"Stoferb": "Religionsfrihet enligt Mormons Bok"

http://mormon.lege.net/essaer/religionsfrihet/

Begreppet religionsfrihet enligt Mormons Bok

För det första är det mycket märkligt att ett folk som följer moselagen till punkt och pricka ens skulle betänka att införa religionsfrihet i sitt land. Det är uppenbart att moselagen i sig uttryckligen förbjuder religionsfrihet. I både ord och handling omöjliggör moselagen alla demokratiska eller liberala principer som våra dagars demokratier grundar sig på. Och även om Bibeln ibland, och då menar jag ganska sällan, visar på en viss tolerans mellan olika folkslag och deras religioner så är Israelerna helt och hållet Herrens förbundsfolk utan någon som helst möjlighet att välja sin religion.

Den som inte tror mig kan läsa själv vart som helst i så gott som hela gamla testamentet. Det är ett återkommande tema att folken skall straffas eftersom de inte följer Herren. D.v.s. Israels Herre. Det är ett återkommande tema att Israel straffas för att de börjat tillbe andra gudar. Vi kan läsa om hur den ena rättfärdiga kungen eller profeten efter den andra rensar ut d.v.s. låter förstöra alla främmande religioners helgedomar och låter döda dess präster och tortera dess anhängare. Allt i enlighet med moselagen. Ondska i gamla testamentet är nästintill synonymt med religionsfrihet.

Lagen hade förstås några paragrafer som tillät främmande folk som bosatt sej bland judarna att få hålla sej till sin egen religion. I Ruts bok framgår det ganska tydligt att hon inte förföljdes för att hon från början hade en annan religion. Men för judarna själva fanns det ingen religionsfrihet. Judarna såg det som att när de väl blev judar så ingick de förbund med Herren att tillhöra hans folk och att alla deras efterkommande skulle vara hans folk för evinnerlig tid. Det är kanske lite orättvist mot de där efterkommande som inte fått samma frihet deras föräldrar fick men det var så det var. Mormons Bok talar om religionsfrihet bland folkslag där det inte fanns en enda icke-jude. Om moselagen ska råda så fanns det ändå inga icke-judar i landet för vilken religionsfriheten kunde gälla.

Och Herren talade till Mose och sade: För ut hädaren utanför lägret. Sedan må alla som hörde det lägga sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena honom. Och till Israels barn ska du tala och säga: Om någon hädar sin Gud kommer han att bära på synd. Och den som smädar Herrens namn skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom. Vare sig det är en främling eller en infödd som smädar Namnet, skall han dödas. (3 mos 24 : 13 -16)

Det kanske kan låta som att detta bara skulle handla om att smäda Gud. Att man får tro vad man vill bara man inte talar illa om Israels Gud. Men så är inte fallet eftersom moselagen antyder att det är att smäda Gud att inte tro på honom. Det ligger i sakens natur att om du tror enbart på en viss Gud kommer du att förkasta alla andra Gudar (eller rättare sagt Gudsuppfattningar) du möter. Och liknande ligger det i sakens natur att om du inte tror på någon Gud kommer du att förkasta ALLA Gudsuppfattningar du stöter på. Jag menar att om vi snackar om religionsfrihet så är det din och min rättighet att smäda vilken Gud som helst. Det kanske inte är särskilt taktfullt att göra det, speciellt inte när man riskerar att förlora sitt liv för att man gör det, men likväl är det en sak mellan mej och Gud om jag kallar honom för en skit eller en hjälte. Jag betvivlar att Gud, om han finns, någonsin skulle känna sej smädad av mej vad jag än säger. Och det är inte heller Gud jag smädar och förnekar utan specifika gudsuppfattningar som jag finner falska och motbjudande.

Det finns folk som fortfarande menar att Judarna hade religionsfrihet. Historiska källor talar ju om för oss att de hade det! Det som talas om då är något helt annat än den slags religionsfrihet som dök upp i västvärlden i slutet av 1700-talet. Judarnas religionsfrihet handlade om att de som underkuvade folk inom andra imperier hade rätt att fortsätta tillbe sin egen Gud. De tvingades inte konvertera till Romersk Kult eller till Islam eller till Kristendom. Och sedan har judendom en lång tradition av att ens gudsuppfattning till stora delar är privat och inget som Präster och Rabbiner måste bestämma över. Detta är inte den slags religionsfrihet som vi talar om här. Jag betvivlar att Joseph Smith skrev om denna slags religionsfrihet, frågan är om han ens kände till den. För honom liksom för västerlänningar rent allmänt efter 1700-talets revolutioner så har begreppet religionsfrihet fått en mer drastisk innebörd.

Religionsfrihet innebär numera fullständig frihet att anamma eller fördöma vilken gudsuppfattning som helst. Detta är det enda som är verklig religionsfrihet. Det är ett koncept som innebär att vi måste acceptera människors rätt att gå med i vilka konstiga religioner som helst och deras rätt att anamma vilka märkliga filosofier som helst. Och det är samtidigt ett vapen gentemot dessa religioner och filosofier eftersom det ger varje medborgare rätt att kritisera alla religioner och filosofier.

Att ha dödsstraff för oliktänkare är oförenligt med religionsfrihet. Att döda alla som tillber andra gudar (eller inga gudar) och sedan hävda sig ha religionsfrihet är i själva verket bara hycklande dubbelmoral. Icke desto mindre så gör Mormons Bok anspråk på att ett flertal folk som efterlevde moselagen samtidigt som de gjorde anspråk på att ha religionsfrihet. Att detta bara kan leda till korruption torde vara uppenbart. Synar man historierna i kanterna så upptäcker man även att så tydligen var fallet.

I Almas bok kapitel 30 gör Joseph Smith en beskrivning av en ateist: Korihor, en antikrist som han kallas. Denna person går omkring och predikar att det inte finns en gud. Men de kan inte göra något eftersom religionsfrihet råder i landet. Anledningen till att han gör detta får vi veta efter att Alma har låtit Gud straffa honom. (Han har alltså här straffats utan att ha begått ett lagbrott!) Korihor blir här stum för resten av livet och kan bara meddela sej skriftligt. Han skriver till Alma att en ängel har uppenbarat sig för honom och talat om att det inte finns en gud. Jag kanske inte kan tala för varför någon annan blivit ateist men att någon blir ateist på grund av en övernaturlig manifestation är så absurt att det verkar ytterst osannolikt, det motsäger ju själva begreppets innersta väsen. Bara denna detalj i sig själv är bevis för mig på att den som skrev Mormons Bok var ganska barnslig och okunnig, att det är en uppdiktad berättelse och inte en verklig historisk händelse. En ateist kan kanske bli ateist trots övernaturliga manifestationer, men att bli ateist på grund av en övernaturlig manifestation är mer än löjligt korkat.

I Bibeln nämns ordet antikrist bara i sista boken - Johannes uppenbarelse - men då är det fråga om en väldigt ond och mäktig person som kommer att dyka upp i världens sista tid. I Mormons Bok däremot är beteckningen uppenbarligen använd på alla som inte har rätt religion. Det verkar vara ett barnsligt försök att misskreditera oliktänkare genom att använda ett dramatiskt ord. Men hur det än är, så finns det ingen trovärdighet i att jämföra en biblisk antikrist med en uppenbar dumbom. Och dumbom måste man vara om man börjar predika ateism därför att en ängel har sagt åt en att göra det. Men denna historia är ännu mer barnslig än så, som om detta inte är nog, vilket jag strax ska visa.

Sedan skickas en kungörelse ut till allt folket om vad som hänt med Korihor, så att folket skall omvända sig från att göra bruk av sin religionsfrihet. Korihor blir sedan utstött och så småningom ihjältrampad trots att han har omvänt sig. Så avslutas denna lilla anekdot med vad många mormoner tycker är en rättvis sensmoral, utan att ens reflektera över vilken bisarr värdegrund den vilar på. Är det bara guds sanna kyrka som får predika sin tro i en stat med religionsfrihet?

Denna historia används ofta inom kyrkan som skräckpropaganda för agnostisk och ateistisk världsåskådning. Hela historien verkar ha som syfte att få agnosticism och ateism att framstå som farliga för religionsfriheten. Det har ingen som helst verklighetsförankring. Om det är något som är farligt för religionsfriheten så är det snarare dogmatiska religioner som inte kan tillåta andra religioner och filosofier. Visst, militant ateism är farlig för religionsfriheten. Det har vi sett i Sovjet. Men så kan vilken religion eller filosofi som helst vara, när den blir militant och allenarådande. Det finns ingen större religion som inte varit militant och mot religionsfrihet någon gång under sin existens. Det är ett sorgligt faktum och inget att yvas över. Om mormoner känner stolthet över tanken att det förekom ett mormonskt terrorvälde i Amerika för lite mer än 2000 år sedan så är det deras eget val. Jag känner bara samma förakt som jag känner för all religiös eller filosofisk diktatur. Det är inte en fråga om vad man tror utan om man kan tillåta andra att inte tro samma sak som en själv. Att argumentera och kritisera är en sak, hot och våld är en helt annan.

En sak som jag alltid tyckt varit ganska fånigt i denna historia är när Alma frågar ut Korihor. När Korihor svarar nej på frågan om han tror på Gud så kontrar Alma med att fråga om han även förnekar Kristi gudomlighet. Självklart tror man inte att Kristus är gudomlig om man inte tror på Gud, det följer som en automatisk självklarhet. Kan han inte tänka? Som historien sedan fortsätter är det tydligt att Alma söker att få Korihor att bryta deras lag så att de kan straffa honom. Det är ironiskt att till och med i en påhittad historia är det just de rättfärdiga som går över gränsen och använder sej av terror istället för argument. Det är Alma, inte Korihor som får slut på argument och tar till knytnävarna. Alma som är högsta hönset både politiskt och religiöst. Bara en sådan kombination i sej skulle inte ses med blida ögon i ett demokratiskt samhälle.

Trots den eleganta argumentation som Joseph Smith låter Korihor använda sig av så ger han inget realistiskt intryck. Hela berättelsen är helt enkelt så barnslig och så fördomsfull att den knappast ger ett trovärdigt intryck: Det går ett påbud ut i landet att folket ska omvända sig eller råka lika illa ut som Korihor... I ett land med religionsfrihet så används alltså terror för att hindra människor att utöva sin lagstadgade frihet att tro vad de vill. Och sist men inte minst det allra märkligaste: Att alla människorna omvänder sig på grund av denna terror. Som om hot om våld skulle få människor att plötsligt tro annorlunda än de gör. Som om människor ens borde tro annorlunda bara för att myndigheter hotar dem. Förtjänar Gud att dyrkas när han hotar att göra människor stumma?

Dessa nu goda och gudfruktiga människor stöter ut och Korihor för att han utövat sin lagstadgade religionsfrihet. Och han dödas så småningom av att han blir ihjältrampad av en folksamling i ett främmande land. Sensmoralen är att om du predikar ateism kommer Gud att göra dej stum och de rättroende kommer att stöta ut dej. (Det sistnämnda låter förstås bekant, från beskrivningar av vad som räknas som en sekt). Och dessutom höll de sej inte till Moselagen. Moselagen påbjuder inte att hädare ska stötas ut. Hade de följt moselagen hade folket enhälligt samlats och stenat Korihor till döds. Till och med det hade varit mer kristuslikt och humant av dem. De rättfärdigas beteende här är inte det minsta kärleksfullt eller förlåtande.

Vad är det för budskap som förmedlas genom denna fåniga lilla anekdot? Att stöta ut oliktänkare är gudfruktigt? Att ha en religionsfrihet som i själva verket är en förklädd religiös diktatur är alltså tecken på guds sanna rike på jorden om vi ska gå efter Mormons Bok? Att terror är någonting gott? Behöver jag verkligen förklara mer varför jag finner denna berättelse korkad? Varför jag finner moralen stötande? Varför jag inte för mitt liv kan tro på en så fascistisk Gud?

Sant är dock att samma, i min mening korkade och inkonsekventa, uppfattning om religionsfrihet är rådande inom mormonkyrkan. Oj, de är så toleranta mot människor av andra övertygelser. De kommer inte att straffas med ett evigt helvete som fundamentalistiska kristna lär, nej då. De blir bara utelämnade åt Satans slag i tusen år. Dessutom så tror ju alla egentligen att kyrkan är sann. Buddhister, Muslimer, Ateister eller vad det nu kan vara har alla ett vittnesbörd om just mormonkyrkan är sann. De vet bara inte om det för de vägrar att se det. Mormons Bok handlar uteslutande om avfällingar som vägrar att följa den sanna Guden. Att de kanske helt ärligt följer sin egen övertygelse vore otänkbart. Ännu en sak som visar att den som skrev Mormons Bok var ganska okunnig.

Det finns ett historiskt exempel på hur tolerant kyrkan varit mot ateister och andra feltrogna. Brigham Youngs skräckvälde, där människor mer eller mindre uppmanades att inte bara stöta ut avfällingar ibland sej utan dessutom skulle döda dem för att de på så sätt skulle kunna sona sin synd. Synden som förstås enbart bestod i att praktisera religionsfrihet. Antagligen har denna regim hämtat sin inspiration från historien om Korihor i Mormons Bok. Likt Alma så var Brigham Young både politiskt och religiöst högsta hönset. Olikt Alma så kunde Brigham Young argumentera lite bättre för sin tro. Brigham Young till och med överträffade Alma. För han kom på ett sätt att låta kväsa sina undersåtar från att praktisera sin lagstadgade religionsfrihet utan att behöva låta Gud stå för skitjobbet. Tydligen litade han inte på att Gud skulle göra ateisterna stumma och låta dem dö i olyckor, kanske var han lite mer av en realist, så han såg till att medlemmarna själva stod för oliktänkarnas undergång. Som tur är så omöjliggjordes denna praxis allteftersom Utah blev mer inlemmat i den Amerikanska konfederationen. Men det var anpassning till omvärlden, inte mormonernas värderingar som stod för förändringen.

Numera är kyrkan ganska splittrad i hur den ska hantera avfällingar. De har inte den världsliga makten att göra som Brigham Young gjorde, och även om de hade det skulle det bli ett ramaskri om de gjorde det. Medierna skulle såga dem totalt och halva medlemskåren skulle gå i uppror. Men till stor del lever det gamla hyckleriet kvar. Det snackas både om att avfällingarna ska älskas tillbaka samtidigt som det är en synd att överhuvudtaget vara i samma rum. Allt beroende på hur man tolkar vad som står handböckerna, skrifterna och vad Generalauktoriteterna sagt.

Sedan har vi det demokratiska inslaget i mormonsekten. T.ex så måste alla ledare röstas in varje halvår. Detta går till på så sätt att församlingen skall räcka upp sin hand när talaren frågar vilka som är för och sedan vilka som är emot. Om du har räckt upp handen emot så kommer andra ledare att i efterhand stämma möte med dig där du får förklara dig. För att göra det hela ännu mer ironiskt så kommer så gott som ingen någonsin att räcka upp handen emot, och skulle någon göra det så kommer talaren ändå att tacka församlingen för en enhällig inröstning. (Tro mig, detta har jag själv bevittnat).

Vad som är viktigt att komma ihåg är att medlemmar under andra tillfällen uttryckligen får lära sig att det här med att räcka upp handen emot en ledare är ingenting man får göra om man inte anser sig ha synnerligen starka skäl. Dessa synnerligen starka skäl är i praktiken bara om medlemmen ifråga bevittnat denna ledare att begå något i stil med dråp eller mord. Småsaker som att de kanske misshandlar sin familj eller är pedofiler eller smygalkisar räknas i praktiken inte. Om man som medlem skulle förklara att man kanske inte vill ha en pedofil som biskop eller något liknande, så är det betydligt troligare att man själv blir kritiserad än att pedofilen förlorar sitt ämbete. Kort sagt, kyrkan gör anspråk på demokratiska principer men den fungerar i praktiken som en militärdiktatur. Utåt fördömer den maktmissbruk, men inuti låter den korruptionen frodas. Och anledningen är förstås att det enda som egentligen motverkar maktmissbruk är öppen diskussion, något som inte är tillåtet i Herrens rike på jorden.

Skrivet av "Stoferb".

Diskutera texterna här: http://mormon.lege.net/forum/ - Diskussionsforum öppet för alla!
Läs om källkritik här: http://mormon.lege.net/kallkritik/ - Om källkritik!

Updated 21 september 2005