Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
Källa: DN 30.7.2007
Skriven av Nils Hansson
Allt sedan Iron Maidens låt "The number of the beast" har numret 666 förenat all världens hårdrockare. Nils Hansson går till botten med en av rockens vanligaste klichéer. "Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666." Dessa ord ur Johannes Uppenbarelsebok befinner sig mitt i apokalypsen. Odjuret har tagit makten, och befallit människorna att märka sig med hans nummer. Situationen är laddad, vi är på god väg mot den sista striden mellan det goda och det onda, och de få raderna hör till de mest citerade ur hela Bibeln.
Samtidigt är de minst lika centrala för rockmusiken. I synnerhet för hårdrocken, där detta tal och dessa rader är något som förenar all världens hårdrockare. De behöver inte ens veta att det kommer från Bibeln, de vet ändå att 666 är odjurets eget nummer. En mycket stor andel av dem kan till och med återge raderna ovan utantill.
Fast på engelska, då. "Let him who hath understanding/reckon the number of the beast/for it is a human number/its number is six hundred and sixty six." Eftersom just de raderna reciteras i introt till Iron Maidens "The number of the beast", låten som lade grunden för Iron Maidens ställning som ett av världens ledande hårdrockband och som än i dag kan vara gruppens mest älskade klassiker.
Naturligtvis blev denna låt snabbt också ett av allra mest uppenbara exemplen för de kristna krafter som vill utpeka rocken i allmänhet och hårdrocken i synnerhet som satanistiska. Och visst, en sådan tolkning är absolut möjlig. Nog är det ondskan som segrar i sista versen och förvisso sjunger Bruce Dickinson om sin svårbegripliga dragning till de diaboliska riter han har råkat bli vittne till. På ett ställe förkunnar han rent av att "Satan's work is done", även om han nog menar att det utförs snarare än att det är slutgiltigt avklarat.
Med risk för att göra någon Iron Maiden-fan upprörd vill jag ändå hävda att det är svårt att känna hur apokalypsens domedag tornar upp sig genom denna lilla story. Den är lite för liten för det. Inte bara är det en normalkort rocklåt, strax under fem minuter, med ett snärtigt gitarriff och en refräng som lämpar sig utmärkt för allsång. Dessutom bygger den så uppenbart på redan existerande skräckklichéer.
Första halvan av texten påminner om H P Lovecrafts prosa, en sorts febrigt intro som ställer frågan om han verkligen har sett det han tror sig ha sett, eller om han har drömt det eller har blivit galen. Sen kommer en kort passage där en offerrit pågår under fackelsken och hymnsång, och man ser genast scener ur någon lagom billig skräckfilm framför sig.
Och ungefär där tror jag att man har sammanfattat mycket av influenserna bakom; skräcklitteratur och skräckfilm. Apokalypsen och Uppenbarelseboken har ganska lite med saken att göra. Eller vad ska man annars säga om vår sångares allra första impuls när han får syn på den pågående riten - att springa därifrån och ringa polisen.
Däremot är det typiskt för hur man vanligen närmar sig den här sortens teman i rockmusiken. Nämligen med ett ganska litet mått av allvar och ett tankeinnehåll som sällan gör anspråk på några stora visioner. Man vill kittla lite, med ämnen som har visat sig vara beprövat kittlande. Mest handlar det om att fösa ihop några redan etablerade stereotyper, gärna med någon liten twist.
Iron Maidens basist Steve Harris har berättat om hur han fick idén till "The number of the beast" av en mardröm han drömde efter att ha sett "Omen II" - en skräckfilm där den onda huvudfiguren har siffrorna 666 i hårbottnen. Sen dess har detta nummer blivit en av rockens absolut vanligaste klichéer, och långt mer förknippat med hårdrock än med skräckfilm. Nästan som en hårdrockens logotyp.
Vanligen levereras det med en glad blinkning till publiken. Som när Entombed skriver talet med romerska siffror på sitt album "DCLXVI. To ride, shoot straight and speak the truth", och dessutom lägger dit tre tärningar med sexorna uppåt för att förstärka effekten. Eller när Al Jourgensen från Ministry startar ett sidoprojekt under namnet Buck Satan & the 666 Shooters. För att inte tala om den engelska punkpoeten Attila the Stockbroker, med sitt vitsiga album "668. The neighbour of the beast".
Som varumärkesbygge är detta till och med mer framgångsrikt än det maskotmonster, kallat Eddie, som både pryder Iron Maidens skivor och gör bejublade inhopp på gruppens konserter. (Just på omslaget till singeln "The number of the beast" har Eddie för övrigt vunnit över Satan i strid, och står med dennes avhuggna huvud i handen - vilket inte har ett dugg med låtens text att göra, snarast motsäger den, men jag tror att få av gruppens fans någonsin har sett ett dilemma i det. Det ligger helt enkelt inte på den nivån.)
För en Bibeltroende är dessa siffror absolut inget man vill förknippas med. Odjurets tal är ett märke man till varje pris vill undvika, eftersom var och en som bär det automatiskt blir diskvalificerad för paradiset. Det dyker upp när apokalypsen är i full gång, den sjunde basunen har redan ljudit. Människorna på jorden beordras att märka sig själva med detta tecken, på ena handen eller i pannan, som ett krav för att få lov att fungera ekonomiskt i samhället. En märkning som i ett senare led gör det enkelt för Gud att sortera bort alla dessa missledda.
Men för en rockkultur som gillar att leka med symboler som kan uppfattas som tuffa eller vågade är det naturligtvis oemotståndligt. Och ganska typiskt för vilken nivå det mesta håller sig på.
Givetvis finns det också mer helhjärtat apokalyptisk rockmusik, och inte minst en black metal-genre som till stor del uppehåller sig vid den eviga striden mellan Gud och Satan - fastän de hejar på det andra laget, så att säga. Men också om man kikar efter musik med apokalyptiska teman inser man snart att termen framför allt används som en liten ögonhöjareffekt, ett oväntat bildspråk, en lätt lustighet.
De verkligt omvälvande apokalyptiska visionerna söker man nog bäst i andra konstarter - i synnerhet de som skärs ut i större stycken än vanliga, treackordsrocklåtar.