Hela den följande texten är Copyright 2005 Leif Erlingsson men får fritt spridas i sin helhet enligt
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons License.


http://mormon.lege.net/lamna/

15 år med mormonerna

I denna version av fyra korta essäer om min erfarenhet av den religion som kallas Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga; Mormonerna, så har jag bytt ut flertalet personnamn mot något annat. Dock är Thomas F. Rogers samt Eugene England ej ändrade:


Varför dessa långa avskedsbrev?
av Leif Erlingsson
måndagen den 24 januari 2005

För människor som aldrig har varit medlemmar av en kult eller för människor som fortfarande är medlemmar av kulten är det svårt att förstå varför de som lämnar ältar så mycket.  Den kult jag har erfarenhet av är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga; Mormonerna, och det är därför dem jag nu skriver om.

``Varför dessa långa avskedsbrev?  Varför räcker det inte att säga upp "prenumerationen"?'', är en fråga och ett argument som i olika formuleringar ibland dyker upp från såväl vanligt folk som t ex troende mormon-apologeter.

Utan att vilja såra någons känslor så måste jag ändå meddela att den som använder detta argument visar att han eller hon inte har en aning om vad det handlar om.  I den troendes fall så beror det på att han/hon inte har varit där.  I icke medlemmens fall faktiskt likadant.

Jag menar inte detta illa på något sätt, vare sig icke medlemmen eller den aktive Sista Dagars Helige har faktiskt möjlighet att förstå vad det handlar om.  Det vill säga, om man inte får det förklarat för sig.  Det kan nog iallafall icke medlemmen ta till sig, om än ej den rättroende mormonen.

Det handlar givetvis om att göra upp med något som sitter oerhört djupt.  Se på mig - det gick 10 månader efter att jag formellt lämnade mormonkyrkan innan jag kände mig bekväm med att bryta "visdomsordet" [förtydligande: jag gav mig själv i nyårslöfte att bryta visdomsordet, och gjorde sedan så den 16 januari 2005].  Jag - vi - har byggt upp våra liv kring detta tankesystem.  Tror du att vi är Svenskar?  Vi "låtsas" vara svenskar, för att inte oroa grannarna.  I själva verket tillhörde vi en främmande kultur.  Vi var goda kameleonter.  Det förväntades vi vara.  Vi skulle "leva i världen, men inte av världen".  D v s  omvärlden skulle uppfatta oss hyfsat normala - vi skulle inte låta dem förstå de mer udda delarna av vår kultur innan vi lyckats dra in dem i den - men vi skulle själva känna oss annorlunda, speciella, utvalda.

Vi har satsat ALLT, all vår tid, alla våra pengar, alla våra medel - känslomässigt iallafall - för mormonevangeliets uppbyggnad.  Vi har varit så fullständigt comittade att vi skulle ha gått in i döden för detta.  Då är det inte bara att vända i dörren och "säga upp prenumerationen".

Den som tror det har inte förstått hur djupt vårt engagemang gick.  I den troende mormonens fall beror detta på att de för att skydda sig själv intalat sig att "[vi] inte trodde på djupet", "inte egentligen", "inte som [han/hon] tror".  För någon som verkligen tror kan förstås inte falla ifrån, inte om man verkligen hade ett vittnesbörd.  Alltså hade vi egentligen inte ett riktigt vittnesbörd, inte som de själva.  (Att de inte heller har ett "riktigt" vittnesbörd vet de förstås inte om. :))

I icke medlemmens fall beror det helt enkelt på att de/du inte själv har erfarenhet av hur djupt en kult engagerar.  Se på Jim Jones Peoples Temple/Jonestown, Heaven's Gate, Waco Branch Dividians, o.s.v..  Människor är i den verkliga verkligheten faktiskt beredda att offra ALLT för sin tro.  Det är vad som krävs av en rättrogen Mormon.  Det upprepas varje gång du "går igenom templet".  Om du inte har varit beredd att offra ALLT för din tro, då har du inte varit en rättrogen Mormon.  Eller vad det nu är för kult du har tillhört.  Det är likadant i allihopa.

Detta engagemang, som ofta går djupare än äktenskapliga eller andra familjeengagemang - du kan bryta en sådan relation för att rädda din relation till kulten - är inte något man "säger upp" så som man säger upp en Det Bästa prenumeration.

Eftersom engagemanget har varit större än något annat engagemang - för många av oss iallafall - så är också arbetet att bryta detta engagemang på ett psykologiskt ickedestruktivt sätt (som alltså inte förstör den egna självkänslan och självrespekten), bland de allra svåraste och tuffaste saker man kan företa sig.

Psykiatrin har ingen aning om detta.  Människor förstår helt enkelt inte.  Några få sektexperter förstår.  Och vi som har varit där begriper förhoppningsvis till slut hur det ligger till.  Gör vi det, kan vi hela oss själva.  Gör vi det inte så kommer vi kanske att vara sårade länge.  Om vi var så engagerade som jag antytt.

Jämför med en ung muslim som är beredd att gå in i döden för sin tro med en sprängladdning om midjan, men dagen före förstår att hans religiösa tro inte var sann (om detta nu skulle inträffa).  Tror du att han med en axelryckning "säger upp prenumerationen"?  Jag tror inte att du tror det.

Den mormonska tron är inte mindre fundamental är deras som går i döden för Islam eller någon annan religion.  Ett så djupt engagemang, som går före den egna säkerheten och alla andra hänsyn, är djupare än vad man enkelt kan föreställa sig.  Och det kräver ett oerhört arbete att motivera för sig själv varför man lämnar detta.  Därför böcker, essäer och långa utträdelsebrev.

Jag har faktiskt själv skrivit några kortare essäer, där jag för varje essä trängt djupare in i mina egna psykologiska skäl först för att lämna mormonkyrkan och i den senaste för varför jag blev mormon och hur det gick till när jag fick mitt mormonska vittnesbörd.

De följer här nedan.


Den första texten här nedan tillkom ursprungligen redan lördagen den 8 januari 2005, men blev inte färdigediterad förrän söndagen den 23 januari 2005.  Därefter följer texter från måndagen den 27 december och torsdagen den 30 december 2004 om varför jag lämnade mormonkyrkan och hur det kom sig att jag "vaknade".


Hur jag kom att bli medlem i mormonkyrkan
och varför jag blev så besviken på den 15 år senare

Jag döpte mig onsdagen den 31 augusti 1988 c:a klockan 18:30 i Gubbängens kapell.  Sex veckor tidigare hade jag börjat lyssna på missionärerna.  Varför?

Att jag överhuvudtaget lyssnade på missionärerna var faktiskt inte för att jag alls var intresserad utan för att jag sju år tidigare hade gett ett löfte till en därefter avliden släkting, som hade burit sitt vittnesbörd om frälsningsplanen för mig i hennes kök efter att jag hade bott hos henne i en vecka.  En vecka under vilken jag upprepade gånger vägrat följa med till olika aktiviteter i kyrkan, inklusive söndagens möten.

Detta var i Dixon i Kalifornien.  Den där sista dagen, i hennes kök, hade jag sagt att jag inte var redo att undersöka mormonkyrkan, men att jag skulle göra det när jag var redo.

Sju år senare, efter att tre dagar i rad på olika tider på dagen ha stött ihop med missionärerna på väg hem från tunnelbanan, och första gången "antastats" av dem (Syster McFadden [namn ändrat] var ökänd för hennes "street contacting", hennes "hejsan"), och därefter själv hejat, men inte varit intresserad av "religiösa galningar", så fick jag hur det än var en broschyr "Joseph Smiths Vittnesbörd" i handen.  (Vi gick samma väg till våra respektive lägenheter från tunnelbanan i Gubbängen, där jag då bodde.)

När jag kom hem och tittade i den så insåg jag att det var "Mormonkyrkan", den jag sju år tidigare lovat att undersöka "när jag var redo".  Nå, det hade gått sju år och jag kände mig ganska världsvan vad gäller att lyssna på religiösa "nut cases", efter diverse besök på olika new-age föreläsningar, läsandet av många olika böcker om livsåskådning och efter att i c:a 5 år ha lagt allt sådant grubbleri på hyllan och bara levt mitt liv.

Mina värderingar är sådana att ett löfte är ett löfte, och jag hade ju som sagt faktiskt lovat, även om det bara var för att komma ur en jobbig situation.  Men jag trodde inte att någon skulle kunna lura in mig i någon sekt, jag som hade läst så mycket om olika livsåskådningar och som framgångsrikt undvikit alla möjliga olika värvningsförsök av olika sekter på olika storstäders gator från Chicago till Stockholm.  Samtidigt kunde det ju vara intressant att äntligen få veta vad det var för religion min nu döde släkting egentligen hade tillhört, och blivit väldigt aktiv i på gamla dagar.  Jag tänkte att "de gör snart bort sig", och så kan jag peka på hur det de säger inte går ihop, och så kan jag ärligt och uppriktigt vända dem ryggen.

Men de träffade någon slags känslomässig nerv hos mig, som jag inte visste om.  Jag uppfattade det som att jag inte hittade några fel - kanske den svaghet jag i dag genom psykologundersökningar av min intelligensprofil känner till är en del av förklaringen, för jag har en rejäl "dip" i min intelligens vad gäller samband och helheter.  Aldrig förr hade jag faktiskt BÖRJAT lyssna på en sekt.  I dag vet jag att det är detta att BÖRJA lyssna som är farligt.

Det allra första som hände när jag ringde tillbaka på numret i broschyren "Joseph Smiths Vittnesbörd" var att syster-missionärerna drog iväg med mig till ett omvändelsedop i Västerhaninge (ja, det bröt mot missionärsreglerna för att det var utanför församlingen, men detta var resultatorienterade missionärer som struntade i regelboken om den var till hinder för arbetet).  Jag hade inte mer än ringt förrän de sa till mig att möta dem för att ta tunnelbanan till ett evenemang "de skulle kidnappa mig till".  Det visade sig som sagt vara dopet som höll på.  Fayden Mathebula [namn ändrat] talade.  Jag blev faktiskt lite imponerad.  Jag vände mig efteråt till första bästa medlem, som råkade vara biskopens hustru.  Hon visade sig vara vettig att tala med.  Jag blev mer imponerad.  Jag gick med på att träffas för en lektion.  Vi träffades i Gubbängens Kapell - de var ju systermissionärer och jag var ungkarl.

Dessutom gjorde missionärerna vid denna tid varje lördag olika aktiviteter med undersökare och medlemmar, det var brännboll på Djurgården med ungdomar och missionärer från hela länet, det var actionrullar på videon i Gubbängens kapell - det är sant!  En del av de filmer vi såg där är definitivt inte "godkända" av kyrkan.  Missionärerna bröt alla möjliga regler, och gav därmed mig intrycket av en mycket mindre rigid religion än den senare visade sig vara.  Och de ordnade en fantastisk "love-bombing", vilket givetvis var mycket verkningsfullt.  Jag var plötsligt omgiven av ungdomar som visade intresse för mina tankar och funderingar, mest unga kvinnor faktiskt.  Jag har alltid haft lättare för att tala med kvinnor än med andra män, så det passade mig bra.  Och det var givetvis också effektivt i att göra mig välvilligt inställd.  Men jag gick på djupet och läste Mormons Bok så fort jag hann.  Jag hade läst ut den långt innan jag döpte mig, endast sex veckor efter att jag träffade missionärerna.

Min stora invändning mot kristendomen hade varit treenigheten.  Här fanns en lösning på det problemet.

Det var ju intressant.  Jag läste snabbt och mycket i Mormons bok, och då jag förut inte ens hade läst särskilt mycket i Bibeln så gjorde Mormons Bok ganska mycket intryck på mig.  Jag gick framåt i diskussionerna.  De tog hem mig till en familj som också bodde utanför församlingen, i Haninge.  Även det bröt mot missionärsreglerna, men mina missionärer struntade i sånt när det kunde stå ivägen för resultat.  Där fick vi mat och trevligt samtal, det var Tage och Kerstin Westin [namnen ändrade], som båda själva hade varit på missioner och nu hade en liten familj.  De var väldigt missionärsorienterade.  För övrigt är de fortfarande bästa vänner, trots att vi nu lämnat kyrkan. Jag har enbart de bästa känslor för denna familj, och har alltid haft.  Det är mycket bra människor.

Iallafall tittade vi på den där missionärsfilmen med den där italienaren som hittar en gammal Mormons Bok utan titelblad.

Detta slår an väldigt starka känslomässiga strängar i mig.  Jag måste analysera vad det kan röra sig om egentligen.  Jag trodde att det var att Gud valde att ge mig ett vittnesbörd då, men om man tänker efter så handlar ju filmen om en man som i strid mot hela sin omgivning står upp för det HAN VET är rätt.  Oavsett alla andra som säger att det är fel.  HAN VET.  Och så har det ju varit i hela mitt liv.  Jag förstår i dag att det mycket är mina autism-spektrum-svårigheter som har gjort att det har varit "jag emot världen", men oavsett orsak så har jag i hela mitt liv identifierat mig oerhört starkt med "the underdog".  Jag har själv alltid varit just "the underdog".  Medan jag skrev dessa rader så förstod jag nu äntligen processen:  Det var inte "Den Helige Anden" som "sa till mig att detta var sant", utan det var missionärer som hade fingertoppskänsla nog efter några möten att välja en film som slog an VÄLDIGT STARKA KÄNSLOMÄSSIGA STRÄNGAR i mig.  Tillsammans med vettiga människor - Tage och Kerstin Westin [namnen ändrade] är sunda och vettiga människor oavsett att de är medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga - så blev detta för mig ett andligt vittnesbörd.  Syster Lehman [namn ändrat] levererade i exakt rätt ögonblick en dop-utmaning.  Och med de starka känslor jag känt, accepterade jag.  Jag var övertygad om att det var Guds vilja.  Inte förrän jag skriver dessa rader, lördagen den 8 januari 2005, 16 1/2 år senare, så förstår jag exakt vad det var för något som hände med mig den där dagen i juli eller i början av augusti 1988.

Det var inte bara identifikationen med "the underdog".  Det var också att italienaren var en fullfjädrad idealist.  Det var och är jag själv också.  Identifikationen blev väldigt stark.

Men att acceptera ett dop - även om jag är asperianskt rigid och ett löfte är ett löfte - är ju inte hela förklaringen.  Fast i fortsättningen arbetade min hjärna på att hitta ytterligare andlig bekräftelse och få ytterligare vittnesbörd.

Jag blev faktiskt så småningom besviken på denna punkt i och med att jag hade förväntat att dessa ytterligare vittnesbörd skulle bli större och tydligare med tiden, tills jag skulle ha en fullständig kunskap om evangeliet och sanningen.  Jag tänkte på det ibland, men jag omtolkade min tro så att den skulle passa ihop med verkligheten.  Jag hade helt enkelt missuppfattat det där med att jag skulle få väldigt mycket starkare vittnesbörd med tiden, tänkte jag.  Och allt som kunde tolkas som ytterligare vittnesbörd tolkade jag givetvis så.

Detta att jag nu förstår hur mitt "vittnesbörd" skapades är ett stort genombrott för mig.  Skälen till att jag blev Mormon, till att jag tillät mig själv att manipuleras till att bortse från en del uppenbara och en del mindre uppenbara fakta är mina egna känslor.  Skälen till att jag inte längre är Mormon är också mina känslor.  Mina värderingar då är desamma som nu.  En del av de fakta som jag då inte undersökte har i dag blivit alltför tydliga för mig för att jag ska kunna ignorera dem.  Och därför har mina värderingar tvingat mig att lämna mormonismen.

Det finns mycket bra också i kyrkan.  Det gör det väldigt svårt att ta moralisk ställning till kyrkan, och det är exakt därför jag kontinuerligt lägger mycket krut på hur jag ska förhålla mig.  Ska jag gå ut och varna människor, med den kunskap jag har?  Eller ska jag hålla tyst?  Jag tror nog att människor har rätt att förhålla sig till verkligheten, snarare än till vad de pga vilseledande och bristfällig information tror vara verkligheten.  Iallafall om de vill det.  Det är inte lätt.  Sveriges mest kände expert på manipulation blev själv "avprogrammerad" mot sin vilja ur Moon-rörelsen.  Samtidigt som hon är tacksam över det anser hon att riskerna med detta förfarande överväger nyttan.  Manipulerande rörelser ställer oerhört svåra moraliska frågor på sin spets.  Jag har aldrig haft anledning att tänka så mycket på moral och etik som efter att jag lämnade mormonkyrkan.  Just för att jag genom min kunskap ju har ett moraliskt ansvar.  Det ansvar som kyrkans ledare inte tycks ta.  Kunskap ger ansvar.  Det är ju även något som man lär sig i kyrkan, men då i sammanhanget att om man har kunskap om mormon-evangeliet så har man ett ansvar att sprida det till stackare som växt upp utan denna välsignelse.

Jag har mycket respekt för mycket i kyrkan, och för nästan alla medlemmar.  Undantaget är bl a några av generalauktoriteterna, som inte förtjänar min respekt i och med deras oärlighet och hyckleri.  Samma gäller ett antal mycket lärda "apologetiker", som snärjer in oss i oändliga filosofiska resonemang (för att få oss att titta på bisaker istället för på huvudfrågorna) för att försvara det som inte borde försvaras.  De förtjänar inte heller min respekt.  Men jag har den allra största respekt för alla goda människor i kyrkan som gör sitt bästa för att leva goda liv, även om de i vissa avseenden byggt sina liv på vanföreställningar och felaktiga "fakta".

En sådan god människa är just nu - 2004/2005 - tempeltjänare.  Han menar att jag är för närsynt, och att jag inte ser den fulla bilden.  Så här skrev han (Thomas F. Rogers) t ex i ett mail:

``Maybe it was Dostoyevsky, a kindred soul, who taught me about the paradoxical nature of so much in life.  In any event, I believe in living with paradox and ambiguity--and, oddly, do so with relative ease--because I see, for instance, so much great good coming from lives informed by the faith you and your family once adhered.  My sense of its value is almost daily enhanced at the Sweden Stockholm Temple as I see the response here and witness the mood and character of those who come here from Russia, Finland, Norway, Lithuania and, yes, Sweden--particularly the Swedes from outlying areas.''

En av hans barndomsvänner, Eugene England, menade att kyrkan är sannare än evangeliet.  Dvs att trossystemets objektiva sanning inte är det viktiga, utan att det viktiga är att det ger ett bra ramverk inom vilket man kan leva goda liv.  Att det alltså inte objektivt sett måste vara sant.  Eugene England är/var en mycket känd intellektuell medlem av mormonkyrkan, grundare av tidskriften Dialouge och en av professorerna på BYU; Brigham Young universitetet.  Många trofasta sista dagars heliga såg med stor misstänksamhet och skepsis på honom.

Personligen ser jag dock stora risker med den auktoritetstro som finns i kyrkan.  Att mormonkyrkans ledare representerar Herren (Kristus).  Det leder ofta till översitteri och till att man t ex har skyllt på offren i många övergreppssituationer.   T o m  i ett generalkonferenstal har en Apostel lagt en del av skulden för övergrepp på offren för dessa övergrepp.  Om bara inte medlemmar hade trott så förjordat bokstavligt på mormon-evangeliet så hade det varit en väldigt trevlig social förening.  Men kanske svårt att motivera till alla dessa tempel och hemlärarbesök, etc.

Dessutom, tack vare mitt intellekt - inte inspiration men genom mitt intellekt - fick jag förståelse och kunskap som "profeten" inte hade.  Enligt det mormonska synsättet skulle jag då undertrycka mina egna insikter och ödmjukt underordna mig mormon-profetens.  Om jag inte kan underordna mig honom, mot mitt eget förstånd och mot min egen kunskap, så kan jag enligt mormonskt sätt att se på saken inte få frälsning.  Insikten att jag hade förståelse och kunskap som inte den förmodat inspirerade mormon-profeten hade levde jag med nästan ett år, innan jag började misstänka att mormonismen kanske ändå inte var sann.  Under denna tid fick jag utstå mycket hån på Internet för att jag hävdade fakta som enligt en majoritet av "Heliga" stred mot vad profeten enligt dem hade menat.  Jag var ju fortfarande troende, så jag "pressade in" vad profeten hade sagt i min kunskap om fakta.  Internet-siten http://ldsvswar.lege.net/ är resultatet.  Jag kommer inte att röra den siten mer, då den är ett monument över detta försök, och enligt mitt förmenande representerar det bästa som härvid kan göras för att sammanjämka en tro på mormonismen med de fakta som där beskrivs.  Det finns mormoner med tillgång till dessa fakta som i dag tror ungefär som jag gjorde när jag skrev den siten.

Martin Luther King Jr. sa den 4 april 1967 att "En tid kommer när tystnad är förräderi".  Jag tror att denna tid inträffade kring april 2003.  Jag blev oerhört besviken på mormon-profeten vid mormonkyrkans generalkonferens den månaden, när han faktiskt gick någon slags balansgång för att stödja de krafter som håller på att underminera fred, frihet och rättvisa i hela världen.  Mormonprofeten hänvisade till skriftställen om att krig är OK för att försvara sina hem och familjer.  Alla som inte har lurats av krigslögnerna vet att det krig som påbörjades på allvar torsdagen den 20 mars 2003 i Irak av USA m fl inte på minsta sätt handlade om försvar av amerikanskt territorium.  Jag visste det och miljoner människor visste det.  Men antingen visste inte mormonprofeten det, eller också förrådde han såväl mormon-evangeliet som USA och medlemmarna av mormonkyrkan, genom sitt försiktigt formulerade stöd för kriget och krigsherrarna denna dag - medlemmarna förstod det som stöd och något tillrättaläggande har aldrig skett.  Detsamma gäller givetvis alla som haft kunskap om de verkliga förhållandena men har valt att hålla tyst om dessa.

Om tystnaden beror på förräderi eller okunskap är faktiskt lika illa vilket som, eftersom "profeten" ska leda "de heliga".  Det får inte vara så att en av de "heliga" genom sin egen visdom och kunskap har insikter och kunskap som etiskt förpliktigar honom till ett ställningstagande i strid med "profetens".  Eftersom detta är att "kritisera profeten".  Och eftersom detta betraktas som avfall eller på gränsen till avfall av medlemmar.  I mitt fall såg jag - och ser jag - det som en etisk förpliktelse att "varna min nästa".  Även således andra "heliga".  Trots att det av dem uppfattades som att jag uppmuntrade till avfall.

När en persons samvete tvingar någon att agera "mot profeten", då är det något som inte stämmer.  För den rättrogne sista dagars helige är saken enkel:  Det kan inte vara så, alltså är jag ond.  Den rättrogne sista dagars helige måste tänka att jag ljuger och att jag har lögnens ande och att jag vill människor illa.  Så blev jag också bemött av ganska många, även av mycket gamla och goda vänner - som jag trodde.  Men för en rättrogen sista dagars helig går lojaliteten till mormonkyrkan före alla andra lojaliteter.  Till och med före familjeband.  Jag är lyckligt lottad genom att min familj kunde upptäcka sanningen om mormonkyrkan snarare än att stöta bort mig, men det kunde ha gått mycket illa.  Jag var mycket rädd.

Själv känner jag att tiden faktiskt är här, när tystnad är förräderi.  Det tycks mig att det är dags för en andra "väckelse".  Inte en religiös då utan att vi på nytt samlas kring de grundläggande parollerna fred, frihet och rättvisa.  Om mormonkyrkan hade varit sann, då skulle profeten i enlighet med vad Moroni gjorde i Alma 62:1-4 i Mormons Bok ha sörjt för deras skull som hade gjort uppror emot sitt land och även emot sin Gud och han, profeten, skulle likt Moroni ha upprest frihetens standar på varje ort på sin väg till Washington DC.

Men mormonkyrkan är inte sann, utan den är tvärtom en del av den korruption som förtrycker och förgör fred, frihet och rättvisa.  Det är mitt vittnesbörd.  Jag har öppnat min mun och mitt tangentbord nästan glöder, se t ex
http://uscrisis.lege.net/perfectstorm/
http://uscrisis.lege.net/valfusk2004/
http://lege.com/leif20050122/


Leif Erlingsson
söndagen den 23 januari 2005


Måndagen den 27 december och torsdagen den 30 december 2004 skrev jag de följande två texterna:


Mormonkyrkan och mina skäl att lämna den

Fram till den 15 mars 2004 var jag en helt aktiv medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga dvs Mormonkyrkan.  Och hade så varit sedan mitt omvändelsedop den 31 augusti 1988.  Under dessa dryga 15 år var jag övertygad om att Gud hade talat direkt till mitt hjärta så att jag utan tvekan kunde veta att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga verkligen var Jesus Kristus egen och enda kyrka på jorden, och att Gud verkligen ville att jag skulle vara medlem av denna kyrka.  Detta starka vittnesbörd bar jag ofta och övertygande till andra, som lärare eller som medlemsmissionär.  Jag ansåg mig på samma grund veta att Mormonkyrkans ledare var sanna Guds tjänare och att Mormonkyrkan var den enda sanna kyrkan.  Jag skrev ett vittnesbörd om detta som slutade med orden:  "jag har stärkts i min tro så att jag i dag har en fast och stark tro som inte rubbas av människoargument.  Gud har ju talat till mig, direkt till mitt hjärta, och ingen människa har makt att ändra på det.  Jo, det finns en, och det är jag själv.  Om jag själv väljer att förlora min tro, då är det möjligt för Gud har givit mig fri vilja, allt är möjligt.  Men jag hoppas och ber att jag aldrig ska välja något så ont!"

Som ni förstår handlar detta om mycket starka känslor.  Känslor som jag har haft, och aldrig kan förneka.  Uppenbarligen har en djupt liggande och mycket stark önskan om en levande tro väckts hos mig av mormonernas budskap.  De uppmuntrade mig intensivt och förklarade att Gud hade gett mig sanningen.  I dag kan jag med gott samvete vidgå en sak, och endast en sak.  Nämligen att det för mig personligen uppstod en mycket djup inre övertygelse om att det var min väg att bli mormon.  Jag kände dock inte att budskapet i mitt hjärta hade varit att denna lära var den enda sanna, utan det var min egen slutsats, ivrigt påhejad av mormonmissionärerna.

Allting vi går igenom ger oss erfarenhet och livsvisdom.  Jag är därför inte bitter.  I dag, efter uppvaknandet, förstår jag att mormoner ofta inte mår särskilt bra.  Det handlar om en andlig och intellektuell tvångströja.  Man är trygg och säker, tills man blir hindrad av den.

Hur kom det sig då att jag vaknade upp, och började ifrågasätta och så småningom grundligt undersöka min religion?

Jag är och har alltid varit idealist och jag uppfattade det mormonska evangeliet som ett idealistiskt budskap.  Det finns mycket från mormonismens historia härvidlag att ösa ur.  De flesta som kommer in som vuxna är antagligen idealister som vill tjäna mänskligheten.  Jesus lärde att om man tjänar främlingen och de lidande, tjänar man Honom.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tar inte moralisk ställning mot sådant som bryter mot dess egna läror.  Det amerikanska anfallskriget mot Irak våren 2003 är ett exempel på sådant som får stöd av flertalet amerikanska mormoner, inklusive deras ledare.  Ett annat är att okritiskt och offentligt stödja minskade medborgerliga rättigheter!

Istället förordar man navelskåderi och att medlemmarna ska koncentrera sig på sin "personliga värdighet": hur många hemlärarbesök man gör, hur mycket tionde man betalar, att man låter bli onani etc etc.  Tanken är att man genom sitt eget goda exempel ska förbättra världen.  Och vill "världen" inte omvända sig och bli mormoner så får de skylla sig själva.  Medlemmar, som tror mer på Kristi läror om att känna broderskap med alla folk, tystas med att de inte ska tänka så mycket på vad som sker i världen.  Det var likadant under Vietnam-kriget, har jag nu lärt mig.  Kyrkans medlemmar ska inte lägga sig i politik, utom när det passar kyrkans ledare.

På 1800-talet var inte Mormonkyrkans ledare rädda för att försvara kyrkans värderingar, i vilka ingick att ta hand om de fattiga och nödlidande.  Man arbetade ofta i vad som har beskrivits som i en kommunistisk anda, innan kommunismen fick dåligt rykte.  I dag aktar man sig noga för att stöta sig med storföretagen och med den allt mäktigare kristna högern.  Man vill hålla sig väl med makten.  Som idealisk politisk styrelseform ser man teokrati - alltså inte demokrati - utan envälde under Kristus.  Därför växer inställningen att demonstrationer, yttrandefrihet och fredsarbete är något löjligt och skadligt.

Mormoner som regelbundet besöker templet minns, om de tänker efter:  Vem var det som lovade att ta jordens skatter, och med guld och silver köpa arméer och flottor, falska präster som förtrycker, och tyranner som förstör, och att regera i blod och skräck på denna jord.  Jo, Lucifer.  Och de kommer då också ihåg att Elohim (Gud Fadern) med stort eftertryck sade:  "Gå bort!" För den som är en aktiv och tempelbesökande Sista Dagars Helig i dag måste det kännas splittrat att å ena sidan tro att det är Lucifer själv som regerar i blod och skräck på denna jord, och att å andra sidan Profeten ger sitt stöd till de "evangeliskt" höger-kristna som fört angriparen George W. Bush till makten.  För att hantera en sådan motsägelse måste man helt upphöra med att bry sig om sin omvärld och endast fokusera sin egen navel och sin egen personliga rättfärdighet.

Man behöver inte undersöka mormonismens grunder för att förstå att det är något som är helt fel med Mormonkyrkan.  I dag är det maktens kyrka.  Tidigare trodde jag att mormonerna skulle rädda världen.  Men i dag ser jag att de snarare är en del av problemen.  Inte, som jag felaktigt trodde, en del av lösningen.  Det var när jag insåg detta, som jag började undersöka mormonismen på nytt.  Och när jag lyfte på locket stank det.

Det stinker
 a) när man ser intellektuella medlemmar som farliga medlemmar,
 b) när man ser sanningen som farlig,
 c) när man genom avtal censurerar alla som i dag får tillgång till mormonernas historiska arkiv.
 d) när man utesluter medlemmar för att de skriver sanningen.

Mormonkyrkans historia är en enda stor stinkande byk.  Grundaren Joseph Smiths mål var t.ex. att bli kung över hela jorden.  Han blev mer och mer berusad av sin makt. Mormonkyrkans nuvarande ledarskap tycks gå i samma fotspår.  Enskilda medlemmars andliga lidanden och oförrätter spelar inte någon roll.  Det finns i Mormonkyrkan ingen möjlighet att få rätt mot en ledare som missbrukar sin ställning mot en troende medlem.  En sådan måste vörda ledarna som Guds ställföreträdare på jorden.  Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hindrar andlig och personlig utveckling genom sin hållning att medlemmar aldrig ska tvivla, ifrågasätta eller tänka själva.

                                        Leif Erlingsson

Kontakta mig gärna.  Min e-adress är: leif@lege.com.


Hur det gick till att jag vaknade

Här ovan finns "Mormonkyrkan och mina skäl att lämna den", en artikel om varför jag lämnade Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.  Punkterna a) till d) i den texten visar vad som fick just mig att omvärdera trovärdigheten hos kyrkans ledare och kyrkans egen litteratur.

Att jag alls fick kunskap om dessa punkter (a till d) berodde på en slump, men hade samband med att jag försökte förstå varför så många Sista Dagars Heliga inte agerade och trodde enligt hur jag själv uppfattade evangeliet och Mormons Bok.  Jag mötte nämligen ett intensivt motstånd, motvilja och misstro från andra Heliga i medlemsforum på Internet och i privat kommunikation när jag argumenterade för fred och medborgerliga rättigheter, mot ett specifikt krig.  Mina motiv för fredsarbete, etc, blev grundligt ifrågasatta.  Efter att under ungefär ett års tid ha utsatts för denna motvilja och misstro, beslutade jag en dag helt enkelt mig för att forska i orsakerna.  Jag kunde inte hitta dem i Bibeln eller i annan av kyrkans litteratur, så jag blev tvungen att titta utanför kyrkans säkra källor, som jag då tänkte.  Detta var en bit in i december 2003.

När min hustru Ylva och jag reste till Salt Lake City och Provo, Utah i september 1990 för att bl.a. gå igenom Salt Lake Temple på ettårsdagen av vår tempelvigsel i Västerhaninge (8 september 1989), så köpte jag på Deseret Books antingen i Provo eller i Salt Lake City boken "Salamander: The Story of the Mormon Forgery Murders" av Linda Sillitoe och Allen Roberts. (Signature Books, 1989, http://signaturebooks.com/salamand.htm )  Jag hade nämligen hört talas om Mark Hofmann och "the Mormon Forgery Murders" på Usenet News (Internet, före webben) när jag hade deltagit i diskussioner för att omvända människor till den enda sanna läran, som jag ju trodde.  Så när jag hittade en bok som i detalj och med kriminalteknisk expertis behandlade ämnet så köpte jag givetvis den.

Det som gjorde att jag 13 år senare beställde "Faithful History" (Ed. George D. Smith, Signature Books, 1992) var att jag kom ihåg en referens till en konflikt mellan kyrkans historiker och kyrkans ledarskap, som jag tror att jag läste om i "Salamander: The Story of the Mormon Forgery Murders".  Det finns också en annan möjlighet, nämligen att jag råkat höra ett samtal mellan två andra personer när jag och min hustru besökt något av de historiska museerna i Salt Lake City.  Jag är faktiskt inte säker på vilken av dessa källor - eller om det rentav var båda - som fanns i mitt bakhuvud.  Men efter ett år av att själv bli baktalad och misstänkliggjord, fick det mig att associera de två sorterna av baktaleri - medlemmars mot mig och kyrkans ledare mot historikerna - med varandra.

När jag väl hade gjort denna association, så sökte jag med Google (Internet sökmotor) på "History" och "LDS" o.s.v..  Antagligen slängde jag väl in ett "Faithful" också.  Jag köpte "Faithful History", en essäsamling om hur kyrkans historia bör skrivas, med åsikter från alla läger.  Jag läste dessutom ALLA FOTNOTER.  Det var bland fotnoterna jag till fullo insåg punkt c) ovan.  Men även de övriga punkterna började bli tydliga.

Det var detta som öppnade mitt sinne till fullo för att jag ALDRIG kan få hela sanningen så länge jag värderar kyrkans ledare och kyrkans egen litteratur som säkrare än andra källor.  Jag började från den stunden tillämpa fri bevisvärdering.

Och resten är, som man säger, historia.

Givetvis, den som vill skydda sig mot denna typ av tankar ska enbart ägna sig åt sitt vittnesbörd och kyrkans, som de tror, säkra källor.  Vilket för övrigt också är de råd kyrkans ledare ger.  Så länge man följer deras råd till punkt och pricka så kan man faktiskt inte hamna utanför mormonkyrkans trossystem.


Leif Erlingsson
torsdagen den 30 december 2004


NEDAN FÖLJER det utträdesbrev jag och min familj skrev.  Det finns även en version på Engelska, som vi sände till Utah.


<Våra fullständiga namn, födelsedatum, adress och epost>

Datum: 15 mars 2004

Biskop Förnamn Efternamn
Gatuadress
Postnummer Postort
Sverige

Stavspresident Förnamn Efternamn
Gatuadress
Postnummer Postort
Sverige


Ang: Uppsägning av medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

Kära vänner, för ni är våra vänner. Vi känner oss av omständigheter som vi berör längre ned i detta brev moraliskt och etiskt förpliktigade att fatta detta oerhört svåra och smärtsamma beslut. Det är inte med glädje vi skriver detta brev och tar detta beslut, men vi är helt övertygade om att det är det enda rättfärdiga beslut vi kan ta.

Detta brev utgör våra formella utträden från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och dessa utträden gäller omedelbart. Vi upphäver härmed våra medgivanden till att behandlas som medlemmar av kyrkan och vi upphäver våra medgivanden till att vara föremål för kyrkans regler, förfaringssätt och disciplinära åtgärder. Då vi inte längre är medlemmar av kyrkan är vi heller inte underkastade eller föremål för uteslutning eller några liknande förfaranden i kyrkans domstolar. Därför begär vi att ni tillsänder oss officiell skriftlig underrättelse att ingen av oss har uteslutits eller berövats likställigheten i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men att vi inte längre är medlemmar av sagda kyrka av vår egen fria vilja och val, och att det enda skälet för att våra namn borttagits från medlemsuppteckningarna är vår egen begäran.

Vi har gett denna sak avsevärd eftertanke. Vi förstår vad ni anser om allvaret i och konsekvenserna av vår handling. Vi känner till att kyrkans handbok säger att vårt utträde "annullerar dopets och konfirmationens effekter, tar tillbaka prästadömet hos en manlig medlem och återtar tempelvälsignelser". Vi förstår också att någon av oss kan bli "återmottagen till kyrkan genom dop endast efter en grundlig intervju". (Citat i egen översättning från 1999 Church Handbook of Instructions.)

Våra uppsägningar skall behandlas omedelbart, utan några betänketider. Försök att avråda oss är meningslösa. Vi kommer inte att ändra uppfattning.

Vi begär en enkel administrativ åtgärd i enlighet med vår lagliga rätt att utöva frihet från religion såsom definierat i Svensk lag 1998:1593 "om trossamfund" utfärdad den 26 november 1998, paragraf 3 , som anger att "Ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Ett avtal eller löfte som strider mot denna bestämmelse är ogiltigt." Detta är exakt samma rättigheter som ges till Amerikaner genom den konstitutionella rätten att praktisera frihet från religion. Vi har exakt samma lagskydd, i detta avseende. Vi förväntar oss därför att detta ärende hanteras omedelbart och med full konfidentialitet. Om våra vänner, familj eller grannar får kunskap om vårt utträde genom någon annan än oss själva så kommer vi att betrakta detta som ett intrång i vårt privatliv och vi kommer att överväga juridiska åtgärder mot kyrkan. Likadant om kyrkan inspirerar till eller påbörjar rykten om något slags disciplinära åtgärder mot någon som helst av oss. Kom ihåg att vi inte längre är medlemmar.

BAKGRUND

Först vill vi säga att det smärtar oss att behöva uttrycka oss så hårt och juridiskt till våra vänner som vi gör ovan, men vi ser det som en nödvändig försiktighetsåtgärd i ljuset av många andra före detta medlemmars erfarenheter av kyrkans disciplinära åtgärder. Det är alltså från vår sida en ren försiktighetsåtgärd, och vi har ännu inte på något sätt själva upplevt något negativt i vår egen relation med er eller med kyrkan, och självfallet tror vi egentligen inte heller att vi skulle behöva vänta oss sådant från våra vänner, men vi vågar bara inte chansa. Andra medlemmar har haft de bästa vänskapliga förhållanden med såväl sin stavspresident som biskop och ibland även med någon eller några generalauktoriteter, och ändå råkat illa ut. Vi tar alltså inga chanser.

Vänner, för ni är verkligen våra vänner. Vi älskar alla syskon i kyrkan. Vi är alla Vår Himmelske Faders barn. Och vi älskar er alla. I vår egen församling har vi endast de bästa relationer till alla medlemmar, och vi vill särskilt understryka vilken underbar församling det är. Vi har alltid haft en särskild kärlek och känt en särskild värme till just Hägerstens Församling. Det finns en särskilt underbar familjär kärlek där, som inte kan förnekas.

Denna stora kärlek vi känner och får gör detta beslut än smärtsammare, men alldeles nödvändigt. Ingen av oss har genom synd gjort oss ovärdiga templet. Den enda "synd" vi har begått är att vi har börjat tänka självständigt. Det var Leif som först började tänka, men för ett antal veckor sedan upptäckte också Ylva de omständigheter som Leif uppdagat. Senare har hela familjen diskuterat dessa.

Det självständiga tänkandet började för Leif med insikten att kyrkans ledare har gjort det till en dygd för oss att inget veta, inget höra och inget förstå av ondskans politiska processer i världen. Kyrkans andlige ledare hade i april 2003 talat i förklenande ordalag om dem som protesterar mot krig och mot de politiska ledarna, samtidigt som hans hemland brutit mot allt vad internationell lag heter och dessutom avskaffat grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter i strid med internationell lag. Och den 21 april 2003 varnade vår stavspresident oss alla i vår stav i mycket starka ordalag för att kritisera kyrkans ledare, och sa att de aldrig kommer att leda oss fel. Vår stavspresident sade även att vi inte ska lägga så mycket tid på världen utan oroa oss mer för vår egen omvändelse.

Senare jämförde Leifs missionär, som vi alltid hållit kontakten med, Leifs varningar med Anti-mormonlitteratur och Leif med Satan själv som förleder Eva med kunskap. Bakgrunden var att Leif bl.a. hade pekat på en Human Rights Watch rapport om de svåra människorättsbrott framför allt vissa amerikanska förband regelmässigt utför, då den tidigare missionären har mycket kontakter i den amerikanska militären. Leif hade påpekat att ingen Amerikan har skyldighet att lyda olagliga order. Att som amerikansk soldat har man t.o.m. amerikansk lag som skydd om man vägrar att lyda en order om att t.ex. döda en oskyldig familj. Även många andra medlemmar reagerade oerhört kraftigt och sade i princip upp bekantskapen, när Leif varnade för oerhörda människorättsbrott utförda av den regim de själva uppfattade som det godas försvarare på jorden. Det ska erkännas att Leif kände en oerhörd frustration över att ingen förstod vad som egentligen hände och händer. Och uttryckte denna frustration. Men aldrig liknade han någon medlem vid Djävulen eller något som någon medlem skrev vid anti-Mormon litteratur.

I slutet av förra året, 2003, bestämmer sig Leif för att han måste gå till botten med varifrån ett sådant oerhört känsloladdat motstånd mot sanningsägande även bland många Svenska Sista Dagars Heliga kommer från. En mycket gammal uppgift letar sig upp till hans medvetande, något han läst i en fotnot 14 år tidigare. Något om en konflikt mellan kyrkans andliga ledare och dess historiker.

På det politiska planet har Leif lärt sig att se rakt igenom propaganda. Han blir äcklad varje gång han ser den. Han ser vad den gör med människors sinnen. Den stänger av intelligens, den gör att människor inte ser det onda. Tänk på Hitler-Tyskland. Och nu upptäcker han att kyrkan själv tillämpar en ännu hårdare propaganda. 1985 förklarade Dallin H. Oaks på ett kyrkans utbildningsseminarium att balans är att ge båda sidornas versioner och att detta varken är kyrkans eller anti-Mormon litteraturens uppgift. Ingendera har något ansvar att presentera båda sidorna av saken, sa han. Boyd K. Packer hade redan 1981 på kyrkans utbildningsseminarium sagt att kyrkan inte är neutral, att kyrkan är ensidig. Och redan 1976 förklarade han privat för en historiker på kyrkans universitet att han har svårt för historiker eftersom sanningen är så viktig för dem. Han sa att sanningen inte är upplyftande utan att den förstör. Och att historiker bara borde berätta den delen av sanningen som är inspirerande och upplyftande.

Eftersom kyrkans propaganda vill hindra oss från att upptäcka hela sanningen kände Leif att han själv måste göra en förnyad undersökning av kyrkans grundläggande historia. Och med insikt om att kyrkan manipulerar och döljer obehaglig information måste med nödvändighet en sådan undersökning företas med källor även helt utanför kyrkans och dess apologeters kontroll. Leif har i många år varit medlem av FARMS; Foundation for Ancient Research and Mormon Studies som nu finns på BYU. Genom dess skrifter har Leif redan en grundlig kunskap om hur kyrkan och dess apologeter försvarar kyrkans ståndpunkter. Men eftersom han inte läst kyrkans kritikers synpunkter sedan 1992 så har han egentligen väldigt liten förståelse för varför somliga ståndpunkter överhuvudtaget måste försvaras. Denna förståelse infinner sig snart i överflöd. Tillsammans med insikten att FARMS och andras försvar är för tunt. Håller inte.

Leif upptäcker också att kyrkan kan vara väldigt okänslig. Kanske särskilt gäller detta Apostlar. Lavina Fielding Anderson, som själv blev utesluten för att hon skrev om dessa andliga övergrepp från kyrkans sida, driver Mormon Alliance, vars syfte är att identifiera och dokumentera andliga övergrepp i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, för att stödja helande och avslut för dem som utsatts, samt att bygga ett mer känsligt ledarskap i kyrkan och att stärka medlemmar i kyrkan i att delta med större äkthet i Mormonism samt att skapa en mer hälsosam religiös gemenskap. På nätet har Leif tagit del av ett stort antal Case Reports om andliga övergrepp inom kyrkan, som ofta, väldigt ofta, involverat Apostlar. Det är tydligen också ganska vanligt att sexuella övergrepp i kyrkan döljs och skyls över, och att man skyller på offren. [ http://mormonalliance.org/SiteMap.htm ] Det finns till och med uttalanden i generalkonferens om att offren också kan ha del i skulden. Och att det är bäst att bara glömma och gå vidare. Det har till och med förekommit att sexuella övergrepp i en generalauktoritets familj har dolts och skylts över.

1992 skrev Leif ett varmt försvar för sitt andliga vittnesbörd oavsett världsliga bevis i sin dagbok.

2004 kände Leif till sist att han inte längre måste försvara tron mot sanningen, utan han kände istället som J. Reuben Clark, medlem av första presidentskapet, som en gång sa att ``Om vi har sanningen så kan den inte skadas av undersökning. Om vi inte har sanningen, så borde den skadas.''

Leif släppte till sist sitt dogmatiskt krampaktiga grepp om att tolka allting efter en given mall. Och han började ett mycket omfattande studium, som resulterat i tusentals utskrivna sidor text i ett halvt dussin tjocka pärmar och ett flertal viktiga böcker beställda och lästa. Böcker som inte censurerats av kyrkan. Böcker av professionella historiker. Böcker med källor som inte godkänts av kyrkan. Genom Äldsterna Ezra Taft Benson och Boyd K. Packer stängde nämligen kyrkan sina arkiv för öppen forskning från juni 1986, och efter det blev det nödvändigt att ge kyrkan rätt att fritt censurera i det man tänkt publicera, för att få fortsatt tillgång till arkiven. Lyckligtvis hade ett litet antal historiker hunnit göra omfattande forskning i arkiven före detta datum, och har kunnat publicera ocensurerade verkliga historieböcker, trots kyrkans censur. Dessutom finns det historiska källor helt utanför kyrkans kontroll. Och har man väl släppt tanken på att allt måste vara godkänt av kyrkan för att man ska våga ta del av det, så är det ju fritt fram att ta del av kunskapens frukt på gott och ont.

I alla dessa intensiva studier kom Ylva underfund med vad det var Leif studerade. Hon hade inte reagerat tidigare för Leifs politiska intresse hade på liknande sätt genererat stora mängder papper, etc.

Leif gjorde därför en muntlig genomgång av vad han hittills kommit fram till. Tillsammans fortsatte Leif och Ylva de intensiva studierna. Efter ytterligare några veckor av dessa studier stod det fullständigt klart för oss att kyrkan inte är vad den utger sig för att vara. Att kyrkan dels inte bara står för det som är gott. Och dels att kyrkans tidiga ledare varit allt annat än moraliskt oantastliga, med "spiritual wifes" som var gifta med andra män, med äktenskap med minderåriga barn, o.s.v., o.s.v.. Och det var inte fråga om platonisk kärlek. Man kan ta reda på en del av detaljerna på FamilySearch, om man öppnar sina skygglappar. Inte allt finns där, vissa äktenskap hölls hemliga. Men det finns oberoende historiker som skrivit ocensurerat om detta ämne. Lögn och bedrägeri sattes dessutom i system i kyrkan för att dölja förhållanden som inte tålde dagens ljus. Vilket för övrigt fortsatte under tiden mellan det första och andra polygami-manifestet, då kyrkans ledare i hemlighet fortsatte att viga polygamt, och ljög om det offentligt. Om detta anser vi med Dallin H. Oaks på senaste generalkonferensen (oktober 2003) att ``Vissa kulturer överser med lögner, stölder och andra oärliga sedvänjor. Men alla former av oärlighet - vare sig för att blidka, rädda ansiktet eller tillvinna sig något - står i direkt strid mot evangeliets bud och dess kultur. Gud är en sanningens Gud, och Gud ändrar sig inte. Det är vi som måste ändra oss. Och det blir en stor förändring för alla dem vars traditioner får dem att tro att de kan ljuga lite, luras lite eller delta i bedrägeri närhelst det ger personliga fördelar och troligtvis inte kommer att upptäckas.''

Men allt som hittills är uppräknat är mänskliga brister och svagheter -- inklusive alla de rasister som varit ledare för kyrkan från Brigham Young till Ezra Taft Benson. Vi skulle till och med kunna svälja att kyrkans ledare uppenbarligen saknar någon särskild andlig urskiljningsförmåga utöver vad människor i allmänhet har.

Vad som till sist gör det moraliskt och etiskt omöjligt att stanna kvar är de ladgårdsdörrstora hålen i kyrkans historiska sanningsanspråk för sin teologi samtidigt som det regelbundet predikas från generalkonferenspulpeter att det är syndigt att tänka själv (man syndar då genom stolthet, ex. Ezra Taft Benson, ``Beware of Pride,'', 1 april 1989, där vi får veta att vi är fiender till Gud när vi hävdar vår egen uppfattningsförmåga mot kyrkans ledares, vilket därefter har upprepats i många olika sammanhang). Med David O. McKay hävdar vi att ``Ours is the responsibility ... to proclaim the truth that each individual is a child of God and important in his sight; that he is entitled to freedom of thought, freedom of speech, freedom of assembly; that he has the right to worship God according to the dictates of his conscience. In this positive declaration, we imply that organizations or churches which deprive the individual of these inherent rights are not in harmony with God's will nor with his revealed word.'' [124th Annual Conference, p. 24.] Men genom att vilja ta upp problematiska ämnen till diskussion med andra Sista Dagars Heliga betraktas man i dag som en bråkmakare, och riskerar disciplinära straff och uteslutning. En hel del före detta Sista Dagars Heliga vittnar om detta. Vi har själv sedan kort tid kontakt med några av dem, en kontakt som vi försiktigtvis hållit hemlig eftersom det är ännu en sak som kyrkan vill förbjuda (se punkt 7 i intervjufrågor för tempelrekommendationer; "Stöder du, har du samröre med eller sympatiserar du med någon grupp eller person som lär eller utövar lärdomar som strider mot det som godkänts av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga?"). Och slutligen så har vår stavspresident varnat alla i vår stav i mycket starka ordalag för att kritisera kyrkans ledare.

Vi kan inte vara med i en organisation som medvetet ljuger, och medvetet vilseleder sina medlemmar, om vi inte tillåts hävda en avvikande uppfattning utan att riskera andlig förföljelse och disciplinära åtgärder. Kyrkans ledare vet åtmindstonde sedan den 4 januari 1922, då B. H. Roberts presenterade en detaljerad summering av textuella och historiska problem med Mormons Bok inför ett kombinerat möte med första presidentskapet, apostlarna och de sjuttios presidenter, att det finns allvarliga invändningar mot Mormons Boks historicitet. Även om man kanske senare har förträngt detta. (1992 utgavs dessa manuskript och mera som B. H. Roberts "Studies of the Book of Mormon", se också http://mormonstudies.com/.) Man vet även att det finns alldeles för många olika sinsemellan motsägelsefulla versioner av Första Synen (detaljerad förklaring: http://irr.org/mit/fvision.html). Man vet att de vetenskapliga bevisen inte direkt talar för att Joseph Smith hade någon särskild gåva att översätta när det gällde t.ex. Abrahams bok (video: http://bookofabraham.info/ och bok: http://irr.org/mit/Book-of-Abraham-page.html). Smith gick också i en fälla i det att han "översatte" de så kallade Kinderhook plåtarna. Lurendrejarna påstod hela tiden att det var fejk, men Joseph Smith och kyrkan påstod i 130 år att det var verkliga gamla plåtar, tills plåtarna bevisades vara från 1800-talet. Då påstod man istället att Joseph Smiths skrivare misstagit sig (detaljerad förklaring: http://irr.org/mit/kinderhook-plates.html). Slutligen ägnar man sig åt att skönmåla Joseph Smith's karaktär, utan att öppet redovisa såväl hans sexuella promiskuitet (se ex. http://irr.org/mit/enigma.html), som hans planer på världsherravälde och landsförräderi (se ex. http://signaturebooks.com/hier1.htm).

Ett konkret exempel på information kyrkan medvetet vilseleder oss medlemmar om: Med Lavina Fielding Andersons ord, redaktör för the Journal of Mormon History, ``the [Newell and Avery] biography of Emma Hale Smith was deeply disturbing to me for the documentation it provided about Joseph Smith and the origins of polygamy . . . . Let me be specific. I was shocked and disgusted to discover that Joseph Smith married a fourteen-year-old girl, fully consummated that marriage, and concealed it from Emma. My image of "prophet" did not accommodate this kind of behavior. I could not begin to find holy motives for such behavior ("The Garden God Hath Planted: Explorations Toward a Maturing Faith," in Sunstone, October 1990, 26-27).''

Exemplet är dessutom intressant såtillvida att de ovan uppräknade namnen i stort sett är en lista på uteslutna medlemmar. Man kan inte säga eller skriva sanningen om kyrkans historia utan att riskera disciplinära åtgärder.

Nu vill vi att ni förstår att vi trots allt har kvar våra andliga vittesbörd. Vi förnekar heller ingenting av dessa vittnesbörd. Vi har känt och känner fortfarande alla de där känslorna. Kyrkan har varit till mycket stor välsignelse i våra liv, och vi känner stor tacksamhet. Men ett andligt vittnesbörd om de andliga sanningarna i evangeliet -- och dessa andliga sanningar är till stora delar sanna eftersom Joseph Smith hade mycket inspiration från Gud och andra inspirerade män när han satte ihop evangelium i sin egen tappning -- ett andligt vittnesbörd om alla dessa sanningar kan inte ta bort den verkligheten att kyrkans ledare är hycklare när de å ena sidan säger från pulpeten att ``alla former av oärlighet - vare sig för att blidka, rädda ansiktet eller tillvinna sig något - står i direkt strid mot evangeliets bud och dess kultur'', men å andra sidan lär ut att kyrkan inte har något ansvar att ge en balanserad bild av sig själv, och genom hot och skrämselpropaganda skrämmer medlemmar till lydnad och tystnad.

Vi kan inte i uppriktighet ha våra namn associerade med något som helst samfund med denna moralsyn. Inte ens om det så skulle vara Gud själv som predikar detta budskap om hyckleri o.s.v.. En redan gift kvinna som ratade Joseph Smiths frieri lär ha sagt till profeten att hon hellre ville vara en kysk kvinna i helvetet än en hora i celestiala härligheten. Vi vill hellre i så fall få en telestial härlighet med uppriktiga och hederliga människor än en eventuell celestial härlighet med hycklare och lögnare.

Vi har haft en hemafton och flera samtal med våra barn Jared och Josefine där vi på ett enkelt sätt har berättat om några av kyrkans lögner och hur den inte vill att vi ska få veta sanningen.

Vi sörjer alla oerhört detta att kyrkan inte var vad vi trodde den var, det vi försökt trofast sträva "intill änden" för. Det är ett oerhört tungt sorgearbete. Vi förstår också att detta kommer att resultera i ett stort sorgearbete för många fler mycket fina människor. Och kanske ilska och hårda känslor. Mer dogmatiska personer kommer säkert att bestämma sig för att vi var dåliga människor innerst inne, och att vi egentligen aldrig hade något vittnesbörd. De har förstås fel, men det är inget någon kan göra något åt. Några kommer att inbillda sig att vi egentligen var syndare eller innerst inne ville synda. De har också fel. Vi vill inget hellre än att kyrkan ska vara sann och att den ska vara god i alla avseenden. Men när väl Pandoras ask öppnats, kan den inte stängas igen. När man väl tagit ställning till bevisen utan mentala skygglappar, så går det inte att vända tillbaka igen utan att själv bli hycklare. Vi känner att vi inte kan göra det, oavsett all kärlek vi känner till medlemmarna i församlingen och alla andra syskon i kyrkan.

Därför är vi inte längre medlemmar i kyrkan.


Med all kärlek,




Ovanstående signaturer har bevittnats och vidimeras härmed av oss, de undertecknade:




En Engelskspråkig version av detta brev har sänts till:

Greg Dodge, Supervisor, Confidential Records Section
Member and Statistical Records Division
Thirteenth Floor
50 East North Temple Street
Salt Lake City, Utah 84150-3684
United States of America
+1 801-240-2053


Hela den ovanstående texten är Copyright 2005 Leif Erlingsson men får fritt spridas i sin helhet enligt
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons License. (Denna licens innebär att det står envar fritt att kopiera, distribuera, publicera denna text för alla ändamål, även kommersiella, förutsatt att man tydligt anger vem författaren är (Leif Erlingsson), och att inga ändringar görs.)



En version av denna artikel lämplig för att sändas med epost kan nedladdas här:  lamna.txt
Diskutera texterna här: http://mormon.lege.net/forum/ - Diskussionsforum öppet för alla!
Läs om källkritik här: http://mormon.lege.net/kallkritik/ - Om källkritik!


HOME

Updated 24 January 2005