Bara några få, ultrakonservativa bedömare är entusiastiska och bara två presidenter – Nixon och Jimmy Carter – har haft sämre opinionssiffror.

Alla amerikanska presidenter är enligt lag skyldiga att rapportera till kongressens båda kamrar (och amerikanska folket och världen) om hur det står till i unionen vid det nya årets början. Talet lägger fast presidentens program; det var till exempel i ett state of the union-tal som Bush först myntade uttrycket ”ondskans axelmakter”, och förklarade krig mot terrorismen.

Bushs näst sista SoU-tal visade honom som en illa omtyckt president, allmänt ansedd som misslyckad och enkelspårig. Kort sagt: en förlorare som fört en politik som gör det mer än troligt att en demokrat (Hillary Clinton, Barrack Obama, Joe Biden, Wesley Clark, John Edwards eller någon annan ) vinner valet 2008.

Ett annat populärt sätt att uttrycka saken är att Bush är en spelare. Har man förlorat finns det bara ett sätt att komma tillbaka, nämligen att höja insatsen. Det hade Bush gjort redan före talet genom att sända ytterligare 21 500 soldater till Irak. Nu vidhöll han att mera krig, inte mindre – och absolut ingen reträtt – är rätta sättet att få situationen under kontroll. Praktiskt taget ingen tror honom och cyniker (som det finns gott om) hävdar att Bush bestämt sig för att dumpa kriget på den president som tillträder i januari 2009. Bara en seriös kandidat, republikanen John McCain, är beredd att fortsätta kriget – en modig inställning som eventuellt eliminerar honom från toppstriden. Han hade annars haft relativt goda chanser.

Om situationen i Irak skulle stabiliseras under kommande månader förändras det politiska läget totalt, men pessimisterna fick vatten på sin kvarn när den nye ÖB i Irak, general David Petraeus, nästan samtidigt med Bush framträdde för kongressen. Petraeus slog fast att man är nära katastrof och att det inte finns någon som helst anledning att tro på snabb förbättring. Om amerikanerna gör allvar av att satsa på en mera offensiv krigföring får man också räkna med större förluster och mera högljudd opposition – just nu är det huvudsakligen irakiska civilpersoner som dör, omkring 100 per dag.

Ett State of the Union tal är, brukar man säga en ”tvättlista” där presidenten räknar upp så mycket som möjligt som han gjort bra och ännu mer som han tänker göra bättre. Bush lovade, tämligen vagt, att säkra framtidens pensioner och att försöka – på ett eller annat sätt – legalisera de ca 12 miljoner illegala invandrare som befinner sig i landet. I det senare fallet får han räkna med häftigt motstånd främst från sina egna partivänner.

Presidenten lovade också att USA ska sänka sitt oljeberoende väsentligt under de kommande tio åren. Det ska i huvudsak ske med hjälp av marknadskrafterna: att biltillverkarna satsar på bensinsnålare modeller, att biobränsle och vindkraft får större roller, etc. Något stort, statligt projekt av den typ som en gång skapade atombomben (Manhattan projektet) finns inte med i bilden. Till mångas besvikelse.

Allt i allt bekräftade talet det de flesta redan visste: Att den enda supermakten hamnat i ett politiskt dödläge med en president som är ”lam anka” (lame duck, oförmögen att få gehör för sin politik) och en kongress som i varje fall än så länge inte vågar försöka får slut på kriget, till exempel genom att vägra skriva ut mer pengar.

Siffrorna talar för sig själva...

20
så många procent av den totala skattesumman gick den amerikanska staten förbi på grund av smitning.

8
så många av Sveriges 25 största företag ägs till mer än 50 procent av utländska intressen.

1 150 000 000 000
så många kronor (1 150 miljarder) är de utlandsägda aktierna värda.

5 000 000
så många kronor (5 miljoner) tjänar i snitt de 2 400 toppmän och -kvinnor som just nu sammanträder i Davos. Deltagare som Fredrik Reinfeldt drar ner snittet.

5 000
så många bildäck satte oppositionen eld på under demonstrationerna mot Libanons regering häromdagen.