"Svenskar fattigare än svarta i USA"  




* * 9/11
 * Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU





19 juni 2002

Dålig tillväxt har lett till att Sverige tappat stort i välstånd jämfört med USA. Det amerikanska normalhushållet har en årsinkomst före skatt som är 50 procent högre än det svenska. De svarta, som har de lägsta inkomsterna i USA, har nu en bättre levnadsstandard än ett vanligt svenskt hushåll. Om Sverige tillhört USA hade vi varit den fattigaste delstaten. Det visar en jämförande studie som gjorts av vd Fredrik Bergström och chefekonom Robert Gidehag på Handelnsutrednings-institut, HUI.

Under de senaste trettio åren har svensk tillväxt varit låg i förhållande till omvärlden, så låg att vår relativa välståndsnivå nu på allvar börjar halka efter. Frågan är hur stor medvetenheten är om detta.

Riksförsäkringsverket räknar till exempel i sitt huvudscenario för våra pensionskalkyler med att inkomsterna framöver skall växa realt med 2 procent om året. Varför då, kan man undra, när tillväxten i reala inkomster den senaste trettioårsperioden varit 0,9 procent per år i genomsnitt?

Vi har i dagarna avslutat en rapport där svenska hushålls bruttoinkomster jämförs med motsvarande inkomstmått för amerikanska hushåll. Ny inkomststatistik från USA tillsammans med bearbetningar av svenska inkomstdatabaser har möjliggjort denna jämförelse. Vi har, något förenklat, jämfört familjen Svensson i Sverige med familjen Swenson i Minnesota. Svenssons kommer i denna jämförelse mycket dåligt ut och vad värre är, de svaga grupper som ofta sägs gynnas av den svenska modellen har haft en mycket dålig ekonomisk utveckling jämfört med motsvarande grupper i USA.

Syftet med rapporten har varit att jämföra Sverige med samtliga USA:s delstater, att jämföra svenskarna med olika folkgrupper i USA och att jämföra hur inkomsterna har utvecklats över tiden för låg-, medel- och höginkomsttagarhushåll. Fokus i rapporten är på hushållens bruttoinkomster, det vill säga alla inkomster som ett hushåll har före skatt. Genom att utgå ifrån hushållens bruttoinkomster kan man kringgå problemen med att USA och Sverige har olika välfärdssystem. Det vi jämför är inkomster innan svensken betalar sitt välfärdsåtagande via skatter och amerikanen sitt via skatter och avgifter.

Det inkomstmått som används är vad som i amerikansk statistik kallas money income. Det kan närmast jämföras med totala deklarerade bruttoinkomster av tjänst i Sverige, det vill säga samtliga inkomster av tjänst före skatt. Båda måtten inkluderar bruttotransfereringar. För att få fram uppgifter om hushållens totala deklarerade bruttoinkomster i Sverige har framför allt den så kallade Lindadatabasen utnyttjats. Varken i det svenska eller det amerikanska inkomstmåttet inkluderas inkomster från andra inkomstkällor (till exempel kapitalinkomster). I båda inkomstmåtten ingår även arbetsgivaravgifterna. För att ta hänsyn till skillnader i köpkraft i Sverige och USA och för att därmed göra jämförelsen än mer rättvisande har materialet också fastprisberäknats och köpkraftsjusterats. Vilka är då de viktigaste slutsatserna?

För det första kan man konstatera att det amerikanska medianhushållet 1999 hade en total sammanräknad årsinkomst om 406.000 kronor medan det svenska medianhushållet 1998 hade i storleksordningen 276.000 kronor (inklusive arbetsgivaravgifter) att röra sig med, brutto. Det amerikanska hushållet har med andra ord 50 procent mer. Den svenska nivån kan förefalla låg, och det är viktigt att betona att det som mäts är medianinkomsten och inte medelinkomsten. Medianinkomsten är lägre än medelinkomsten i och med att det finns hushåll med mycket höga inkomster som drar upp medelvärdet. I USA är till exempel medelinkomsten 1999 cirka 550.000 kronor.

Skillnaderna är så pass stora att det kan finnas anledning att ställa dem även mot några andra mått. BNP per capita var 1999 cirka 310.000 kronor i USA mot 223.000 kronor i Sverige. BNP per capita är således 40 procent högre i den amerikanska ekonomin. I detta perspektiv framstår skillnaderna i bruttoinkomst som naturliga.

Ett annat sätt att få grepp om skillnaderna är rimliga eller inte är att jämföra den privata konsumtionen per capita. Den var i USA 206.000 kronor år 1999 medan den i Sverige var 113.000 kronor. En del av skillnaden i just denna jämförelse kan förklaras med att en större del av till exempel "skola, vård och omsorg" betalas privat i USA i och med att skatterna är lägre. Men även om man skulle ta hänsyn till detta kvarstår stora skillnader. Ett tredje mått att relatera till skillnaderna i bruttoinkomst är detaljhandelsförsäljning per capita i USA och i Sverige.

År 1999 var den genomsnittliga detaljhandelsförsäljningen i Sverige 38.000 kronor medan den i USA var hela 69.000 kronor. För varje skjorta Svensson köper kan en amerikan köpa två, för varje leksak som farmor köper till sina barn kan "granny" köpa två stycken och när Svensson köper en bättre begagnad Volvo för 200.000 kronor så köper Swenson i Minnesota en ny Chevrolet värstingjeep med extrautrustning för en halv miljon kronor. Money matters! En andra viktig slutsats är att det i USA finns stora skillnader i hushållens inkomster mellan olika delstater och att Sverige, om vi var en amerikansk delstat, skulle vara USA:s fattigaste.

I den rikaste delstaten, Maryland, är hushållens medianinkomster drygt 510.000 kronor, vilket är 80 procent högre än i West Virginia (där medianinkomsterna är på ungefär 280.000 kronor). Inkomsterna är också mycket höga i gamla svenskbygder som Minnesota där medianinkomsterna uppgår till 480.000 kronor.
Den tredje slutsatsen i rapporten är att om man jämför svenskarna med olika folkgrupper i USA kommer vi ut mycket dåligt. Den grupp som har de högsta inkomsterna i USA är asiaterna. De har en medianinkomst som är 25 procent högre än medianinkomsten i hela USA. Näst högst inkomster har hushåll i gruppen "white and not-hispanics". De har en medianinkomst som ligger ungefär 10 procent högre än medianinkomsterna i hela USA.

Lägst inkomster har "blacks". Deras medianinkomster utgör ungefär 70 procent av medianinkomsten för hela USA. Medianinkomsten i Sverige utgör endast 68 procent av medianinkomsten för samtliga folkgrupper och den ligger därmed under de grupper som i svensk debatt vanligtvis uppfattas som fattiga och som förlorare i den amerikanska ekonomin. Den i USA fattiga gruppen svarta har bättre levnadsstandard än medianhushållet i Sverige!

Av intresse i detta sammanhang är också inkomstutvecklingen för olika grupper. Under perioden 1993 till 1999 har inkomsterna ökat med knappt 15 procent för alla grupper i USA. Gruppen "white and non-hispanic" har haft en något sämre inkomstutveckling (cirka 14 procent). Bästa inkomstutvecklingen har gruppen "blacks" haft med en ökning på hela 25 procent. Under samma period har inkomsterna i det närmaste varit oförändrade i Sverige. Den fjärde slutsatsen i rapporten är att det i ett långsiktigt perspektiv är bättre att vara låg-, medel- och höginkomsttagare i USA än i Sverige. I rapporten har vi jämfört inkomstnivån och inkomstutvecklingen i USA och Sverige för dessa tre grupper sedan 1980.

För USA kan man konstatera att inkomsterna har ökat för alla grupper. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till växelkursförändringar (dollarn har stärkts med 35-40 procent sedan 1980). Om man inte tar hänsyn till växelkursför- ändringar har hushåll med lägre inkomst och med medianinkomst ökat sina respektive inkomster med knappt 20 procent.

För de 20 procent rikaste hushållen i den amerikanska ekonomin är ökningen hela 30 procent. I detta perspektiv har således inkomstskillnaderna ökat. Men, och detta är ett viktigt men, det har framför allt skett genom att de som har goda inkomster har fått det bättre och inte genom att de som har lägre inkomster fått det sämre. Även i Sverige har inkomsterna ökat, dock inte lika mycket som i USA. För låginkomsttagarhushållen har bruttoinkomsterna ökat med drygt 6 procent under perioden 1980-1999, hela 12 procentenheter lägre än för de fattiga i USA. För medelinkomsttagarna har inkomsterna ökat med 11-12 procent och för höginkomsttagarna med cirka 20 procent. Låg tillväxt drabbar med andra ord alla grupper. Om svenska låginkomsttagarhushåll hade haft samma procentuella inkomstutveckling som motsvarande amerikanska, hade dessa hushåll haft 15.000 kronor mer i total bruttoinkomst.

För att sammanfatta: Om Sverige hade varit en delstat i USA hade således det varit delstaten med lägst bruttoinkomst per hushåll. Svenskarna hade tillsammans med "blacks" och "hispanics" betraktats som låginkomsttagargrupper. Troligtvis hade man pratat om "the Swedish problem" i och med att svens-karnas inkomstutveckling har varit sämre än för andra etniska grupper. Den dåliga inkomstutvecklingen för låginkomsttagare hade upprört många och uppfattats som ett av delstaten Sveriges riktigt stora problem.

Nu är inte Sverige USA:s 51:a delstat, så vi slipper detta. Vad som kvarstår är dock det faktum att svenska hushålls inkoms-ter inte befinner sig på samma nivå som de amerikanska hushållens, att inkomstutvecklingen har varit sämre under lång tid och att detta har påverkat svenska hushålls relativa välfärd negativt. Är då det relativa välståndet viktigt? I ett strikt tidsperspektiv är ju skolan bättre nu än tidigare, sjukvården och bilarna likaså. Svaret är ja, välståndet jämfört med andra länder är oerhört centralt för den välfärd vi upplever. I längden kommer saker som framstår som självklara i USA att i Sverige betraktas som yttersta lyx.

Om till exempel glappet vad gäller utrustning och kunskap inom sjukvården blir för stort kommer svenskar inte längre att kunna ta del av den bästa tänkbara sjukvård som finns, utan får förlita sig på alltmer inhemsk produktion anpassad efter vår levnadsstandard.
Om utländska bilar börjar bli alltför dyra, som en följd av ny miljö- och säkerhetsutrustning, kommer svenskarna allt- mer att få anpassa sig genom att köpa enklare bilar. Detsamma gäller skolan; när datorer till eleverna blir en självklarhet i många länder kommer Sverige inte att ha råd med detta. Riktigt där är vi inte ännu, men tendensen finns. Enkelt uttryckt, vi vill ha en levnadsstandard som är god med dagens mått mätt, inte jämfört med hur det var för 30 år sedan. Därför måste politiken börja fokusera mer på den långsiktiga tillväxten. Detta är en förutsättning om Sverige på allvar vill fortsätta att vara en modern välståndsnation.

Fredrik Bergström och Robert Gidehag