förvandlingscyklerna, närmare
bestämt är det cykel nr 5 som vi väljer att kalla nischcykeln. Den beskriver
vilken storleksdimension det aktuella väsendet befinner sig i med
utgångspunkt från den ovanliggande kategoricykeln. Även här finner vi sex
olika plan: Stoftnischen, Oansenliga nischen, Konkreta nischen, Monumentala
nischen, Gigantiska nischen och den Subtila nischen. Den sjunde nischen är
immateriell. Eftersom även nischcykeln löper i två varv kommer vi att finna
olika livsbetingelser beroende på i vilket varv vi råkar befinna oss. Medan
kategoricykeln beskrev förgänglighet respektive oförgänglighet visar
nischcykeln en annan aspekt av tillvaron; livskvaliteten. Mer
specifikt så handlar det om i vilken följd centrala händelser i ett väsendes
tillvaro gestaltas. Något förenklat kan man säga att de två varven
representerar kaos kontra ordning. En
kaotisk värld Så vad innebär egentligen en kaotisk livskvalitet? Man skulle
kunna uttrycka det så här: Väsendenas livsmiljö är fel i förhållande till
deras kroppsliga beskaffenhet. Det enskilda väsendet har fel position i
samhället jämfört med dess faktiska universella utvecklingsnivå. Väsendets
liv följer inte en naturlig utvecklingslinje, händelser inträffar i fel
ordning. Men vad betyder det i praktiken? Låt oss studera en mer vardagsnära
skildring av en människas liv. Hur ser vår idealiska bild av ett mänskligt liv ut? Är det
inte den här följden man ofta tänker sig: En flicka möter en pojke, de blir
förälskade. Båda skaffar sig jobb och får en bra ekonomi, de gifter sig och
köper ett trevligt hus. Slutligen får de barn tillsammans och så lever de lyckliga
i alla sina dar… Men är det verkligen så som våra liv ser ut? Blir det inte
snarare så här: En flicka möter en pojke och hon blir med barn. Pojken får
kalla fötter och flyr till annan ort. Flickan tar ett lån och skaffar en
lägenhet, arbetar dubbelt för att försörja sig själv och sitt barn… En ordnad
tillvaro Livet kan vara en gyllene saga men det händer mycket sällan i
vår del av kosmos. Däremot är lycka ett naturligt tillstånd i andra
verkligheter. Det gestaltar sig då på följande sätt: Livsmiljön är rätt,
väsendet har rätt position i samhället jämfört med sin utvecklingsnivå.
Allting frambringas i rätt tid och i rätt ordning, skapelsen är fulländad. Var finner vi slutligen de världar som präglas av denna goda
livskvalitet? Svaret finner vi i det märkliga skeendet som beskriver parbildning av galaxer. Atomär
materia i Universum måste finnas i lika stora kvantiteter i fråga om materia
och antimateria (elektroner snurrar antingen runt protoner eller positroner
runt antiprotoner). Ur ett homogent plasmamoln skapas därför alltid två
galaxer, materien kan inte ansamlas till stjärnor och planeter om båda
materietyperna är närvarande samtidigt. Sammandragning kräver att en
materietyp är i total dominans. Det är alltså inte enbart materien som skiljer två
syskongalaxer åt, de är även olika vad gäller livskvaliteten för deras
inneboende väsenden. Den ena galaxen får en kaotisk prägel medan den andra
blir en mer ordnad plats i kosmos. Det är väl ingen som i det här läget
tänker annat än att vi lever i en kaotisk galax, så är det nog. Men ingen
behöver bekymra sig om det för vi är exakt där vi ska vara. Den universella
utvecklingen rullar ständigt på och förr eller senare har vi avancerat så
långt att vi föds till en mer harmonisk tillvaro, till Utopia i verkliga
livet. Joakim R S Nilsson
|
