Tomrummet är dynamiskt

Växelverkan på partikelnivå 1/ 2

I det föregående avsnittet tog vi upp tomrummets fundamentala egenskaper. Vi visade hur elektronen och dess antipartikel positronen skapades när ljuspartikeln, fotonen, nådde ett kritiskt värde och delade upp sig i två elektriskt laddade partiklar. Där framgick också att neutriner ingår som en självklar del av elektronens natur och att dessa såväl har massa som en svag laddning. Denna sida är ytterligare en studie och fördjupning i några av de aspekter som kan förknippas med elektronen.

Elektriska fält

Bilden till höger visar hur en förskjutning bland tomrummets nol ägt rum (läs i del 1 om nol). Ett område av noliter har därvid bildats till vänster i bilden och ett område med niliter har bildats till höger. Några elektriska fält syns ännu inte men de uppstår så snart förskjutningen ägt rum. Tomrummet är dynamiskt och anpassar sig genast till det nya förhållandet. När det gäller området med noliter kommer omgivande nol fly utåt för att försöka återta tomrummets ideala tillstånd.

När det gäller området med niliter kommer omgivande nol istället att dras in mot centrum för att på så vis återta det ideala avståndet mellan rummets samtliga nol. I ingetdera av fallen kommer utjämningen lyckas helt och resultatet blir en ”störning” i det ideala vakuumfältet. Området där nol ligger tätare än normalt har skapat ett positivt elektriskt fält och området där nol är i underskott har skapat ett negativt elektriskt fält. Fältens existens kommer inte upphöra förrän de motsatta områdena möts och neutraliserar varandra. Elektronen och antipartikeln positronen har motsvarande inverkan på tomrummet. Enligt definitionen i del 1 är det elektronen som bildar ett ”hål” i vakuum med negativ massa och som en konsekvens därav; negativ laddning.

Vakuumgeometri

Varför har då elektronen just den massa som den har? Det är i och för sig sant att elektronen och positronen skapades vid en viss energi, när fotonen nådde sin kritiska punkt (se del 1). Detta ensamt kan inte förklara varför elektronen behåller sin massa och förblir en stabil partikel. Rent teoretiskt borde fria noliter och niliter med tiden ”krympa ner” elektroner och positroner och göra att de försvann men detta tycks inte ske i naturen. Förklaringen ligger i den nakna elektronens sfäriska form. Elektronens fria niliter har det exakta antal som motsvarar en perfekt geometrisk form i tre dimensioner. Om niliter läggs till eller tas bort från detta antal kommer elektronen genast återta den perfekta formen genom att reglera skillnaden gentemot tomrummet.

Den här förmågan hos vakuum att premiera symmetriska former kallar jag själv för vakuumgeometri. Det är detta fenomen som orsakar att elementarpartiklar uppstår vid mycket specifika energinivåer. Jag avser att i senare avhandlingar visa hur elektronen i sin tur delar upp sig i kvarkar. Även dessa kvarkar måste då var och en motsvara en perfekt geometrisk form. När det gäller fotonen är en stabil form inte möjlig eftersom dess massa kontinuerligt ändrar sig från ett minimum till ett maximum och tillbaka igen. Man måste förmoda att fotonen ändå bibehåller sin energi i mötet med fria noliter och niliter. Troligen sker en nol/nil-parbildning, den ena partikeln ”reparerar” den uppkomna skadan medan den andra sänds iväg.

Elektronen som våg

En elektron som rör sig i rummet består inte hela tiden av samma niliter. Själva rörelsen uppstår när elektronen ”plockar upp” nil från vakuum i färdriktningen och avger samma antal nil i ”utgångsriktningen” dvs. bakåt. Studerar vi istället rummets nol när elektronen passerar förbi kommer vi finna att de rör sig åt motsatt håll jämfört med elektronens färdriktning. Positronen får följaktligen motsatta egenskaper, den lånar nol i färdriktningen och avger samma antal nol bakåt. Elektronens och positronen rör sig i tomrummet utan energiförlust, dvs. vakuum saknar ”sirapsegenskaper”. Materiens inneboende ”tröghet” har inte med rörelsen i sig att göra utan är en effekt av stående gravitationsvågor runt partiklar (mer om detta längre fram).

Elektronens magnetiska moment

Elektroner och positroner som är i rörelse uppträder som om de vore små magneter. Fenomenet är en effekt av partiklarnas spinn och tomrummets nol/nil-enheter. Bilden visar en positron som rör sig från vänster till höger. Punkt A visar en nol i vakuum som dras med fram till punkt B.

I del 1 berörde vi spinnets natur och konstaterade att det var kraftigast i partikelns centrum och avtog i styrka utåt. Det som händer i vårt exempel är att rummets nol, på grund av spinnets riktning, kommer att förskjutas en bit framåt samtidigt som de trycks nedåt i en u-kurva. Denna hoptryckning av nol bildar det som är positronens magnetiska pluspol, den motsvarande förtunningen av rummets nol bildar positronens magnetiska minuspol. Vi kan här genast konstatera att om en elektron eller en positron är i vila i förhållande till tomrummet uppstår inget magnetiskt moment, en kontinuerlig rörelse framåt krävs.

Gravitation på partikelnivå

Ljuset brukar beskrivas som en transversell vågrörelse. Den motsvarande, longitudinella vågrörelsen är precis lika vanlig, den genomströmmar kosmos i alla riktningar. Vågorna liknar ljudvågor fast istället för luft som medium rör sig de longitudinella vågorna (G-vågorna) i vakuum. Att vetenskapen inte kunnat registrera dessa vågor beror på att hastigheten är mångfalt snabbare än ljushastigheten. G-vågorna utgår i själva verket från ett centrum i alla väsen. Fysiken närmar sig här raskt det andliga området.

G-vågorna förekommer inom sju frekvensområden vilket i praktiken motsvaras av vissa existensnivåer. Räknat nerifrån är dessa nivåer; partikelnivån, cellnivån, människonivån, planet/sol-nivån, galaxnivån, galaxhopnivån samt hyperrymdnivån (den sistnämnda är en alltigenom förandligad existens). Det frekvensområde vi vanligen förknippar med gravitation finner vi på den nivå som kallas planet/sol-nivån. På partikelnivå skapas s.k. stående vågor runt en partikel (se bilden ovan till höger). Detta fenomen brukar kallas för interferens, vågor utifrån och vågor som reflekteras tillbaka bildar ett störningsmönster.

Elektronens exciterade tillstånd

I grundskolans fysik fick vi lära oss att elektroner som tillförs energi hoppar till mer energirika banor (i atomen). När de sedan hoppar tillbaka utsänds överskottsenergin i form av ett ljuskvantum, en foton. Men var fanns då energin när elektronen var i sitt energirika (exciterade) tillstånd? Vi kan förstå detta om vi inför en modell där en enskild foton kan knyta sig till en laddad partikel och bilda s.k. bundet ljus.

Betrakta bilden ovan till höger. Vi ser där en enskild foton vars vågmönster ligger i en elliptisk bana runt en elektron, markerad som en vit punkt. Fotonens positiva pol måste hela tiden vända sig mot den negativa elektronen för att fotonen skall kunna vara kvar i sin omloppsbana. Men till saken hör att fotonens elektriska och magnetiska fält byter riktning vid halva våglängden. Om fotonen vill förbli i omloppsbana behöver den ”flippa över” och rotera 180 grader. Detta sker vid vändpunkten vp, när den är som längst från elektronen. All materia har en beständig kvantitet av bundet ljus vilket kan beskrivas som materiens ljuskropp.

En elektron som rör sig runt en atomkärna beskriver en elliptisk bana. När elektronen är som närmast den tyngre kärnan sker en förskjutning varvid rörelseriktningen ändras något. På så vis kommer elektronen röra sig i ”rosettbanor” runt atomkärnan. En vanlig elektron rör sig snabbt och i snäva banor runt kärnan men om en foton binder sig till elektronen blir den plötsligt tyngre och förlorar något av sin snabbhet. Elektronen kan inte behålla sin tidigare bana med bevarad stabilitet utan går in i en större ellips som ligger längre ifrån kärnan. När fotonen så småningom utsänds återtar elektronen sin ursprungliga bana.

Tillbaka till Elektronen, Del 1

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim