23.8.2004 

Skrivet av Mats Larsson, Expressen

Namn: Donald Rumsfeld. Ålder: 72. Familj: Hustrun Joyce, döttrarna Valerie och Marcy, sonen Nicholas. Jobb: USA:s försvarsminister. Karriär: Republikansk kongressman från Illinois 1963-69, rådgivare åt president Nixon, Nato-ambassadör, stabschef och sedan försvarsminister åt president Ford, VD för Searle, 1977-85, VD för General Instrument Corp, 1990-93. Hobbys: Skidåkning, arbeta på sin ranch i New Mexico.

Det finns ett talessätt om Donald Rumsfeld.
Kollegerna i Washington använde det redan på 1970-talet.
Det lyder:”Donald Rumsfeld förlorar inte.”
Han vann kriget i Irak också. Men det kan ändå bli hans fall.

Donald Rumsfeld förberedde sig på ett nytt jobb i december 2000. Högsta domstolen hade just förklarat George W Bush som vinnare i presidentvalet och nu skulle posterna tillsättas i den nya administrationen.
Rumsfeld hade hört att det fanns en topptjänst som väntade på honom - chef för CIA. Det verkade som ett naturligt val.
Rumsfeld hade exempelvis nyligen lett en kommission som utrett behovet av ett robotförsvar - en hjärtefråga för Bush - och där haft omfattande kontakter med CIA och de andra underrättelsetjänsterna.

Men Rumsfeld blev inte CIA-chef. Han fick som bekant ett ministerjobb i stället och det kan han på sätt och vis tacka Colin Powell för.
Alla visste där i december att Powell skulle bli Bushs utrikesminister. Men det fanns många neokonservativa republikaner som fruktade den utnämningen.

Yngst på posten - och äldst
Powell tillhörde den moderata flygeln bland republikanerna. Och de neokonservativa, som drömde om att spänna de amerikanska musklerna, visste att Powell var en försiktig man. De minns exempelvis att han först varit för sanktioner och inte krig när Irak invaderade Kuwait 1990.

Men Powell var också en av USA:s populäraste personer, en person som mycket väl kunde tänkas ta kommandot i den nya regeringen.
Därför behövdes en motvikt på den viktiga posten som försvarsminister.
Och vem passade bättre än höken Donald Rumsfeld?
Mannen som i hela sitt liv slagits för ett starkt amerikanskt försvar, som alltid trott på USA:s militära styrka.

Mannen som dessutom haft jobbet förut. Rumsfeld hade varit försvarsminister redan under president Gerald Ford 1975. Nu fick han posten igen. Han som varit USA:s yngste försvarsminister krönte sin karriär med att bli den äldste.

Älskar maktstrider
- General Powell är en stark figur, sa Bush vid tillkännagivandet. Dick Cheney är ingen förskrämd violblomma, och det är inte Donald Rumsfeld heller.
Nej, just det. Och resultatet vet vi nu. Sällan har där funnits sådan rivalitet mellan UD och Pentagon som under Powell och Rumsfeld. En kamp som Rumsfeld ofta gått segrande ur.
Han är van vid byråkratiska maktstrider. Han älskar dem och han har genom sin karriär ofta gått fram som en ångvält och kämpat ner det mesta av motståndet.
Och det är en lång karriär. Rumsfeld är den verklige veteranen i Bush-administrationen. Han valdes in i den amerikanska kongressen för första gången 1962 innan Bush ens börjat universitet, och han gjorde sin debut i Vita huset under Nixon-administrationen.
Karriären hade kunnat ta slut där med Nixon, men Rumsfeld hade turen att vara Nato-ambassadör när Watergate slog till. Så han överlevde och fick i stället jobbet som stabschef under efterträdaren, president Ford. Som sin vice utsåg Rumsfeld sin vän och förtrogne, en viss Dick Cheney.

När sedan Rumsfeld vandrade vidare och blev Fords försvarsminister, så fick Cheney Rummys gamla jobb. De har alltid stått varandra nära.Men de hade en gemensam ideologisk motståndare i utrikesminister Henry Kissinger. Kissinger var pessimist efter Vietnam-nederlaget. Han ansåg att USA:s maktställning lidit smått irreparabel skada och det gällde att ingå nedrustningsavtal med Sovjet. Detta var både Rumsfeld och Cheney helt emot. De ansåg inte att USA var på nedgång, tvärtom. De argumenterade för USA:s militära styrka, de ville rusta upp, de ville inte ingå några avtal med ondskans imperium, de ansåg att historien var på USA:s sida.
Rumsfeld fick rätt. Sovjet kollapsade och Kissingers mörka vision om USA:s framtid kom på skam.
Men klyftan mellan republikanska realpolitiker som Kissinger, och idealister som Rumsfeld skulle bestå. Den blev exempelvis synlig igen inför Irak-kriget sommaren 2002.
Kissinger med flera sa att USA måste inse sina begränsningar och varnade för att gå i krig på egen hand. Rumsfeld däremot såg inga sådana begränsningar eller risker.

Agerade i det dolda
Men den nu 72-årige Rumsfeld har inte bara erfarenhet från försvarsområdet. När demokraten Jimmy Carter vann presidentvalet 1976 så försvann Rumsfeld över till näringslivet och där skulle han egentligen stanna fram till dess att George W Bush kallade 2000.
Rumsfeld var en hård VD också. Han stuvade om i organisationerna och gav folk sparken på löpande band. Tidningen Fortune utsåg honom till en av USA:s tio tuffaste bossar. Han blev också en mycket rik man. Men Rumsfeld lämnade aldrig Washington helt. Han förblev en tung republikansk spelare i det dolda.

Han ryckte då och då in på en del specialuppdrag. Han var exempelvis Reagans specielle sändebud till Irak 1983 och träffade då Saddam Hussein. Den handskakningen skulle belönas med många hånfulla ord 20 år senare.
De som känner Rumsfeld var länge övertygade om att han skulle bli president en dag. Han gjorde - liksom Cheney senare - ett misslyckat försök att skapa intresse inför presidentvalet 1988 men gav snart upp. Han hade varit borta från politiken för länge. Få där ute kände igen honom.
Det problemet har han inte i dag.
Donald Rumsfeld har blivit en av USA:s starkaste försvarsministrar.
Han är samma stridbare person som han alltid varit, möjligen bara än intensivare. Rumsfeld vet att detta är det sista politiska jobbet han kommer att ha, han har inget att förlora.

I krig två gånger
Finkänslig och diplomatisk har han aldrig varit. Och få har så försvårat för utrikesminister Colin Powell som hans kollega i försvarsministeriet med uttalanden om ”det gamla Europa” etcetera.
USA har gått i krig två gånger under Rumsfelds skift. Han har slutligen fått testa sina teorier i praktiken. Och han har varit med och styrt i detalj.

När general Wesley Clark ledde kriget mot Jugoslavien 1999 så hade han knappt någon kontakt alls med sin försvarsminister, William Cohen. Rumsfeld har haft en helt annan relation med general Tommy Franks, befälhavaren som ledde krigen både i Afghanistan och Irak.

Rumsfelds krigsshow
De första stegen mot Bagdad togs på sätt och vis den 21 november 2001, medan Afghanistan-kriget fortfarande pågick. President Bush gav då sin försvarsminister följande order:
- Jag vill att du... Vad har vi för krigsplaner mot Irak? Vad tycker du om krigsplanen för Irak?
Den slutliga versionen växte sedan fram efter ett otal möten mellan Rumsfeld och general Franks, möten där Rumsfeld hela tiden pressade för mer flexibilitet och en allt mindre invasionsstyrka.

Och Rumsfeld, inte generalerna, har dominerat presskonferenserna. Så var det exempelvis inte under Gulfkriget då general Powell svarade på de flesta frågorna.
Nej, Afghanistan och Irak har varit Rumsfelds show från början till slut.
I alla fall så länge det gått bra.

För den gamle höken har varit märkvärdigt osynlig på sistone. Rumsfeld var alltid mer intresserad av krigsfasen, än av nationsbygget i Irak.
Han fick sitt ”war light” med sedan gick det som bekant inget vidare. Kaoset efter invasionen och fångskandalen i Abu Ghraib-fängelset har orsakat honom svår och kanske irreparabel skada.
Rumsfeld kallas oftast för den mest inflytelserika försvarsministern sedan Robert McNamara styrde Pentagon på 1960-talet. Vietnam-kriget blev till slut McNamaras fall.
Irak kan mycket väl bli Rumsfelds grav.