 |
http://life.lege.net/
Life Grounded Discussions / Livs-grundade diskussioner
|
| View previous topic :: View next topic |
| Author |
Message |
Leif Erlingsson
Site Admin
Joined: 03 Jul 2005
Posts: 309
Location: Tullinge, Botkyrka, Sweden, Earth
|
 Posted: Thu, 2005 Sep 01 1:51:05 Post subject: Folkmord är bara dåligt när den som utför det är ond |
 |
|
Antecknat 31 augusti 2005:
Folkmord är bara dåligt när den som utför det är ond. För när folkmord utförs av den som är god, ja då är folkmord något väldigt bra. (Detta ska gärna sägas med en röst som låter oskuldsfull och troskyldig, såsom Tage Danielssons, t ex. !!)
Inom parentes så är exempel på "goda" folkmord gudfruktiga indianmördare och framåt.
Jag har läst en debatt i riksdagen tisdagen den 23 november 2004 som klart och tydligt belyser den avsiktliga blindhet varmed regeringen och utrikesministern uppmuntrar andra till brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. De luddiga referenserna till någon ospecificerad påstådd utredning är patetiska! Det som hände i Falluja var att USA först sparkade ut alla journalister från staden. Därefter förbjöd man män under 45 år att lämna staden. Sedan började man med att bomba sjukhuset. När provisoriska kliniker upprättades anfölls även dessa. Efteråt fanns inga sårade. Bara döda. Man körde över sårade med stridsvagnar och på alla sätt såg till att konvertera sårade till döda. Som dumpades i floden Eufrat eller i dolda massgravar. Det var några få i debatten som sa sanningen, men inte utrikesministern - inte regeringen. Regeringen hycklar. Man kan fråga sig varför. Varför är man så rädd för att säga sanningen? Kanske USA ska bomba även Stockholm? Rom? Caracas?
Caracas ja. Det är huvudstaden i Venezuela. Där Hugo Chavez är den i allra högsta grad demokratiskt valde presidenten. Den amerikanske människorätts-advokaten Eva Golinger har skrivit en bok om hur Bush-administrationen och "the National Endowment for Democracy" (NED) (en CIA-front) intervenerade i Venezuela för att störta den demokratiskt valde Hugo Chavez, vilket just i detta fall dock misslyckades. [Eva Golingers bok heter "The Chavez Code: Cracking U.S. Intervention in Venezuela".]
I Sverige hölls den 28-30 augusti 2005 en för allmänheten stängd konferens om demokrati med den svenska regeringen. På denna konferens var såväl Eva Golinger som Carl Gershman, president för organisationen som sökte störta Venezuelas president - NED - med på programmet på en panel som kallades "Supporting regime change - democratic support or intervention". Men Carl Gershman från CIA-fronten "the National Endowment for Democracy" (NED) vägrade delta om Eva Golinger skulle vara med. Hon fick därför ett brev om att hon trots att hon var inbjuden nu inte längre fick plats i programmet. Enligt brevet var hon "demokratiskt tvivelaktig", då hon skulle ha uttalat sig nedlåtande om NED:s president, Carl Gershman.
Den svenska regeringen deltar alltså i en konferens om demokrati där man efter påtryckningar från USA redan i förväg tystat en kritisk röst.
Men Venezuela och Hugo Chavez är intressanta. De har kommit långt på målet att utrota fattigdomen. Något New York och Stockholm skulle kunna ta efter... Venezuela proklamerades nyligen som andra land i Latinamerika fritt från analfabetism.
I USA hetsar dock Bushs kompis Pat Robertson i sin egen TV-kanal "Christian Broadcast" om att USA bör lönnmörda Hugo Chavez, som Pat Robertson kallar för "strong-arm dictator".
I Sverige nämner inte nyheterna något om vänskapen mellan terrorism-hetsaren Pat Robertson och George W. Bush, utan här poängterar man istället kontakterna mellan Hugo Chavez och Fidel Castro.
Men åter till den svenska regeringens hyckleri och flathet. Det är ett välkänt faktum att Venezuela riskerar krig med USA eftersom CIA misslyckats med att få bort Hugo Chavez och han har folkets stöd. I Sverige vill man kanske inte riskera att folkviljan får råda, då ju denna skulle kunna innebära krav på att Sverige inte är tyst i fråga om de mycket grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som USA gjort sig skyldig till - iallafall om omfattningen av dessa kom till den svenska allmänhetens kännedom. Dessa brott mot mänskligheten (som amerikanska soldater dock inte kan dömas för då USA runtomkring i världen utövat ekonomiska påtryckningar på olika stater för att de ska ingå bilaterala avtal med USA om att amerikanska soldater aldrig ska utlämnas till den internationella brottsmålsdomstolen) innefattar att man utomrättsligt avrättar sårade och obeväpnade personer som man utan någon som helst undersökning och på stående fot helt summariskt stämplat som terrorister. Ungefär som brasilianaren i London, faktiskt, som tvärtemot desinformationen satt lugnt och med lätt - ej bylsig - klädsel i tunnelbanan när han summariskt och helt utomrättsligt avrättades med sju skott i huvudet. Andra brott mot mänskligheten är kemiska stridsmedel i Falluja och att man med stridsvagnar kört över sårade, som sedan schaktats ned i floden Eufrat eller i nu dolda massgravar.
Den svenska regeringen är genom att inte klart ta ställning mot dem som beordrat och planerat dessa krigsbrott, t ex genom att förklara George W. Bush och Tony Blair för persona-non-grata i Sverige och genom att inte kalla upp den amerikanska ambassadören och kraftfullt protestera (den Schweiziska regeringen inkallade faktiskt USAs och Storbritanniens ambassadörer för att överlämna en protest), själva lika skyldiga i och med att de faktiskt genom detta medvetet eller med avsiktlig blindhet uppmuntrar andra till brottslig verksamhet.
_________________
Leif Erlingsson, Tullinge, Botkyrka, Sweden
A-TGSS (anti-totalt globalt slav samhälle / Anti-Total Global Slave Society) |
|
| Back to top |
|
 |
Leif Erlingsson
Site Admin
Joined: 03 Jul 2005
Posts: 309
Location: Tullinge, Botkyrka, Sweden, Earth
|
| Posted: Fri, 2005 Sep 02 23:44:23 Post subject: När vi "ger" demokrati till Irak |
|
|
När vi "ger" demokrati till Irak
. . . måste vi då ta den från oss själva? Krigsivrarna menar att det är demokrati och mänskliga rättigheter som ska skänkas till Irakierna som har lidit under Saddams förtryckarregim. Men när en demokratisk rörelse i väst inbjuder representanter för samtliga delar av den Irakiska motståndsrörelsen (de som är mot "demokrati"-ockupationen) att sammanstråla med världskända intellektuella såsom Samir Amin, Jan Myrdal och kända politiker såsom den tidigare algeriske presidenten Ahmed Ben Bella och medlemmar ur antikrigsrörelsen, enligt en lång europeisk tradition av solidaritet med folk som kämpar mot brutala angreppskrig och ockupation och till stöd för deras legitima motstånd, då försöker krigsivrarna i form av 44 amerikanska kongressledamöter stoppa detta:I ett upprop kräver 44 amerikanska kongressledamöter att Italien stoppar den internationella konferens till stöd för det irakiska motståndet, "Leave Iraq in peace - support the legitimate resistance" som är planerad att hållas i Chianchiano i Italien den 1-2 oktober i år till stöd för det irakiska motståndet. I staden Chianciano, där konferensen ska äga rum, försöker Berlusconis parti, Forza Italia, få konferensen förbjuden samtidigt som polisen utövar påtryckningar på det kongresscenter där konferensen ska äga rum för att kontraktet med konferensens arrangörer ska hävas. Tidningen Libero, som är taltratt för Italiens president Silvio Berlusconi, har satt igång en smutskastningskampanj i syfte att förbjuda konferensen, som har stöd av en lång rad progressiva och demokratiska organisationer och personligheter över hela världen. Tidningen har till och med förespråkat att Leonardo Mazzei, som är ordförande för de italienska Irakkommittéerna, ska arresteras med stöd i Italiens antiterroristlagstiftning. Som Anders Püschel, ordf. Irakkommittén i Malmö, skrev i ett e-brev i söndags:Om det är på det här sättet som de "demokratiska" ockupanterna behandlar den fredliga politiska oppositionen och de folkliga protesterna i sina egna länder, så behövs det inte mycket fantasi för att föreställa sig hur de irakier, som utövar sin legitima rätt att även i väpnad kamp göra motstånd mot ockupationen, behandlas av den "demokratiska" ockupationsmakten i det ockuperade Irak. Jan Myrdal skrev ett öppet brev (se http://fib.se/) till Göran Persson där statsministern tillfrågades om konferensen kunde hållas här i det fall Italien gav efter för amerikanska påtryckningar. Demokratin och informationsfriheten är hotad. Varför tiger alla "demokratiivrare", jag menar alltså de som talar så varmt om demokrati i Irak? Ska vi inte själva få ha demokrati och fritt få utbyta information och diskutera? Varför tiger Göran Persson? Varför tiger partiledarna, kulturpersonligheterna och ledarskribenterna? Som Ulf Bjerén skrev i ett e-brev: Att veta men ändå tiga är medbrottslighet.
PS: Om det hade varit Sverige som vore ockuperat, så hade det enligt 1.1 Regeringsformen 13 kap. Krig och krigsfara 10§ varit FÖRBJUDET att hålla val eller beslutande församlingar eller att ålägga medborgare att i strid med folkrätten lämna ockupationsmakten bistånd. Bl.a.
Detta är bra att komma ihåg när man ska förhålla sig till Irakier som inte accepterar ockupationsmakten, trots att FN godkänt den. Vad spelar det för roll vad FN har godkänt, om inte Irakierna godkänner det...
_________________
Leif Erlingsson, Tullinge, Botkyrka, Sweden
A-TGSS (anti-totalt globalt slav samhälle / Anti-Total Global Slave Society) |
|
| Back to top |
|
|
Leif Erlingsson
Site Admin
Joined: 03 Jul 2005
Posts: 309
Location: Tullinge, Botkyrka, Sweden, Earth
|
| Posted: Sat, 2005 Sep 03 0:14:25 Post subject: På min Blogg skriver jag om "En oliktänkares exempel&qu |
|
|
På min Blogg skriver jag om "En oliktänkares exempel". Det förtjänas att upprepas även här:En person som genom sin protest verkligen gör skillnad, och som tycks ha startat en ny fredsrörelse i USA, är ju Cindy Sheehan. Jan Viklund (han med Gandhi TODAY) citerade i går Amy Goodman, nyhetsankare vid Democracy Now, på mediekritik@yahoogroups.com, med att ``Man måste ha levt i ett nyhetsvakuum, för att inte ha hört talas om Cindy Sheehan och Camp Casey vid det här laget''. Och det är förvisso alldeles sant. Som i Sverige, t ex. Som Jan Viklund skrev, ``Håll i dig, Amy! Här i landet är det gott om vakuum...''
För den som i någon mån vill råda bot på detta tomrum (med annat än rumlande kändisar) så är detta några länkar:
The Passion of Cindy Sheehan : The protest in Crawford has far greater meaning than just one woman sitting in a ditch.
Ett bra reportage med Amy Goodman (Real Media). I slutet av reportaget kommer bonus: Cindy berättar om planerna att sätta upp ett Rehabiliterings-center för invalidiserade krigsveteraner - PÅ TOMTEN BREDVID BUSH's TEXAS-RANCH. |
|
| Back to top |
|
|
Leif Erlingsson
Site Admin
Joined: 03 Jul 2005
Posts: 309
Location: Tullinge, Botkyrka, Sweden, Earth
|
| Posted: Wed, 2005 Oct 05 18:23:26 Post subject: Angående "När vi 'ger' demokrati till Irak" |
|
|
Angående När vi "ger" demokrati till Irak . . . måste vi då ta den från oss själva? så är det följande ett av de vittnesmål som USA lyckades förhindra i Italien: | 2005-09-27 Proletären wrote: | Tortyren i Abu Ghraib
2005-09-27 Proletären
"De tvingade mig att stå på en pall med huva på huvudet och armarna rakt ut i luften. De tog två sladdar och stack in dem i kroppen. Det kändes som om ögonen hoppade ut."
Det var i maj förra året, när tortyren i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad avslöjades, som bilden av Haj Ali-l-Qaysi spreds över världen. Då var det ingen som visste vem ''mannen med huvan'' var, förutom att han var en av många irakier som drabbats av ockupationsmaktens övergrepp.
I följande intervju, som gjorts av Lars Akerhaug, medlem i norska Komiteen for et fritt Irak och internationellt ansvarig i Rød Valgallians. Där berättar Haj Ali-l-Qaysi om sina upplevelser. Det är ett skakande vittnesmål.
Att Haj Ali-l-Qaysis går ut och avslöjar vad som försigår i tysthet i Irak uppskattas inte av ockupationsmakterna. Han var inbjuden att tala på en konferens i Italien 1-2 oktober till stöd för den irakiska motståndskampen. På order från USA beslutade Italien att inte ge visum till Haj Ali-l-Qaysis.
* * - De tvingade mig att stå på en pall med huva på huvudet och armarna rakt ut i luften. De sa att de skulle ge mig elchocker. Jag trodde inte på dem tills de tog två sladdar och stack in dem i kroppen. Det kändes som om ögonen hoppade ut. Då föll jag föll ner på golvet.
Detta är historien om Haj Ali-l-Qaysi, personen vars bild spreds över hela världen med en svart huva, när bilderna från Abu Ghraib blev avslöjade.
Innan hans problem med amerikanerna började, jobbade han som mukhtar, dvs bystyrelsens ordförande i sin by i området kring Abu Ghraib, där han brukade hålla föreläsningar i moskéerna, skörda dadlar och driva en parkeringsplats vid sidan av den lokala moskén.
Idag är Hay Ali långt ifrån en skrämmande personlighet. En varm man som det är svårt att föreställa sig att någon kunde sända till helvetestortyren i Abu Ghraib.
- Mina första problem med amerikanerna, berättar Ali, började när jag tog öde mark och gjorde om det till en lekplats för barnen.
Ali berättar att amerikanerna då började att lämna sopor där från flygplatsen. Soporna innehöll bla kroppsdelar och porrtidningar. En av de lokala läkarna började rapportera att många fattiga skadades av att leta runt i soporna efter värdefulla ting.
- Förr, skämtar Ali, trodde jag att amerikanernas demokrati skulle bli en stor lekpark. Men istället gjorde de det till en soptipp för kemikalier, kroppsdelar och porr.
Som ansvarig i byn försökte han att klaga till lokala myndigheter om problemen. Detta, säger Ali, var början på trakasserierna.
Bortförandet
30 oktober 2003 klockan elva på morgonen blev han bortförd av soldater från gatan där han jobbade. Därifrån transporterades han till al-Amriyye, en tidigare militärbas för den irakiska armen som gjorts om till ett häkte. Där träffade han en kapten Phillips som sa: ''Jag vet inte vilken myndighet som har bett om ditt anhållande, men du kommer att hållas kvar här.''
Under tiden hade många familjemedlemmar som hört om arresteringen kommit för att be att få honom frigiven. Därför frågade kapten Phillips Haj Ali om människorna utanför skulle gå till angrepp.
- Jag vet inte, svarade Ali.
Där satt han i två dagar, tills han på morgonen den tredje fängelsedagen blev transporterad med en säck över huvudet till det omtalade Abu Ghraib-fängelset.
- Självklart anade jag inte r vid den tidpunkten var jag var. Innan jag kom in i själva fängelset blev jag visiterad på ett väldigt förnedrande sätt.
Undersökningen som Haj Ali berättar om varade en till en och en halv timme. Amerikanerna tog fingeravtryck, scannade ögonen och tog DNA-prover innan de tog honom till förhörsrummet.
Översvämmat avlopp
- Förhörsrummen liknade mer toaletter, säger Ali, överfyllda av avloppsvatten. Två förhörsledare och en tolk satt en bit ifrån mig, längre bort från kloakvattnet.
Haj Ali blev tvingad till att sitta på i avloppsresterna. Första frågan han fick var: Är du sunni eller shia? Ali blev chockad.
- Det var första gången jag någonsin fått den frågan, säger han och förklarar att tidigare i Irak, när man gifte sig, behövde man aldrig uppge vilken religion man tillhörde.
Därefter blev han anklagad för att ha angripit ockupationsstyrkor. För att förklara vad han menar håller han fram fingrarna för att visa en skada som han har som gör att han inte kan använda ett gevär.
- Jag förklarade för dem att jag inte kan delta i strid, samt att de kunde få telefonnumret till läkaren som gjort det kirurgiska ingreppet på mig.
- De frågade också ifall jag kände Usama bin Laden, fortsätter han. Jag svarade att jag inte känner honom mer än från tv.
De ställde liknande frågor angående Saddam Hussein.
- Det kändes som att de letade efter något att anklaga mig för. Sedan anklagade de mig för att vara antisemit. Jag svarade att jag anser att semiterna är våra förfäder. ''Du förstår vad jag menar'', sa en av personerna som förhörde mig.
Sedan fick Haj Ali veta att en av fångvakterna visste att han var en inflytelserik person, att han var mukhtar på landsbygden. Han fick frågan ''varför samarbetar du inte med oss, vi kan tom ordna en operation för din skadade hand.'' Förhörsledarna fortsatte med att säga: ''Vi är det mäktigaste folket i världen, vi har ockuperat ert land och ni borde överlämna er och samarbeta.''
Senare visade det sig att tillfångatagandet av Haj Ali och flera andra som delade hans öde inte hade handlat om att ''stoppa upproret'', utan snarare att få tillgång till information och att rekrytera lojala personer bland inom viktiga skikt i byar på landsbygden och stammar.
Utan att svara på frågan sa Haj Ali: ''Om ni själva kallar er för ockupationsstyrka, så är det tillåtet att göra motstånd, både enligt islamiska och internationella lagar.''
Förhörsledarna fortsatte att fråga om han ville samarbeta, de hotade med att skicka honom till ett ställe där inte ens hundar kunde leva, eller till Guantánamo.
Efter detta första förhör blev han placerad i en transportbil där fångarna fick huvor över huvudet. En av soldaterna frågade högt. ''Vem av er saknar säck på huvudet?'' En av fångarna, en blind man svarade att han inte hade det. Denna person hade också anklagats för att angripa ockupationsstyrkorna. Därefter tvingades de in i transportbilen och till ett ställe i fängelset som kallades Fiji Camp. Det var ett område med fem tält, med taggtråd runt och dessutom en femton meter hög mur.
- De som var här, säger Hay Ali, var de som amerikanerna kallade för ''Big fish''.
Haj Ali fortsätter att beskriva levnadsförhållandena:
- Det fanns 40 personer i varje tält, det var omöjligt att lägga sig och sova, det fanns inte utrymme. Sammanlagt var det 300 personer i de fem tälten.
Fångarna måste använda portabel toalett. Det betydde att de måste stå i kö i två eller tre timmar. När det blev deras tur var toaletten full med skit och avföring. Några andra hygieniska anordningar existerade knappt. Fångarna fick dagligen 20 liter vatten per tält att dela på, det skulle räcka till alla behov. De skulle dricka vatten i flaskor som hämtades från soporna.
- Maten var också väldigt dålig, säger Haj Ali. Vi hade inga fasta måltider och de straffade oss kollektivt om någon bröt mot reglerna. Om man pratade med en fånge från ett annat tält till exempel så drog de in en måltid för alla och tvingade oss att stå under solen en lång stund.
- Vid den här tidpunkten, säger Ali, var en av de märkligaste händelserna något som skedde med en ung Sadr-anhängare (anhängare av den shiamuslimska ledaren Muqtada Al-Sadr). Eftersom alla andra i lägren kom från sunni-muslimska städer som Falluja, Ramadi eller Mosul, kände han sig ensam. För att göra något åt det frågade vi honom om han ville leda bönen och kalla till bön.
Haj Ali berättar att när han gjort det tog amerikanerna honom och frågade ''Varför ber du tillsammans med sunni?'' och misshandlade honom.
Under den här tiden mötte Haj Ali också grupper från många olika fängelser, tex från flygplatsfängelser i Bagdad och Mosul. Han hörde historier om tortyr, såg tortyrmärken, han hörde till och med historier om folk som hade fått injektioner som orsakade hallucinationer.
Det var då Ali fick idén om att bilda en förening för att representera de här fångarna.
Efter en tid blev Haj Ali förhörd på nytt och hotades igen med att skickas till Guantanamo eller liknande ställen. Med vid förhöret fanns det kvinnliga soldater som visade delar av sina kroppar.
Den muslimska fastemånaden Ramadan ställde fångarna inför nya utmaningar för att hålla ut. Ramadan betyder att muslimer inte får äta mellan soluppgång och solnedgång. Under den här perioden körde de fram den andra måltiden strax efter morgonbönen, det betydde att fångarna måste sitta och se på bilen till klockan elva på kvällen.
- De försökte bryta ner oss, med dessa metoder, säger Haj-Ali och berättar:
- Det fanns sex elgeneratorer som stod på dygnet runt och skapade mycket oljud. Varje generator gav ljus till tre lampor, det betydde att vi hade nästan inget ljus, bara oljud. Självklart fanns det inte elektricitet i tälten.''
Tortyren börjar
Så en dag ropades hans fångnummer, 11716, upp. De satte bojor på hans händer och fötter, täckte över hans huvud med en säck och förde in honom i en Hummer-jeep.
- När de tog av säcken från mitt huvud såg jag en lång korridor. Jag hörde många som skrek medan de torterades. De beordrade mig att ta av kläderna, först min gallabyye (traditionell muslimsk mansdräkt) sedan nästa plagg och till sist kalsongerna.
När han nekade att ta av sig underbyxorna, hjälptes fem soldater åt och tvingade av honom kläderna. Sedan gick han vidare fem meter, framtill en trappa.
- De ville att jag skulle klättra uppför trappan, men mina ben var svaga och jag orkade inte lyfta dem. Jag ramlade omkull och de började misshandla mig. Jag kröp uppför trapporna, det tog mig en hel timme.
Efter detta blev Haj Ali tvingad upp mot en vägg, hans händer blev bundna rakt upp mot en bjälke.
- Naturligtvis började de att slå mig på nytt, de hällde urin och smutsigt vatten över mig, skrev på mig, stötte ett oladdat gevär in i min kropp och använde en megafon för att svära i mitt öra. De skramlade med en handboja genom megafonen. Detta fortsatte fram till morgonbönen.
Vid tiden för morgonbönen kom en person fram och tog av honom huvan. Han pratade med Haj Ali med en arabisk-libanesisk brytning och frågade: ''Känner du mig? Jag är välkänd, jag förhörde folk i Gaza, på Västbanken och i södra Libanon. Jag har ett gott rykte, antingen får jag veta det jag vill eller så gör jag slut på dem.''
Handbojan tog de av honom och en av hans händer blev hängd på tvärs från cellbjälken ner till dörrtröskeln. ''Jag korsfäster dig'', sa en av förhörsledarna. Nu fick han ännu mera slag och skitigt vatten. Ett gevär trycktes in i ett av kroppens känsligaste områden.
En annan person kom.
- Jag kände igen hans arabiska brytning som tillhör en nordafrikansk jude (sefard), och det är därför vi kallar oss offer för den amerikansk-sionistiska ockupationen.
''Välkomstfesten''
Så här fortsatte det i tre dagar för Haj Ali. Han ställdes i olika positioner, bla tvingades han att stå på tå och de sa att ''hans fötterna skulle ruttna''.
- Jag förstod senare att det jag hade genomgått var en del av en operation som de kallade ''Iron Horse'', som gick ut på att samla in inflytelserika personer och få dem att arbeta för ockupationsmakten.
Den tredje morgonen mötte han ännu en utländsk person, och fick ännu en gång erbjudandet att arbeta för dem, mot att han skulle friges.
- Jag svarade att jag inte hade något att säga. Hela tiden hörde jag skrik, kvinnoskrik, barnröster och alla som gick förbi mig i gången slog mig.
Efter förmiddagsbönen satte de plasttejp på honom, hans händer var för svullna för att kunna sättas i vanliga handbojor. De band fast honom vid gallret. Sen hämtade de en stor högtalare och spelade sången ''By the rivers of Babylon'' om och om igen och väldigt högt.
- Då önskade jag att de skulle dra huvan över huvudet på mig.
Efter en stund kom förhörsledaren för att flytta på högtalaren, men Haj Ali kunde inte höra någonting.
- Jag hörde musiken fortfarande fast de hade stängt av den. Jag hörde inte ett ord av vad förhörsledaren sa.
Efter sund reste de upp honom och sträckte ut armarna till slutet av gallret och satte fast honom där.
- Detta var min femte dag utan mat, berättar Ali.
Efter en stund kom förhörsledarna tillbaka och berättade för honom att han genomgått en ''mottagningsfest''.
- Senare, säger Haj Ali, fick jag höra att det här var något alla måste gå genom.
- De satte mig i cell nummer 49. De tog en bild av mig innan de tog av huvudsäcken och en efter de tagit av den. När jag tittade in i cellen mittemot mig kände jag igen en av personerna, en iman. Alla var nakna, ''Bry dig inte'', sa de, ''Vi har haft det så här i tre månader.''
Haj Ali försökte att täcka över underlivet med en tygbit, men det tillät inte amerikanerna.
''Colin Powell''
_ Vi fick allihop smeknamn av amerikanerna säger Ali. En av oss var Big Chicken, en annan Dracula, Wolfman, Joker och Gilligen. Mig kallade de Colin Powell.
Nästa dag kom en av torterarna, specialisten Charles Graner, en av de som dömts för övergreppen i Abu Ghraib. Haj Ali hade på sig bandage för att såren skulle läka och blodet hade koagulerat. Graner rev av bandaget som hade fastnat på såret. Haj Ali föll ner medvetslös.
- Nästa dag, fortsätter Haj Ali, bad jag en kvinnlig soldat om smärtstillande. Hon bad mig att sträcka ut handen under dörren. Jag trodde att hon ville titta på handen, men istället trampade hon på den och sa: ''Här är amerikanskt smärtstillande.''
Efter femton dagar fick han ett lakan.
- Jag använde det till att täcka kroppen, och mina cellkamrater gratulerade mig.
Haj Ali berättar att han från fångbunkern hörde ständiga skrik.
- När de skulle ge mat till de kvinnliga fångarna, skickade de nakna män för att servera dem.
De kvinnliga fångarna hölls som gisslan för att få tag på efterlysta bröder, fäder eller söner.
- Vi kunde höra deras skrik och kunde inte göra annat än att ropa Allahu akbar (Gud är störst).
Efter femton dagar fick de bråttom med förhören. Amerikanerna ville skicka tillbaka dem och få in nytt folk och rotera dem mellan fängelsehålet och tälten på utsidan. En av hans vänner frågade en kvinnlig soldat: ''Varför förnedrar du oss?'' Hon svarade att ''det är en order att förnedra er på det här sättet''.
Efter en tid tog de honom till förhörsrummet, där var det tio personer, några i militära och andra i civila kläder. De hade telefoner med kamera.
- På den tiden visste jag inte att det fanns mobilkamera, Jag trodde att de använde telefonerna för att spela in ljud eller något liknande, säger Haj Ali.
Det var i det här rummet som de händelser utspelades som senare kablades ut över världen som ett exempel på den amerikanska regimens tortyr av irakiska fångar.
- De tvingade mig att stå på en låda med en huva över huvudet och armarna rakt ut i luften. De sa att de skulle ge mig elektriska stötar. Jag trodde dem inte men så stack de in två ledningar i kroppen på mig. Det kändes som om ögonen skulle tränga ur sina hålor. Sedan trillade jag ner på golvet.
Under tortyren bet han sig i tungan. En läkare kom, avlägsnade huvan med sin fot och hällde vatten på tungan.
- Han såg inte något sår på tungan, säger Haj Ali, så han sa att de kunde fortsätta tortyren. Vanligtvis var doktorerna en del av tortyrprocessen.
Deras uppgift var att avslöja om fången bluffade eller överdrev smärtor så att förhören kunde fortsätta.
Tre gånger tog de honom till tortyrkammaren och fem gånger gav de honom elektriska stötar. De band fast hans händer och fötter i ett rör i taket, stoppade torrt bröd i hans mun, fotograferade honom och förhörde honom några gånger till. Under förhören frågade de: ''Vad tycker du om mera tortyr?'' Haj Ali svarade då: ''Ju mer ni torterar oss, desto mer vill Gud se i nåd till oss.''
Stärker motståndet
Haj Ali var inte den ende som blev misshandlad på detta sättet.
- En av de många jag såg var imanen från en av de största moskéerna i Falluja, han var 75 år gammal. De fick inte nog av att dra runt honom naken, utan måste tvinga på honom kvinnounderkläder.
- En annan historia, fortsätter Haj Ali, berättar om en av fångarna som fick order om att urinera med huva över huvudet. När de tog av honom huvan såg han att det var hans far han hade urinerat på.
Ytterligare en historia Haj Ali hörde var om en iman från en annan moské.
- En av de kvinnliga soldaterna tog av sig kläderna framför honom och sa att han skulle ha sex med henne. Han nekade självklart till att göra det, då tog hon på sig en konstgjord penis och våldtog mannen.
Haj Ali menar att fängelserna faktiskt är som träningsläger för motståndsrörelsen.
- Nittio procent av de arresterade var i stort sett oskyldiga, säger han. Men så fort de kom ut var de helt övertygade om att göra militärt motstånd mot ockupationsmakten. Alla som blir behandlad på det här sättet eller ser sina systrar och bröder utsättas för det reagerar på det sättet.
För Haj Ali är det viktigt att förklara hur starkt man påverkas av att se kvinnor fängslade på det sättet.
Efter 49 dagar i fängelset, hörde han en av förhörsledarna säga att han hade hamnat i fängelse av misstag och skulle bli skickad tillbaka till tälten. Nästa dag hämtades han av en soldat och skickades tillbaka till tältlägret. ''Du är pånyttfödd'', sa han.
Efter att ha kommit tillbaka och välkomnats varmt av sina medfångar i tältlägren berättar Haj Ali:
- Jag använde två dagar till att titta på himlen för att komma överens med solen, efter att sluppit ut från mörka celler.
- Under tiden i fängelset tappade jag 38 kilo i vikt, säger Haj Ali. Detta vet jag för när jag togs in satte de på mig ett armband som uppgav min vikt.
Efter att han fått tillbaka sina ägodelar sattes han i en transportbil med en säck över huvudet, men den här gången utan handbojor. Så slängdes han ut ur bilen.
- När jag tog av mig huvan såg jag att jag var han på motorvägen. Det var så de frigav mig.
Så slutar Haj Alis berättelse från Abu Ghraib. Efter hans frisläppande och sedan Abu Ghraib-skandalen blev avslöjad, fick han utbildning av FN i mänskliga rättigheter. Han önskade att använda sina erfarenheter för att bilda en förening och vände sig till irakiska myndigheter för att få hjälp, men fick höra att ''det förekommer inte något sådant som misshandel av fångar här''.
Det hölls istället en kongress med många deltagare och personligheter som stiftade ''Föreningen för offren från de amerikanska ockupationsfängelsena''. Målet är att informera omvärlden om tortyr och det som händer i dessa fängelser. Hjälpa de som friges och hjälpa familjer till de arresterade att kontakta sina anhöriga. Föreningen fokuserar inte bara på amerikanerna.
Privata fängelser
- Många olika fängelser drivs av privata företag, legosoldater, säger Haj Ali. Det finns folk från hela världen, det är inte bara amerikanerna som bär skulden för det som pågår. Allt som sker i Irak är en naturlig reaktion på alla dessa övergrepp. Det så kallade våldet är en helt naturlig respons. Han fortsätter:
- Under Saddam-tiden fanns det tretton fängelser, nu finns det 36 som drivs av amerikanerna och 200 av myndigheternas miliser. De irakiska fängelserna är värre, vi har dokumenterade bevis på förekomsten av avhuggning av fingrar och att händer blir genomborrade, allt under amerikanskt beskydd.
Haj Ali lägger stor vikt vid att förbrytelserna som äger rum i Irak också är förbrytelser mot de europeiska och amerikanska folken, de tappar ansiktet. Tortyren utförs av alla nationaliteter.
- Jag fördömer inte de som kidnappar en utlänning, detta är en reaktion på vad de har gått igenom.
Hans förening arbetar nu med fysisk och psykisk rehabilitering.
LARS AKERHAUG
Proletären 39, 2005
* Artikeln har översatts av Homa Pakjoo och Ingar Marheim samt bearbetats av Proletären. |
|
|
| Back to top |
|
|
Leif Erlingsson
Site Admin
Joined: 03 Jul 2005
Posts: 309
Location: Tullinge, Botkyrka, Sweden, Earth
|
|
| Back to top |
|
|
|
|
You cannot post new topics in this forum
You cannot reply to topics in this forum
You cannot edit your posts in this forum
You cannot delete your posts in this forum
You cannot vote in polls in this forum
|
Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
|
FAQ
Search
Memberlist
Usergroups
Register
Profile
Log in to check your private messages
Log in
