* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

25.12.2005
Publicerad 2005-12-19
Research: Annika Jensen

Döms oskyldiga för att dölja polisens brister?

Mord.
Justitiemord.
Personer som felaktigt dömts till mycket långa fängelsestraff.
Olaglig brottsprovokation.
Förödande brister i hantering av vapen och narkotika hos polisen. Informatörer/infiltratörer som i vardagsspråk kallas tjallare eller golare och används av polisen går sina egna ärenden, begår brott och tjänar stora summor pengar men undgår åtal.

Informatörer kallas de som ger tips, personer som antingen kommer till polisen med uppgifter om brott och som själva inte är kriminella, eller brottslingar som infiltrerar, alltså som av polisen fått som uppgift att under falska förespelningar umgås med kriminella för att sedan leverera information till polisen.

Carin Götblad skrev i en debattartikel i DN den 7 juni i år, om hur nöjd hon är med verksamheten, vilken nytta den fått för allmänheten.

– Skitsnack säger en polischef till oss. Ett spel för gallerierna. Hon, som själv varit med och fuskat med brott- och bevisprovokation vet mycket väl att ändamålen inte helgar medlen.

Under tiden för Världen idags granskning har vi mött flera polischefer som säger en sak ”on the record” och en annan ”off the record”. Många har öppet sagt kontroversiella saker, riktat hård kritik mot andra chefer, medan andra har valt att göra detta i hemlighet.

Alla samtal som Världen idag fört är bandade.

Av naturliga skäl gör polisen allt för att hålla informatörsverksamheten hemlig, annars skulle den ju inte vara underrättelseverksamhet.

Men vi har hittat andra anledningar. Informatörer mördas. Oskyldiga döms till långa fängelsestraff. Polisen blir blåst, lurade, gång efter annan och går informatörens ärenden.

Informatörerna är flera hundra till antalet. De träffar sin kontakt hos polisen på hemliga platser. De flesta är själva kriminella. Flertalet värvningar sker nämligen under polisförhör. Polisen ser mellan fingrarna på informatörers egen brottslighet mot information om ”en större fulare fisk”. En brottsling kan misstänkas för grövre kriminalitet, men polisen lyckas inte bevisa det utan värvar någon att gillra en fälla.

Bakom sekretess, hundratals lådor med information döljer sig kopplingar till bland annat:

• Malexandermorden.

• Kidnappningen av vd:n för Siba, Fabian Bengtsson.

• Polisens dödsskjutning av värdetransportrånaren Fredrik Göransson.

• Mordförsöket på den av media utpekade gangsterkungen Milan Sevo.

• Mord på tre av kriminella avslöjade informatörer.

I de flesta av dessa brott har vapen som en gång varit beslagtagna av polisen kommit ut på gatan igen. Vapen som skulle ha skrotats användes i tunga brott såsom rån och mord.

I våras blev kriminalkommissarien Olle Liljegrens och andra polischefers informatörsverksamhet känd då en kollega, en polischef i Eskilstuna fick nog av alla konstigheter och larmade länskriminalen.

Förundersökningar startades och det visade sig att informatörerna i de flesta fall själva är grovt kriminellt belastade, och att polischefer betett sig underligt. Olagligt. Olle Liljegren dömdes i tingsrätten för både vapenbrott och narkotikabrott men friades i hovrätten. Något som fortfarande upprör många chefer hos polisen, och andra företrädare för rättsväsendet.

Vapnen är den röda tråden. Informatörer har tilldelats vapen för att göra affärer och locka till sig kriminella. Vissa har tjänat stora summor pengar på dessa vapen vilka har sålts vidare till Hells angels och andra kriminella ligor utan polisens kontroll.

Dömd tar över rättegång
Den 14 februari 2005 ringde Ratko Zindovic advokaten Per Liljekvist. Klockan var 08.30, en halvtimme innan näst sista hovrättsförhandlingen i fallet mot hans klient, kriminalkommissarie Olle Liljegren.

Liljekvist var mycket stressad och tänkte till en början inte svara, men han lyfte luren. Dagen efter kunde man i dagstidningar läsa att det var kaos i rätten och åklagarna var arga som bin.

Idag minns inte Liljekvist hur många gånger han pratade med Zindovic, men säger att Zindovic hade berättat att internutredarna träffat honom under pågående rättegångsprocess – något som är ovanligt och strider mot praxis. Medan rättegången i hovrätten pågick för fullt åkte internutredarna, de som jobbar med att sätta dit Liljegren, ned till Skåne för att träffa Zindovic.

– Jag hade skickat ett brev till domare Robert Schött och berättat vad jag kände till om Liljegren och vad jag hade för fakta som visade att Liljegrens chefer var bovarna i härvan, säger Zindovic.

Tre dagar efter att Zindovic skickade brevet fick han besök av polischef Mikael Backman och dennes kollega från Eskilstuna.

Backman ville veta vad Zindovic hade för information att sätta dit Liljegren med. Zindovic ville gå högre upp. Han ansåg att den information han hade räckte för att sätta dit Leif Jennekvist, polisöverintendent på länskriminalen. Backman sade åt Zindovic att de hade fått order från politiskt håll att inte röra de högre cheferna, utan fick bara inrikta sig på Liljegren.

På vilken politisk nivå ett sånt beslut tagits fick inte Zindovic veta.

Zindovic fästmö satt hemma med mobiltelefon och inspelningsapparatur. Innan han och polischeferna satte sig ned, i det hotellrum polisen bokat, slog han hennes nummer och hade sedan mobilen på under hela konversationen med poliserna.

Kriminalkommissarie Mikael Backman vill inte berätta om han träffat Zindovic eller inte:
– Du, jag tänker inte svara på några frågor angående något sådant. Jag varken bekräftar eller dementerar det, eller något annat som inte är offentligt i något förundersökningsprotokoll. Om det förevarit några kontakter som kan antyda vara kopplade till förundersökningen så finns de i protokollen, annars har det inte förekommit några förhör. Om vi har andra kontakter som har att göra med underrättelseverksamhet är det ingenting vi presenterar offentligt.

En annan polischef vid Eskilstuna polisen – den som avslöjade Olle Liljegren och hans informatörer – Gunnar Appelgren, svarar så här på fråga om han känner till Zindovic:

– Jag vill inte kommentera vad namnet Ratko Zindovic säger mig, men jag känner till att Backman träffat honom och vet en hel del om det mötet. Jag vet varför de träffades men jag tror inte att det mötet ledde till någonting speciellt dock.

Zindovic själv om mötet:
– Backman ville få mig att tro att de skulle hjälpa mig att få ut gömt material som jag behövde för resning till HD. Han sade att de skulle snacka med kollegorna i Växjö och få ut materialet. Backman frågade mig ifall jag kunde hjälpa de med information som visade att Milan Sevo (av media utpekad gangsterkung) hade affärer med Liljegren. Något vi kan kasta i ansiktet på Liljegren innan hovrätten avslutas, sade Backman. Jag hade med mig Liljegrens förundersökning, jag sade till de att jag läst den och att det inte finns en tvekan om att Liljegrens chefer är bovarna, då säger Backman att de fått direktiv utav åklagare Katarina Johansson Welin att inte röra cheferna, samt att åklagaren fått direktiv från politiskt håll att cheferna inte får röras. Jag sade att då är ju utredningen olaglig. Ni måste enligt lag göra en oberoende utredning. Backman blev tyst.

Katarina Johansson Welin om mötet:
– Jag har inte fått något skriftligt förhör från polisen och när det gäller de här bitarna finns det inget jag kan kommentera.

Umeåpolisens internutredare ringer Zindovic så sent som i oktober i år. De vill ännu en gång ha hjälp med att sätta dit Liljegren. Enligt Zindovic lockade de med att hans överklagan till HD fanns framme och att de skulle titta på den så småningom, men nu vill de ha information om Liljegren. Zindovic vill inte hjälpa dem, då han har tappat förtroendet för det svenska rättsväsendet.

Umeåutredarna bekräftar att de varit i kontakt med Zindovic fösvarare men vill inte berätta varför då det råder förundersökningssekretess. De säger samtidigt att den nya internutredningen på Olle Liljegren omfattar även andra polischefer och många informatörer.

Vem är då denne Ratko Zindovic och vad menade han med gömt material som han behövde?

Efter att ha mejlat kriminolog Jerzy Sarnecki får Zindovic rådet att kontakta Nuri Kino.

Ratko Zindovic skrev brev till Nuri Kino.
I mejlet beskriver Zindovic hur han dömdes, till tre och ett halvt års fängelse för grovt vapenbrott. Han ansåg sig vara oskyldig och att han fick sitta inne för någon eller några andras räkning.

Att reportrar får brev av detta slag är inte ovanligt, tvärtom.

Att polischefer under pågående rättegångar de facto träffar källor för att sätta dit sina egna poliskollegor tillhör däremot inte vardagen.

Det och mycket annat gjorde att vi bestämde oss för att granska förhållandena kring justitiemordet på Ratko Zindovic. Han själv har ägnat fyra år åt att bevisa att han är oskyldigt dömd.

Ratko Zindovic skrev brev till statsministern.
Han har skrivit till Justitie-ombudsmannen, justitie-kanslern, riksåklagaren, Högsta domstolen och bland andra statsministern (se faksimil) – men ingen har varit lyhörd.

Förspel
Erika 27 år, blir misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Hon anmäler det till polisen. Utredningen läggs ned eftersom ”bevis saknas”.

Då bestämmer hon sig för att avslöja pojkvännens illegala vapenhandel. Under sin fasad som bonde och hemvärnsman har han, Tomas, dolt sina vapenaffärer med polisens informatörer/infiltratörer och kända kriminella ligor så som Hells Angels.

Några veckor efter anmälan om våldtäckt och misshandel, den 30 september 2001, anmäler hon pojkvännen igen. Denna gång för illegal vapenhandel. Hon springer ifrån hans lantgård med orden ”Nu får det vara nog, nu ringer jag polisen och berättar om dina jävla vapenaffärer”. Erika ringer från en telefonkiosk i närheten. Hon får polisen att övertyga åklagare Yvonne Rudisson att begära en husrannsakan hos både Tomas och hans vän Roger, en legosoldat som krigat i Kosovo. De första polismännen som skickas ut plockar upp Erika från telefonkiosken. Tomas och Roger tas på bar gärning på lantgården Grimslöv, lastandes 250 vapen.

Snabbt får Erika skyddad identitet. Enligt en nära vän hade polisen sagt till Erika att de gör så för att skydda henne från Tomas och hans kumpaners vrede. I dag tror vännen att det beror på att Erika var mer farlig för polischefer och deras informatörer. I förhör berättar Erika att Tomas sysslat med illegal vapenhandel i över tjugo år. Hon berättar också om mordhot:

”Han sade att är det någon som tjallar tittar på, och sedan dödar de den som tjallat.”

I ett annat förhör pratar hon om personer som polisen givit åtalsfrihet, personer som också senare avslöjas som polisens informatör:

”Åke är tydligen en person som Säpo och polisen överhuvudtaget har nytta av, som är fruktansvärt förbannad på en liten åklagare i Växjö som har ställt till problem för honom, för att genom Åke så får han vapen och vad han vill ha, hembränt. Så att Åke går alltid fri för att han köper sig fri.”

Erika berättar om en resa hon och pojkvännen Roger gjorde till Borlänge för att träffa två polisinformatörer som köpte vapen av dem:
”Och så gick de och tittade lite, och kunden tittade på vapnen då. Det var tre stycken kulsprutepistoler med ljuddämpare. Och detta var tydligt att Tomas var kurir åt en annan person som sålde de här vapnen till dem.”

Den andra personen visade sig sedan vara Rolf, en av polisen känd vapenhandlare. Det de flesta poliser inte kände till var att Rolf hade gjort det till sin grej att köpa vapen av polisens skrotningsfirmor. Vapen som en gång varit beslagtagna av polisen såldes till Rolf som i sin tur sålde dessa vidare till kriminella, både till enstaka personer och ligor som Hells angels.

Bland andra ska Tomas och Roger ha sålt vapen till polisinformatören Åke i Borlänge, som numera arbetar som musiklärare. Den person som Erika pekar ut som informatören som alltid kommer att gå fri från misstankar. Världen idag har försökt komma i kontakt med musikläraren, men han vägrar prata med journalister.

Musikläraren har aldrig dömts, och i vissa fall inte ens hörts, men förekommer i många förundersökningar. Han är en av länkarna mellan Grims-löv-härvan, kriminalkommissarie Olle Liljegren, ett mord på en informatör och tre (potentiella) justitiemord.

Erika berättar om ytterligare två män från Dalarna, deras namn och andra detaljer som borde vara intressanta för polisen. Men ingen av dem hörs i utredningen av Grimslövhärvan. De förekommer i flera andra förundersökningar, en av dem döms sedan till just vapenbrott.

Härvans huvudman Rolf
1991 träffar Rolf Erikas pojkvän Tomas, och säljer honom den första illegala pistolen. De olagliga vapenaffärerna dem emellan fortsätter fram tills att de åker fast 2001. Enligt förhör med Tomas.

Rolf, var på sjuttiotalet dömd för medhjälp till bankrån. Av okänd anledning drogs hans vapenlicens in 1993. Han fick tillbaka den 1995. Fyra år därefter lämnar han självmant in både sitt vapenhandlartillstånd och sin vapenbok. Boken används till att deklarera inköp utav vapen, försäljning med mera.

Genom överlämnandet slipper han all kontroll. Har man inget vapenhandlartillstånd slipper man ha polisen över axeln. Under många år har han och andra vapenhandlare låtsats skrota vapen åt polisen och i stället sålt dessa vidare, men i mindre mängder. Nu kom han åt större partier vapen. I samband med att han lämnar in vapenboken övertalar han handlare som också skrotar vapen åt polisen, att ingå ett samarbete med honom. Handlarna, hade avtal med polismyndigheten, i Stockholm och Karlstad. De vapen Rolf kommer över på detta sätt säljer han och Tomas vidare till kriminella ligor, men också till polisinformatörer. Informatörerna säljer antingen vapnen vidare eller så lockar de, i samarbete med polis, personer i kända kriminella ligor till affärer. Meningen är att ligorna via vapnen ska bli lurade till att informatörerna är äkta vara, att de också är kriminella. Men informatörerna kör också sitt eget race och säljer vapen som inte polisen känner till.

En av handlarna som Rolf köpte vapen av jobbade på företaget Bastman AB som hade avtal med både polismyndigheter och armén för att skrota vapen. Handlaren anställs via arbetsförmedlingen. Han hade suttit av ett fängelsestraff och företaget hade därför rätt till rehabiliteringsersättning. De slapp alltså betala stora delar av hans lön. Och det gjorde arbetsförmedlingen. Ingen kontrollerade om han verkligen skrotade vapnen och därför kunde den rehabiliteringsanställde med lätthet sälja vapen till Rolf.

Rolf fick också leveranser av en vapenhandlare i Gävle, här kallad Bertil och legosoldaten Roger (som greps på Grimslöv).

Fem personer var alltså inblandade, och dömdes till långa fängelsestraff, i fallet som kom att kallas Vapenaffärerna på lantgården Grimslöv.

Justitiemord
I all hemlighet dömdes en sjätte man i samma härva. Och detta ett halvår innan de andra dömdes, mannen är till yrket svarvare och krögare. Han döms inte i samma rättegång. Åklagaren Christer Johansson i Växjö valde att skilja rättegångarna åt. På frågan om varför svarar åklagaren:

– Det var två ärenden i åklagarvärlden. Det kan hända, det kommer jag inte ihåg? Men eftersom, du frågade varför det var så. Eftersom den andra utredningen inte var färdig beträffande de andra vapenhandlarna och Rolf och Tomas och Zindovic var häktade och man hade åtalstid att hålla där va. Så åtalade jag honom först och därför blev han också dömd först och därför så kom rättegångarna liksom att ske inte riktigt i tidsharmoni om jag säger så, men det var bara av praktiska skäl.

Den dömde själv, Ratko Zindovic, 38 år, säger att han är övertygad om att det berodde på att åklagaren fått direktiv om att polisens informatör- och infiltratörverksamhet inte skulle avslöjas. Om det hållits en rättegång i stället för två så skulle mycket av den information som undanhölls hans försvarare, advokat Sven Fagrenius, bevisa Zindovics oskuld. Informationen skulle avslöja hemlig kriminalunderrättelseverksamhet. I stället bryter åklagaren, genom att undanhålla förhör med mera, mot lagen och får Ratko Zindovic dömd för grovt vapenbrott till tre och ett halvt års fängelse.

Fagrenius säger att han inte reagerade som att domen som föll mot hans klient var ”alldeles åt …”. När Världen idag berättar om förhör som undanhållits honom inför och under rättegångarna säger han att det i så fall är en skandal.

2002 greps Ratko Zindovic av Växjö polismyndighet för att ha köpt vapen av Rolf och hans flickvän.

Rolf och hans kumpaner var häktade i två månader och släpptes fyra månader innan Ratko greps.

Kriminalinspektör Hans Emanuelsson i Älmhult var en av två som utredde både ärendet kring Rolf och de andra fyra, samt Ratko Zindovics ärende.

Emanuelsson säger att de hörde Erika tre gånger. Och att de då inte såg några kopplingar till fallet Zindovic, att det var anledningen till att man inte ansåg att förhören med henne kunde vara intressanta i rättegångarna mot Zindovic. När Världen idag redogör uppgifter i hennes förhör som talar till Zindovics fördel säger Emanuelsson att de omöjligt kunde ha förstått det då. Erika pratade nämligen aldrig om Zindovic, utan om andra som Tomas sålde vapen till. Zindovic fick ta del utav Erikas förhör först i fängelset och hävdar att det bevisar hans oskuld och att de också är bevis på att Tomas och Rolf sålde exakt de vapnen Zindovic dömts för till namngivna informatörer. Zindovic kommenterar Emanuelssons påstående om ”ingen koppling” som rena lögner då Erika namgett informatörer och andra långt innan Zindovic kom med i bilden.

– Emanuelsson kan ju inte ha tänkt på mig som han påstår, då jag ej var med eller ens namngiven, han ljuger, säger Zindovic och tillägger att åklagare Johansson tillsammans med Emanuelsson och Adolfsson har i samförstånd döljt friande bevisning för Zindovics advokat.

Emanuelsson minns att Erika pratade om bland annat en gång då hon och Tomas träffade en så kallad informatör, och att hon nämnde fler sådana, men att man inte gick vidare på de uppgifterna eftersom det inte hade någon koppling till Zindovic. En annan anledning till att man inte gick vidare på Borlängespåret var att Tomas vägrade svara på frågor om hans kontakter med Borlänge. Något som Erika sade var förknippat med livsfara eftersom de personer som köpt vapnen i Borlänge var skyddade av polisen. Kriminalinspektören säger vidare att utredningen kom till dem för att det inte fanns tillräckliga utredningsresurser, egentligen skulle ärendet handlagts av kriminalavdelningen i Växjö.

Myndigheten som har koll på informatörsverksamhet Kut, kriminal underrättelsetjänst, var enligt Emanuelsson inte heller uppbyggt i Kronobergs län under den tiden.

– Jag uppfattade hela tiden som om att det rörde sig om Bastmans, att det kom vapen som hade varit hos polisen. Jag koncentrerade mig på de bitarna och polisens informatörer tittade jag aldrig på och vet ingenting om.

Erika har, precis som Emanuelsson säger, aldrig nämnt Zindovic. Men om man läser förhören med henne och de andra inblandade samt det som rättegångarna kommit fram till hittar man många konstigheter som borde ha tagits i beaktande.

Till exempel pratas det mycket om sju k-pistar, automatgevär. Några av dessa dömdes Zindovic för att ha köpt.

Erika sade att tre av Rolfs k-pistar sålts till Borlänge. Det är polisinformatörerna som ska ha köpt dessa.

Rolf dömdes för att ha köpt sju k-pistar av en annan vapenhandlare. Rolf erkände att han köpt fem.

I Zindovic rättegång säger Rolf att han har haft fyra k-pistar och att Zindovic köpt alla fyra.

Zindovics försvarare frågade Rolf hur det då kommer sig att tre av hans k-pistar kunde hittas hos Tomas. Något som bekräftas av en annan inblandad.

Rolf svarar: ”det har jag inte tänkt på”.

Zindovic döms ändå för de fyra k-pistarna.

En känd polisinformatör köpte en av k-pistarna. Informatören blev känd med hela Sverige när han kontaktades av polisen för att få fast Siba direktören Fabian Bengtssons kidnappare. Polisen delgav informatören all tillgänglig information mot att han lovade att gillra en fälla åt kidnapparna. Informationen använde han sedan för att utpressa Bengtssons föräldrar på en stor lösensumma. Han avslöjades och greps i Wien.

Rolfs tingsrätt var mer noga än Zindovics. Tingsrätten sade till exempel att Rolf ljög om att han började sina olagliga vapenaffärer så sent som 1999. Åklagare Johansson visste alltså detta och mycket annat. Han valde dock att inte redovisa det i rättegångarna mot Zindovic. Bevis som skulle kunna få Zindovic friad från till expempel k-pistarna.

Det handlade om sammanlagt sju k-pistar som Rolf har haft.

Tre hittas hos Tomas, tre säljs till Borlänge och en hittas hos polisinformatören.

Men hovrätten får Zindovic dömd för fyra, som dessutom är spårlöst försvunna.

Zindovic har också dömts för övergrepp i rättssak. Rolf och hans flickvän påstår att han har hotat dem.

Kriminalinspektör Emanuelsson:
– Ja vi följde det så långt det gick med det, men det är lite svårt att komma ihåg det var ju ett tag sedan. Och jag kommer i håg att det först fanns en fiktiv person som skulle finnas i Norge. Det började med att Rolf och de andra pekade ut någon annan men sedan ändrade de till Ratko. Ratko hotade de båda, han blev åtalad för det.

Ratko Zindovic ska ha hotat dem via bland annat sms. Låt oss titta på dessa:

Rolf visade polisen sparade hot på sin mobil och sade att Zindovic skickat dessa sms. Rolf frågades i tidigare förhör vilket mobilnummer Zindovic hade. Han svarade att han inte kom ihåg men var säker på att numret slutade på 99. Det nummer sms:en sändes från slutade på 07.

Hans Emanuelsson, kriminalinspektör:
– Visst kan man fuska med mobiltelefoner. Om vi får in en anmälan och tittar på det och vet vi inte mer så förlitar vi oss på uppgiftslämnarna. Rolf och hans fästmös uppgifter är de enda vi gått på när det gäller hoten.

Till skillnad mot polisen i Älmhult så visade en polisman, Leif Nykvist, i Borlänge intresse för kopplingar till polisinformatörerna, men han fick kalla handen.

– Det stämmer att jag såg kopplingar till personer som var dömda för vapenbrott i Borlänge och att jag ringde mina kollegor i Växjö, men det fanns inga kopplingar ansåg de. Senare har det visat sig att de hade fel. När jag sedan blev uppringd av Zindovic och han berättade vad han hittat i alla förundersökningar så sade jag åt honom att kontakta media. Vad annars skulle jag säga?

Andra bevis mot Zindovic
Hos Tomas hittades ett cigarettpaket med ett bilregistreringsnummer och ordet ”jugge” skrivet på.

Tomas berättade i tingsrätten att han körde till Rolf en kväll, men denne var inte hemma. Tomas såg en mörkhårig man sitta i en svart BMW. Tomas skrev ner registreringsnumret då Rolf sedan länge känt sig hotad.

Tomas ringde Rolf på kvällen. Rolf sa att det var lugnt, att han kände personen i BMW:n. Men åklagaren fick detta att bevisa en koppling mellan Zindovic och Tomas.

Zindovic greps sex månader efter de övriga.

När han greps hittades vapendelar i bilen. Ett 10 cm rostigt rör i bagage-utrymmet och två krokar med liten fjäder i en påse i dörrfacket.

Tittar man på delarna ser man inte vad de tillhör eller ens att det skulle vara vapendelar.

– Det tog tid innan jag kom på att Rolf en kväll, när jag var på väg hem, bad mig slänga några delar på väg därifrån. Det kan vara dessa som jag glömt slänga. Eller kom dom dit på annat sätt? Jag är inte hundra procent säker. Rolf har aldrig bett mig slänga något som varit olagligt att inneha, säger Zindovic om detta när vi träffar honom i hans hemstad, för att konfrontera honom med bevismaterialen.

Av detta att döma hade han en relation till Rolf, och kände till de illegala vapenaffärerna.

Varför anmälde han inte det till polisen?

De träffades utanför Micro, bil reservdelsaffär i Älmhult. Båda säger att de träffades i samband med en bilreparation. Zindovic stod utanför med sin bil och provade en nytt filter. Rolf frågade om han ville serva bilen i Rolfs bilverkstad. De utvecklade en vänskap. Zindovic brukade vara hemma hos Rolf eftersom dennes verkstad är i anslutning till hemmet.

Första gången Rolf berättade för Zindovic om sin vapenhandlarverksamhet höll han upp en tidning, Kvällsposten, från 1995. Artikelns huvudrubrik var ”Smålands största vapenhandlare”. Han berättade om sina intressen, Vapensamling, gamla mopeder, amerikanska bilar och Harley Davidsson motorcyklar.

Sommaren 2000 visade Rolf Zindovic ett vykort som han hade på kylskåpsdörren. Vykortet var skickat från Sydafrika och avsändaren var en Tomas Möller före detta ledare för mc-gänget Hells Angels.

– Vi träffas alltid på vapenmässor sade Rolf, han lade till, han gillar vapen med nazi symboler på. Jag reflekterade inte märkbart just då på något olagligt, jag är ju ingen snokande polis, säger Zindovic.

Försommaren samma år sitter Zindovic hos Rolf och fikar. Rolfs dotter Anna kom in och hämtade sin pappa. Zindovic tittade ut och såg att Rolf lade två paket i Annas svarta Ford Escort. Efter två timmar var hon tillbaka och sträckte fram en stor bunt med tusen- och femhundralappar.

– Rolf sade: Har du räknat? Är det 92? Anna svarade Ja och Rolf sade, då har man tjänat en bra slant idag med. Jag fick senare veta att hon träffat en man från Halmstad. Anna åkte till USA dagarna efter för att jobba som aupair-flicka.

Anna hörs aldrig av polisen.

En annan gång kom Rolfs son Peter förbi på sin motorcykel. Även denna gång diskuteras affärer i Halmstad. Rolf frågade om Zindovic ville köra honom till Halmstad eftersom Peter var upptagen med något annat. Rolfs körkort var indraget. Rolf ville att de skulle åka och hämta en bil och därför ringde han ytterligare en vän, Micke. Alla tre åkte i Mickes vita Mitsubishi.

I Halmstad träffade de en man med nordiskt ursprung som överlämnade en Mercedes 400 S-klassen, ljusröd 91-års modell. De åkte tillbaka i två bilar, Micke i sin Mitsubishi. Zindovic och Rolf i Mercedesen.

Hemma hos Rolf berättade han för Zindovic att han gjort världens klipp. Att han bytt bilen mot några vapen.

– Jag kopplade då och fattade vad dottern gjort då hon kom med 92 000. Jag frågade hur kan man byta bil med vapen och han skrattade och sade, vad tror du jag gör med hövdingen i Malmö, tjänar pengar såklart. Jag påpekade faran med detta och han skrattade ännu mer, ingen fara, snuten tittar bara på, ingen fara.

Varken Micke, Peter eller Tomas Möller, Hells Angels före detta president hörs om detta.

Frågan kvarstår: varför anmälde inte Zindovic de kriminella vapenaffärerna till polisen?

– För det första, jag är inte sämre än det som mellan poliskollegor kallas kollegial kamratskap. Alltså ingen golbög. Skall jag fly hela livet, som till exempel de två målarbröderna mc-gänget tog hand om och sprängde den enes bil i luften och fick den andra på flykt utomlands. Jag säger igen, gola Du, inte jag inte. Jag såg förresten att målarbrodern som flydde utomlands var arg på polisen för att dom lovade hjälp men höll tunt. Polisen är ju inblandade! Rolf var ju införstådd. Hövdingens svärfar är ju polis, nämnde Rolf med leende på läpparna.

En annan anledning till att rätten ansåg att Zindovic är skyldig till att ha köpt vapen av Rolf var att vapenhandlare Bertil som Rolf hade gjort illegala vapenaffärer med pekat ut Zindovic.

Den 22 oktober 2001 håller Gävlepolisens Thorbjörn Larsson ett förhör med Bertil. Larsson skrev i förhörsprotokollet att Bertil sagt att vapenköparen heter Ratko Zindovic

Strax innan hovrättsföhandling mot Zindovic får hans advokat tag på ett förhör med Bertil där han berättar om en norrman som heter Odd Fossinger. När Zindovics advokat pressade Bertil i hovrätten om denna Fossinger sade Bertil ”det var polisen som sade Ratkos namn och att det skulle vara han, polisen kan väl inte ljuga”.

Vi ringer upp Thorbjörn Larsson.

Säger namnet Bertil dig något?

– Ja, men vad är ni ute efter?

Du ska ha sagt namnet Ratko Zindovic, inte Bertil. Han sade Odd Fossinger?

– Ni får begära ut uppgifter den officiella vägen. Jag vet ju att det har förekommit anmälningar mot saker och ting som du frågar om, jag hänvisar till de.

Jag känner inte till att jag ska sagt något om någon Ratko Zindovic.

Hur fick Bertil namnet?

– Det står i förundersökningsmaterialet.

Nej, det gör det inte. Du hävdar alltså att det inte var du som yppade namnet Ratko Zindovic?

– Kommer inte ihåg turerna med det. Svårt att minnas. Det är fyra år sedan. Om ni anser att något är fel får ni vända er till åklagarkammare, chefer eller vilket det än är.

Vapnen som Zindovic dömdes för
Följande går att läsa i domar, i Rolfs och Bertils förhör, samt höras på kassettband från Zindovics hovrättsförhandling.

”Zindovic gavs misstanke om 167 köpta vapen från Rolf och 27 från Bertil. Inför Zindovics häktningsförhandling sänkte åklagaren antalet köpta vapen av Ahlberg till 147 och 24 av Bertil. Inför Zindovics tingsrätt sänkte åklagaren antalet ytterliggare från Rolf till 120. Inför hovrättsförhandlingen drogs antalet från de köpta vapnen Rolf ner till 96. I Rolfs tingsrätt sade han att han sålt 50 vapen till Zindovic. I Rolfs hovrätt hävdade han först att han inte mindes, efter påtryckning från åklagaren sade Rolf att antalet sålda vapen till Zindovic kanske var 30.

Åklagaren, Christer Johansson, avslöjade inte under Rolfs tingsrätt att Zindovic dömts för 100 vapen. Åklagaren godkände att Rolf sänkte antalet till 50. Annars skulle Rolfs tingsrätt skrivit att ändring skett, vilket skulle betyda att Zindovic skulle kunna få sin dom ogiltigförklarad. Zindovic har således i hovrätten dömts för att ha köpt 100 vapen av Rolf. Samtidigt finns yttrande från Rolfs tingsrätt att Zindovic köpt 50 vapen av Rolf. Alltså har olika beslut från två domstolar gått obemärkt förbi åklagare och rätten.

Inget, inte ett enda av dessa vapen har heller påträffats.

Världen idag har sökt alla inblandade, de som dömdes och de som företräde rättsväsendet. Den ende av de dömda, förutom Zindovic, som vi fått tag på och pratat med är Tomas som säger att han inte vill prata om varken Zindovic, polisinformatörerna Erika pratade om i förhören eller något annat. Men han säger däremot att han vet att det fanns flera förhör med Erika som undanhölls domstolarna.

Åklagare utreds
Zindovic övertalade åklagarämbetet att starta en förundersökning mot chefsåklagare Christer Johansson. Förundersökningen lades ned. Till Världen idag säger åklagare Johansson: ”Jag har ju ingen anledning att inte låta allt komma fram. Självklart inte. Det är min skyldighet att göra det och i den mån jag inte gjort det så kan man ju säga att det var fel av mej.”

Var det av okunskap? Var det av lättja? Bristande resurser? Eller för att mörka polisinformatörers inblandning? Vi kan inte svara på varför utredarna i fallet Ratko Zindovic misslyckades? Men hade Grimslövshärvan utretts ordentligt hade man kunna förhindra många andra brott. Man skulle också hitta förödande brister i hantering av polisens informatörer, vapen på drift och andra missförhållanden.

Fotnot: Personer som nämns vid förnamn i artikeln heter egentligen något annat.