* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

12.3.2006

Skrivet av Jan Gillberg
DSM 1/2006

”Finns Gud? Finns Jesus? Finns jag?”
Det var frågor som en ung student i Lund grubblade över på 1960-talet. Han blev sedan ärkebiskop. Den vilsenhet som han som ung upplevde och som han aldrig lyckats befria sig ifrån, har han sedan fortplantat i den kyrka - Svenska Kyrkan - han sedan
1997 haft ledningen för.

När han nu inom kort avgår som ärkebiskop lämnar han ett uppdrag han förvaltat på ett sätt, som givit upphov till djup och tärande splittring och som även kan avläsas i
siffrorna för alla de många tiotusentals, som begärt sitt utträde ur Svenska Kyrkan.
Genom sitt ständiga ifrågasättande - en återspegling av allt tvivlande
- har han inom det egna samfundet undergrävt tron på de budskap
- Bibelns ord - han haft till uppgift att förkunna.

Och detta undergrävande har skett inom den kyrka han fått uppdraget att leda.
Hans teologi föreskriver ett individuellt och förutsättningslöst sökande eft er ett - som han uttrycker det - ”personligt förhållande med Gud”. Således inte ”till Gud” utan ”med Gud” - ett slags markering av likställdhet, ett eft er vars och ens kynne och personliga
läggning utvecklat kompisförhållande. Lite av det som den svenska statsradions egen pastor Lennart Koskinen praktiserade. Och detta sökande skall underlättas - ”frigöras” - med hjälp av ett ”frihetens samtalsklimat”, där ”vi vågar pröva vårt eget språk mot
kyrkans nedärvda”. Därför förkunnar han: ”Gud är något dynamiskt i relation till människan. Det Gud vill är inte exakt detsamma som för 2000 eller 3000 år sedan.”

”Vi behöver en radikal mentalitetsförändring”, är ett annat av de budord, som den av Perssonregeringen med kyrkominister Marita Ulvskog tillsatte ärkebiskopen proklamerat. Det skedde då han vid ett ”Framtidsforum” den 21 oktober 1999 presenterade ”Tio teser om framtidens kyrka”. En proklamation som i all sin förmätenhet
är uttryck för att nu skall Den Gamla Kyrkan ersättas med Den Nya Kyrkan - den modernistiskt relativistiska kyrkan, där varje församlingsmedlem lämnas att vara kristen på sätt han eller hon finner för gott: ”Man måste inte tro på något särskilt för att vara
kristen”, har han förklarat. I stället för ledning och sammanhållning - varje ledares självklara uppgift - har han ägnat sina kraft er åt att uppamma till inre stridigheter ägnade att undergräva Sveriges tusenåriga kristna tradition - detta i en tid då så mycket av turbulens och allmän vilsenhet runtom i samhället skapat ett särskilt stort behov av hyggligt gemensam värdegrund.

Hans namn är K.G. Hammar och han har gjort sig väl kvalificerad att kunna räknas som en av Sveriges Ledande Samhällsupplösare.

Massmedialt genombrott genom fotoutställningen
ECCE HOMO

Sitt stora massmediala genombrott, som också kommer att ge honom en plats i svensk modern historia, fi ck K.G. Hammar genom att som nyvorden ärkebiskop inte bara sanktionera utan också livligt applådera fotoutställningen ECCE HOMO - förlagd
till Uppsala domkyrka - med Jesus beblandad med läderbögar och drickande champagne vid den sista nattvarden. Att ärkebiskopen inte bara lät öppna kyrkorummet för detta
massmedialt anpassade spektakel utan även iklädde sig rollen som utställningens Högste Beskyddare framtvingade en protest från Dekankollegiet i Svenska Kyrkans Fria Synod, varur här citeras:

”I ett helgat kyrkorum ges nu plats för hädelsen. Här har bekännelsen till Jesus som den levande Gudens son (Matt 16:16) ersatts av den provokativa homosexuella bilden. Den
bibliska grunden har övergetts och gränserna för vad som kan rymmas inom kristendomens råmärken har överskridits. Svenska kyrkans högsta ledning ger sin sanktion till en framställning där Jesus framställs som syndare. Vore Jesus en syndare, dog han för sin egen skull inte för vår. Då har hela kristendomen fallit.”

Med styrkan av att ha massmedia i ryggen - en styrka K.G. Hammar förstått att med stor skicklighet underhålla och steg för steg förstärka - lät han sig dock inte bekomma av vare sig denna eller alla andra protester från - som det i politiska sammanhang
heter - ”det egna folket”.

Startskottet i skyttegravskriget

ECCE HOMO-utställningen fick inte betydelse bara genom sina gränsöverskridande
effekter. Den kom genom K.G. Hammars förhållande och agerande att bli startskottet till vad som sedan utvecklats till ett kraft ödande skyttegravskrig inom Svenska Kyrkan, där
en av Hammar toppstyrd minoritet med kraft igt eldunderstöd från massmedia och RFSL med associerade organisationer steg för steg lyckats fl ytta fram sina positioner. Detta ända dithän att ”det vanliga kyrkofolket” inte längre känner igen sig. Utställningen kom också att tjäna som det bräckjärn med vars hjälp mullvadsarbetet kunna fortskrida. ”Ordet” sådant det är skrivet är numera avhängigt av vars och ens - dessutom av
hon ”var jag med på ett bröllop där jag kände mig utanför.”

Och så här förklarar David Thörn:
”Vi träffades och vi fann varandra på en gång. Hon förklarade motivet bakom och jag tyckte det var en underbar idé för jag visste, att det skulle röra om enormt inom Svenska Kyrkan.” Och visst blev det en omrörning. Elisabeth Ohlsson har också
förklarat att hon inser, att ”många har känt sig sårade, ledsna och kränkta av mina bilder” - dvs känt sig precis som hon känt sig. ”Betalt och kvitterat”, heter det.

Vilka motiv Hammar har för sitt starka personliga engagemang för först utställningen och sedan i homosexfrågan som sådan har det mest spekulerats. En del har menat att engagemanget skall ses som en solidaritetsyttring med en älskad syster, som lever i ett
lesbiskt partnerskap. Det må vara ett respektabelt motiv men är det rimligt, att det skall få sådana våldsamma och långtgående konsekvenser, att hela Svenska Kyrkan skall hotas av sammanbrott?

Hammar, Aftonbladet och medlemsflykten

Krisen inom Svenska Kyrkan kommer inte bara till uttryck i den uppslitande och kraft ödande debatten mellan olika fraktioner i den eldfängda homosexfrågan. Den kan också avläsas i statistiken för antalet anmälningar om utträde ur Svenska Kyrkan. Under
de år K.G. Hammar varit ärkebiskop har 387 096 medlemmar begärt sitt utträde och från 1997 fram till utgången av 2005 har andelen av befolkningen, som är medlemmar sjunkit från 85,3 % till 78,2 %.

Till inte ringa del är denna medlemsflykt ett resultat av de kampanjer, som framförallt tidningen Aftonbladet engagerat sig i där tidningsledningen uppmanat sina läsare att lämna Svenska Kyrkan.

Den stora flykten ur Svenska Kyrkan

När K.G. Hammar 1997 tillträdde som ärkebiskop tillhörde 85,3 procent av befolkningen Svenska Kyrkan. Vid utgången av 2005 var andelen 78,2 procent. Antalet utträden under Hammaråren uppgår till 387 096.

Att dessa kampanjer varit framgångsrika går direkt att avläsa i utträdesstatistiken. Särskild stort genomslag fick kampanjuppropet den 28 oktober 2004 över en hel sida och med kupong att fylla i och skicka in.

Uppropet inleds med:
”Nu är det bråttom om du vill sänka skatten med ett par tusen kronor
nästa år. Senast fredag måste du ha gått ut ur Svenska kyrkan om du vill slippa kyrkoavgiften.”

Uppmaningen hörsammades av många tusen av Aft onbladets läsare. En grov skattning är, att Aft onbladets kampanjer under åren 2001 - 2004 (1) resulterat i ett medlemstapp på mellan 100 000 och 150 000. Detta kampanjande framstår som desto mer
lömskt svikligt som den ena av tidningens chefredaktörer - Helle Klein - är både prästvigd och medlem i Svenska Kyrkan. Varför har K.G. Hammar inte begärt Helle Kleins utträde?

I stället har Hammar stillatigande funnit sig i Aftonbladets flera år återkommande aktion, som till karaktär och verkanseffektär att likställa med uppmaning till en mot Svenska Kyrkan riktad bojkott. Det är svårt att bortse från att ärkebiskopens passivitet
bottnar i hans alltför oft a och alltför tydligt visade traktan att stå på god fot med massmedia. Här handlar det helt uppenbart om en till den egna personen centrerad lojalitet. Samma brist på omsorger, vad gäller det uppdrag Hammar iklätt sig, har han också visat när det gäller Svenska Kyrkans ekonomi, som under Hammaråren kraft igt försämrats genom framförallt en vidlyft ig och icke professionell kapitalförvaltning.
Detta i synnerhet de år, då Hammar tog hjälp av vänsterpolitikern och numera nedrustningsministern Leni Björklund. Till detta kommer att ärkebiskopen håller sig med ett gigantiskt kansli - bara informationsavdelningen befolkades, när det var som mest grandiost av ett 50-tal personer. Grandiost eller i varje fall dyrt var det också när Hammar skulle få sin bostadsfråga ordnad eft er att ha blivit biskop i Lund. Biskopgården dög inte. En annan fastighet fi ck tas i anspråk.
Men detta först eft er en renovering som kostade stift et 8 miljoner kronor.

Politikern Hammar

Det tvivlande och det vankelmod, som K.G. Hammar ger uttryck för - och som han gjort till sitt ”religiösa program” - när han skall tolka de budskap han åtagit sig att förkunna, kontrasterar med den säkerhet och trosvisshet han ger uttryck för, när han ger sig
ut i den politiska debatten. Det är också omvittnat att han som student i Lund inte var någon tvivlare när det gällde politisk positionering. Då liksom framgent har han varit socialismen trogen och när det gäller utrikespolitiken har det tämligen
genomgående varit det mest outrerat socialistiska lägret han slutit upp bakom.
Detta kan ha varit ett bekymmer och skapat den otrivsel, som nu gör att han lämnar uppdraget som ärkebiskop. Trots allt är majoriteten av kyrkofolket inte socialister samtidigt som majoriteten socialister är ateister.

Många menar att Hammar valt fel bana. Han skulle ha blivit politiker - vänsterpolitiker. Kanske något för Lars Ohlys opponenter att tänka på, när Hammar nu lämnar det uppdrag, som han i så hög grad visat sig vara missanpassad för.

Hammar, islam och den ekumeniska traditionen

K.G. Hammar vill gärna, att han skall uppfattas som en vidsynt främjare av samförstånd i god ekumenisk tradition. Aft onbladet berättar att när han lät sig intervjuas av tidningen, hade han stilenligt placerat sig under ett porträtt av Nathan Söderblom.
När det gäller Hammars ”gränsöverskridande” initiativ är det, som man mest minns, när han i en DN Debatt-artikel tillsammans med ordföranden i Sveriges muslimska råd Mostafa Kharraki och TCO-ordföranden Sture Nordh (annars ej känd för något religiöst engagemang) uppmanar till att vi (svenska folket) skall ”ge större utrymme åt islam”. Denna märkliga uppropsartikel avslutas med att ”samhället nått en punkt där det börjar bli dags att visa att religionsfriheten tas på allvar”. Den ekumeniska tradition, som är förknippad till Nathan Söderbloms namn är av ett helt annat slag. Vad Söderblom
uppfattade som sitt kall var att verka för ”evangelisk katolicitet” och genom sina insatser för världskristenheten vann han stor internationell respekt. Hammar å sin sida har både i ord och gärning kommit att isolera Svenska Kyrkan från betydande delar av kristenheten. Ett aktuellt uttryck för detta är att rysk-ortodoxa kyrkan beslutat att
frysa relationerna med Svenska Kyrkan och som en följd av detta förbjudit vitryska barn att resa på läger till Sverige. Och när Hammar inte togs emot av påven Johannes Paulus
II, gav han följande sturska kommentar: ”Skulle jag ändra mitt synsätt bara för att få träff a en sån som påven?”

Den tradition K.G. Hammar däremot skulle kunna åberopa är denvärderelativistiska tradition, som i så hög grad kommit att genomsyra
det svenska samhället och som bär Axel Hägerströms signum.

(1) Efter att präster på lägre nivåer än Hammars uppmanat till bojkott av
Aftonbladet, fann tidningen för gott att ställa in 2005 års ”utträdeskampanj”.