26.8.2004

Skrivet av Mats Larsson, Expressen

Paul Wolfowitz och hans chef, försvarsminister Donald Rumsfeld, hade en grupp politiker från den amerikanska kongressen på besök den där morgonen. Pentagons bägge civila chefer lobbade för ökade försvarsanslag och varnade besökarna att USA stod inför ”otäcka överraskningar”.
– Och det ligger i överraskningarnas natur att vi inte vet hur de kommer att se ut, sa Wolfowitz.
Kort därefter kom larmet. Ett flygplan hade kraschat in i World Trade Center.
– Vi slog på tv:n och såg hur det andra planet träffade, minns Wolfowitz i en intervju för Vanity Fair.
En halvtimme senare skakade den enorma Pentagon-byggnaden när flight 77 kraschade in i det amerikanska försvarshögkvarteret.
– Min första reaktion var att det var en jordbävning.
På sätt och vis hade Wolfowitz rätt. Det var en politisk och geostrategisk jordbävning som skulle förändra världen och inom två år leda till två amerikanska krig.
Och Wolfowitz hade siktet klart från början. När president George W Bushs krigskabinett träffades i Camp David den 15 september 2001 för att diskutera terrorattackerna så tog han sin chans.

Afghanistan för osäkert
Afghanistan var för osäkert menade han. Det fanns hög risk att 100 000 amerikanska soldater skulle köra fast i de afghanska bergen under vintern.
Irak däremot var så mycket enklare. Wolfowitz menade att det fanns mellan tio och femtio procents chans att Saddam Hussein varit inblandad i attacken. Irak var genomförbart.
Flera vid bordet var kraftigt emot detta förslag. Alla visste ju att al-Qaida och Usama bin Ladin hade sina träningsläger i Afghanistan, inte i Irak. Utrikesminister Colin Powell påpekade att USA aldrig skulle få med sig sina allierade mot Bagdad.
Så Wolfowitz blev snabbt nedröstad. Men under en kafferast tog han upp Irak-frågan igen med presidenten och la ut orden för att Irak i det större perspektivet var ett problem som USA måste ta itu med. Okej, Afghanistan först, men sedan...
Det fanns ingen runt bordet som ägnat så mycket tid åt att fundera över Irak och Saddam Hussein som Paul Wolfowitz. Ja, det fanns knappast någon runt bordet som ägnat så mycket tid åt att tänka som Paul Wolfowitz.
Han beskrivs ofta som superhöken och krigshetsaren. Det kan lätt ge bilden av en aggressiv och testosteron-fylld debattör. Men han beskrivs tvärtom av sina kolleger som en timid man som inte gillar konfrontationer och som ibland uppmanas att stå på sig lite mer, vara lite tuffare.
Han är en tung medlem av den mest konservativa administration som USA haft på mycket länge, men likt många andra neokonservativa så började han sin karriär som demokrat. Det är där neokonservatismen har sina rötter.
Han studerade statskunskap på universitet i Chicago och blev där djupt influerad av en politisk filosof vid namn Leo Strauss, en ikon bland många konservativa tänkare. Strauss var tysk jude och flydde undan förintelsen till USA.
Strauss betonade bland annat vikten av att en ledare i en demokrati måste stå emot och bekämpa tyrannier. Winston Churchill var där ett lysande exempel.
Och kommunismen var i Strauss ögon en tyranni, ett ondskans system. Det var därför ett stort ögonblick för neokonservativa när president Ronald Reagan 1983 talade om Sovjetunionen som just ett ondskans imperium.
Och ordet dök upp igen i president George W Bushs viktiga tal till nationen 2002 när han utnämnde Irak, Iran och Nordkorea till ”ondskans axelmakter”. Wolfowitz nickade instämmande.
En annan grundtes i Wolfowitz tankevärd var att diktaturer/tyrannier är fundamentalt annorlunda samhällssystem än demokratier. En totalitär regim har mycket lättare att lura omgivningen än vad en demokrati har.
Det var tankar som senare också skulle forma hans inställning till Irak och Saddam Husseins eventuella massförstörelsevapen. Saddam hade tidigare haft dessa vapen. Varför skulle omvärlden tro på hans nekanden 2003?
Och Paul Wolfowitz hade arbetat länge med Irak. Redan 1979 skrev han en rapport åt Pentagon där det för första gången talades om att det kunde bli nödvändigt för USA att ingripa militärt i Persiska viken.
På den tiden var det främst en Sovjetisk invasion norrifrån som USA oroade sig över, men Wolfowitz skissade även upp ett scenario där exempelvis Irak hotade oljefälten genom att invadera sina grannar Kuwait och Saudiarabien.

Tjänstgjorde under Carter
Wolfowitz har i så gott som hela sina karriär jobbat för Pentagon eller utrikesdepartementet. Han började som medarbetare till en demokratisk senator och tjänstgjorde exempelvis i Pentagon när demokraten Jimmy Carter var president.
Han hoppade över till det republikanska lägret först när Ronald Reagan kom till makten. Reagan representerade många av de ideal som Wolfowitz själv kämpade för.
Många realpolitiska republikaner – som förre utrikesministern Henry Kissinger – rynkar på näsan när ord som ”god” eller ”ond” används i utrikespolitiken. Inte Reagan. Inte Wolfowitz.
Under Reagan så var Wolfowitz bland annat biträdande utrikesminister med ansvar för Ostasien. Han var en av de ledande krafterna bakom att USA lyfte sin hand från Filippinernas diktator Ferdinand Marcos och lät honom falla. Det var ett beslut som Kissinger hårt kritiserade.
Men Wolfowitz ser spridande av demokrati som en viktig amerikansk uppgift. Och han såg efter Filippinerna hur andra stater i regionen demokratiserades, som Sydkorea. Detta gynnade USA, ansåg han.
Och USA skulle också tjäna på om demokratin kunde spridas till Mellanöstern, menade han. Men det finns förstås en skillnad mellan Filippinerna 1986 och Irak. I Filippinerna var det folket som röstade bort Marcos i ett val som han försökt fuska bort.
I Irak fanns inga möjligheter att rösta bort Saddam Hussein.
Där skulle i så fall demokrati tvingas fram av en utländsk invasionsarmé.
Går det? Wolfowitz trodde det. Ja, efter den 11 september menade han att det var ett måste för USA att skaka om Mellanöstern, den minst demokratiska av alla regioner.
En oljerik region där extremism frodades, där terrorism exporterades. Okej, flygkaparna kom från Saudiarabien men USA kunde inte invadera där. Däremot fanns en chans att avsluta det jobb som borde ha avslutats redan 1991 i Irak.
Oljelandet Irak var genomförbart.
Wolfowitz var också övertygad om att Irak var insyltat med al-Qaida. Och att där fanns massförstörelsevapen.

Gjorde flera misstag
Han verkar ha haft fel i bägge fall. Och det var inte de enda misstag han gjorde.
Wolfowitz var även övertygad om att omvärldens motstånd mot Irak-kriget var en bluff. Han trodde att USA:s allierade till slut skulle rätta in sig i leden när de insåg att USA menade allvar och verkligen tänkte invadera Irak.
Men så blev det inte denna gång. USA:s halvårslånga offensiv i FN före Irak-kriget slutade i stället med ett svidande diplomatiskt nederlag.
Invasionen blev förvisso en lysande framgång för den amerikanska militären, men inte fortsättningen.
Där skulle de allierade nu ha behövts Irak. Men det finns just inga som på allvar vill eller vågar hjälpa till. USA – den goda kraften i Wolfowitz världsbild – är mer isolerat än på mycket länge.
Demokraternas presidentkandidat John Kerry säger sig ha en lösning på problemet. Ge Bush, Wolfowitz & Co sparken i höst.
Frågan är om lösningen är så enkel.