Medvetandets aktörer Om människans sinne och tanke

Människan har två oberoende men samverkande medvetanden. Man skulle kunna
säga att vi lever i två världar på en gång; dels i den konkreta världen, dels i världen
som vi upplever den. Är människan splittrad eller är dualismen en naturlig yttring?

Själens tvåfald

Alla väsen är besjälade, själen är den eviga och gudomliga aspekten inom oss. Själen är inte materiell, den är det rena medvetandet. Själen kan beskrivas som den betraktande principen; ”den som varsebliver”. Men trots att själen är bortom det materiella har även den två sidor. Vi kan kalla dessa samverkande motpoler för sinnesjälen och tankesjälen. Sinnesjälens uppgift är att sända ut kosmisk energi, tankesjälen är istället mottagare av energi.

Kroppen kan sägas vara själens redskap i den materiella världen. Kroppen kan jämföras med en videokamera; linsen (ögat) fångar in ljuset. Ljuset omvandlas till elektriska signaler (hjärnans impulser) vilka sedan lagras i kamerans magnetiska band (minnet). Men kameran plockar endast upp signalerna, det behövs en kameraman (själen) som initierar processen och som upplever själva förloppet. Denne oförgänglige kameraman är själen.

Hur ska vi då förstå själens båda yttringar? Det tycks behövas en aktiv princip som så att säga ”skannar av” sin omgivning. Parallellt med detta behövs en mottagande princip som registrerar och tolkar ”ekot” av den utsända strålningen. Sinnesjälen sänder ut energi, den talar inte men tycks ha en fast förhållningsregel: ”Såhär brukar vi göra.” Tankesjälen tar emot energi och tycks konstant vara uppfylld av en inre dialog: ”Ska jag göra si eller så.”

Samvetet och jaget

Sinnesjälen är den autopilot som fattar alla våra ”omedvetna” beslut, den är människans samvete. Tankesjälen är det tänkande jaget som reflekterar över allt som sker och värderar det. Det är tankesjälen som ställer sig frågan; låste jag dörren? En kontroll resulterar oftast i att vi finner dörren mycket ordentligt låst. Men det är sinnesjälen som, rent rutinmässigt, har utfört åtgärden (såhär brukar vi göra), därför blir inte händelsen registrerad i minnet.

I vissa fall kan tankesjälen (jaget) få för sig att något behöver ändras i de dagliga rutinerna. Tankesjälen för en inre dialog med sig själv i stil med detta: ”Nu har jag druckit kaffe på morgonen i åratal, idag tar jag té istället.” Personen i fråga blir förvånad här han ögonblicket efter ser sig själv måtta upp kaffe (som om inget hade hänt). Sinnesjälen har genast ändrat tillbaka beslutet, den behöver upprepade medvetna val för att etablera en ny rutin.

Att tala med sig själv behöver inte alls vara suspekt. Det är tvärtom ett tecken på god inre balans att kunna föra en givande dialog med sitt samvete (vilket är vad som då sker). Det är tankesjälen som står för de talade orden medan sinnesjälen i regel svarar med gester och mimik. Men tankesjälen kan ibland ”klä sinnessjälens åsikt i ord” vilket resulterar i en regelrätt talad dialog. Det är viktigt att båda själsaspekterna får komma till uttryck.

Många kvinnor har säkert upplevt den ofta plågsamma beslutsprocessen med valet av kläder på morgonen. Ett medvetet val att ta en speciell klänning kan på en sekund göras ogjort av att sinnesjälen haft en ”annan åsikt”. Ofta är det en rutin som då blockerar det medvetna valet. En ytterligare svårighet kan dessutom uppkomma då kvinnor (generellt sett) har högre simultankapacitet; kvinnans hjärnhalvor kan fungera oberoende av varandra.

Könsskillnader

Använder kvinnor respektive män mer av en viss själsaspekt? Det skulle möjligen kunna vara så att kvinnor är mer bekväma med själens talande aspekt; tankesjälen. Män skulle då på motsvarande sätt ha ett starkare band till sinnesjälens ordlösa medvetande. Men troligen är det inte så enkelt, mot detta står nämligen att kvinnor ofta anses ha en mer utvecklad intuitiv förmåga, en egenskap som absolut måste kopplas till den ordlösa sinnesjälen.

Intressantare är att kvinnor har ”högre grad av lateralisering”, två oberoende medvetandecentra. Detta betyder i klartext att de har ett ordcentrum respektive ett bildcentrum i varje hjärnhalva. Det kan vara så att kvinnor, utan att de medvetet tänker på det, växlar mellan sina medvetandecentra (ett fenomen som män stundtals vittnar om). Män är (i regel) enklare varelser. De har ett medvetande (gör en aktivitet åt gången) men fokuseringen är djup.

Märkligt nog kan man ändå ana en själslig skillnad mellan könen. Män upplever oftast världen som den är, de reflekterar inte så mycket över händelser i efterhand. Kvinnor, å andra sidan, upplever först världen som den är, men därefter följer en för dem lika viktig fas; de begrundar noga det som hänt. En häpnadsväckande konklusion av det kvinnliga perspektivet är att världen blott till hälften är verklig, resten är hur vi faktiskt upplever den.

Själen i obalans

Det tycks finnas tillstånd när den ena själsaspekten, av någon anledning, trycks tillbaka och blivit helt eller delvis inaktiv. Ett av dessa tillstånd kan troligen kopplas till människor med autism; tankesjälen har här uppenbarligen dragit sig tillbaka och sinnesjälen är helt dominant. Autister är fåordiga men kan ha ett nästan osannolikt siffer- eller bildminne. De tar inga egna initiativ och behöver stabila rutiner, förändringar är något som måste nötas in.

Finns det även ett motsvarande tillstånd, när sinnesjälen blivit inaktiv? Sannolikt finner vi den motsvarigheten i människor som kallas psykopater. Utmärkande för psykopaten är just dennes oförmåga att visa medkänsla. De är som bekant oerhört verbala och kan konsten att imitera känslor och inlevelseförmåga. Men bakom masken döljer sig ett kallt och beräknande sinne som utan betänkligheter agerar för egen vinning och för personliga fördelar.

Den traditionella bilden av samvetet brukar skildras som en liten ängel, sittandes på ena axeln. På den andra axeln sitter förstås en röd liten djävul med treudd, motsvarandes vårt ego. Vi kan lätt känna igen själens sidor i dessa bilder. Sinnesjälen är samvetet, den lilla ängeln, som säger att vi ska följa den smala vägen. Tankesjälen är egot eller jaget, den lilla djävulen, som med sina begär drar åt olika håll. Frågan är om jaget behöver tämjas?

Yoga och meditation

Medvetandet är som två hästar framför en vagn. Det är önskvärt att båda drar åt samma håll, annars uppstår ju obeslutsamhet. Det är med andra ord en god idé att vara vän med sitt samvete. Man hör det faktiskt på namnet, Sam – Vete; samtidigt eller parallellt vetande. Men i synnerhet i västerlandet finns en stark obalans som gynnar tankesjälen och det rationella jaget. Dessbättre finns metoder som stillar tankesjälen och återvinner jämvikten.

Genom medveten träning kan man dämpa ner tankesjälens ”babbel” och få tillgång till den ordlösa visdom som sinnesjälen förfogar över. Sinnesjälen har kontakt med kunskap som inte är begränsad till det innevarande livet. Denna kunskap kan komma oss till del i drömmar men även i kroppsliga och själsliga övningar som Yoga, Tai Chi och Ki Gong. En viktig del av övningen är att se sig själv som betraktare av livet och inte endast som deltagare.

Men tankesjälen skall trots allt inte bekämpas, den skall endast kultiveras. Man ska ju ändå kunna uppleva och njuta av livet fullt ut. Det gäller därför att begränsa jagets begär (som orsakar lidande för andra). Det sker genom att premiera aktiviteter som tillfredställer jaget utan att omgivningen tar skada. Drifterna kanaliseras på så sätt till områden som kan anses någorlunda harmlösa. Att sinnesjäl och tankesjäl kompletterar varandra är målet.

Människans personlighet

Den individuella personligheten har ingenting med själva medvetandet att göra. Även personligheten hör till det kroppsliga uttrycket. Personligheten utvecklas under 2x7 livsperioder, därefter avancerar vi till en personlighet med en annan och högre inriktning. Det är sinnesjälen som skannar (läser av) kroppen, personligheten och de sju sinnena; smak, känsel, balans/orientering, lukt, hörsel, syn och minne. Tankesjälen registrerar sedan intrycken.

Vad händer mellan livstiderna, när själen inte längre har en kropp att förnimma? Efter döden, när människans tyngre och även hennes subtila kroppar är upplösta, förnimmer själen sin egen inre ”sfär”. Men själen stannar inte där, den förnimmer sedan sin högre gestaltning som är Gud eller Universum. Själen inträder så småningom i den gudomliga kroppslösa sfären. Först därefter sluts cirkeln och själen kan återvända till en mänsklig gestalt.

För en djupare förståelse: Läs artikeln ”Livet efter detta”

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim