Den 9 okt. 1996 höll jag en liten pressträff på mitt kontor för att göra den svenska pressen uppmärksam på frågetecknen kring Avo Piht. Detta möte resulterade enbart i att Kristina Gauthier, då på DN, dagen därpå på första sidan tillkännagav att det inom ramen för Parisprocessen skulle genomföras en ny dykning vid vraket. Detta hade jag bara sagt i en bisats, med det visade sig vara mycket bra att DN publicerade det eftersom regeringen då avslöjade sig själv. Rättschefen i kommunikationsdeparte-mentet Anders Iacobaeus gav nämligen dagen därpå en intervju med SvD, vilken publiceras den 11 okt. 1996.

I denna intervju meddelade han att svenska regeringen skulle påverka domstolen i Paris med diplomatiska medel, så att en ny dykundersökning och upptagande av bevis inte skulle kunna utföras. Tilläggas bör, att Anders Iacobaeus gjorde fler och tydligare uttalanden till SvD men undanbad sig en publicering av dessa uttalanden. Detta hot om påverkan på domstolen i Paris rimmade illa med Ines Uusmanns angivna skäl till avvaktan med betongövertäckningen, nämligen för att möjliggöra ny bevis-upptagning för Parisrättegången som enbart kan ske genom ny dykning. Dessutom strider det mot alla demokratiska principer att regering försöker påverka en domstol utöver detta en utländsk domstol. Mycket tungt vägande skäl skall till innan en regering i förväg tillännager att man med diplomatiska medel skall försöka påverka en domstol i ett annat land dvs agera mot alla rättsstatliga grundprinciper.

När jag läste artikeln i SvD, förstod jag först inte innebörden, eftersom jag höll det för uteslutet att det skulle vara möjligt att påverka domstolen i Paris. Trots detta kontaktade jag vårt franska ombud i Paris, advokaten Erik Schmill. Han påpekade att det fanns en möjlighet för den svenska regeringen att påverka den franska regeringen så att denna tillsätter en åklagare i civilprocessen, för en åklagare i motsats till vid en straffrättslig process inte hör hemma. Han tillade att detta yttterst sällan hände och trodde knappast att någon åklakare skulle involveras i vår process. Att franska staten har möjlighet att tillsätta en åklagare i ett tvistemål, dvs en process som inte har med straffrätt att göra, är en gammal regel från den tid då man ansåg att den franska statens intressen skulle bevakas även i sådana mål.

Den 17 sept. 1966 lämnade jag med hjälp av Schmill in en stämningsansökan gentemot tyska Meyervarvet, svenska Sjöfartsverket samt franska Bureau Veritas och ansökte där-igenom ett bevissäkringsförfarande (référé-förfarande) under vilket en opartisk expert under domarens tillsyn skulle utreda katastrofens gång och fastställa vilka som är ansvariga.

De anhöriga ville ha en utredning eftersom de redan på ett tidigt stadium märkt att det inte gick att lita på den internationella haverikommissionen. Detta var ett brådskande (interimistiskt) förfarande, innan huvudförfarandet skulle inledas, vilket det slutgiltiga skadeståndet för var och en skulle fastställas. Eftersom det rör sig om ett brådskande förfarande var domaren enligt fransk lag tvungen att sätta ut tid för förhandling med kort varsel. Därför ägde den första förhandlingen rum redan den 21 okt. 1996. Till min och Erik Schmills stora häpnad satt en fransk åklagare med vid domarbordet. Som sagt, skall en fransk åklagare bevaka den franska statens intressen vid tvistemål. Franska staten är dock inte föremål för den här tvisten och berörs inte på något sätt. Den enda franska anknytningen är svaranden Bureau Veritas, ett privat bolag med många kontor över hela världen som arbetar med kontroll av skeppsbyggen. Den franske åklagaren yttrade vid förfarandet av de angöriga efter Estoniakatastrofen inte ägde rätt att stämma svenska Sjöfartsverket, dvs en del av den svenska staten, i Frankrike. Ingenting nämndes om franska statliga intressen. Vad har i så fall den franska staten med svenska Sjöfartsverket att göra?

Här fick vi alltså en första indikation på att Iacobaeus hot om att den svenska regeringen skulle påverka den franska domstolen med diplomatiska medel hade verkställts och lyckats. Tyvärr skulle situationen förvärras ytterligare.

Trots att domaren var förpliktigad att snabbt fatta beslut om att tillsätta en expert inom référéförfarandet eller avstå därifrån vägrade Xavier Raguin, domare vid tingsrätten i Nanterre, att fatta ett beslut under motiveringen att han ville avvakta slutrapporten från den internationella haverikommissionen.

Efterom även den franske experten skulle undersöka olycks-förloppet skulle man kunna undvika dubbelt arbete. Dessutom hade slutrapporten utlovats till början av november 1996. Förhandligen sköts upp till den 25 november 1996, återigen i Nanterre. Vårt franska ombud Schmill blev mycket förvånad över domarens märkliga reaktion. Eftersom de anhöriga bekostar en fransk undersökning på förskottsbasis och har rätt till en egen undersökning finns det egentligen inga juridiskt hållbara skäl för att avvakta rapporten från den internationella haverikommissionen. Som enda praktiska argument skulle kunna anföras att det naturligtvis skulle underlätta för den franske experten om den internationella haverikommissionen presen-terat sin rapport.

Inför nästa förhandlingsdag samlade vi bevis för att visa den franske domaren att den internationella haverikommissionen inte är att lita på och allra minst dess löfte om att presentera en slutrapport. Bara under 1995 och 1996 hade ett tiotal löften om presentation givits för att sedan brytas. Slutrapporten har konstant blivit uppskjuten. Vidare påpekade vi för domaren att många medlemmar i haverikommissionen var jäviga, i synnerhet den estniska sidan där Enn Eidre till och med avlönades av Estonian Shipping Company, vilka han skulle granska. Han delade ut visitkort med sin arbetsgivares namn och vid den internationella haverikommissionens möten dök han upp i Estonian Shipping Companys uniform.

Vi påpekade framför allt för domaren i Paris att de anhöriga inte längre alls hyste något förtroende för den internaionella haverikommissionen och att sanningen inte var att vänta därifrån. Detta var just en av anledningarna till att Frankrike valdes för rättegången. Eftersom Frankrike ligger så pass långt från händelsernas centrum när det gäller Estonia så förväntades en neutral utredning som inte skulle vara styrd av politiska intressen. Till råga på allt hade den internationella haveri-kommissionen upprepade gånger deklarerat att dess utredning inte skulle fastställa något ansvar utan enbart presentera fakta. Det skulle ankomma på en domstol att dra slutsatser av detta fakta som skulle kunna leda till fastställande av ansvar.

Syftet med haverikommissionens arbete är enbart att förbätta sjösäkerheten. Det skiljer sig avsevärt från det syfte som de anhöriga har med référéförfarandet i Paris, där just klarläggandet av ansvarsfrågan är det centrala. Allt detta meddelade domaren i god tid före den 25 nov. 1996. När vi då möttes igen, upprepade domaren sitt argument att den internationella haverikommis-sionen inte var färdig med sin slutrapport ännu och att man fått besked om att den skulle vara färdig vid årsskiftet 1996/1997.
Av detta skäl ville domaren avvakta ytterligare och för att få lite marginal utsattes ny tid för förhandling till den 3 mars 1997.
Han tycktes ha förbisett att det handlade om ett snabbt förfarande där man inom några veckor från ansökan, som skedde den 17 sept. 1996, skall få sin utredning igångsatt.

Erik Schmill blev ursinnig vid förhandligen och beskyllde inför samlad publik domaren för att bryta mot den franska lagen. Domaren Xavier Raguin bara teg.

Scmill förklarade senare att Raguin var vidare president i tingsrätten i Nanterre och att han hade en karriär att vänta, varför han var tvungen att vara flexibel rörande politiska önskemål. Det har ofta skett i andra sammanhang, att domare i Frankrike givit vika för politiska påtryckningar. Det stod nu klart för Schmill och mig, att hotet från svenska regeringen om att påverka domstolen så att inga nya dykundersökningar skall kunna företas verkat mycket effektivt.

Intressant är också att domaren varken godkände eller lämnade avslag på vår ansökan om utredning utan enbart fördröjde beslutet så att vi inte kunde diskutera en eventuell anmälan mot domaren. Vi beslutade dock att avvaka med detta eftersom vi ju trots allt var beroende av domaren och det rådde tillräckligt med motsättningar på annat håll.

Vid förhandlingen den 3 mars 1997 kunde vi återigen visa för domaren att den internationella haverikommissionen inte infriat sina löften angående presentation av slutrapporten. Domaren kommenterade inte detta utan yttrade bara att han skulle meddela ett beslut den 10 mars 1997. Under förhandlingen påpekade den franske åklagaren återigen att de anhöriga inte äger rätt att stämma svenska Sjöfartsverket. Inte ett ord nämndes om att franska statliga intressen skulle vara kränkta eller behöva tas hänsyn till. Schmill påpekade också för domaren att all tidsfördröjning innebär ett onödigt fördyrande av processen. Domaren valde dock även här att inte kommentera saken.

Den 10 mars 1997 meddelade domaren sitt skriftliga beslut. (skulle han ha dröjt ytterligare hade vi anmält honom för lagbrott) Genom sitt agerande har domaren skickligt spelat motparten i händerna eftersom man utan ett beslut inte kunnat gå vidare till nästa instans för att försöka få en neutral domare den vägen. Dessutom har en dykning inhiberats och de stämda har fått chansen att försämra bevisläget ytterligare.

Beslutet från tingsrätten i Nanterre av den 10 mars 1997, undertecknat av Xavier Raguin, gick ut på att de anhöriga skulle avvakta den internationella haverikommissionens slutrapport, oberoende av hur lång tid detta kunde ta. Utan att vi under förhandlingarna hade diskuterat att det inom ramen för en ny dykundersökning inte var nödvändig. Vi hade aldrig bett domaren kommentera behovet av en ny dykundersökning eftersom detta inte var hans uppgift att undersöka utan den franske expertens som domaren skulle utse. I stämningsansökan hade vi enbart tagit med undersökning av vraket genom dykning som en av många punkter.

Det faktum, att domaren ändå nu valde att ta ställning i just dykfrågan i det annars så kortfattade beslutet, bekräftar miss-tanken att han blivit påverkad på politisk väg. Vidare påpekade domaren att dykning skulle strida mot ordre public i vissa länder, dvs mot dykförbudslagen i Sverige, Finland och Estland. Vi hade varken vid den muntliga förhandlingen eller i de skriftliga handlingarna lämnat någon information om dykförbudslagen. Inte heller motparten hade muntligen eller i skriftliga inlagor berört detta område. Att domaren ändå valde att ta upp denna fråga, visar tydligt att han måste ha fått information om dykförbudslagen från annat håll.

Slutligen antydde domaren (med bedömningen att dykkost-naderna skulle vara helt oproportionerliga med hänsyn till intresset därav) att de anhöriga i alla fall inte skulle kunna finansiera en dykundersökning och att den av detta skäl inte skulle vara nödvändig.

Även detta uttalande är hårresande eftersom domaren inte haft någon som helst inblick i de anhörigas ekonomi och inga uppgifter om dessa förhållanden framkommit några konkreta siffror. Att domaren vid denna tidpunkt över huvud taget valde att ta upp dykfrågan, trots att den inte var aktuell, eftersom han meddelat att man skulle avvakta den internationella haverikommissionens rapport, visar att domaren ville försvåra dykdebatten genom att möjliggöra för myndigheterna att referera till domstolens yttrande att en dykning inte var nödvändig.

Dessutom redogjorde domaren bara för motpartens och inte för de anhörigas argument, vilket innebär att en utomstående läsare av beslutet inte kan ta del av den kritik vi riktade mot den internationella haverikommissionen.

Den enda fördelen med beslutet var, att det kunde överklagas till nästa instans, hovrätten i Versailles. Här företog Schmill intensiva ansträngningar för att försöka få saken prövad hos en domare där som befann sig i slutet av sin domarkarriär och därmed inte skulle vara politiskt påverkbar. Vi hade dock tyvärr ingen möjlighet att lämna in överklagandet i form av en ansökan om tillsättande av neutral expert till hovrätten i Versailles förrän i juni 1997. Detta pga av vissa problem vi hade med försäkrings-bolagen och så vidare. l semestertider och en rad andra faktorer ledde det till att domstolen satte ut förhandlingen först till den
1 okt. 1997.

När jag den 1 okt. 1997 reste ner till Paris för att närvara vid förhandligen, fick vi vänta i mer än en timme innan domaren tog upp ärendet bara för att meddela att han inte hunnit behandla ärendet och att vi skulle återkomma efter 14 dagar. Jag hade alltså företagit denna kostsamma resa till Paris helt i onödan. Detta trots att Schmill ringt domstolen dagen före för att försäkra sig om att förhandlingarna skulle bli av. Domaren ursäktade sig med att han glömt att informera sin sekreterare om saken.

Inte heller nästa förhandling gav något konkret resultat. Domstolen lovade att meddela sitt beslut i slutet av okt. 1997, vilket inte skedde. Beslutet kom först den 28 nov. 1997, dvs bara några dagar före offentliggörandet av den internationella haverikommissionens slutrapport. Beslutet från Versailles bekräftade tidigare beslut från Nanterre, dvs att domstolen inte fann någon anledning att företa en egen undersökning förrän den internationella haverikommissionen slutfört sitt arbete.

Av detta kunde Schmill dra slutsatsen, att även denna domstol var politiskt påverkad och att våra utsikter att få en förundersökning beviljad därmed inte var speciellt goda.

Vi beslöt således att ändra taktik och lämnade in den internationella haverikommissionens slutrapport till domstol i Nanterre vid huvudförfarandet. Lyckades vi inte få fram sanningen, skulle vi i alla fall försöka få ut skadestånd. Med hjälp av slutrapporten kunde skadestånd utkrävas åtminstone från Meyervarvet och i viss mån även från Buerau Veritas. När nu huvuddelen av processen åter inleddes inför tingsrätten i Nanterre, utsågs en ny, kvinnlig domare. Under den första förhandlingsdagen den 3 mars 1998, då vi hoppats att bevis-materialet respektive skadeståndsfrågan äntligen skulle avhandlas, uttryckte domaren, utan att någon tagit upp saken, att domstolen skulle avvakta med fortsatt behandling av Estoniaprocessen eftersom en annan Estoniaprocess redan pågick i Stockholm. I denna process har sex anhöriga, som inte tog emot någon erättning från rederiets försäkringsbolag, Skuld, stämt rederiet samt alla bolag kring rederiet.

Trots att deras advokat Mats Wikner samt även Lennart Berglund från anhörigföreningen SEA lovat att avstämma med oss innan de väckte talan vid Stockholms tingsrätt, just för att inte gå i vägen för DIS-processen och undvika komplikationer av det här slaget, lämnade de in sin stämningsansökan vid Stockholms tingrätt en dag innan DIS lämnade in sin stämningsansökan i Paris. Denna dags skillnad missbrukades nu av domaren som under åberopande av artikel 21 och 22 i Luganokonventionen sade sig inte vilja riskera motstridiga domar. Tanken bakom den åberopade regeln är att undvika att två domstolar inom EU-regionen kommer fram till motstridiga resultat. Dock ska denna regel tillämpas på fall där av logiska skäl enbart en gärningsman utpekas, t ex antingen Meyervarvet eller rederiet.

I Estoniafallet är det fullt tänkbart att både Meyervarvet och rederiet döms som delansvariga. Oberoende av om Stockholms tingsrätt dömer eller friar rederiet, läggs varken mer eller mindre ansvar på Meyervarvet, Bureau Veritas resp. Sjöfartsverket. Därför är regeln inte tillämplig i vårt fall. Trots detta har domaren i Nanterre lagt mycket stor vikt vid just denna fråga i rätte-gången. Ett antal förhandlingar under 1998 berörde enbart denna punkt och domaren satte ut förhandlingarna med långa mellan-rum vilket betyder att hela året 1998 gått till spillo pga av den här totalt onödiga frågan. Det kan tolkas som att domaren antingen försöker bli kvitt ärendet eller att hon låter sig påverkas från politiskt håll.

Den 7 september 1999 föll domen i Nanterre. Parisprocessen skulle läggas på hyllan till dess att Stockholmsprocessen avslutats. Detta kommer att ta lång tid eftersom den ännu inte riktigt har påbörjats. Den kan även komma att gå upp i ytterligare två instanser. I praktiken innebär denna dom dödsstöten för Parisprocessen då nu 944 Estoniaoffer får vänta tills 6 andra offer är klara med sin process som dessutom har ringa utsikter att bli framgångsrik pga av den undermåliga svenska skadeståndsrätten.

Den svenska regeringens hot om att påverka Parisprocessen hade således lyckats. När vi initierade processen i Frankrike hade vi aldrig kunna föreställa oss att dess mäktiga arm skulle räcka så långt. Eller var det en annan arm?

På en privattillställning i Paris i maj 1997 träffade jag av en slump en högt uppsatt medarbetare i det franska justitiedepartementet. När hon fick höra att jag var engagerad i Estonia så meddelade hon mig att det franska justitiedepartementet noggrant övervakade utvecklingen kring Estonia. Jag frågar mig varför den franska regeringen engagerar sig så intensivt i ett tvistemål mot ett privat franskt bolag när de flesta fransmän knappast känner till Estonia. Blott en fransman omkom och franska medier bryr sig inte om Estoniafallet.

Ander Iacobaeus tillträdde kort efter mina anklagelser mot honom tjänsten som lagman i Linköping.