Massmediernas mörkläggning och
Styrelsen för Psykologiskt Försvar
 
 



* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU







Här vill jag kortfattat redogöra för hur jag upplevt mina kontakter och mitt samarbete med massmedierna.

När jag tog över ansvaret för de anhörigas process sommaren 1996 hade jag redan lagt märke till att en aktiv mörkläggningskampanj pågick från myndigheternas sida. Jag var då av uppfattningen att massmedierna var de anhörigas enda bundsförvant, varför jag var extra noga med att sköta mediekontakten.

Eftersom ärendet var mycket komplicerat tog jag mig gärna tid att förklara allt i detalj för jounalisterna. Det generella intrycket av samarbetet med journalisterna var då överraskande positivt. Jag hade förväntat mig sämre. Bortsett från kvällspressen höll journalister jag hade kontakt med mycket hög nivå. Allt som jag sade noterades noggrant och åtminstone i början refererades till allt med väsentligt innehåll. Vi fick god draghjälp av journalisterna, även gentemot försäkringsbolagen och haverikommissionen. De flesta journalisterna hade tänkt igenom situationen och ansträngde sig verkligen att sätta sig in i det komplicerade Estonia-problematiken. Somliga, t ex Hans Borén på TT, hade minne som elefanter och utgjorde levande uppslagsböcker i ämnet.

Anders Hellberg på DN var den första journalist som gjorde mig besviken. I början hyste jag stor respekt för Anders Hellberg. Jag hade läst hans bok om katastrofen och funnit den mycket bra. Så småningom upptäckte jag dock att Hellberg i sin rapportering i DN och boken systematiskt utelämnade all information som kunde tyda på ett attentat. Först bortförklarade jag detta som ren oskicklighet, men det stämde dåligt överens med att han annars var mycket skicklig. Jag misstänker nu att han är styrd.

Det var i samband med Meyervarvets utställning i Stockholm i juni 1997 som jag först fick upp ögonen för att Hellberg satt sin desin-formation i system. Varvet hade inför utställningen fått fram material som lett varvet till slutsatsen att det måste ha funnits en spricka eller ett hål i skrovet på däck 0 på styrbordssidan. I sin preliminära rapport uttryckte varvet detta med att "däck 0 stod i förbindelse med havet". När jag gjorde jounalisterna uppmärk-sammade på detta ställde de sig först mycket frågande. Seder-mera omnämndes saken åtminstone av TT och Svenska Dagbladet. Även Erik Ridderstolpe på Ekot tog upp frågan. Däremot skrevs ingenting i Dagens Nyheter, varför jag kontaktade Hellberg och ifrågasatte om det inte vore dags att även DN:s läsare informerades. Eftersom alla andra skrivit om saken var även han
tvungen att göra det. Dagen därpå hämnde han visst tanken om hålet i skrovet, dock i mycket försvagad form.

Riktigt irriterad på Hellberg blev jag dock först i samband med den presskonferens vi höll den 6 dec. 1997 med anledning av att haverikommissionen presenterat sin slutrapport (den 4 dec. 1997). Vår tekniske expert Alve Wendt behövde två dagar för att läsa igenom den tjocka rapporten. Han kunde omöjligt läsa igenom den samma dag som den kom ut och lämna ett vettigt omdöme.
Jag bad Alve Wendt att granska rapporten med tyngdpunkt på haverikommissionens utredning om hur vatten kommit in i båten.

Han fann snabbt en rad felaktigheter och motsägelser. Enligt Alve Wendts bedömning hade man helt enkelt inte företagit någon ordentlig utredning om hur vatten kommit in i båten. Alve Wendts arbete har kostat de anhöriga mycket pengar, vilket jag också informerade alla journalister om i samband med inbjudan till vår presskonferens där vi meddelade de anhörigas tekniske expert hade att säga om haverirapporten.

De trogna Estonia-journalisterna deltog i presskonferensen och genomförede långa intervjuer med Alve Wendt. Anders Hellberg dök emellertid inte upp och skickade heller inge ställföreträdare, vilket i mina ögon tydligt visade att han inte var intresserad av att informera sina läsare på ett ärligt sätt. Jag hoppades att han skulle höra av sig senare, vilket han dock inte gjorde. Intressant i sammanhanget var, att han kvällen dessförinnan tog sig tid att besöka Folkets Hus för den diskussion som den svenska delen av haverikommissionen anordnat för de anhöriga. Under större delen av kvällen satt Hellberg i konferensrummet. Jag ställde frågan till haverikommissionen om den pga det bristfälliga filmmaterialet kunde utesluta ett hål på styrbordssidan. Mikael Huss svarade då sanningsenliggt att de inte kunde utesluta ett hål på styrbords-sidan eftersom det fattades filmmaterial. Detta var en mycket intressant vändning som definitivt borde ha rapporterats till DN:s läsare. Istället skrev Hellberg om diverse oväsentligheter på denna konferens.

När jag sedan i januari 1998 önskade information om processen i Paris klargjorde jag för honom att jag inte längre ville ha någonting med honom att göra pga hans agerande. Hellberg var den första journalist jag bröt kontakten med. Jag trodde då, att Hellberg var ett svart får bland jounalisterna och att DN:s förhållningssätt var ett undantag. Lakmusprovet kom dock i samband med bomb-bilderna. Som jag redan anfört, förbjöd Aftonbladets ledande redaktör sin journalist att forska vidare i saken och ingenting publicerades om bombbilderna.

Den TT journalist som ända från början troget och väl rapporterat om katastrofen förbjöds av sin chef att vidare befatta sig med saken. Istället satte man in en ung journalist som mödosamt fick läsa in sig i ärendet. Denne hade trots allt civilkurage nog att rapportera om upptäckten av paketen. Sedan blev det väldigt tyst även från hans sida.

Det har visat sig att också denna chef på TT ingår i den krets av journalister som är knuten till Styrelsen för Psykologiskt Försvar (en del av den svenska militära underrättelsetjänsten).

Jag hade alltså fått klara belägg för att underrättelsetjänsten styr medieflödet på TT

Här finner du dem som ingår i Styrelsen för Psykologiskt Försvar

När Publicistklubben höll ett möte i ämnet "katastrofjournalistik"
- branden i Göteborg/Estonia" fick jag följa med dit, med en mot mig vänligt sinnad journalist.
När tillfälle gavs, passade jag på att tala om för de församlade journalisterna, inklusive pressombudsmannen, att den brutala censur
jag utsatts för av svenska medier i samband med Estonia saknade motstycke hos andra länders medier.

Roger Jansson, chef för Striptease på TV2, svarade då, att de noggrant hade undersökt mina teorier och kommit fram till att de bara var nonsens. Efteråt ifrågasatte jag vid en personlig diskussion med Roger Jansson varför STRIPTEASE valt att inte gå ut med den gedigna informationen om misstankarna om hålet på styrbordssidan,som Lars Borgnäs och Leif Östman från STRIPTEASE erhållit bl a vid besök i Meyervarvet och av mig(vi hade mycket kontakt). Han bestred att det förhöll sig så.

När jag sedermera informerade Roger Jansson om att rampen aldrig var öppen och om det första bombpaketet som upptäckts av Johan ridderstolpe och mig, visade han stort intresse och önskade så mycket information som möjligt från Johan och mig. Detta resulterade dock inte i någon ny STRIPTEASEsändning om Estonia

Jag fick senare veta att även Roger Jansson lär vara knuten till Styrelsen för Psykologiskt Försvar.

Min kontaktperson hos Svenska Dagbladet var (med något enstaka undantagsfall) alltsedan början av 1996 Elisabeth Anersson. Hon hade alltid rapporterat ärligt om Estonia men genomförde aldrig någon djupgående researech. När bombbilderna dök upp tvingades Elisabeth Andersson plötsligt åt sidan av Björn Hygstedt, som jag aldrig tidigare haft kontakt med. han publicerade uppgiften om det första paketet, dock med ett antal vilseledande kommentarer så att en icke insatt läsare inte skulle bli misstänksam.

Därefter blev jag uppringd av Elisabeth Andersson som ville stämma möte för diskussion om en enkät jag skickat ut till de anhöriga. Utan att i förväg informera mig tog hon med sig Björn Hygstedt till mötet. De bägge journalisterna intresserade sig dock inte ett dugg för min enkät, utan mestadels för min privatekonomi.

Mötet resulterade i två hetsartiklar mot mig på SvD:s första sida. De hot som förekom av anonyma brev och telefonsamtal verkställdes sedan av Svenska Dagbladet

Hygerstedt förteg helt och hållet för SvD:s läsare upptäckten av "pink package" och alla andra indicier som tydde på ett attentat.

Erik Ridderstolpe på Sveriges Radios Ekoredaktion är en av de snällaste och duktigaste journalister jag mött. Detsamma gäller Hans Borén på TT. Han har alltid strävat efter att göra en ärlig omfattande rapportering om Estonia. erik Ridderstolpe besitter mycket goda kunskaper om fallet. Dock verkar det som om även han blivit nedtystad av sina chefer. När hans kusin Johan Ridder-stolpe gjorde det ena avslöjandet efter det andra som tydde på attentat, föll dessa uppgifter offer för den interna censuren på Ekot. samma fenomen visade sig även i ett annat sammanhang.

När Erik Ridderstolpe och några andra journalister från ekot ville öppna en live-diskussion om IB-affären strax före valet 1998 ingrep redaktionsledningen och försökte stoppa detta.

Lyckligtvis uppmärksammades detta censurförsök i svenska medier.
IB var förresten ingenting annat än en militär underrättelsetjänst i Sverige.

Det finns alltså misstankar om att den militära underrättelsetjänsten styrt inte bara anhörigföreningen DIS, utan också de flesta svenska medierna.

Om det inte vore för att jag själv har upplevt massmediernas massiva mörkläggning, hade jag aldrig velat tro på det.

Att massmedierna censurerats inifrån är i mina ögon en större skandal än massmordet på Estonias passagerare. Censuren av medierna underminerar demokratin på ett mycket farligt sätt och tillåter att de massmördare som bär ansvaret för katastrofen skyddas och går fria, dessutom med risk för att de begår nya brott.

Än värre är det, att fenomenet mediacensur inifrån förekommer även i Tyskland, England ,Frankrike och USA. Till och med anrika BBC kontrolleras. annars är det oförklarligt att journalister från BBC inte visar något intresse för det andra bombpaketet (pink package) utan embart förlöjligar mig.

Som jag nämnt finns det dock polsitiva undantag som t ex. Finanstidningen med Kurt Carlqvist, den esoteriska tidskriten Nexus med Lars Adelskogh och Flamman med Dick Emanuelsson.