En klar majoritet av journaliser, advokater och anhöriga i Estoniaärendet har den uppfattningen att regeringen misskött både kontakten med dem och den uppfattningen att regeringen misskött både kontakten med dem och tillvaratagandet av deras intressen på ett klandervärt sätt.

Flera överlevande som räddades och togs ombort på m/s Mariella (Viking Line) har vittnat för mig att svensk polis (antagligen SÄPO) flögs ombord med helikopter när Mariella kom in på svenskt terriotorialvatten. Polisen gav order om att alla de 25 överlevande skulle spärras in på ett separat område i fartyget. De förbjöds att umgås med övriga passagerare trots att många av dem gärna ville ha kontakt med dessa. Polisen och vaktpersonal på Mariella hårdbevakade rummen med de räddade. Om de ville besöka toaletten eller bastun så eskorterades de av vakterna.

En överlevande förhördes delvis av polisen redan ombord på Mariella. Några fick inte ringa sina anhöriga när de ville utan var tvungna att först ansöka om lov. Somliga beviljades endast ett telefonsamtal. Innan de ringde fick de uppge namn och personnummer på den person de tänkte ringa till. En av dem ville efter ett telefonsamtal lite senare ringa till resten av sin familj som befann sig på annan ort men förbjöds detta med argumentet att telefonen var överbelastad, tots att de tillbringade nästan ett dygn ombord på Mariella.

Ett nyckelvittne bland de överlevande tillkännagav sin identitet den 28 september kl 08.30 för polisen ombord på Mariella. Först kl 17.00 samma dag uppfördes han på listan med överlevande, trots att andra personer antecknats på listan omedelbart. Detta ledde till att hans hustru inte trodde att han överlevt förrän han ringde hene kl 10.00 den 28 sept. 1994.

När sedan de överlevande ankom till Värtahamnen i Stockholm natten till den 29 sept. 1994, fick de vänta tills Mariella tömts på de vanliga resenärerna. Man ville förhindra ömsesidig kontakt under alla omständigheter. Därför måste de räddade vänta i mer än en timme trots att det fanns flera skadade ombord som behövde komma till sjukhus omedelbart buss och ambulans kördes in direkt på bildäck. Thure Palmgren, som var frisk och ville träffa sina anhöriga i hamnen, tilläts inte avvika från gruppen. Svenska polismän föste med våld in honom i bussen, mot hans bestämda vilja. Han uppgav för mig att han aldrig blivit så upprörd och ilsken som i denna stund. Upprördheten över förlisningen kändes mycket mindre påtaglig. Några av de överlevande ansåg att polisen därmed begick ett brott, nämligen olaga frihetsberövande.

När alla hade fraktats till Södersjukhuset spärrades de in i sjukrum. Polismän vaktade dörrarna. När en av de överlevande ville lämna sitt sjukrum föstes han tillbaka av polismannen på ett mycket otrevligt sätt. Polismannen fräste till honom att han skulle gå och lägga sig. Klockan var då ca 06.40 på morgonen den 29 sept. 1994. Först efter konsultation med en av läkarna, som i sin tur hade långa diskussioner med polismannen, befriades den räddade mannen från sitt rum, eftersom han var fullt frisk.

Sedan fortsatte myndigheternas otäcka behandling med att bryta löfte om bärgning av fartyget, trots att detta tekniskt sett hade varit mycket enklare än att övergjuta fartyget med betong.

De anhöriga har idogt försökt få till stånd ett möte med Ines Uusmann och/eller statsministern. Statsministrarna Carlsson och Persson har konstant vägrat att träffa de anhöriga och Ines Uusmann har endast vid ett tillfälle närvarat vid ett stormöte, där hon dessutom lät andra föra sin talan. Ines Uusmann gör uttalanden om att det i Estoniafallet inte är viktigt att fastställa ansvarsfrågan. Hon lämnar vilseledande information angående dykmöjligheter och de omkomnas kroppars tillstånd. Hon undviker att ställa upp i TV-diskussioner. Inför viktiga beslut som berör centrala anhörigintressen hörsammas inte de anhörigas åsikter i tillräcklig utsträckning.

Ines Uusmann hävdar att hon haft anhörigkontakt innan beslutet om betongövertäckning fattas. Vi har inte kunnat spåra en enda anhörig som haft sådan kontakt. Det finns ingen skriftlig korrespondens mellan regeringen och de anhöriga i denna fråga. Det enda skriftliga som finns är brev från ombud och ordföranden i olika anhörigorganisationer, vilka oftast lämnats obesvarade.

När de anhöriga under sommaren 1996, innan den stora processen i Paris börjat, vädjade till regeringen om ett lån eller garanti på enbart 5 miljoner kronor - dvs inte ens ett bidrag utan ett lån - som skulle återbetalas efter att processen hade vunnits, för att kunna genomföra processen, fick man avslag. Samtidigt reserverades 24 milj. kronor för bevakning av vraket till dess att betongövertäckningen kunde äga rum. Utöver dess 24 milj. kr budgeterades 360 milj. kr för själva betongöver-täckningen, varav ca 230 milj. kr redan hade betalts ut, utan att arbetet har slutförts.

Detta ska jämföras med blyga 5 milj kr, vilket belopp vi ansökte om för att kunna genomföra rättegången i Paris.

Dessa siffror visar tydligt att regeringens hävdande att man vill måna om gravfriden och därmed tillmötesgå de anhörigas intressen, inte är något annat än hyckleri. När de anhöriga själva föredrar att sanningen avslöjas framför ett onödigt dyrt och brutalt sätt t skydda gravfriden på, så borde regeringen respektera denna önskan och bevilja detta lån om 5 milj. kr och i övrigt spara skattepengar.

Mot bakgrunden av att många anhöriga klagat högljutt i medier över att de inte fått något gehör för sina åsikter respektive deras intressen totalt nonchalerats av regeringen, bestämde regeringen att Styrelsen för Psykologiskt Försvar skulle ta över anhörigkontakten från kommunikationsdepartementet och Ines Uusmann. Därmed flyttades i okt. 1996 regeringsansvaret från kommunikationsdepartementet till försvarsdepartementet. Detta uppfattades av de anhöriga som en grotesk och fientlig handling. Styrelsen för Psykologiskt Försvar har till uppgift att lugna respektive vilseleda allmänheten i händelse av krig och att ägna sig åt psykologisk krigsföring med propaganda och liknande i en krigssituation.

Dessutom är den en del av den militära underrättelsetjänsten i Sverige. Många anhöriga känner sig därför behandlade som statsfiender efter att Styrelsen för Psykologiskt Försvar tagit över anhörigkontakten. Kontakten har enbart formellt blivit lite bättre genom att åtminstone några brev med diverse frågor sänts ut till de anhöriga. Innehållsmässigt har kontakten däremot förblivit lika skral som tidigare.

Detta stämmer väl överens med att många viktiga handlingar rörande Estonia belagts med sekretess.