23.1.2003

Priset för ett nytt krig mot Irak skulle med all sannolikhet bli högt. I en seriös brittisk rapport om de medicinska konsekvenserna - "Collateral damage. The health and environmental costs of a war on Iraq" (Medact) - görs antagandet att mellan 48 000 och 260 000 människor kan dö i konflikten. På längre sikt riskerar ytterligare 200 000 att dö på grund av hungersnöd, sjukdomar och miljöeffekter.

De diplomatiska konsekvenserna är lika svåra att beräkna med vetenskaplig exakthet, men i ett negativt scenario kan priset även där bli betydande. Ett amerikanskt anfall utan stöd i FN:s säkerhetsråd vore ett grundskott mot det sköra internationella systemet. Det skulle skapa ett nytt och farligt läge där folkrätten ersätts av den starkes rätt, med oöverskådliga konsekvenser för andra konflikthärdar i världen, liksom för försvarsalliansen Nato.

En tredje osäkerhet gäller de politiska följderna i Mellanöstern. I ett katastrofscenario träder Iran fram som regional supermakt, medan den islamiska fundamentalismen vinner mark i Saudiarabien och Egypten, med intensifierad terrorism mot väst och Israel som följd. En sekulariserad tyrann som Saddam Hussein blir i den jämförelsen det mindre onda - en bedömning som också dominerade amerikansk utrikespolitik så sent som 1990.

Det samlade priset för ett krig kan i värsta fall bli fruktansvärt. Hur högt är då priset för "fred", alltså för att inte göra någonting alls åt Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen?

Här anar man en förbluffande cynism i den högljudda antikrigsretoriken från länder som Frankrike, Tyskland och Ryssland, som försett den irakiska regimen med de vapen som redan dödat miljoner människor och som nu ser sina affärsintressen i Irak hotade.

Man anar också en förbluffande naivitet hos den stora antikrigsopinion som köper bilden av president Bush som den store satan och Saddam som en obskyr lillefar, visserligen galen och oberäknelig men i grunden oskyldig till det lidande som västmakterna åsamkat hans folk.

USA kan inte göra något rätt. Ett plågat land i "tredje världen" kan inte göra något fel. Med sådana fördomar blir naturligtvis den militära uppmarschen ett uttryck för obegriplig aggressivitet, och fältet fritt för spekulationer om USA:s verkliga ambitioner.

Som krigsförbrytare och tyrann är Saddam Hussein oöverträffad i dagens värld. Förutom de välkända anfallskrigen mot Iran och Kuwait, missilerna mot Saudiarabien och Israel, utrotningen av interna motståndare, gasningen av det egna folket och den maniska strävan efter massförstörelsevapen finns flera mindre omtalade men lika allvarliga förbrytelser.

Israels förödande krig mot PLO i Libanon 1982 utlöstes av Irakbaserade terroristers mord på den israeliske Londonambassadören. Varken PLO eller de moderata krafterna i Israel sökte denna konfrontation, men Saddam Husseins syften passade den perfekt, liksom för övrigt Ariel Sharons.

Föga känt är också Bagdadregimens ansvar för den dramatiska försämringen av hälsoläget i Irak under 1990-talet. Antalet döda barn under fem års ålder fördubblades och medellivslängden föll från 66 till 63 år, vilket oftast brukar tillskrivas effekterna av Kuwaitkriget och FN-sanktionerna. Men det var ju ett drygt decennium av vettlös krigspolitik som utarmade Irak och till sist drog på landet FN-koalitionens angrepp 1991. Regimen har därefter systematiskt använt omvärldens hjälpsändningar och inkomsterna från den utsmugglade oljan till egen lyxkonsumtion och vapenköp, samtidigt som den utnyttjat det egna folkets lidande för politiska syften.

Att lätta trycket på Saddam Hussein vore ett säkert recept på katastrof. Mellanöstern skulle kastas ut i kärnvapenkapprustning och krig med obeskrivliga humanitära, ekologiska och ekonomiska konsekvenser.

Förutom ett fortsatt sökande efter de irakiska massförstörelsevapnen måste fokus också skärpas på Saddam Hussein personligen. I en tid när Slobodan Milosevic och Augusto Pinochet kan ställas under internationell rättvisa borde detsamma gälla diktatorn i Bagdad. Det ligger sannerligen i det irakiska folkets intresse att få honom avsatt och utlämnad, eller åtminstone förpassad i exil. Om hans unika säkerhetsapparat gör det omöjligt bör omvärlden ge en hjälpande hand.

Ett territoriellt angrepp på Irak måste betraktas som allra sista utvägen.