* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

12.2.2006
Översättning: Tor Wennerberg



Har Tony Blair, mini-Caesar, till slut gått över Rubicon? Är han, efter att ha undergrävt den civiliserade världens lagar och utsatt ett försvarslöst folk för blodbad och sitt eget folk för blodspillan, efter att ha ljugit gång på gång och utnyttjat den hundrade brittiska soldatens död i Irak för att kunna hänge sig åt sin skamlösa självömkan, nu på väg att ta aktiv del i ytterligare ett brott innan han försvinner?

Kanske är han instabil på riktigt nu, som vissa har hävdat. Makt framkallar ett särskilt slags vansinne hos dem som hämningslöst missbrukar den, särskilt om de har en ytlig läggning från början. I Dårskapens vägar: Från Troja till Vietnam beskrev den framstående amerikanska historikern Barbara Tuchman, Lyndon B Johnson, presidenten som med sin vansinniga politik gick över Rubicon i Vietnam.

"Han saknade [John] Kennedys ambivalens, som var resultatet av ett visst sinne för historia och åtminstone någon kapacitet för reflekterande tankeverksamhet", skrev hon. "Johnson var kraftfull och dominerande, uppfylld av egenkärlek, och påverkades i sin Vietnampolitik av tre grunddrag i sin karaktär: ett ego som var omättligt och aldrig tryggt, en obegränsad förmåga att utan hämningar använda och genomdriva sitt ämbetes makt och en djupgående aversion, när han väl bestämt sig för en handlingslinje, mot alla slags motsägelser."

  Detta stämmer bevisligen in på Bush, Cheney, Rumsfeld och resten av den kabal som har tagit makten i Washington. Men det finns en logik i deras idioti - målet att uppnå herravälde. Orden beskriver också Blair, vars enda logik är högfärd. Och nu hotar han att dra med Storbritannien i den mardröm som kan bli verklighet i Iran. Hans mentorer i Washington kommer sannolikt inte att be om brittiska trupper, inte ännu. Till att börja med kommer de att föredra att bomba från säker höjd, som Bill Clinton gjorde när han ödelade Jugoslavien. De är medvetna om att iranierna, liksom serberna, är ett seriöst folk med en historia av att försvara sig själva och att de dessutom inte är drabbade av effekterna av en långvarig belägring, som irakierna var 2003. När den iranske försvarsministern utlovar ett "förkrossande svar" så känns det att han menar vad han säger.

I likhet med invasionen av Irak har ett angrepp på Iran en hemlig dagordning som inte har någonting med Teheranregimens påhittade massförstörelsevapen att göra. Att Washington har lyckats tvinga tillräckligt många medlemmar av IAEA att delta i en diplomatisk parodi påminner bara om det sätt på vilket USA skrämde och mutade "världssamfundet" att attackera Irak 1991.

Iran utgör inte något "nukleärt hot". Det finns inte tillstymmelse till bevis för att landet har de centrifuger som behövs för att anrika uran för vapenproduktion. Chefen för IAEA, Mohamed ElBaradei, har vid upprepade tillfällen sagt att hans inspektörer inte har funnit någonting som stödjer amerikanska och israeliska påståenden. Iran har inte gjort någonting olagligt; landet har inte visat prov på några territoriella ambitioner och inte heller har det deltagit i ockupation av ett främmande land - till skillnad från Förenta staterna, Storbritannien och Israel. Det har fullgjort sitt åtagande enligt icke-spridningsavtalet att tillåta inspektörer att "komma in var som helst och undersöka vad som helst" - till skillnad från Förenta staterna och Israel. Israel har vägrat erkänna ickespridningsavtalet, och har mellan 200 och 500 termonukleära vapen riktade mot Iran och andra stater i Mellanöstern.
  
De som nonchalerar ickespridningsavtalets regler är Amerikas och Storbritanniens särskilda vänner. Både Indien och Pakistan har utvecklat sina kärnvapen i hemlighet och trots avtalet. Den pakistanska militärdiktaturen har öppet exporterat sin nukleära teknologi. I Irans fall är den förevändning Washington tagit fasta på upphävandet av helt frivilliga "förtroendebyggande" åtgärder som Iran hade kommit överens med Storbritannien, Frankrike och Tyskland om i syfte att blidka USA och visa att Teheran var "höjt över alla misstankar". Nukleär utrustning förseglades därför att iranska förhandlare, dåraktigt nog enligt vissa, gjorde en eftergift. Men detta hade ingenting med Irans förpliktelser enligt ickespridningsavtalet att göra.

Iran har därefter krävt tillbaka sin "oförytterliga rättighet" enligt villkoren i ickespridningsavtalet att anrika uran för fredliga ändamål. Det råder ingen tvekan om att detta beslut återspeglar den jäsande politiska oron i Teheran och spänningarna mellan radikala och försonliga krafter, bland vilka den krigiske nye presidenten, Mahmoud Ahmadinejad, bara utgör en röst. Som europeiska regeringar tycktes inse för en tid kräver detta verklig diplomati, särskilt med tanke på den historiska bakgrunden.

Under mer än ett halvt århundrade har Storbritannien och USA hotat Iran. CIA och MI6 störtade 1953 Irans demokratiska regering som leddes av Mohammad Mossadeq, en besjälad nationalist som ansåg att den iranska oljan tillhörde Iran. De installerade den korrumperade shahen vid makten och upprättade, med hjälp av en monstruös skapelse kallad Savak, en av de mest förtryckande polisstaterna i modern tid. Den islamiska revolutionen 1979 var oundviklig och mycket obehaglig, men den var trots allt inte monolitisk, och Iran har, till följd av folkliga påtryckningar och förskjutningar inom eliten, börjat öppna sig gentemot omvärlden - trots att landet invaderats av Saddam Hussein, som uppmuntrades och stöddes av USA och Storbritannien.

Samtidigt har Iran levt under det verkliga hotet om en israelisk attack, eventuellt med kärnvapen, något som "världssamfundet" hållit tyst om. Nyligen skrev en av Israels ledande militärhistoriker, Martin van Creveld: "Vi vill naturligtvis inte att Iran ska ha kärnvapen och jag vet inte om de håller på att utveckla några sådana, men om de inte gör det så är de galna."

Det är knappast förvånande att regimen i Teheran har dragit lärdom av hur Nordkorea, som har kärnvapen, framgångsrikt har lyckats mota tillbaka det amerikanska rovdjuret utan att avfyra ett enda skott. Under det kalla kriget använde brittiska "avskräckningsstrateger" samma argument för att rättfärdiga att man beväpnade nationen med kärnvapen: ryssarna kommer, sade man. Som vi nu vet genom tidigare hemligstämplade dokument var detta fiktion, till skillnad från möjligheten av en amerikansk attack mot Iran, som är högst verklig och förmodligen omedelbart förestående.

Blair känner till detta
Han känner också till de verkliga orsakerna till ett angrepp och den roll som Storbritannien troligen kommer att spela. Nästa månad ska Iran enligt planerna flytta sina petrodollar till en eurobaserad börs. Följderna för värdet på dollarn kommer att bli betydande, om inte, på lång sikt, katastrofala. För närvarande är dollarn, på papperet, en värdelös valuta som tyngs ner av en statsskuld som överstiger 8 000 miljarder dollar och ett handelsunderskott på mer än 600 miljarder dollar. Kostnaderna enbart för Irakäventyret kan, enligt den nobelprisbelönte ekonomen Joseph Stiglitz, uppgå till 2 000 miljarder dollar. Amerikas militära imperium, med dess krig och dess dryga 700 militärbaser och oändliga intriger, finansieras av kreditorer i Asien, först och främst Kina.
  
Att olja handlas i dollar spelar en avgörande roll för att upprätthålla dollarns ställning som världens reservvaluta. Vad Bushregimen fruktar är inte Irans nukleära ambitioner utan de effekter som uppstår om världens fjärde största oljeproducent bryter dollarmonopolet. Kommer världens centralbanker då att börja flytta över sina valutareserver och i praktiken dumpa dollarn? Saddam Hussein hotade att göra detsamma när han blev attackerad.

Pentagon har inga planer på att ockupera hela Iran, men har däremot siktet inställt på en remsa land som sträcker sig längs med gränsen mot Irak. Området heter Khuzestan, och här finns nittio procent av Irans olja. "Det första steget för en invasionsarmé", rapporterade Beiruttidningen Daily Star, "skulle vara att ockupera Irans oljerika Khuzestan-provins, säkra det känsliga Hormuzsundet och strypa den iranska militärens oljeleveranser."

Den 28 januari sade den iranska regeringen att den hade bevis för hemliga brittiska attacker i Khuzestan, inklusive bombningar, under det senaste året. Genom att uppnå kontroll över oljan i Khuzestan, Irak och, genom ombud, Saudiarabien, kommer USA att ha lagt beslag på det som Richard Nixon kallade "det största priset av alla".

  Och Irans löfte om "ett förkrossande svar"? Förra året levererade USA 500 "bunkersprängande" bomber till Israel. Kommer israelerna att använda dem mot ett desperat Iran? Bushs regeringsdokument Nuclear Posture Review från 2002 nämner "förebyggande" angrepp med så kallade minikärnvapen som en strategisk möjlighet.

Kommer militaristerna i Washington att använda dem, om så bara för att demonstrera för resten av världen att, oavsett vilka problem de har i Irak, så kan de "utkämpa och vinna mångfaldiga, samtidiga och storskaliga krig", vilket de har skrutit om? Att en brittisk premiärminister kan stå i maskopi med ens en bråkdel av detta vansinne borde ge upphov till omedelbara politiska aktioner på den här sidan Atlanten.