I dagens värld har tevebolaget CNN och Hollywood större inflytande än Vatikanen, bibeln eller politikernas vackra talekonst, och det finns ett direkt samband mellan ökningen av antalet teveapparater, minskade inkomster och utebliven masskamp i Latinamerika, skriver James Petras.

Förenta staternas kulturella imperialism har två mål. Det ena är att erövra marknader för sina kulturella varor, det andra att påverka befolkningens sinnelag. Export av kulturvaror är en av de viktigaste källorna till kapital och vinster, som allt mer har ersatt export av andra varor. I det politiska livet spelar kulturimperialismen stor roll för att rycka upp folk från sina kulturella rötter och sin traditionella solidaritet, som ersätts med behov som förändras med varje PR-kampanj. Det politiska resultatet är att människor fjärmas från sina traditionella klass- och samhällsband och förvandlas till enskilda atomer.

Kulturimperialismen betonar uppdelning i arbetarklassen. Arbetare med fast arbete uppmuntras att ta avstånd från daglönare, som i sin tur skall ta avstånd från arbetslösa. Den uppmuntrar arbetare att tänka på sig själva som en del i en pyramid, med små skillnader i livsstil, ras och kön till de andra som befinner sig i våningen under, i stället för de stora skillnaderna som skiljer dem från dem uppe på toppen.
Den främsta målgruppen är ungdomen.

Underhållning och reklam riktas till unga människor som är mest mottagliga för amerikansk PR. Budskapet är enkelt och direkt: det moderna förknippas med konsumtion av amerikanska filmer och deras budskap.Kulturimperialismen riktar sig inte bara till ungdomen som en marknad. Den har även politiska mål. Den skall hindra att deras personliga upproriska känslor förvandlas till ett politiskt uppror mot ekonomisk och kulturell kontroll. Den progressiva rörelsen ställs inför en paradox. Samtidigt som den stora majoriteten av tredje världens folk drabbas av försämrade levnadsvillkor och rika minoriteter lever bättre än någonsin, har den subjektiva reaktionen varit långvariga men sporadiska lokala uppror medan större protester har varit kortvariga. Det finns med andra ord en märkbar klyfta mellan växande orättvisor och den revolutionära eller radikala reaktionen på dem. De mognande "objektiva villkoren" i tredje världen har inte åtföljts av subjektiva krafter som kan förvandla staten och samhället. Det finns inte någon automatiskt koppling mellan sociala och ekonomiska försämringar å den ena sidan och förändringar till det bättre å den andra.

Kulturell påverkan i dess bredaste mening är en avgörande länk för att förvandla objektiva omständigheter till medveten politisk handling. Paradoxalt nog verkar de som utformar imperialismens politik ha insett kulturens betydelse bättre än sina motståndare.

Kultur och utsugning
Imperialismen är inte bara ett ekonomiskt och militärt system för kontroll och utsugning. Kulturell dominans är nödvändig för varje varaktigt system för utsugning. I tredje världen kan kulturimperialismen beskrivas som den västerländska härskande klassens systematiska intrång i proletära klassers kulturella liv för att ändra deras värderingar och handlingar så att de anpassar sig till de imperialistiska klassernas intressen. Det har skett på både traditionella och moderna sätt.

Tidigare spelade kyrkan, utbildning och myndigheter en viktig roll för att lära folk att foga sig och vara lojala mot heliga och absoluta principer. Trots att traditionella metoder fortfarande fungerar, har nya och modernare verktyg blivit viktiga för att behålla imperialismens herravälde. Massmedier, PR, och underhållning har fått central betydelse. I dagens värld har CNN och Hollywood större inflytande än Vatikanen, bibeln eller politikernas vackra talekonst.

Kulturell påverkan är nära knuten till politiskt och militärt herravälde och ekonomisk utsugning. USA:s militära ingripanden för att stödja folkmordsregimer i Centralamerika kombineras med intensiva kulturella åtgärder. USA-finansierade evangelister invaderar indianbyar för att hos offren inpränta budskapet att underkasta sig. Internationella konferenser finansieras för att intellektuella skall få tillfälle att diskutera demokrati och marknad. TV-program sprider illusioner från en annan värld. Kulturell påverkan är en fortsättning på krig med andra medel än militära.

Moderna förförelsemetoder
Dagens kulturella imperialism skiljer sig från den gamla på flera sätt. Den inriktas på att fånga en masspublik, inte bara att omvända eliter. Massmedierna, speciellt TV, invaderar hushållet och fungerar lika mycket från insidan och underifrån som utifrån och ovanifrån. Den är världsomspännande och likriktande. Föreställningen om allmängiltighet tjänar till att mystifiera den imperialistiska maktens symboler, mål och intressen. Massmedierna som verktyg för kulturell imperialism är i dag privata bara i formell mening. Frånvaron av statliga band ger ett legitimerande sken, där privata medier kan framställa statliga intressen som nyheter eller underhållning.

Dagens imperialism kan framställa politiska intressen genom subjekt som inte är deras egna medborgare. Nyhetsrapporter inriktas i Centralamerika på lejda bondesoldaters biografier och i USA på leende svarta från arbetarklassen i kriget vid Persiska viken.

På grund av den djupa klyftan mellan kapitalismens löften om fred och välfärd och verklighetens ökade misär och våld, har massmedierna i sina program allt mer minskat bevakning av möjliga alternativ. Den kulturella kontrollen skall dölja avgrunden mellan kapitalismens brutalitet och den fria marknadens löften. För att motverka kollektiva handlingar försöker kulturimperialismen att förstöra nationella identiteter eller tömma dem på socialt och ekonomiskt innehåll. För att riva sönder människornas solidaritet, framställs det "moderna" som anpassning till utländska symboler och värderingar. I individens namn kritiseras sociala band och personer skapas om i enlighet med mediernas budskap.

Samtidigt som vapen slår sönder samhällen och banker plundrar ekonomin, förmedlar medierna identiteter som hjälper människor att fly från verkligheten.

De målar upp karikatyrer av revolutionära motståndare och uppmuntrar kollektiv minnesförlust. Västerländska medier påminner aldrig publiken om de anti-kommunistiska, pro-amerikanska regimernas mord på 100 000 indianer i Guatemala, 75 000 arbetare och bönder i El Salvador, 50 000 offer i Nicaragua. Massmedierna förtiger katastrofer som är resultat av att marknaden har införts i östeuropa och före detta Sovjetunionen och som har gjort miljontals människor fattiga.

Massmedier, propaganda och kapital
Massmedierna är en av de viktigaste källorna till rikedom för det amerikanska kapitalet. En ökande andel av de rikaste nordamerikanerna tjänar sina pengar på massmedier. Bland de 400 rikaste amerikanerna ökade andelen som tjänade sina pengar på massmedier från 9,5 till 18 procent mellan 1982 och 1989. Idag är andelen nästan 20 procent. Den kulturella imperialismen har ersatt tillverkning av varor som källa till rikedom och inflytande i Förenta staterna. Massmedierna har blivit en del i USA:s system för politisk och social kontroll i världen och samtidigt en viktig källa till superprofiter.

På alla nivåer med stigande utsugning, orättvisor och fattigdom i tredje världen hjälper västerländskt kontrollerade massmedier till att förvandla en kritisk allmänhet till en passiv massa. Västerländska media-kändisar och underhållning för miljoner har blivit ett viktigt vapen för att förhindra politiska oroligheter. På Reagans tid som president visades betydelsen av mediernas roll för manipulering tydligare än tidigare. Populära och politiskt reaktionära underhållare framträdde mer än tidigare i radio, press och TV för att få fram det politiska budskapet. Det är ett fenomen som har spritt sig till Latinamerika och Asien.

Det finns ett direkt samband mellan ökningen av antalet TV-apparater i Latinamerika och minskade inkomster och minskat deltagande i masskamp. Mellan 1980 och 1990 ökade antalet TV-apparater per invånare med 40 procent samtidigt som genomsnittliga realöner sjönk med lika mycket. En rad nyliberala kandidater, som fick stort utrymme att framträda i TV, valdes till presidenter.

Den kulturella imperialismens nuvarande uppgift är att öka massmediernas inflytande bland de fattiga genom att mata dem med en förljugen verklighet med individuell konsumtion och äventyr. En andra uppgift är att stärka amerikanska företagens växande investeringar och vinster på försäljning av kulturella varor.

Amerikanska medier påverkar människor i tredje världen på ett dubbelt sätt. De skapar illusioner om en internationell gemenskap som överskrider gränserna mellan olika klasser. Genom TV-bilder skapas en falsk intimitet och inbillade band mellan framgångsrika personer som visas och fattiga åskådare i kåkstäderna. Budskapet är tydligt. Det är offrens skuld att de är fattiga, framgång beror på individens ansträngning. De viktigaste TV-satelliterna, de amerikanska och europeiska massmediernas kanaler i Latinamerika, undviker kritik av den nya kulturimperialismens politiska och ekonomiska ursprung och dess konsekvenser, som har förvirrat och förlamat miljoner fattiga i Latinamerika.

Det politiska språket förvrängs
Kulturimperialisterna har utvecklat en dubbel strategi för att bekämpa vänstern. De försöker å den ena sidan att förvränga vänsterns politiska språk och å den andra att bedöva allmänhetens känslor för grymheter. På 1980-talet stal massmedierna systematiskt vänsterns grundläggande idéer, tömde dem på deras ursprungliga innehåll och fyllde dem i stället med ett reaktionärt budskap.

Massmedier beskrev politiker som ville återinföra kapitalism och främja orättvisor som "reformatörer" eller "revolutionärer", medan deras motståndare kallades "konservativa". Många framstegsvänliga personer blev förvirrade. De blev mottagliga för den imperialistiska ideologins påstående att ord som höger och väster saknar mening, att distinktionen har förlorat sin betydelse och att ideologier inte längre spelar någon roll. Genom att förvränga vänsterns språk och skillnaden mellan vänster och höger vill kulturimperialisterna undergräva den anti-imperialistiska rörelsens politiska praktik och popularitet.

Vapen med mänskliga egenskaper
Den andra delen i kulturimperialisternas politik var att vänja allmänheten vid grymheter, att framställa massmord av västerländska stater som rutin och godtagbar verksamhet. Massbombningen av Irak framställdes som ett video-spel. Genom att göra brott mot mänskligheten triviala, berövas åskådaren en del av sin traditionella känslighet och åsikt om att mänskligt lidande är fel. Genom att betona den nya tekniken för krig som modern, förhärligas västerländernas tekniska krigsmaskiner. Dagens kulturimperialism innehåller "nyhets"-rapporter där vapen för massförstörelse presenteras med mänskliga egenskaper, medan offren i tredje värden utmålas som ansiktslösa och aggressiva terrorister.

Den kulturella manipuleringen förstärks genom förvrängning av det politiska språket. I östeuropa beskrivs spekulanter och maffiosos som lägger beslag på mark, företag och andra rikedomar som "reformvänliga". Banditer utmålas som nyskapande entreprenörer. Koncentration av absolut makt i företagsledningens händer för att anställa och avskeda arbetare och öka deras sårbarhet kallas i västerlandet för "flexibel arbetsmarknad".

I tredje världen kallas försäljning av nationella företag till stora multinationella monopolföretag att "bryta upp monopol". "Omvandling" beskriver en återgång till 1800-talets arbetsvillkor. "Omstrukturering" betyder återgång till ensidig produktion av råvaror och överföring av inkomster från produktion till spekulation. "Avreglering" innebär att makten att styra ekonomin flyttas från den nationella välfärdsstaten till direktörerna i de internationella bankerna och storföretagen. "Strukturanpassning" betyder i Latinamerika en överföring av resurser till investeringar och sänkta löner för arbetarna.

Vänsterns begrepp som reform, jordreform och strukturella förändringar betydde ursprungligen en mer rättvis fördelning av inkomster och rikedom. Dessa ord har förvanskats och blivit symboler för att åter koncentrera rikedom, inkomster och makt i överklassens händer. Och naturligtvis förstärker och propagerar imperialismens alla privata kulturella organisationer dessa förvrängningar. Dagens kulturimperialism har förvanskat befrielsens språk och förvandlat det till symboler för reaktion.

Kulturell terrorism
På samma sätt som den västerländska stats-terrorismen vill förstöra radikala sociala rörelser och revolutionära regeringar, förstör den ekonomiska terrorismen som bedrivs av IMF och privata bankkonsortier inhemska industrier, undergräver allmän egendom och riktar dödliga slag mot arbetarfamiljer. Kulturell terrorism bär ansvaret för att utrota inhemsk kultur. Den inriktar sig på psykologiska svagheter och en djup ängslan hos människor i tredje världen, speciellt deras känsla av vara "efterblivna", "traditionsbundna" och "förtryckta". Genom filmer som visar välklädda och välnärda människor som "kan röra sig fritt" och säga och göra snart sagt vad som helst, försvagas familjeband och det traditionella samhället. I stället knyts människorna med nya bojor till företagens godtyckliga makt och den anonyma marknaden.

I "självförverkligandets" namn tyranniseras människor i tredje världen, som fruktar att betecknas som "traditionella". De förförs och manipuleras med falska bilder av en klasslös "modernitet". Den kulturella terrorismen ifrågasätter allt som är ett hinder för den enda och sanna guden: marknaden. Människorna i tredje världen matas med underhållning, tvingas och lockas att vara "moderna", att ge efter för den kapitalistiska marknadens krav. De skall kasta sina bekväma, traditionella och löst hängande kläder för att i stället köpa trånga jeans.

Kulturimperialismen fungerar bäst genom koloniserade mellanhänder, kulturella kollaboratörer. Urtypen för kollaboratörerna är fria yrkesutövare på väg uppåt i samhället. De imiterar och är underdåniga gentemot sina läromästare, arroganta mot sitt eget folk och vanligen auktoritära som personer. Med stöd av banker och stora utländska företag har de genom staten och inhemska massmedier skaffat sig stor makt. Liksom sina västerländska förebilder är de orubbliga i sin övertygelse om konkurrensens välsignelser och öppnar i frihandelns namn sina länder och folk för rå utsugning. Bland framstående intellektuella kollaboratörer finns akademiker som med hjälp av samhällsvetenskaperna förnekar klassherraväldet och det imperialistiska klasskriget. De hyllar marknaden som den absoluta domaren mellan ont och gott. Bakom retoriken om "regionalt samarbete" angriper de arbetarklassens och nationens institutioner som begränsar kapitalrörelser. I hela tredje världen har intellektuella, som finanseras av västerlandet, anslutit sig till klass-samarbetes ideologi. Föreställningen om ömsesidigt beroende har ersatt den tidigare synen på imperialismen. Den oreglerade världsmarknaden framställs som det enda alternativet för utveckling.

Det ironiska är att "marknaden" aldrig tidigare har varit så ofördelaktig för tredje världen som idag. Aldrig tidigare har USA, Europa och Japan varit så aggressiva i sin utsugning av tredje världen. Akademikernas isolering från verkligheten i världen är en biprodukt av den framväxande kulturella imperialismen. .

Myten om den internationella kulturen
En av vår tids stora villfarelser är föreställningen om internationalisering av idéer, marknader och att "röra sig fritt". Det har blivit modernt att använda ord som "globalisering" eller "internationalisering" för att rättfärdiga angrepp mot all slags solidaritet, mot det lokala samhället och sociala värderingar. Med internationaliseringen som täckmantel har USA och Europa blivit dominerande exportörer av kultur som är anpassad till att avpolitisera och trivialisera den dagliga tillvaron. TV-bilder som förmedlar västerländska människors sociala och geografiska rörlighet, att bra man reder sig själv och betonar "självförverkligande", som massproduceras och distribueras av USA:s massmediaindustri, har blivit viktiga verktyg för att dominera tredje världen. Nyliberalismen fortsätter inte att frodas på grund av att den löser svårigheter, utan på grund av att den tjänar de rika och de mäktigas intressen, och får gehör bland en del sektorer av fattiga småföretagare som trängs på gatorna i tredje världens städer.

Amerikaniseringen av kulturen i tredje världen sker med de inhemska härskarnas välsignelse och stöd eftersom det bidrar till att stabilisera deras styre. De nya kulturella normerna, att det privata kommer före det allmänna, individen före det sociala och att det sensationella och våldsamma är roligare än den dagliga kampen för brödet, bidrar alla till att främja egocentriska värderingar som undergräver kollektiva handlingar.

Bildkulturen som förhärligar tillfälliga förbindelser och sexuella erövringar motverkar eftertanke, engagemang och delade känslor av tillgivenhet och solidaritet. Amerikaniseringen av kulturen innebär att allmänhetens uppmärksamhet inriktas på kändisar, personligheter och privat skvaller, inte på sociala frågor, ekonomiska omständigheter eller det mänskliga tillståndet. Kulturimperialismen avleder uppmärksamheten från maktförhållanden och möjligheter att handla kollektivt i sociala frågor.

Mediakulturen som glorifierar det provisoriska avspeglar i själva verket den amerikanska kapitalismens brist på rötter, dess makt att anställa och avskeda, att flytta kapital utan hänsyn till samhällen. Myten att kunna röra sig fritt avspeglar människornas oförmåga att rota sig i samhället på grund av kapitalismens ständigt förändrade krav. Den amerikanska kulturen glorifierar tillfälliga och opersonliga förbindelser som en "frihet", som i själva verket avspeglar otaliga människors personliga oro och osäkerhet. Amerikanisering innebär i moderniseringens namn ett hämningslöst angrepp på solidaritetens traditioner och en förnedring av demokratin genom massiva kampanjer som inriktas på kända personligheter.

Den kulturella tyrannin har sina rötter i det ständiga tjatet om marknaden, om en likriktad konsumtionskultur och ett förfallet valsystem. Mediatyranniet fungerar parallellt med den toppstyrda staten och ekonomiska institutioner som sträcker sig från de internationella bankernas styrelserum till byar i Anderna. Hemligheten bakom den amerikanska kulturens framgång att tränga in i tredje världen är dess förmåga att skapa fantasier för att fly från en misär som själva systemet med ekonomiskt och militärt herravälde har framkallat. De viktiga beståndsdelarna i kulturimperialismen är sammansmältningen av idealiserade uttryck för kommersialism, sexualitet och konservatism. De framställs var för sig som privata behov för individens självförverkligande. För en del människor i tredje världen, som dagligen är fångar i meningslösa arbeten, som varje dag kämpar för att överleva, mitt i smuts och förnedring, kan mediernas fantasier framkalla förhoppningar om ett bättre liv i framtiden, eller åtminstone fantasier om att vara delaktiga i den ljuva livet.

Våldets djupa sår
Om vi vill begripa varför revolutionära förändringar inte har skett, trots de mognande revolutionära omständigheterna, måste vi begripa den djupa psykologiska effekten av statens våld, politisk terror och kulturella och ideologiska värderingar som påverkar förtryckta människor. Statens våld i Latinamerika på 1970- och tidiga 1980-talet skapade långvarig och omfattande psykisk skada: fruktan för radikala initiativ, misstroende mot kollektiva handlingar och en känsla av hjälplöshet gentemot myndigheterna, trots att samma myndigheter var djupt hatade. Terrorn gjorde att människor vände sig inåt, mot det privata livet.

Den efterföljande nyliberala politiken, ett slags "ekonomisk terrorism", betydde att fabriker stängdes, att arbetarnas lagliga skydd slopades, att tillfälliga arbeten blev allt fler samtidigt som det skedde en ökning av privata företag med låga löner. Det splittrade arbetarklassen än mer. I dessa omständigheter med sönderfall, misstänksamhet och privatisering hittade imperialismens kulturella budskap en bördig jordmån för att utnyttja sårbara människors känslor, för att uppmuntra och fördjupa det personliga främlingskapet, det själviska sökandet och individuell konkurrens om ständigt krympande tillgångar. Kulturimperialismen och värderingarna den främjar har spelat en viktig roll för att förhindra utsugna människor att handla kollektivt mot sina försämrade villkor. Symboler, bilder och ideologier som har spritts i tredje världen är ett avgörande hinder för förvandling av utsugning och växande misär till en klass-medvetenhet, som måste vara grunden för kollektiva handlingar. Imperialismens stora seger är inte bara materiella vinster. Det är också erövringen av de förtrycktas medvetenhet, direkt genom massmedier och indirekt genom att tredje världens intellektuella och politiska klass har fångats eller kapitulerat. I den utsträckning som en förnyad revolutionär politik är möjlig, måste den börja med öppet krig, inte bara mot utsugningen villkor, utan även mot kulturen som förtrycker offren.

Gränser för kulturimperialismen
Mot kulturkolonialismens tryck står verkligheten: den personliga erfarenheten av nöd och utsugning som orsakas av västvärldens stora banker och polisens och militärens förtryck. Den dagliga verkligheten kan inga medier ändra. I sinnet hos människorna i tredje världen förekommer en ständig strid mellan den individuella flyktens demon, som kultiveras av massmedierna, och den intuitiva kunskapen att kollektiv handling och ansvar är den enda praktiska lösningen. I tider med ökad social mobilisering tar solidaritetens dygd överhanden. I tider med nederlag och motgångar, får den personliga girighetens demon fritt spelrum.

Det finns också bestämda gränser som kulturimperialismen inte kan överskrida utan att framkalla allmänt avståndstagande. TV-apparatens välfyllda middagsbord står i skarp kontrast till det tomma skafferiet, TV-kändisarnas amorösa eskapader stämmer inte i ett hus fullt av krypande, grinande och hungriga barn. Vid gatustrider blir Coca Cola-flaskan en Molotov-coctail. Löften om överflöd blir en förolämpning för den som går ständigt hungrig. Risken är alltid stor att glamouren och glittret i TV-fantasierna flagnar när fattigdomen inte viker och det sociala sönderfaller bara blir värre. Kulturimperialismens falska löften blir föremål för bittra skämt.

Kulturimperialismens dragningskraft begränsas också genom att den kollektiva gemenskapen har sina egna värden. Massmediernas inflytande är begränsat i samhällen där band mellan klasser, raser och kön är starka och där det finns en tradition med kollektiva handlingar. I många samhällen förkastar människorna den "moderna" utvecklingen som är förknippad med den allenarådande marknaden. Historiska rötter med livskraftiga rörelser för solidaritet och anti-imperialism finns i sammanhållna etiska samhällen och arbetarkvarter: gruvstäder, fisk- och skogsbyar och när det finns industri koncentrerade till stadskärnor. Kulturimperialismen stryker också på foten på platser där arbete, bostad och klass sammanfaller med kollektiva kulturella traditioner.

Villkor för befrielse
Men den kulturella imperialismens framgång beror inte bara på att massmedierna är skickliga på att manipulera. Det handlar också om att staten brutaliserar och splittrar människor, att den berövar dem hopp och tro på jämlika samhällen. Kulturell befrielse betyder inte bara att stärka människornas eller klasserna tro och förhoppning på en bättre framtid. Den beror också på sociala och politiska krafter som kan konfrontera statsterrorn, som föregick den kulturella erövringen. Kulturell självständighet kräver social makt och social makt ses av de härskande klasserna som ett hot mot ekonomin och statens makt. På samma sätt som kulturella strider har sina rötter i värderingar, samhällsgemenskap och solidaritet, som är nödvändigt för att skapa medvetenheten för social förändring, är politisk och militär makt nödvändig för att behålla den kulturella grunden för klassernas och nationernas identitet.

Viktigast av allt är att vänstern måste återskapa tron på och visionen av ett nytt samhälle grundat på andliga liksom materiella värden. Värden som skönhet och inte bara arbete. Solidaritet knuten till generositet och värdighet. Socialismen måste också inse människornas längtan att lämnas i fred, att vara intim lika väl som att delta i det sociala livet. En ny vision måste framförallt inspirera människorna på grund av att den inte bara avspeglar deras önskan att befrias från förtrycket, utan att även vara fria att skapa ett meningsfullt privat liv utanför det dagliga arbetet. Kulturimperialismen kan frodas i nyheterna behag, tillfälliga förbindelser och personlig manipulering, men aldrig på en vision av verkliga, intima förhållande grundade på personlig ärlighet, jämlikhet, social gemenskap och solidaritet.

James Petras
Översättning: Sven Ekberg
Den här artikeln är översatt från tidskriften Journal of Contemporary Asia.