* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

25.2.2006

Som medborgare måste jag fråga mig:
Vad är sant? Vad är osant?" (Harold Pinter)

Skriven av:
Tapio Kuosma, författare, Esbo
medlem i Esbo författare rf
medlem i Finlands facklitterära författare rf
cheku@kolumbus.fi

Sven /Olof/ Joachim Palme, född 30 januari 1927, mördad 28 februari 1986, politiker (socialdemokrat, riksdagsledamot 1958-1986 (första kammaren 1958-1968, andra kammaren
1969-1970, konsultativt statsråd 1963-1965 (handlade bl.a. ungdomsfrågor), kommunikationsminister 1965-1967, utbildningsminister 1967-1969, statsminister 1969-1976 och 1982-1986, partiledare för Socialdemokraterna 1969-1986. Palme var till yrket jurist. Han var den siste statsminister som titulerades excellens (1970).

Olof Palmes liv

Olof Palme kom från en burgen överklassmiljö och växte upp på Östermalm i Stockholm. Han var sonson till försäkringsmannen och den liberale politikern Sven Theodor Palme (1854-1934) som satt i andra kammaren, och friherrinnan Hanna Maria von Born (1861-1954) från Finland. Fadern Gunnar Palme (1886-1934) var VD för försäkringsbolaget Thule. Modern var adlig och hette Elisabeth Sophie von Knieriem (1890-1972) och kom från godset Skangal, Lettland. Olof Palme var yngste barnet av tre; hans syskon är Claës Palme (f. 1917), och Katarina Palme (f. 1920).

Han blev 1953 erbjuden att arbeta som statsminister Tage Erlanders assistent. Under åren dessförinnan hade han, enligt honom själv, genom tre viktiga händelser, blivit socialdemokrat. De första av de tre händelserna han avsåg var en skattedebatt 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, högerpartiets Jarl Hjalmarsson och folkpartiets Elon Andersson. Den andra var en USA-resa 1948 där han upplevde de stora klassklyftorna som fanns där och det tredje var en Asien-resa 1953 där han upplevde kolonialismens konsekvenser.

Palme inträdde i regeringen 1963 som konsultativt statsråd i statsrådsberedningen, två år senare utsågs han till statsråd och chef för kommunikationsdepartementet, för att därefter avancera till posten som utbildningsminister 1967. 1969 efterädde han Tage Erlander som socialdemokratisk partiledare och statsminister. Efter riksdagsvalet 1973 kunde Palme sitta kvar som statsminister. 1975 trädde den nya författningen i kraft, vilket bl.a. innebar att monarkens uppgifter kraftigt beskars (t.ex. vid regeringsbildningen). Om Sverige till namnet ännu var en monarki, var det till gagnet mer en republik; monarkins framtida status hängde därmed, med Palmes egna ord, bara på "ett penndrag". Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan kom i fokus och de borgerliga fick majoritet, tvingades socialdemokraterna (efter 44 år vid makten) och Palme att avgå.

1980 utsågs Palme till FN:s medlare i Iran-Irak-kriget, och efter socialdemokraternas valseger 1982 beklädde han åter statsministerämbetet. Som socialdemokratisk statsminister hamnde Palme i skarp konflikt med näringslivets företrädare, då riksdagen 1983 beslöt om införandet av de allmänna löntagarfonderna, som av dessa sågs som ett sätt att socialisera Sveriges företag. 1985-86 uppstod även slitningar med ledande militärer (kommendörkapten Hans von Hofsten m.fl.) som, med anledning av de (påstådda) ryska ubåtskränkningarna, ansåg honom alltför vek i agerandet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som de förklarade att de saknade förtroende för honom personligen. Kort innan Palmes första officiella resa till Moskva timade så mordet.

Olof Palme var under sin karriär en kontroversiell politiker som i vissa kretsar rent av var hatad (man talar om så kallat //Palmehat//), medan han var mycket populär i andra grupper. De starka känslorna kring Palmes person berodde till stor del på hans utrikespolitiska ställningstaganden, t.ex. för Kuba under Fidel Castro, för Chiles president Salvador Allende, mot de tjeckiska kommunisterna under Pragvåren, mot Francoregimen i Spanien ("Dessa satans mördare!") men också mot USA för dess inblandning i Vietnamkriget:

"Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning. Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot
oktoberöverenskommelsen i Paris kommer - som New York Times påpekar - framför allt från president Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Därför är bombningarna ett illdåd.
Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour,
Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden. Hanoi - julen 1972."

Palmes politiska gärning hyllas i en sång "På Mäster Olofs Tid" skriven av den svenske poeten Björn Afzelius.

Olof Palmes död

Sveriges statsminister Olof Palme sköts på Sveavägen i centrala Stockholm den 28 februari 1986. Palmemordet har varit ett nationellt trauma för Sverige som under lång tid satt sin prägel på samhällsdebatten. Ännu idag är mordet, som preskriberas år 2011, ouppklarat.

Den 28 februari 2006 är det 20 år sedan Olof Palme, tillika fredsmäklare i kriget Iran-Irak, sköts ner på öppen gata i centrala Stockholm. Det finns många som kände och fortfarande känner bitterhet och ilska över att maktgalna män gavs möjlighet att tysta denne fredsman som med demokratiska medel bekämpade "diktaturers kreatur och satans mördare".

Det finns många som tänker på samma sätt som författaren Anders Leopold (i sin artikel Ett verk av diktaturers kreatur och satans mördare): "Palme mördades därför att han avsåg att inför sin uppdragsgivare FN avslöja USA:s drog- och vapenhandel med Iran - det som blev den s k Iran-Contras-affären." Det är möjligt att Palme fick vetskap om CIA:s smutsiga hantering sedan han vägrat att låta USA få använda den svenska vapentillverkaren Bofors legala vapenrout. Mordet möjliggjordes genom ett samarbete mellan USA:s makthungriga ledare och fasciststaterna Chile och Sydafrika. Olof Palme var en högröstad auktoritet inom världspolitiken när det gällde att fördöma Pinochets militärdiktatur och Sydafrikas apartheidpolitik.

Om USA:s drog- och vapenhandel avslöjats av Palme i FN kring årsskiftet 1985-86 (ett illegalt agerande av CIA under chefen William Casey och vicepresident George H. W. Bush) hade denna världsskandal sänkt Reagan-administrationen och satt stopp för Irans krig och gett segern till Irak och Saddam Hussein. Palme måste bort till varje pris.

(Numera vet vi att när han väl undanröjts tilltog de illegala vapenaffärerna med Iran. Iranierna betalade bl a i droger som sedan via CIA:s nät såldes till ungdomar i USA. Pengarna som kom från knark- och vapenförsäljningen användes bl a för att beväpna Contras-rebellerna i deras kamp mot Sandinist-kommunisterna för att ta tillbaka Nicaragua.) Allt ekonomiskt och militärt stöd till Contras hade förbjudits av kongressen och då gick man den här omvägen. Skälet till att vapenhandeln fortsatte sedan gisslan släppts när Reagan installerades i januari 1981 var utpressning från de muslimska extremiströrelserna. USA hade gått i en fälla. Ett avslöjande hade krossat Reagan-administrationen. Nu fick man betala och det enda hotet var FN:s fredsmäklare Palme.

Den drivande kraften bakom den illegala verksamheten, Oliver North, tog kontakt med Palme med en begäran att få tillgång till Boforsrouterna och därmed de s k användarcertifikaten. (Bofors använde sig också av en illegal väg som stoppats av Palme.) När Palme fick frågan sade han nej och att han skulle avlägga en rapport till sin uppdragsgivare, FN. (När avslöjandet kom först hösten 1986, ett drygt halvår efter mordet på Palme, hade Reagan-administrationen redan fällt ut sina fallskärmar och vidtagit lämpliga åtgärder. Många av de som skulle kunna ha vittnat i det som sedan blev Iran-Contras-affären eller Irangate, inte minst Olof Palme, hade drabbats av trafikolyckor, flyghaveri, 'hjärtinfarkt', 'flyghaveri' eller 'trafikolyckor', eller begått 'självmord'.)

Om allt detta finns praktiskt taget ingenting i Palmeutredningen. Landshövding Lars-Eric Ericsson, som tog över Granskningskommissionen efter exhövdingen Sigvard Marjasin, framförde skarp kritik mot Palmeutredningen när betänkandet lades fram 1999. Det finns internationella spår som aldrig har utretts ordentligt (bl.a. vapenhandeln och Bofors affärer och Palmes roll som medlare i kriget Iran-Irak). Det är förvånande att arbete inom rättsväsendet kan bedrivas på detta sätt särskilt när det gäller mordet på Sveriges statsminister.

I dag vet man att haveriet beträffande mordutredningen i huvudsak berodde på att utredningen koncentrerades på Christer Pettersson. Det har överskuggat allt. Man har knappt försökt se om scenariot för attentatet möjligen kom utanför detta lands gränser, liksom mördaren. Ett internationellt scenario fanns med i början av utredningen men krossades fullkomligt när SÄPO och spaningsledningen under Hans Holmér gjort två professionella mördare till en och samma person och konstaterat att "han" inte fanns i Stockholm när Palme mördades. Där stängdes dörren till det s.k internationella scenariot.

Det fanns en dörr som dåvarande spaningschefen Ingemar Krusell försökte öppna. Han ville skicka ett antal frågor till Sveriges ambassadör i Washington för att få en bild av CIA:s inställning till Olof Palme vid tiden för mordet. Många har hävdat att Palmes kollegor och kompisar i regeringen mörklade delar av utredningen "för att vi inte skulle stöta oss med främmande makt", dvs. USA. Av Granskningskomissionens rapport framgick det att kabinettssekretare Pierre Schori stoppade Krusells och Palmespanarnas önskan att få veta mer om CIA. Schori fick Säpo-chefen Sune Sandström att undanröja biträdande spaningschefen Ingemar Krusells skrivelse till UD. Det här var för känsligt. "Vi blev överkörda", har dåvarande spaningschefen Ingemar Krusell efteråt sagt.

Det tredje snedsprånget som bidrog till att få Palmeutredningen att falla sönder och samman svarade dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro för. Han och några kollegor besökte FBI i USA för att framställa en s k gärningsmannaprofil. För att experterna skulle kunna komponera den krävdes korrekt information om Palmes situation. Det häpnadsväckande var att Ölvebro helt missledde FBI:s experter med att konstatera att det inte fanns någon uttalad hotbild mot Palme vid tiden för mordet. Senare fastslog en av experterna, Robert Ressler, att informationen de fick var anpassad till en ensam missanpassad gärningsman. En Christer Pettersson alltså.

Profilexperten Gregg McCrary sade i in intervju med TV:s Lars Borgnäs om sitt inledande samtal med de svenska besökarna från Palmegruppen: "Ja, de sa att det inte pågått något som var politiskt kontroversiellt just då. Det skapade en plattform för vår bedömning att det då i stället rörde sig om en ensam gärningsman, en mentalt störd enstöring." Så spräckte Ölvebro det som kanske kunde ha lett fram till spaningsarbete på det internationella planet. Hans bedömning och information var ju sanslös. Förutom huvudmotivet kan tilläggas följande:

Palmehatet var väl utvecklat vid den här tiden med flera extremgrupper i Sverige som en gång för alla ville ha bort Palme. Palme skulle besöka Sovjet i april. Det om något kan ha fått sinnet att rinna över hos någon av dessa personer. En grupp sjöofficerare protesterade offentligt mycket skarpt mot att Palme "försvarade" Sovjets u-båtskränkningar. Medlaruppdraget Iran-Irak var inne i ett mycket känsligt läge och Palme hade stoppat en eller flera av Bofors illegala vapenleveranser med Iran som slutstation. En månad före mordet uppsöktes Palme i Stockholm av Gabriel Valdes, den chilenska oppositionens ledare mot juntan. Samtalet gällde det förestående parlamentarikermötet i Chile, första steget mot demokrati. Palme var i högsta grad involverad i propagandan mot Pinochet och dennes bödlar. Hans stod också under dödshot av den chilenska juntan sedan 1976.

Veckan före mordet deltog Palme i ett möte i Folkets hus i Stockholm tillsammans med ANC-ledaren Oliver Tambo där han i skarpa ordalag fördömde den sydafrikanska apartheidregimen. Enligt Säpo fanns det sydafrikanska agenter bland åhörarna. Vittnen uppgav att man bland andra sett den ökände sydafrikanske attentatsmannen Craig Williamson som senare också utpekats som en av männen bakom mordet på Palme.

Anders Leopolds slutsats är att Christer Pettersson hade inget med mordet på Olof Palme att göra. I kriminalfall som drar ut på tiden måste man ständigt återgå till de första vittnesmålen. Gör man detta finner man att tio av tolv vittnen har gett ett ganska överensstämmande och övertygande signalement på mördarens klädsel. Inte i något fall stämmer den in på Petterssons denna kväll. Den enda som haft avvikande bild av mördaren är den vid mordtillfället svårt chockade Lisbet Palme. Och den person som hon sett, iklädd en typ av täckjacka som också Pettersson bar den här kvällen, var vittnet Anders Björkman som gick ett tiotal meter bakom makarna Palme när skotten avlossades.

Vittnespsykologen Astrid Holgersson fann (liksom juristerna i hovrätten som ju friade Pettersson sedan han fått en livstidsdom av tingsrätten) att Lisbet Palme praktiskt taget inte sett någonting. På mordplatsen infann sig snabbt vittnen och poliser som talade om en mycket svårt chockad person. Men efter en tid växte hennes minnesbilder fram. Inte minst under stark yttre påverkan och till slut formades också bilden av Pettersson: "man vet väl hur en alkoholist ser ut". Som hon sa vid konfrontationen och utpekandet av Pettersson sedan palmeåklagaren Jörgen Almblad helt regelvidrigt informerat henne om att den anhållne och misstänkte gärningsmannen var en alkoholist och välkänd A-lagare. Bland konfrontationsgruppens tolv agerande rådde det ingen tvekan om vem som var alkoholisten.

Hur var det då med den s.k 33-åringen, Victor Gunnarsson? Hans klädsel denna kväll stämde in på de tio vittnesmålen - speciellt den knälånga rocken - han befann sig i området och talade nedsättande om Palme, han har utpekats av flera personer under det som kanske var hans flyktväg. Vid husrannsakan när han anhölls beslagtogs en rad indicier mot honom kopplade till Palme.

När det gäller Victor Gunnarsson var och är förhörsledaren Börje Wingren helt övertygad om att denne sköt Olof Palme. Leopold, liksom en gång mordkommissionens chef Arne Irvell och chefsåklagare Anders Helin, anser att Gunnarsson i alla fall var klart inblandad. Men Leopold utesluter inte att det var han som avlossade skotten. Till skillnad mot Pettersson går det att placera Gunnarsson på eller intill mordplatsen.

Enligt det material Leopold fått fram från USA har två trovärdiga vittnen, var för sig, berättat att 33-åringen för dem erkänt att han mördade Olof Palme. Kort efteråt mördades han själv. I materialet om 33-åringen finns så många detaljer som pekar på möjligheten att han verkligen stod i förbindelse med inte bara amerikanska ambassaden i Stockholm utan också enligt ett foto befunnit sig på en av FBI:s skjutbanor i Los Angeles med en magnumrevolver i handen. Kanske var han bara ett redskap som i slutänden skulle bli en scapegoat (syndabock) när ridåerna drogs ner och desinformationen tog fart. Kanske var de professionella assassins som enligt mycket trovärdiga, chilenska vittnen befann sig i Stockholm mordnatten hans back up? Eller kanske var det en av dem, Roberto Thieme, som avlossade skotten? Vi kommer aldrig att få några svar på detta.

33-åringen mördades sedan han bosatt sig i Salisbury, North Carolina, och det som såg ut att vara ett svartsjukedrama har nu tagit en annan vändning. De som kände 33-åringen hävdar att mordet måste ha något med Palmemordet att göra. Polismannen L. C. Underwood dömdes för mordet på Gunnarsson. Många är övertygade om att Underwood är oskyldig till detta mord. Om Underwood frias höjs temperaturen högst väsentligt när det gäller mordet på den man som en gång anhölls som misstänkt gärningsman i mordet på Olof Palme. Då inställer sig frågan som Palmespanarna också har anledning att ställa sig: Blev Victor Gunnarsson tystad på grund av sina kunskaper om mordet på Olof Palme? Och i så fall av vem eller vilka? Vi vill veta sanningen - äntligen.

KÄLLOR:
Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof plame. Granskningskommissionens betänkande. Statens offfentliga utredningar 1999:88. Stockholm 1999.

Havu, Niilo: Mustaschtricket som lurade Lisbet Palme. CKM. Södertälje 2002.

Kuosma, Tapio: Murhamysteerit : selvittämättömien henkirikosten ongelma (Mordmysterier : outredda brott mot liv). Livres 'Belles-Lettres'. Helsinki 2006.

Leopold, Anders: Ett verk av diktaturers kreatur och satans mördare. ( www.leopoldreport.com

Palme, Olof: Att vilja gå vidare. Tidens förlag 1974.

Palme, Olof: En levande vilja. Urval av Hans Dahlgren et al. I samråd med Olof Plames familj. Tidens förlag 1987.

Wall, Gunnar: Mörkläggning. Statsmakten och Palmemordet. Del 1 och Del 2. Bokförlaget Kärret. Smedjebacken 1997.

Wingren, Börje: Han sköt Olof Palme. Tidens förlag. Värnamo 1993.