* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

11.8.2005

Skrivet av Jan Gillberg, DSM 4/2005

I mitten av 1960-talet lanserades den skol- och kulturpolitik, med vars hjälp Sverige skulle "göras om". Plugg- och kunskapsskolan skulle ersättas med "enhetsskolan". Arkitekten var skolpolitikern Stellan Arvidsson - tillika ordförande i Vänskapsföreningen DDR-Sverige. Individuellt läxplugg med möjlighet till enskild förkovran ersattes med gruppundervisning. Skolans primära uppgift blev att fostra till den modernistiska socialstaten välanpassade medborgare.

I samma anda och med tillämpning av samma idésyn grundlades dessa år en kulturpolitik, som även den kom att lämna viktiga bidrag till utvecklingen av den svenska social- och enhetsstaten.

Utbildnings- och tillika kulturminister under dessa formativa år (1967-69) var Olof Palme. För det kulturpolitiska programmet och dess genomförande avdelade Palme departementsrådet Roland Pålsson. De fria och sköna konsternas utövare ersattes med fackligt organiserade "kulturarbetare".

Medierna beroendeställs statlig finansiering
Ett viktigt instrument för den nya kulturpolitiken var det statliga kulturtidskriftsstödet, vars handhavande var direkt underställt Roland Pålsson. Han och ingen annan avgjorde vilka tidskrifter, som skulle erhålla sådant stöd och vilka som inte skulle få stöd. På samma sätt kom presstödet att spela en viktig roll för att föra tidningar med svag egen ekonomi beroende av statlig finansiering - se den utmärkta skriften "Presstöd med röda gullband" av Carl Swartz. Paradexemplet är Svenska Dagbladet ("Den borgerliga oppositionens huvudorgan"), som sedan presstödets införande kunnat kvittera ut sammanlagt i storleksordningen 2 000 miljoner kronor! Självfallet är detta en viktig förklaring till tidningens alltmer uddlösa kritik mot den svenska enpartistaten och därmed också till den i Sverige tilltagande konformismen...

Pålsson var myckt tydlig i sina ambitioner att med statliga styrmedel diktera de ekonomiska villkoren för kultur- och samhällsdebatten. Palme var lika tydlig när det gällde motiven för att inte tillåta en från staten oberoende annonsfinansierad radio och TV.

Med Palme-Pålsson fick Sverige en kultur- och mediapolitik som skulle - ett av Pålssons uttryck - "säkerställa radikalismen och effektiviteten i massmedia". Genom denna politik ville man "bygga in anti-institutioner i massmedia så att de intellektuella kan utveckla en hög grad av autonomi" (1) Exakt med de orden uttryckte sig Pålsson i ett intervjusamtal jag hade med honom 1967 och som finns publicerad i tidskriften ORIGO (4/1967). Med "intellektuella" avsågs de kadrer vänsterradikala, som dess år formligen ockuperade kultur- och samhälls-redaktionerna på radio, TV och de stora tidningarna och som sedan genom åren befäst sina positioner. Och genom "livslönesystemet" kunde av staten "godkänna" författare övergå till att bli "autonoma samhällsdebattörer" istället för att söka sin försörjning genom att skriva böcker, som det finns människor som vill köpa. "Livslönen" hade de ju en gång för alla säkerställd. (2)

Ytterst syftade denna kultur- och mediapolitik till att röja väg för vad som kallades "Det möjliga samhället". Roland Pålsson utkom också med en bok med just titeln: "Det möjliga samhället - tankar om politik och kultur". Boken utkom 1967 - ett år då det talades mycket om "nyvänster" och "förändring".

Kulturtidskriftsstödet instrument för statsstyrd konformism
I ORIGO-samtalet 1967 konfronterades Roland Pålsson med det sätt, på vilket det statliga kulturtidskriftsstödet redan då användes som instrument för att favorisera tidskrifter med "rätt" inriktning. Exempelvis kunde jag visa att ABF;s tidskrift Fönstret hade fått ett sju gånger så stort stöd som Medborgarskolans tidskrift Tidsspegel och att Ord och Bild hade fått 120 000 kronor samtidigt som ORIGO bara hade fått 8 000 kronor. Vid den här tiden var dessa båda senare varandras huvudkonkurrenter. Att Ord och Bild hade fått 15 gånger mer än ORIGO var något som även Pålsson hade svårt att hitta någon bra motivering till. Det var "historiskt betingat" försökte han förklara det och skulle påföljande år rättas till. Så skedde emellertid inte och ORIGO tvingades att upphöra med sin utgivning.

Detta lämnade ibland högst betydande bidrag till tidskrifter med en riktning som de av regeringespartiet utsedda kulturkommisarierna ansett sig kunna "godkänna" och samtidigt avslå ansökningar från "obekväma" tidskrifter är något som kunnat fortgå i flera decennier, snart ett halvt sekel.

Man skall också komma ihåg att det inte bara är det av staten beviljade grundstödet ("produktionsstöd") respektive ickestödet som har betydelse. Till detta kommer att det är bara tidskrifter, som beviljats grundstöd som kan vara med om att dela på de miljoner som därutöver delas ut som "utvecklingsstöd" (tidigare kallat "projektbidrag"), men inte nog med det. Dessutom är de tidskrifter, som erhåller kulturtidskriftsstöd, när det gäller bibliotekens upphandling. Denna upphandling sker nämligen nästan enbart av tidskrifter, som erhållit kulturtidskriftsstöd och på det sättet fått Kulturrådets "auktorisation". Detta lite mer indirekta styrmedel förstärktes näromåret genom ett särskilt statligt "prenumerationsstöd" enligt följande modell (citat ur regeringspropositionen om "utvidgat stöd till kulturtidskrifter"): "Mot bakgrund av att många kulturtidskriter under senare år har vidkänts ett stort prenumerationsbortfall föreslår regeringen att det inom ramen för det statliga kulturtidskriftsstödet skall inrättas ett statligt prenumerationsstöd, som syftar till att kommunala bibliotek årligen skall erbjudas teckna en provprenumeration på dem av de kulturtidskrifter som erhållit statligt tidskriftsstöd och som biblioteken tidigare inte prenumererat på" .

i stor utsträckning sker via kulturtidskrifterna. Det är genom dessa som nya debattörer upptäcks och lanseras. Kulturtidskrifternas nedläggning förlorade sitt forum. Samtidigt har den svenska staten i decennier understött en hel flora tidskrifter inriktade på att "förändra" det venska samhället i riktning mot vad Pålsson kallade "det möjliga samhället" - ett samhälle som hämtade sina förebilder från Hoeneckers DDR och Castros Cuba.

Det av Palme-Pålsson på 60-talet införda statliga kulturtidskriftsstödet har under decennier fungerat som ett instument för att successivt utveckla institutionella förutsättningar för en kultur- och samhällsdebatt med en till socialistiska förändringsmål anpassad inriktning.

Det är heller ingen slump att kommunisterna-vänsterpartiet är det parti, som under årens lopp varit ivrigast att förespråka ständigt ökade anslag till olika former av statligt kulturtidskriftsstöd. Tidskrifter som stått och står nära kommunisterna-vänsterpartiet har ju vid anslagsfördelningen genomgående gällt som "mest gynnad nation".

På detta sätt har det i Sverige utvecklats ett kultur- och debattklimat, som skiljer sig från omvärlden på ett sätt och i en utsträckning, som får vårt land att framstå som mer "sovjetiskt" än något av de länder som lyckades frigöra sig efter Sovjetunionens sammanbrott. Bara en weekendtur till Estland eller Polen räcker för att ge den som tvivlar nyttiga tankeställare.

Brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter
Hela konstruktionen med det statliga kulturtidskriftsstödet står i uppenbar strid inte bara med den svenska konkurrenslagstiftningen utan öven med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen ingår i Romfördraget från den 4 november och har (omsider) ratificerats av Sverige (3).
Konventionen stadgar enligt Artikel 10 om skydd för yttrandefrihet enligt följande: Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Det statliga kulturtidskriftsstödet är ett flagrant utslag för "offentlig myndighetsinblandning" vad gäller rätten att "ta emot och sprida uppgifter och tankar". Det statliga kulturtidsskriftsstödet står också i strid med konventionens Artikel 14, som stadgar om förbud mot diskriminering. Artikeln lyder:
Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Att Kulturrådet i sin bidragsbeviljning tillämpar diskriminering med avseende på "politisk åskådning" är ostridigt och framstår som särskilt uppenbart, när det gäller bidragsansökningar som inkommit från kristna tidskrifter.

Antag att någon av de länder som forna Sovjetunionen inklusive Ryssland - skulle tillämpa en ordning där en statlig myndihet på sätt som sker i Sverige beviljade vissa tidskrifter finanieringsstöd och andra inte. Detta hade varit direkt diskvalificerande i samband med dessa länders ansökan om medlemskap i Europarådet - den institution som har som sin viktigaste uppgift är att bland medlemsländerna värna om Euroakonventionens efterföljs. I konsekvens med detta borde Sveriges medlemskap med hänvisning till såväl kulturtidskriftsstödet som det allmänna presstödet ifrågasättas.

Ingen debatt
De principfrågor som det statliga kulturtidskriftsstödet liksom presstödet aktualiserar diskuteras aldrig vare sig i medierna eller i Sveriges riksdag. Naturligtvis heller inte i kooperativ som Svenska Tidningsutgivareföreningen eller Svenska Journalistförbundet. Här som när det gäller många andra för en vital demokrati betydelsefulla frågor råder tigandets samsyn.

___________
(1) Just genom uttrycket "bygga in" visar Roland Pålsson att han var påverkad av den revolutionsstrategi, som den italienske kommunisten Antonio Gramsci utvecklade i olika skrifter gjorde sig till tolk för, vars huvudtanke är att "inifrån erövra de borgerliga institutionerna".

(2) Det är högst tveksamt om livslönesystemet resulterat i att "de utvalda" blivit mer produktiva som författare. Det lär finnas exempel på "utvaldza" som - sedan de "utvalts" - inte skrivit en enda bok. Att kartlägga detta borde vara en intressant uppgift för nåon av de stora tidningarnas kulturredaktioner.

(3) Konventionen återges i sin helhet på NKMR:s hemsida (www.nkmr.org). Där påpekas särsilt att "preambulen till Europakonventioen har omsorgsfullt uteslutits ur Sveriges Rikes Lag".