En rättsröta utan dess like
Den rakryggade reporten Hannes Råstam har öppnat dörren på glänt för något som troligen kommer att bli den största rättsskandalen i svensk kriminalhistoria. Självaste riksåklagaren Christer van der Kwast som varit åklagare i rättegångarna mot Thomas Quick är nu på goda grunder polisanmäld efter Råstams program i Dokument inifrån.
Det är svårt att föreställa sig att en salig blandning av psykoterapeuter, polis och åklagare kunde begå så många rent juridiska fel vid en förundersökning. De okritiskt medlöpande medierna har också ett stort ansvar.
Hur många löpsedlar med ”Quick massmördaren” har inte klistrats upp under de senaste decennierna?
Den alltid lika politiskt korrekte förre socialdemokratiske jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström visade det sig ha varit försvarsadvokat till Quick. Det osar alltså katt för riktiga samhällstoppar. Förnäma och namnkunniga psykiatriker dras också med i härvan. De senare ett lika uppblåst som ovetenskapligt skrå som jag alltid har misstrott.
Alla med lite sunt förnuft har för länge sedan insett att Thomas Quick inte är den massmördare han utgett sig för att vara. Däremot är det en överraskning att det svenska rättsväsendet kan vara så genomruttet.
Och det är illavarslande när advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg i en första intervju tog så lätt på de nya uppgifterna om hur förundersökning och rättegångarna har gått till.
Det som förvånar mig mest är att justitiekansler Göran Lambertz, som jag betraktar som en hedersman, vid sin tidigare granskning av fallet Quick inte upptäckte att det faktiskt rörde sig om ett avancerat justitiemord.
Nu kommer det att bli en kraftmätning mellan frimurarna och folkets krav på att rättvisa skipas. Nu ska kvasten gå och trappan ska städas uppifrån. Avgår ordensbröderna, som förekommer som tusenbröder på den här juridiska nivån, med segern så förlorar allt fler tron på att vi lever i ett rättsstat.
Rune Lanestrand
|