10.1.2003

Ahmed Rami samtalar med Per Gahrton

AR:
Det har spekulerats mycket i vem som kan ha haft intresse av att mörda Olof Palme. Det har funnits flera s k spår. I detta sammanhang har jag i Radio Islam i några programinslag velat peka på att det kan finnas starka skäl att granska sionisternas eventuella intresse att röja Olof Palme ur vägen. Åtskilliga starka indicier tyder på att en sådan närmare undersökning skulle löna sig.

Per Gahrton, sionisterna har många motiv för att mörda Olof Palme. Men finns det i dag ett sionistiskt spår?

PG:
Vi har nu kommit till en sådan punkt i Sverige, efter att det har gått ungefär 2 år sedan mordet skedde, att man släpper loss fria spekulationer, som ändå bygger på en sorts analys av vad det kan finnas för motiv. Vem kan ha tjänat på mordet? Vad kan det finnas för politiska grupperingar i Sverige och i världen som är kända för att kunna använda sig av sådana här metoder? Och i den sortens debatt, där det ju redan har skrivits flera böcker och mycket av titlar och annat det senaste halvåret, så har även jag tillåtit mig att, dels i Aftonbladet i höstas och dels i en annan tidskrift, som heter "Etapp" (en sorts gratis tidskrift på hotellen) skriva om det sionistiska spåret, som man kan kalla det. Och det bygger dels på vad jag själv vet om mordet, men också om den sionistiska historien, och dels också på en rapport som faktiskt en annan Palestina-förkämpe, Sigbert Axelsson, har sammanställt. Han är socialdemokrat och har gått vägen via partiet och tillställt regeringen en sammanställning, som bygger på vad man vet om Olof Palme som Socialistinternationalens aktör för att åstadkomma en fredsuppgörelse i Mellanöstern.

I korta drag kan man då säga, att vad man vet om sioniserna och de nuvarande ledarna i Israel är, att Israels nuvarande premiärminister, Yitzhak Shamir, själv offentligt har erkänt, att han var en av de ledare i den judiska terrorgruppen, Sternligan, som hade det politiska ansvaret för mordet på Folke Bernadotte. Den svenske FN-medlaren mördades 1948, dagen efter att han hade lagt fram en fredsplan, som skulle innebära en modifiering av FNs delningsplan. Men fortfarande skulle det bli en judisk och en palestinsk stat och Jerusalem skulle internationaliseras och inte vara den judiska huvudstaden. På det svarade Sternligan med att mörda Folke Bernadotte. Och Israels nuvarande premiärminister var politiskt ansvarig för det mordet. Och han har aldrig uttryckt någon ånger över detta.

Han har alltså en grundideologi, som av många av hans, även israeliska, kritiker betecknas som rent fascistisk. Terrormordet är alltså där tillåtet för att uppnå de politiska mål han jobbar för. Och denne Yitzhak Shamir är nu alltså premiärminister för staten Israel. Vi vet ju också, att den israeliska staten under sin existens även före Shamirs premiärministerskap har använt sig av direkta individuella mord. Man använde brevbomber mot tyska experter i Kairo på 50-talet. Det är helt klart och det är ingenting att diskutera, för det erkänner även den israeliska historien i dag, att sådant pågick då. Man mördade palestinier runt omkring i Västeuropa på 70-talet. Man begick ju t o m det misstaget att man mördade en marockan i Lillehammer, som man trodde var en palestinsk ledare, och sköt ned honom på öppen gata. Så de individuella morden ingår i en sionistisk strategi.

Mot den bakgrunden säger jag å ena sidan, att det inte alls är otänkbart, att man från sionistisk sida kan mörda en utländsk politisk ledare, om man upplever honom som ett akut hot emot sina intressen. Och då är naturligtvis den andra frågan: Skulle Olof Palme på något sätt kunna vara ett akut hot emot sionistiska intressen? Ja, faktum är att Palme hade en stark ställning inom Socialistinternationalen. Han var ett världsnamn, när det gällde fredssträvanden. Han var FN-medlare när det gällde kriget i Mellanöstern mellan Iran och Irak. Och det pågick samtal, i socialistinternationalens regi - det vet vi helt historiskt säkert - mellan israeliska företrädare och PLO-företrädare. PLO har ju dessutom en observatör där. De är inte medlemmar i Socialistinternationalen, men de har en obseravtör där. Det israeliska arbetarpartiet är medlem i Socialistinternationalen.

Och även om du och jag vet, att arbetarpartiet i praktiken ofta är lika mycket hökar som Likud, så finns det då kanske grupper inom arbetarpartiet, som under hård press av situationens allvar, utländska partier och sådant, skulle kunna ta något steg mot en förhandlingsuppgörelse. I varje fall måste nu Shamirs synvinkel ha kunnat te sig så, att det inom Socialistinternationalen pågick någonting som kanske skulle kunna utmynna i förhandlingar mellan en israelisk regering, kanske t o m en arbetarregering, och PLO. Det är inte uteslutet. Och i detta arbete spelade då Olof Palme en framträdande roll. Och att han gjorde det, har Bruno Kreisky bl a offentligt bekräftat. Han hade en presskonferens i Alger, för snart ett år sedan, i samband med PLO-kongressen där och sade då offentligt att det var Olof Palme som var den drivande kraften bakom Socialistinternationalens aktivitet för att uppnå fred i Mellanöstern och uppnå direkta förhandlingar mellan PLO och israelerna. Sedan Palme mördades har det arbetet mer eller mindre legat i träda. Det pågår inte aktivt längre.

Ja, det är ungefär detta jag har framlagt i artiklar och då sagt, att här finns lika mycket indicier eller mer än då det gäller kurder eller europeiska arbetarpartier till höger eller Iran-spåret eller CIA eller vad du vill. Alla de här andra spåren - men här finns också en rad skäl, som gör att man förutsättningslöst borde titta på det. Och när jag då läste den här beryktade Holmérserien i DN, där Holmér fick tala fritt ur hjärtat, då avslöjade han ju öppet, att inte nog med att man inte på något sätt har funderat i de banorna, utan man har ju t o m samarbetat med Mossad. Alltså, man har inte alls sett israelerna som möjliga förövare av mordet, utan man har samarbetat med den israeliska säkerhetstjänsten. Och det är klart, att då har ju inte det spåret kunna figurera överhuvudtaget, i varje fall inte på Holmérs tid som utredare. Och det gäller säkert en del andra spår också, som på det sättet har sorterats bort därför att man har samarbetat med den säkerhetstjänsten, som i själva verket eventuellt kan vara de som har stått bakom mordet. Det är ju ett av de största misstagen i Holmérs utredning, att han är - jag skulle vilja säga - utrikespolitisk "idiot". Han har ingen som helst känsla för och kunskap om de krafter som rör sig i världen och som skulle kunna ligga bakom det här. Det är ett huvudskäl till att han körde så fullständigt fel. Man kan inte ha en sådan inskränkt polis som ledare för en sådan här utredning av ett mord, som ju med all sannolikhet har en politisk bakgrund.

AR:
Är Holmér en "idiot" vad beträffar utrikespolitik eller samarbetar han kanske med israelerna, eftersom man inte behöver vara så kunnig för att se hur sionisterna har behandlat Olof Palme i Storkyrkan efter att han hade inbjudit Yassir Arafat - hur hatisk stämningen var från sionisternas sida?

PG:
Visst var den det. Oh, ja. Holmér är ju gammal SÄPO-chef. Och SÄPO har ju länge samarbetat med israelerna. Vi kommer ihåg från Lillehammer-mordet 1973, då den norska säkerhetspolisen överraskade israelerna, därför att dessa utgick från att det skulle vara fritt fram och att den norska polisen inte skulle bry sig om vad de sysslade med. För den erfarenheten hade de gjort i Sverige. Det var visserligen inte i Sverige de skulle utföra det här mordet, men de hade haft en genomgångsstation i Sverige. Och här hade de fått den erfarenheten, att de kunde agera fritt. Polisen brydde sig inte om vad de sysslade med. De kunde t o m samarbeta med svensk polis, medan den norska polisen då till mångas förvåning plötsligt agerade som en polis skall göra - nämligen: de ingrep mot de här mördarna. Men i Sverige hade de då fått andra vanor. Och det är klart. Holmér tillhörde den säkerhetspolis som samarbetar med CIA, Mossad, och en del s k västliga säkerhetstjänster och upplever sig som en del av någon sorts samlad västbastion emot kommunister, barbarer, muslimer och annat farligt folk, som man skall hålla borta från Sverige. Så på det sättet kunde inte Holmér utreda det här. Om de nuvarande utredarna tittar på det, vet man ju faktiskt inte.

Mitt syfte med de här artiklarna är inte något annat än att öppna ögonen på dem som utreder mordet, för att detta också är en möjlighet, som kan finnas och som verkligen måste prövas seriöst.

AR:
Har de prövat det då?

PG:
Det vet jag inte. Numera har man ju inte presskonferens varenda dag och berättar allting och det är väl kanske bäst så för utredningen, att man jobbar litet grand i det tysta. Jag vet inte om man har prövat det, men jag vet alltså, att Sigbert Axelsson har lämnat en mycket utförligare rapport än mina artiklar kring det här temat till regeringen och även till polisen och myndigheter, som sysslar med det här. De har ett basmaterial från en kunnig källa som de sedan kan jobba vidare med rent polisiärt, om de vill.

AR:
Men om man följer det här spåret, borde man kanske t o m utreda Holmér själv. Man skulle själv utreda hans aktiviteter och hans samröre med den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, israeliska SÄPO.

PG:
Ja, hela den svenska säkerhetspolisen borde ju utsättas för en verkligt grundläggande granskning någon gång. Det skulle vara mig ett sant nöje att någon gång få politiskt inflytande så att jag kunde göra något åt SÄPO. Då skulle vi röja där ordentligt, ända in i arkiven och bandinspelningarna och alltihop. Jag har en stark känsla av att det är ett inferno av olagliga och tvivelaktiga metoder de använder, såväl mot svenska medborgare, som anses opålitliga, som mot invandrare. Deras samarbete med utländska säkerhetstjänster är fullständigt ensidigt. De betecknar vissa då som ålitliga i Väst samt även Mossad. Men andra samarbetar de då givetvis inte med. Och, jag menar, PLO har ju också en säkerhetstjänst, som man skulle kunna samarbeta med, om man vill ha fram vissa uppgifter. Jag tycker man i vissa fall skall kunna samarbeta med alla säkerhetstjänster. Men man skall ha "näsa för" när man skall samarbeta med vem, särskilt om man är ett neutralt land. pet är alldeles självklart. Om CIA vet vi också, att de har använt sig av politiska mord. Men i Sverige är det bara den sovjetiska säkerhetstjänsten, som betraktas som en mördarorganisation. Och den har säkert många politiska mord på sitt samvete. Men CIA har det också och som sagt israelerna har det också. Så sådant skulle man verkligen vilja "lufta ut" och få en säkerhetstjänst, som sätter Sveriges intressen - inte någon viss svensk grupps, utan Sveriges intressen främst. Det är det de skall göra och då måste de kolla upp alla tänkbara spår.

AR:
Tycker du att den svenska utrikespolitiken i Palestina-frågan har förändrats efter Olof Palmes död?

PG:
Ja, jag tyckte till en början att det såg ut som om den hade blivit mycket svagare. Som om den hade passiviserats. Men nu har väl kanske situationen - alltså palestiniernas revolt - tvingat fram nya ställningstaganden från den svenska regeringens sida. Jag tycker väl, att Anders Ferms tal var ganska hyfsat och det visar sig ju av att han får så häftig kritik från sionistisk sida. Så det har tvingats fram. Men man kan säga, att den svenska regeringen inte har varit lika spontant aktiv som Palme var. Men situationen tvingar ändå fram vissa ställningstaganden. Jag är dock inte nöjd med den svenska regeringens politik. Jag tycker den skulle ha gått ännu längre.

AR:
Svenska regeringen har snabbt fördömt den palestinska attacken med glidflygplan, frots att den här attacken riktades mot militären och ingår i själva den motståndskamp som varje folk har rätt till, om man är under ockupation.

PG:
Ja, jag tycker att det är ett felaktigt fördömande. Vad man kan fördöma är det som verkligen är terror, d v s ren, odiskriminerad våldsutövning mot oskyldiga civilpersoner. Men när det gäller planerade militärattacker mot militära mål, så skall de givetvis inte fördömas. Det är ju legitimt för de förtryckta att använda sig av väpnat motstånd. Och det brukar jag alltid påpeka, att vi svenskar faktiskt har order av vår regering, att om vi blir ockuperade, då skall vi fortsätta att göra motstånd, både civilt och väpnat motstånd, mot ockupanterna på olika sätt. Det är vad regeringen säger till oss i det som man kan läsa i alla telefonkataloger och i broschyren "Om kriget kommer". Och samma rätt måste vi ju tillerkänna palestinierna. Så jag tycker att det är fel att fördöma den sortens palestinska militära åtgärder. Det är dessutom fel, att sätta likhetstecken mellan palestinskt motståndsvåld och israeliskt förtrycksvåld. Det är två olika sorters våld. Förtrycksvåldet är det värsta våldet. Motståndsvåld är legitimt, i varje fall så länge det riktar sig mot militära mål.

AR:
Anders Ferm har bytts ut i sitt FN-uppdrag och blivit ambassadär i Danmark. Han skrev en debattartikel i DN, där han säger att många undrar, om det inte har skett en ändring i Sveriges inställning till Palestinafrågan efter Olof Palmes död. Och jag undrar, om det faktum att Anders Ferm bytts ut är en del i den förändring som har skett i Sveriges inställning? Och att utnämna en sionist, Anita Gradin, till handelsutrikesminister ingår kanske också i den här förändringen som skett efter Olof Palmes död?

PG:
Jag tycker det är uppenbart, att Ingvar Carlssons avsikt har varit att tona ner utrikespolitiken. Han har inte velat driva en lika aktiv utrikespolitik som Olof Palme. Han är inte själv lika intresserad och han är inte lika kunnig. Han vill inte ha de inrikespolitiska strider, som utrikespolitiken ofta gav upphov till under Olof Palmes tid. Han inbillar sig väl, att partiet förlorade på de striderna och därför har han velat ha inrikespolitisk fred om utrikespolitiken. Detta innebär då i hans fall - profillöshet. Och eftersom Anders Ferm i hög grad var en Palme-man, så vill naturligtvis Ingvar Carlsson ha sitt folk på de viktiga posterna. Och Köpenhamn är mest en honorärspost. Den är inte politiskt viktig, även om den står högt på den diplomatiska skalan. FN-posten är däremot en politiskt viktig post. Så på det sättet hänger det ihop, det som du antyder. Men jag tror inte att Ingvar Carlsson i själ och hjärta tycker särskilt annorlunda i sakfrågorna gentemot Olof Palme. Det är snarast en fråga om att vilja ligga lågt och inte, som Palme, bli ett världssamvete. Det var väl antagligen det Palme fick betala med sitt liv för, att han utvecklades till ett världssamvete. Men jag tycker ändå att man kan begära en klarare linje av Ingvar Carlsson. Har man en sionist i sin regering, vilket han har, så måste han ändå se till att den sionisten inte får något inflytande. Det är det minsta man kan begära. Jag tycker det är beklämmande, att ha en regeringsmedlem som nyligen blev utsedd till "Årets Kvinna" av The World Sionist Organization. Tänk om en svensk regeringsmedlem får en hyllningsutmärkelse av en sydafrikansk apartheidorganisation. Det skulle uppfattas som en förolämpning, en skam. Men samtidigt som palestinier mördas så tar man alltså emot en hedersutnämning från en av de organisationer, som är ansvarig för det mördandet. Jag tycker det är skandal.

AR:
Har Miljöpartiet, De Gröna, någon klar inställning när det gäller Palestinafrågan?

PG:
Det finns en mycket klar inställning när det gäller Palestinafrågan. Redan 1982, när partiet var nybildat och israelerna gjorde sin invasion i Libanon, gjorde vi kraftiga protestuttalanden. När Yassir Arafat besökte Sverige 1983, skickade vi ett välkomsttelegram till honom, för att markera att vi tycker att det är bra, att man samtalar med PLO och att man respekterar PLO som det palestinska folkets företrädare. I samband med den nuvarande revolten i de palestinska områdena, så har jag sett att den politiska ledningen för partiet i senaste numret av vår veckotidning har gjort ett mycket kraftigt solidaritetsuttalande med den palestinska befolkningen och den palestinska revolten. Jag kan väl säga, att i grundhållningen så har partiet samma uppfattning som jag brukar ge uttryck för. Palestinierna måste få en egen stat, PLO måste respekteras som palestiniernas företrädare, det måste bli förhandlingar på de villkor som PLO nu har ställt upp och den israeliska ockupationen måste upphöra totalt och tveklöst. Här har Miljöpartiet samma uppfattningar som jag och det har partiet sagt ifrån också.

AR:
Och andra partier som Moderaterna, Folkpartiet och Centern - kan du kommentera deras inställning? Man vet inte ens var de står i den här frågan.

PG:
Folkpartiet känner jag ju till hur det har varit tidigare. Där har alltid varit denna oerhört starka sionistiska gruppering kring Per Ahlmark, Olle Westberg och Ernst Klein m fl och den finns säkert kvar. Bengt Westerberg känner jag ju sedan gammalt och det var ju faktiskt så, att när vi hade våra hårda fighter om Palestinafrågan i Folkpartiets ungdomsförbund, så var Bengt Westerberg alltid på min sida. Redan då handlade det om att acceptera palestiniernas rättigheter och kräva att ockupationen skulle upphöra och att palestinierna skulle få en egen stat. Så vi stod på samma sida då gentemot Per Ahlmark-grupperingen. Och jag tror inte att han har ändrat uppfattning i sak, men han vill väl inte ha någon intern strid. Han har väl gett sig. För inom Folkpartiet finns det en ganska stark sådan här maffia, som är förankrad i frikyrkorörelsen. Där finns det ju då denna makabra uppfattning, att Israel är någon sorts förverk-ligande av en gudsprofetia. Alltså, kristna människor anammar på något sätt den sionistisk-judiska föreställningsvärlden. Jag har aldrig begripit det där, men så är det alltså. Och på detta sätt så uppstår en märklig allians mellan rent kristna religiösa tolkningar och rent politisk-sionistiska grupperingar. Medan då andra som Bengt Westerberg brukar välja att inte ta strid. De vill inte ha något brak. Jag tycker det är fegt, men så är läget inom Folkpartiet.

Inom Centern är det väl också litet splittrat. Men jag tycker att den här kvinnan Gunnel Jonäng, som skrev om sin rapport. Hon har verkligen gjort en viktig insats. Jag tror nog, att hon kan få stöd inom stora delar av Centern - framför allt inom ungdomsförbundet.

Moderaterna vet jag inte så mycket om var de står. De har väl egentligen aldrig varit så involverade vare sig på den palestinska eller den israeliska sidan.