* * 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

Dagens Nyheter, 13 april 1993

Ett land kan även med lag krossas. Lagen skulle vara förankrad i folket och stämma överens med både det allmänna rättsmedvetandet och rättvisans ursprung i de mänskliga rättigheterna;
rätt till liv, frihet, självförsvar, åsiktsfrihet, hälsa och egendom.
I Sverige har allt detta försatts ur spel.

År 1974 proklamerade dåvarande statsrådet Carl Lidbom följande: "Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsek-vent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar. Lagar skall inte betraktas med respekt utan är arbetsredskap som vi använder för att uppnå politiska mål".

Juridiska missfoster som angiverilagen, bevissäkringslagen, lagen om anställningstrygghet (en av de galnaste lagar som Ingemund Bengtsson hittat på), retroaktiv lagstiftning och generalklausuler började störa det normala samhällslivet. Rättsstaten var på väg att gå under.

Det har blivit typiskt med obestämda straffstadganden eller generalklausuler med obestämt innehåll. En generalklausul är en bestämmelse som inte i detalj reglerar en fråga, utan ger bara riktlinjer. Till exempel heter det i ett lagrum att någon kan åtalas för förargeleseväckande beteende om denne "beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten".
Detta kan tolkas hur som helst. Förr hade lagarna ett begränsat och konkret syfte, som hindrade godtycklig tillämpning av eljest mycket vaga begrepp. År 1975 kom de första generalklausulerna utan något som helst innehåll.

Generalklausuler är helt främmande för en demokrati, men nödvändiga i totalitära och autoritära samhällen. De infördes av illuminaterna under deras statskupp år 1789, vilken kallades "den stora franska revolutionen". Lenin avskaffade år 1917 alla lagar i Ryssland och införde en allmän generalklausul, enligt vilken alla förfaranden måste överensstämma med kommunistpartiets vilja.

Syftet var att krossa en normal stat och regera med hjälp av dekret. Hitler blev förtjust i Lenins system och begagnade sig genomgående av generalklausuler för att befästa sin makt. Östtyskland hade flest generalklausuler, men Sverige hann snart i kapp. Med tiden ersattes det svenska rättsväsendet med en sovjetisk modell av folkdomstolar (de politiskt godkända nämndemän) och diffus och orättvis lagstiftning (systemet hade övertagits från Östtyskland). Sedan år 1969 godkändes drygt 1000 nya tvivelaktiga lagar per år. Under Olof Palmes värsta tid som lagstiftare tillkom sju lagar per arbetsdag, 1500 dagar om året.

Generalklausul, betyder alltså ett lagbud, som är allmänt avfattat i betydelsen vagt, mångtydligt. Enligt generalklausulerna är lagen en tillämpande person. En person är lättare att anpassa till politikernas godtycke, om denna kan handla utan förhindrande lagar. Detta är helt i linje med en totalitär utveckling. Därför finns det i Sverige inte kvar någon rättvisa längre. Man lyckades så småningom avskaffa de flesta av fri- och rättigheterna.

På några decennier lyckades socialisterna så svårt skada den svenska rättsstaten. Nya Wermlands-Tidningen skrev i sin ledare den 23 juli 1997 att rättssamhället är farligt hotat. Nedskärningarna gör att risken har ökat att många tar lagen i egna händer. Staten beskyddr inte medborgarna längre.

Advokaten Lennart Hane konstaterade år 1972 i sin bok "Smygande diktatur" att Sverige år 1971 hade fått en totalitär förvaltning. Detta skedde under demokratins täckmantel. Det härskande partiet gavs total insyn i och fullständigt inflytande över länsstyrelsernas vidsträckta makt. Lennart Hane hävdade år 1986 i en intervju att det svenska systemet hade förvandlats till ett samhälle, som kontrollerade, förföljde, terroriserade och straffade helt vanliga undersåtar. Självfallet utnyttjas dessa lagar för att skrämma "dissidenterna" till tystnad. De brukar numera stämplas som nazister eller rasister. I Sovjetunionen kallade man människor med avvikande (icke-socialistiska) åsikter för fascister. I Sverige gjordes detta av Gunilla Wetterlund, chefredaktör för tidskriften Kommunalarbetaren. Hon avskyr antagligen samtliga som hyser högerbetynade åsikter.

Förföljelsen av Alf Enerström
Det klassiska exemplet var förföljelsen av Alf Enerstrom, som var en välkänd socialistisk regimkritiker. Det första steget var en olaglig husrannsakan. I maj 1975 stormade polismästaren i Arvika med tio man in på Sölje herrgård i Värmland. De slog sig in genom fönsterrutorna i matsalen och genomsökte herrgårdens 24 rum. Polismästaren medgav i sitt svar till JO att han visste att underlag för husrannsakan inte fanns men struntade i detta. JO avskrev ärendet utan åtgärd.

Sedan inträffade tvångsomhändertagandet av Alf Enerströms äldste son Ulf från ett tidigare äktenskap hösten 1975. Det var socialnämnden i Arvika som tog ifrån dr Enerström hans trettonårige son. Enerströms bodde då fortfarande på Sölje herrgård. Att beslutet var Palmes, kom fram genom Enerströms socialistiska partikamrater i socialstyrelsen och socialdepartementet.

Den socialistiske ordföranden ringde upp Enerström och föreslog byte. Alf Enerström skulle få sin son tillbaka mot att han slutade agera mot Palme och partiledningen och rättade in sig i ledet inför det kommande valet i sept. 1976. Det kunde Alf Enerström inte lova. Denna avskyvärda utpressning fick motsatt effekt. Paret Enerström-Petré intensifierade sina ansträngningar att upplysa allmänheten om diktaturten-denserna i SAP, vilket ledde till att socialisterna tog ifrån honom hans försörjning som företagsläkare på KF. Detta var dock inte nog. När de anställda överlämnade en protestlista, uppmanade deras ombud att kasta den i papperskorgen.

Trots familjens intensiva ansträngningar att få kontakt med Ulf fick de inte återse honom på 15 år. De fick inte ens veta var han fanns, bara ryktesvägen hörde de hur han drevs till missbruk och narkomani i en vandring mellan olika institu-tioner. År 1985 hade den då myndige Ulf tvångsinspärrats på mentalsjukhus i ett år, utan att han ens fick veta varför han sattes bakom lås och galler. Detta är en klart sovjetisk metod.

Under 16 år lekte man en kurragömmalek, som hörde hemma i Sovjetunionen. Man styrde en ung människa mot döden på skattebetalarnas bekostnad. Fyra dagar före sin död besökte Ulf sin far på Sölje herrgård och sade att han kände sig hotad. Den 7 juli 1992 var Ulf Enerström kallad till socialassistenten Ingrid Karlsson på socialkontoret i Arvika, men mötet sköts upp med två dagar. Departementet hade fått en protestskri-velse om fallet. Efter mötet ringde Ulf aldrig som han lovt till sin far. På kvällen den 9 juli var han död. Myndigheterna och medierna lyckades hålla Ulf Enerströms frånfälle hemligt i ett år. Först då togs fallet upp i radion. Innan dess hann man sprida många flygblad.

Som en verklig diktator började Olof Palme använda ekonomisk terror mot Enerström. Socialisterna saboterade med lagvidriga metoder doktor Enerströms möjligheter att bedriva privat-mottagning för att tvinga paret på knä ekonomiskt. Så stängdes vattnet på läkarmottagningen av, trots att åtgärden var olaglig. Sedan fick inga filmer med, hans fru, Gio Petré visas i TV, ingen ny roll fick erbjudas Gio Petré. Hon skulle bli en ickeperson.

Sedan bestämde sig partiledningen med Olof Palme i spetsen att Flora Film, det filmbolag som Gio Petré ärvt efter sin förra man, filmproducenten Lorens Marmstedt, skulle oskadliggöras, ty bolaget publicerade en palmekritisk bok, "Vi fällde regerigen". Några månader efter utgivningen anordnades en skatterevision, men den gav ingenting. Sedan försattes Flora Film i konkurs, genom att man pådyvlat bolaget en fiktiv skatteskuld. Det var Olof Palme som gav sin hantlangare i Riksförsäkringsverket, generaldirektör Åström, i uppdrag att slå in en stor skuld på Enerström. Dessutom dömde Palmes hantlangare Hans Stark Flora Film till stort skadestånd för förseelser, som bolaget inte begått.

Alf Enerström ringde upp regeringsrådet Gustaf Petrén som sade; "Sverige är ingen rättstat. Därför måste du betala eller låta företaget gå i konkurs". Enerström undrade om han verkligen skulle betala, då kunde inte Åström slå in en en ny skuld. Enligt Petrén fanns det inga sådana garantier. Flora Film försattes i konkurs den 8 okt. 1978 på skulder som inte fanns. För sina tjänster blev Hans Stark justitiekansler. Med SAF:s hjälp fick Flora Film upprättelse och resning genom högsta domstolens beslut år 1985. HD fastslog att konkursförklaringen varit grundlös, men det utslaget rapporterade inte den press som i åratal låtit sig styras av etablissemanget och beskyllt Enerström-Petré för allehanda ekonomiska skumraskhistorier, naturligtvis utan att ge dem en chans att försvara sig.

Olof Palme fortsatte att förfölja sina effektivaste kritiker Alf Enerström och Gio Petré. Båda råkade även ut för mordförsök. En stillastående bil rivstartade och rusade rakt emot Gio Petré sommaren 1979. Det var bara turen som gjorde att hon klarade sig. Dr Alf Enerström var nära att träffas av en kula år 1981 i Stockholm.

När tiotusentals vanliga människor fortsatte att stödja peret Enerström-Petré genom att skicka pengar till dem så att de kunde publicera annonser i det krympande antal tidningar som vågade ta emot deras betalda inlägg om regeringens diktatoriska metoder, gjordes ett nytt försök att knäcka Enerström-Petré. Tillgångar på deras postgirokonto konfiskerades under den lögnaktiga förevändningen att Alf Enerström hade skatteskulder. Aktionen leddes av Ove Rainer, chef för Postverket. Senare blev han justitieminister som tack för hjälpen.

Paret gick ut i pressen och varnade svenska folket för att skicka in mer pengar på deras postgirokonto, eftersom varje öre konfiskerades. Så förlorade de 200.000 kr. Expressen publicerade i april 1982 material, som innehöll grovt förtal. Sju lögnaktiga helsidor och tre löpsedlar hade man om paret. Chefredaktören Bo Strömstedt vägrade att ta in Enerströms genmäle. Anklagelserna mot paret fick stå emotsagda, precis som i Sovjetunionen. Först efter valen, när Palme hade vunnit, publicerade Expressen en liten notis om att anklagelserna mot Enerström-Petré varit grundlösa.

Myndigheterna lyckades dock inte knäcka paret Enerström-Petré och deras fyra barn, som levde i ständig skräck för livet. Pressen har förtigit samtliga dessa övergrepp, vilket bevisar massmediernas foglighet inför överheten. En av de få som vågade försvara paret var författaren och kulturskribenten Britt Arenander.

I januari 1991 åtalades Alf Enerström för hot mot tjänsteman. Tjänstemannen ifråga hade fattat ett beslut i socialnämnden för omhändertagandet av hans son. Alf Enerström hävdade att han var oskyldig till brottsanklagelsen och anmälde åklagaren för obefogat åtal.

Under Palme-tiden gjordes det verkligen många ljusskygga aktioner. Förre rikspolischefen Carl Persson avslöjade i tidskriften Aktuell Säkerhet i april 1993 att statsminister Olof Palme lovade straffeftergift till den polis som eventuellt sköt rånaren Jan-Erik Olsson eller den ditförde Clark Olofsson vid gisslandramat på Norrmalmstorg i Stockholm år 1973. Vid ett telefonsamtal med polismästaren i Stockholm, vilket endast Carl Persson åhörde, sade Palme att regeringen skulle backa upp den polisman som sköt rånaren eller Clark Olofsson oberoende av vad domstolarna sade. Palme utfärdade alltså abolition (straffeftergift) utan att övriga statsråd hade en aning om det. En polisman, som var med under de pressande dagarna, bekräftade för TT att han och kollegerna fick garantier om att inte kunna straffas för ett eventuellt dödsskott.