Det är väl utforskat och känt att kemikalier och andra föroreningar i slammet återfinns i odlad gröda och andra livsmedel. Detta råder det ingen tvekan om. Naturvårdsverket anger i en rapport (3260) att EPA (amerikanska naturvårdsverket) efter åtskilliga studier säger att "många organiska ämnen verkligen tas upp av växter från jord". Några transportvägar:

- Upptag genom rötter, t ex bensapyren, pentaklornitrobensen i morötter eller hexaklorbensen i potatis (Se Naturvårdsverkets rapport 3260). Slamföroreningar t o m anrikas i morötter.

- Alla slam i Sverige har mycket höga halter av kadmium jämfört med exempelvis källseparerad urin eller den vanligaste konstgödseln NPK. Enligt kadmiumforskare är intaget av kadmium så högt, att vissa riskgrupper av normalbefolkningen redan idag har njurstörningar. Därför måste minsta möjliga kadmiumpåslag väljas. Detta utesluter slamanvändning.

- Intag av slamgifter hos betande husdjur. Naturvårdsverket skriver i nämnda rapport: "Ett stort antal undersökningar pekar på att den slammängd som medföljer vid bete på slamgödslad mark (slammet ej nedplöjt) är en mycket viktig väg för spridning av organiska ämnen till djur och människor (WHO 1985)." --- dessa ämnen "kan på detta sätt tillföras mjölk, vilket är den produkt som bör vara mest utsatt". Enligt uppgift tillåts mjölkkor äta slamodlat foder. Mjölkprodukter ligger högt upp på näringspyramiden samt innehåller fett, som lätt förorenas av miljögifter. Därför är just mejeriprodukter särskilt utsatta när det gäller slammet.

- Nedfall på bladytor. Vissa utpräglade miljögifter som PCB, bromerade flamskyddsmedel m fl kan avdunsta från slambehandlad mark och sätta sig på växternas vaxartade ytskikt. Detta har exempelvis Fries&Marrow (1981) visat gälla för PCB och sojabönor med hjälp av molekyler märkta med kol-14. (Se Naturvårdsverkets Rapport 3623) Observera att slamgifter på detta sätt kan transporteras med vinden från ett fält till ett annat. Av detta skäl kan inte Sveriges Konsumenter i Samverkan godta att slam sprids exempelvis inom odlingen av energiskog, och därifrån sprids till lufthavet och faller ned på betesmark, odling av foder eller på grödor för humankonsumtion. Även ändrat användningssätt av åkermark kan leda till att tidigare slamspridda arealer åter tas i anspråk för livsmedelsframställning.

    Ett slamspridningsförbud skall gälla all odlingsmark, oavsett gröda. En uppdelning av åkermarken i en slamspridd och en icke slamspridd areal är ohanterlig och oacceptabel när det gäller konsumentens tilltro till svensktillverkade livsmedel. Entropilagens allmänna giltighet gör att slamgifter förr eller senare återfinns i all odlad gröda.

- Ett annat sätt för miljögifter att nå oss är genom den lilla mängd jord som normalt följer med grönsaker, om dessa odlas på mark som tidigare tagit emot slam. Forskaren Connor (1984) har visat att högkonsumenter av grönsaker som odlas på tidigare slamspridd areal kan utsättas för en mycket hög cancerrisk genom intag av PAH från slammet. Av detta skäl bör åkrar som tagit emot slam märkas ut med skyltar. Den amerikanska naturskyddsorganisationen "Sierra Club" kräver detta.

 - Slamgifter återfinns i jordbrukslandskapets bäckar och vattenflöden i likhet med fosfor och kväve. Djur dricker detta vatten. Föroreningarna kan även nå brunnar och dricksvatten.

- Den kanske viktigaste frågan i detta sammanhang är den uppenbara osäkerhet som råder vid slamspridning. Hundratusentals kemikalier är i omlopp i samhället och nya introduceras oavbrutet. Eftersom vi bara har ett avloppsnät, hamnar allt detta i reningsverket och kunde påvisas i slammet och troligen i livsmedlen om man visste vilka ämnen det var frågan om. Men det vet vi inte. Livsmedelskonsumenten kan på detta sätt exponeras för okända slamgifter utan att vare sig myndigheter, tillverkare eller konsumenten själv känner till detta.

Denna osäkerhet och detta okända riskpanorama kommer aldrig att accepteras. Vi utgår från att Livsmedelstillverkarna delar detta synsätt, då slamspridningen inte är till någon nytta för dem. Denne bör i stället arbeta för att växtnäringsämnena återförs till odlingsmarken i ren form, avskilda från allt annat kemiskt avfall i samhället. Detta är full möjligt genom källseparering, och det är denna väg vi skall gå. Avfallsfraktionerna från avloppsnätet bör tas omhand på ett ansvarsfullt sätt och exempelvis omvandlas till energi i särskilda förbränningsanläggningar.