Tretton år har gått sedan Estonia förliste. Det finns hos många en växande förundran över att en rättsstat som Sverige ännu inte kunnat förklara hur 852 människor försvann ur livet. Riksdagsledamöter, sjösäkerhetsexperter, vetenskapsmän, överlevande, anhöriga och journalister har därför fortsatt arbeta med frågan. Nu kallas de konspirationsteoretiker, av journalisten Olle Rossander, i tidningen Fokus (nr 30/07).

Enligt Rossander är all kritik som framförts mot Haverikommissionen (JAIC) konspirationsteorier, utom den kritik han själv anför. Det intressanta är att hans kritik till stor del är densamma som i den bok vi skrev 2003, ”Protokollet. Estonia – därför kommer det att hända igen”, Bonnier Fakta, samma bok som avfärdas som en av konspirationsteorierna.

Det finns två skillnader mellan den journalistik om Estonia som Rossander står för och vår:

1. Vi hävdar inte att vi vet varför Estonia sjönk. Allt vi vet är att Estonia aldrig borde ha varit på sjön den natt hon sjönk. Olle Rossander hävdar, utan att styrka det, att han vet varför Estonia sjönk.

2. Rossander avfärdar resonemang vi för genom att fråga dem vi kritiserar, om de vill bekräfta kritiken. Det vill de inte. Därmed anser han det motiverat att avfärda informationen att den oroade svenske inspektören tog kontakter med Sverige angående Estonia.

Det sistnämnda är en mycket märklig journalistisk metod. Uppenbarligen tycker Rossander det själv när han prövar ett annat påstående: en person som påstår sig ha sett märkliga ting då han dykt på Estonia. I det fallet gör Rossander en bedömning av hur trovärdig personen är och avskriver hans påståenden. Men i fallet med Sjöfartsverket är, av någon anledning, sådan granskning överflödig.

Journalistisk slapphet, inkompetens och rollsammanblandning har medfört stora problem i hanteringen Estoniakatastrofen.

Så här avslog Sune Olofsson, debattredaktör i SvD, i mail (27/5 -03) ett förslag om en, till Sjöfartsverket kritisk, debattartikel:

”(Men) efter att idag ha läst klipp, ringt några kontrollsamtal, bl a till Sjöblom och Janérus (på Sjöfartsverket, förf anm) och talat med SvD-kollegor tackar jag nej till publicering.”

Olle Rossander, i Fokus ( nr 30/07): ”Holm och Popova skriver (i Protokollet, Bonnier Fakta, 2003) att Åke Sjöblom skulle ha velat hålla kvar henne men att han inte, på eget bevåg, vågade ta ett så drastiskt beslut. Han fick inte tag på sin närmaste chef och fick inte heller stöd för ett sådant beslut av sin högste chef, Kaj Janérus, dåvarande generaldirektör på Sjöfartsverket. Problemet är att varken Åke Sjöblom, Gunnar Zahlée eller Kaj Janérus bekräftar bilden.”

Varför anför svenska journalister, med hyfsad erfarenhet, kontrollsamtal till utpekade för att ha skuld till Estonias förlisning som journalistiskt intressant information? Och varför sätter sig medierepresentanter självmant i statliga organ?

I styrelsen för Styrelsen för psykologiskt försvar och dess medieråd har följande medierepresentanter återfunnits: Sam Nilsson, SR, Yrsa Stenius, AB, Anders Lignell, TT, Bengt Frykman, SR, Bertil Karlefors, TV4 och Christer Fälldin, FLT. I förra regeringens Analysgrupp för granskning av Estoniakatastrofen placerade sig Christina Jutterström. I Etiska rådet satt Yrsa Stenius.

Trots, eller tack vare, detta benägna bistånd från mediernas sida vet vi ännu inte vem eller vilka som bär ansvar för Estoniakatastrofen.

Det ska därför bli extra intressant att följa bevakningen av de sjunkförloppsstudier som presenteras nästa år. Särskilt mot bakgrund av att Olle Rossander i ovan nämnda artikel, redan nu kan berätta hur förlisningen gick till.

Journalister bidrar till konspirationsteorier när de agerar som Olle Rossander; påstår sig veta mer än de vet, samtidigt som de inte tar reda på sådant de trots allt kan veta och när de prövar bara vissa påståenden.

Nu behövs en granskning av mediernas Estoniahaveri.