Gravitationens gåta Attraktionskraft med själsligt ursprung

Gravitationen har förundrat och inspirerat människor i alla tider. Tack vare Albert Einstein

har vi idag omfattande kunskaper om dess verkningar, dags nu att lägga sista biten på plats.

Grundförutsättningar

Tomrummet är inte tomt, det är uppbyggt av fundamentala enheter som jag väljer att kalla nol. Avsaknaden av
nol inom ett område benämns nil. Det oändliga Universum genomsyras av nol och nil i alla riktningar. Nol fördelar
sig även i ett geometriskt mönster som kännetecknas av ett normaltillstånd (där varje nol i genomsnitt befinner
sig på fem noldiametrars avstånd från varandra). I rummets normaltillstånd har tid och rörelse maximal hastighet.

Tiden är alltså ett mått på tomrummets aktuella tillstånd (vakuum). Rörelsen, exempelvis en ljusvåg, har störst
hastighet i rummets normaltillstånd. När rummets ”densitet” ökar respektive minskar och nol trängs ihop eller
skingras inom ett område minskar rörelsens hastighet proportionellt. Rent teoretiskt kan tiden (lokalt) stå stilla.
Transversella ljusvågor använder vakuum som medium men där flödar även longitudinella vågor, G-vågor.

Gravitationsvågor

Universum genomströmmas av gravitationsvågor (G-vågor) som kommer från alla riktningar i ett jämnt flöde.
Vågorna är longitudinella och kan liknas vid ljud- eller tryckvågor men istället för att svänga i fysiska medier
utbreder de sig i vakuum. Vi talar här inte om de förmodade fluktuationerna i rumtiden som antas uppstå när
exempelvis en stjärna bryter ut i en supernova. Den här artikeln handlar om de ständigt närvarande G-vågorna
som förmedlar tyngdkraftens verkningar. Skälet till att vi inte har registrerat några G-vågor med mätinstrument
är att vågorna konstant färdas snabbare än ljushastigheten. G-vågor antas i själva verket röra sig mångfalt
snabbare än ljuset, i ett kosmiskt sammanhang är ljushastigheten en långsam energiform.

G-vågorna i Universum bildar sju olika frekvensområden som sätts i samband med olika existensnivåer. Räknat
nerifrån är dessa nivåer; partikelnivån, cellnivån, människonivån, planet/sol-nivån, galaxnivån, galaxhopnivån
samt hyperrymdnivån (den sistnämnda är en alltigenom förandligad existens). Det frekvensområde vi vanligen
förknippar med gravitation finner vi på den nivå som kallas planet/sol-nivån.

Man kan indirekt påvisa G-vågor genom att studera det interferensmönster som uppstår nära ytan av olika kroppar. Alla G-vågor bildar stående vågor när de reflekteras mot en yta. Nära en kropp som solen kan man i vissa teleskop och med vissa filter se mörka och ljusa fält. Ljuspartiklar skapar här en bild av ett i vanliga fall osynligt gravitationsmönster. Sänder man ljus genom en spalt uppstår samma fenomen. Dessa mönster hör emellertid till frekvensområdet på människonivån. En bild framställd genom Camera Obscura-tekniken är möjlig just pga G-vågor.

Tyngdkraften

Vad är det då som får två kroppar i rummet att dras till varandra? Bilden till höger har förenklats så att endast två riktningar av Universums G-vågor återstår, vågor faller in från höger och från vänster. Kropparna är stationära i förhållande till varandra. Vi ser nu att båda kroppar upplever en minskning av vågintensiteten i riktning mot den andre.

Kropparna, exempelvis två planeter, är så att säga halvtransparanta gentemot gravitationen. En del av vågorna
passerar genom kropparna medan andra reflekteras. Följden blir att de kommer i varandras ”skugga” och att
de inkommande G-vågorna förlorar i intensitet i mellanrummet mellan kropparna. För att kompensera förlusten
av energi och åter uppnå ”tryckbalans” kommer kropparna börja röra sig (falla) mot varandra. Hastigheten hos
varje kropp ökar så länge obalansen kvarstår och så uppkommer den karakteristiska accelerationen.

Kroppar i gravitationsfält

Bilden till höger är en illustration av en stationär kropp i ett gravitationsfält, dock inte en planet som månen eftersom den senare balanseras av den utåtriktade centrifugalkraften. Vi får i stället tänka oss en kula upphängd i ett snöre i taket. G-vågorna ovanifrån har då en högre intensitet än de som passerar jordklotet och anländer underifrån. Resultatet blir att våglängden trycks ihop ovanpå kroppen och dras ut under densamma.

I nästa sekvens har vi ”klippt av snöret” och kulan faller nu fritt. Vi ser att vågfrekvensen har ändrat sig men att kroppen fortfarande påverkas av en kraft. Kroppen kommer nu att accelerera i sitt fall ända till dess den bromsas in. Om man bortser från luftmotståndet och de praktiska svårigheterna i att kunna falla obehindrat, kommer kroppen fortsätta att öka sin fart till dess jämvikt uppnås. Detta innebär att även ljusvallen måste passeras.

Likformig rörelse

Bilden till höger visar en kropp som rör sig i jämn hastighet, opåverkad av gravitationen. Som synes är vågfrekvensen ändå förändrad men eftersom G-vågor rör sig så oerhört snabbt är effekterna små vid lägre hastigheter. En kropp i rymden som befinner sig i likformig rörelse kommer de facto att bromsas in, inflytandet är emellertid minimalt.

Acceleration

En kropp som kontinuerligt ökar sin hastighet får en starkt förändrad vågfrekvens. Vi kan här tydligt se att accelerationen ”härmar” en stationär kropp i ett gravitationsfält vilket förklarar att Albert Einstein gjorde denna liknelse. Eftersom kroppens hastighet hela tiden förändras kommer upphinnande G-vågor fördröjas något innan de når fram.

Om rödförskjutning

En ljuspartikel (foton) rör sig betydligt snabbare än vad kroppar och partiklar gör. Man borde följaktligen kunna spåra en energiförlust hos fotonen som en följd av interaktionen med Universums G-vågor. En indikation på detta är den rödförskjutning som uppmätts hos ljuset från avlägsna objekt. Fotonen har dock en dipolnatur som reducerar effekten.

Den enskilda ljuspartikeln uppvisar såväl ett positivt som ett negativt elektriskt fält i rörelseriktningen. De
inkommande G-vågorna kommer därför att utsläckas i ett område framför och bakom fotonen. G-vågor kan inte
staplas i rörelseriktningen och fotonen upplever inget eller mycket lite motstånd. Det lilla motstånd som kvarstår
kan vara den faktor som orsakar att ljuspartiklars våglängd ”tänjs ut” över lång tid och långa avstånd.

En faktor som kan bidra till rödförskjutningen, eller utgöra en alternativ förklaringsmodell, är den solvind som
utgår från alla stjärnor. De laddade protonerna i solvinden skapar ett elektriskt fält runt stjärnorna i en galax.
Det är inte otänkbart att fotonen i sin rörelse genom detta fält kontinuerligt förlorar energi från en av sina poler.
Den andra polen gör sig då av med motsvarande energi för att kompensera bortfallet och bevara jämvikten.

Själens utstrålning

Varifrån kommer alla G-vågor, har de alltid funnits? Detta är gravitationens andliga sida, vågorna skapas och utsläcks i ett evigt kretslopp. G-vågorna utsänds från själskärnan, ett obetydligt svart hål i centrum av alla väsens gestaltning. Den del av en våg som möter en själskärna försvinner där. Själskärnan finns hos alla väsen, ett väsen är varje enhet som kan beskrivas. Allt som existerar har en själ och själen varsebliver världen.

De utsända G-vågorna har störst intensitet närmast det svarta hålet. På ett visst avstånd smälter de in i ”bruset”
av övriga vågor från Universum. Detta avstånd avgör räckvidden för själsauran, som omger den fysiska eller
andliga gestaltningen. G-vågorna är en i högsta grad medveten energiform och den låter sig enbart styras när
intensionerna är av en balanserad och harmlös natur. Varje civilisation i Kosmos som uppnått en tillräckligt hög
grad av utveckling kan transformera vågorna och erhålla en fri och outtömlig energiform.

Uppdaterad 2005-05-07

Läs även artikeln om Energiomvandling.

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim