* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

4.4.2006

Publicerad 2006-04-03 09:55, Världen idag
av Ruben Agnarsson

– Att Olof Palme skulle direkt ljuga, det fanns inte ens i våra tankar. Det handlade om en kristallklar, helsvart lögn. Det man kan vara mest kritisk till är att ingen redaktion gick vidare när JK:s utredning om Bordellhärvan väl kom.

Där står ju allt, säger Peter Bratt, som skrev den första artikeln i Dagens Nyheter om att rikspolischef
Carl Persson varnat Palme för att Geijer var en säkerhetsrisk.

Peter Bratt skrev den nyhetsartikel i Dagens Nyheter som handlade om en promemoria som rikspolischef Carl Persson hade lämnat över till statsminister Olof Palme. Denna PM, som Leif GW Persson beskrivit muntligt för Peter Bratt, ställde frågor om justitieminister Lennart Geijer var en säkerhetsrisk med anledning av sitt umgänge med prostituerade.

– Vi kände inte till några andra ministrar, det var Geijer som vi visste om, säger Peter Bratt till Världen idag.

– Olof Palme såg på DN-artikeln att vi inte hade själva promemorian och att artikeln byggde på muntliga uppgifter. Palme bestämde sig mot denna bakgrund för att dementera artikeln, där kärnan var att rikspolischefen hade lämnat över en PM till statsministern där han ville få undersökt om justitieministern var en säkerhetsrisk.

– Just dementin av dessa uppgifter var det enda stycke som Palme skrev själv i sin dementi, resten skrev Ebbe Carlsson, fortsätter Peter Bratt.

– Efter dementin från statsministern trodde jag att vi hade blivit förda bakom ljuset. När sedan JK:s utredning kom visade det sig att uppgifterna i huvudsak var korrekta. Då gick jag till chefredaktören och ville att vi skulle skriva. Svaret blev ”Det får faktiskt någon annan tidning göra, vi kan inte först ge någon en örfil från ena sidan, sedan be om ursäkt och så komma med en örfil från andra sidan.”

– Jag kan förstå en sådan inställning, men problemet var att det inte var någon annan tidning som gick vidare. Det tycker jag var svagt. Men hela affären hade blivit förgiftad. Alla som tog i den råkade illa ut.

– När väl dementin kom, fanns det inte så mycket vi kunde göra. När en statsminister dementerar så starkt, har man inte så många val. Att Olof Palme skulle direkt ljuga, det fanns inte ens i våra tankar. Det handlade om en kristallklar, helsvart lögn. Sanningen kom i öppen dager i och med att JK:s utredning senare kom.

Peter Bratt har funderat på om DN kanske skulle ha avstått från sin publicering i första skedet, tills man hade mer på fötterna.

– Det är klart att vi borde ha väntat. Men i efterhand kan man ju se att om vi inte hade tryckt artikeln hade det här aldrig kommit fram. Då hade det varken blivit någon riksdagsdebatt eller någon JK-utredning. Men det kunde vi ju inte veta då.

– Även om jag kanske tycker att vi hade för bråttom, är jag mest besviken över att ingen gick vidare när JK:s utredning väl kom. Där står ju allt. Det kanske var det att Olof Palme var för stark vid den här tiden.

– Carl Persson som rikspolischef blev hårt drabbad, inte bara underhuggare och småfolk. Alltihop var ett bevis på den hänsynslöshet och arrogans som Palme kunde visa prov på. Men det har han fått igen för i efterhand. Geijer-affären är en svart fläck på hans minne.

– Det var ett totalt blånekande från Palmes sida, vilket var helt onödigt. Jag tolkar det som att det var ett hämndbegär på grund av IB-affären.

– Dessutom angrep Olof Palme rikspolischef Carl Persson i den efterföljande riksdagsdebatten, vilket Persson uppfattade som en dolkstöt i ryggen. Det resulterade i att Carl Persson anmälde sig själv till JK, vilket gjorde att han fick möjlighet att lämna ut sin skrivelse.

Hur reagerade du på att din kollega Jan Guillou efterforskade dina källor?

– Han tog ju kontakt med mig och erbjöd sig att hjälpa mig och åberopade vår gamla vänskap. Vi hade ju samarbetat mycket intimt under IB-affären några år tidigare och delat de djupaste statshemligheter med varandra. Var det någon jag kunde berätta för vad som hänt med förtroende så var det ju för honom. När han sedan skrev om historien säger han att han ”lurat den naive Bratt”. Det tycker jag var skamlöst och svekfullt.

– Att han efterforskade källan tyckte jag inte var konstigt då. Vi trodde ju båda i det läget att hela historien var fel och att det handlade om en politisk komplott för att komma åt Lennart Geijer. Så var det ju inte. Leif GW Persson hade haft det bästa uppsåt och är värd all heder.

– Det var Olof Palme som var skurken i den historien, men det kom ju fram långt senare. Geijer-historien är en historia med bara förlorare. Alla gjorde fel och råkade illa ut.

Journalisten Peter Bratt träffade en av de småflickor i Doris Hopps stall som utnyttjades av kända svenska beslutsfattare.

– Jag besökte en av småflickorna på ett behandlingshem. Orsaken var åtalet mot Sigvard Hammar. Efter att ha letat en kort tid kunde jag hitta henne för att ställa frågor. Vad jag minns så nämndes inga politiker i de samtal vi hade.

– När jag senare frågade åklagaren varför de inte hade åtalat Hammar för otukt med minderåriga, försvarade han sig med att ”jag får inte tag på de här flickorna”. När jag påpekade att jag hade hittat flickorna redan efter kort tid, blev åklagarens försvar istället ”Man kan inte lita på vad de här flickorna säger”

– Då poängterade jag att det väl inte var hans sak att avgöra. ”Det är väl rättens sak att avgöra” betonade jag, men åklagaren ville ändå inte höra deras berättelse. Jag blev upprörd naturligtvis. Att Sigvard Hammar utnyttjade minderåriga tyckte jag var fruktansvärt, det var ju barn det handlade om.